Åttio år

Det har jag sett fram emot att få bli åttio år! Det har med en bibelvers att göra. En som haft hetsigt temperament som ung beskrivs som saktmodig i åttioårsåldern. Jag berättar inte vem…

Igår var jag tvungen att lösa ut alla osålda böcker från förlaget Recito. Det blev en tung låda, som jag slapp att bära utan kunde ta på rollatorn.

Innan dess lyssnade jag på pastor Urban Ringbäck vid 12-bönen i Smyrnakyrkan. Han kopplade ihop bibelverser ur 3 Moseboks 1:a kapitel med ett par verser ur Romarbrevets 12:e kapitel. 3:e Mosebok är seg att läsa med alla blodiga offer. Lätt att hoppa över. Obegriplig. I fjol strök jag under en av alla upprepningar:

”Prästen skall så bringa försoning för henne och hon blir ren.” 3 Mos 12:8

Kopplingen offer och gåva blev poängterad igår. Sen blev detta förtydligat genom att vi skall bära fram våra kroppar som ett levande, heligt offer som behagar Gud. Det är visserligen en uppmaning till bröder men jag har kunnat den bibelversen utantill som ung. Den drabbade mig då!

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga tempeltjänst.” Rom 12:1

Den bibelversen fick jag två gånger till mig som ung, när jag helst skulle vilja bryta mitt löfte till Gud. Vad hade jag lovat då? Jo, i stundens förtvivlan gav jag Gud mitt söndersargade psyke. Tyckte att det inget fanns kvar av mig att ge till en ung man. Den 5 september lovade jag Gud att inte gifta mig. Jag var 23 år men inte 24.

Är det något att berätta offentligt? Jo, därför att det är redan ute! Filmen om min berättelse har samma namn som boken, som inte går att sälja. Filmen går att köpa via Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg (och boken via mig):

”Pat. är frisk och pigg för övrigt.”

Det märkliga är att såren är läkta men jag triggar lätt igång, när jag inte blir trodd på mina ord. Jag för min del jämför den diagnosen manodepressiv psykos, som jag fick som 20-åring och som gällde för livet i olika journaler med diabetes. Den sjukdomen kan man inte ha under tre månader och bli vårdad för och sen slippa, så fort man blir utskriven från sjukhuset. (Å andra sidan sköts en kronisk sjukdom polikliniskt nu för tiden utan inläggning som regel. Men inte utan medicin.)

Poängen då? Jo, i alla dessa kränkningar som ung har jag forskat i bibeln varför just Jesus måste dö för att jag skulle kunna bli försonad med Gud.

Att vara försonad med Gud är en stor lycka!

En gammal sång

Igår kom det ett mail från USA, som jag väntat så länge på. Det slutade med orden:

”You too – continue to sing your song!”

Kan detta vara sant? Jag som måste sätta in allt i Google Translate och försöker att göra mig populär over där? Det är inte lätt, att göra sig förstådd utan gemensamt språk! Det vi två har gemensamt är att vi båda blev inlåsta som unga. Hon var 17 år och jag var 20. Under en kafferast har vi möts och via tolk fått prata med varandra. Den dokumentären som Lucy Winer ansvarat för ”Kings Park” har jag sett fyra gånger nu. Just därför att jag inte fattar språket men väl innehållet. Den handlar om ett stort ödelagt mentalsjukhus i USA. Den handlar om ödelagda människor, som kämpar med att försonas med en grym behandling.

Året 2016 började med att jag hittade en tjock bunt brev längst in i ett överskåp under annat. Jag trodde, att jag slängt de flesta breven av före detta överläkaren på Restad Sjukhus år 1956. Ibland har jag tänkt sopa igen alla spår av den tiden. Min dokumentära berättelse är tydligen inte färdig. Genom att läsa igenom alla breven från henne har jag fattat hur jag på ett artigt sätt försökt att nå henne med min kunskap – knacka hål på vad som är psykiatri. Det lyckades jag verkligen inte med! Psykiatri är en vetenskap, som hon höll högt på.

