Roparna

Roparna
Lars Bengtsson var uppväxt med en hård och nersupen styvfar. Så var det ofta en misär i slutet av 1700-talet och 1800-talet. Min morfar har beskrivit denna mörka tid både skriftligt och muntligt för sina barn och barnbarn. Så berättade han, att hans farmor Bolla Svensdotter också hade stora problem med detta brännvin.
Bolla Svensdotters bror Sven var präst. Tre av hans brev till sin syster och svåger finns bevarade. År 1827 beskriver han den svåra svälten på grund av missväxt. Han räknar upp den nödföda, som kommer att ätas inom kort: ben, halm, kneppel, hwitmossa, qveker och mer dylikt. I brevet från år 1842 berättar han, vad han vet om de så kallade Roparna – dessa profeter, som går i gårdarna.
I det brevet har jag kommit i kontakt med min väckelsehistoria. Den går att spåra i farsarvet också från samma tid.

I boken: Predikar-Lena av Tore Zetterholm ges en utförlig beskrivning av misären i Sverige i slutet av 1700-talet och 1800-talet och förföljelsen av den som vågade ge tröst åt de fattiga och nersupna, nertryckta människorna.
Predikar-Lena fick sitta inspärrad på sinnessjukhus under vidriga förhållanden i 20 år. Hade hon bara lovat, att inte komma med något ”budskap” någon mer gång, så hade hon sluppit fri. Under tre av dessa tjugo år hade hon en järnring fastsmidd runt sin fotled med kedja till väggen.

David Carlsson studerade Roparna ingående under två decennier. Han studerade polisrapporter, rättegångsprotokoll, sjukjournaler och tidningsnotiser och följde den ofta grymma behandling av dessa barn och unga pigor, som kom med budskap om omvändelse till Gud. Dom skulle tystas ner. Det var sättet att framföra budskapen, som var så uppseendeväckande och kallades predikosjukan. Området för väckelsen var Småland, Västergötland och Närke.
Boken heter: Roparna

På Växjä Stifts Historiska Sällskap har professor Peter Aronsson givit ut:
Ropande pigor och Läsande bönder
Så det finns väl dokumenterade, intressanta uppgifter om dessa Ropare.