Början på demens kan vara att samma historia upprepas gång på gång. Det är så vackert ord ”närminne” men inte som del i en diagnos. Hon hette Hanna, som var i templet dag och natt med sina böner och sin fasta. Nej, jag glömmer inte henne! Hon hör inte till närminnet men är inte utanför ramen. Hanna var 84 år och jag får gåshud, när jag läser om den gamle Simon, som traskade upp mot templet med trötta steg. Han måste orka en gång till. Vi får inte veta om han hade lång eller kort väg till templet i Jerusalem.
Det intressanta var att Simon inte var döv utan hade hört Herren tala. Han hade åldern inne att få dö men innan dess skulle han få se Herrens frälsning. Så kom dagen då han övervann tröttheten och gick till templet en gång till. Hanna 84 år var redan där som sagt. Då hände det att ett par kom med sin nyfödde för att göra som lagen föreskrivit. Hade hans uppfattningsförmåga försvunnit? Gick det trögt att tänka? Simon hade hört rätt! Simon fattade rätt! Nu skulle han få dö äntligen och slippa alla ålderskrämpor…
Då var tiden inne. Då fick den gamle Simon hålla ett litet barn i sina armar och kunde utbrista:
”Nu har jag fått se Israels frälsning!”
Kommer jag ihåg rätt? Kolla gärna i en bibel. Titta i en gammal översättning eller i en nyare. Jämför de olika översättningarna. ”Gud vakar över sitt ord.”
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Det är en minnesvers från barndomens söndagsskola. Texten om de tio jungfrurna i Nya Testamentet är ändrad i B2000. Alla översättare har inte trott på Herrens förmåga att uppenbara framtiden innan den har kommit.
Det är skillnad på vetenskap och uppenbarelse.
Bibeltexten finns att läsa i Lukas kap. 2:22-38
Gunnels plats i rymden 