Så här sitter jag och vill bli populär i USA nu via Google Translate som ett sista försök. Finns det ingen som vill höra min sång? Det är faktiskt inte tillåtet att skanna en konstnärs bild utan att fråga om tillstånd. Det gjorde jag i alla fall och satte in bilden av en fågel, som är hindrad att sjunga. Det är rep kring fågelns bröst.

Oj, så jag har slitit med att försöka berätta, att jag är psykiskt frisk! En gång för många, många år sen skickade jag ett kassettband till före detta överläkaren på en andakt, som jag hållit i närradio. Då visade det sig, att hon ingen radio hade med den möjligheten att lyssna på kassetter. Efter en lång tid kom ett brev, att hon fått låna sonens och det märkliga hände, att hennes kanariefågel började sjunga så fort fågeln hörde mig! Det kan väl inte vara inom vetenskapens gräns?

Poängen är förstås att min sång handlar om Jesus. Den är inte populär. Det skall handla om ljus, energi och överförd kraft nu för tiden men inte om försoning genom hans blod.

Jojo.

Engelsk text –

Mr. Facebook is offering recaps (so I can get to be repetitive about my stuff 🙂 ). Better still! Martin Olsson is a sound engineer and he has promised me that I may blog about our collaboration with my thaw in the film ”Patient Otherwise Healthy and Alert”. Read it here:
– – –
It is
difficult to continue to blog without any feedback. Then came the idea of trying to leave the old routine I’d got stuck in. How to do that? Well, I then suddenly got a comment, an approval. Someone had been to the film festival ”Driving Us Crazy”, and seen the many films with their own stories, or listened to the interviews. Not just one but two people dared to seek friendship with me via Facebook, and I asked ”why”.

The pieces fell into place when a sound engineer got an old post in the recaps from a previous year. The sound engineer was not just anyone, but the same Martin who had been sitting quietly in the back seat on the trip to the former Restad Hospital on September 12, 2013. We had never seen each other before. I had been promised a study visit at the hospital by the project manager at The Gyllenkroken Foundation, and possibly a ”youtube” clip for five minutes. Apparently you can get a lot said in five minutes! This made me nervous. How do you tell such an important story, and where in this large hospital area, in such a short time? I had been to four different wards because of how they felt I was getting better or worse. I had only to go with the nurses without any information whatsoever.

The pieces fell into place with Martin’s own wordless film from 2010 of a thaw in the Göta River in Gothenburg. The river runs right through the city. There’s my association to the year 1955 and the Gothenburg College of Nursing. We had come to psychiatry in the theoretical training and a doctor told a joke:

”The border between neurosis and psychosis runs on the Bridge of the Göta River.”

Simple as that to realise for the initiated. The Psychiatric Clinic is within the Sahlgrenska University Hospital area. The mental hospital was at that time far from the town center, out on Hisingen, and was one of the biggest: The Lillhagen Hospital. There was also St Jorgens Hospital. What year they got English names I don’t remember. The shame was in the walls. The shame was not reduced by replacing the words.

So now it’s thaw! The break-up of the ice! More and more people worldwide are taking control of their own situation, and protest against the abuse that they’ve suffered through the life-long diagnoses, stigma and detention. To me, the international film festival during the days of 16-18 October at the Big Theatre in Gothenburg, came as a positive shock. To say the least. The pieces fell into place! It was a remarkable thaw in me, which was recordable for the perceptive! Sure, every year there’s spring, summer and autumn as well. Of course. But now it’s about the Göta River and the border between neurosis and psychosis, which ran on the Bridge of the Göta River in Gothenburg.

In the Stockholm area there’s an association for bipolar disorder called ”Balance”. In the Gothenburg area it’s called ”IBIS”. I’ve been a paying member for two years. Each lecture evening without membership cost 50 Swedish krona. So then I became a member. There’s an association for schizophrenia too. Or for other kinds of illnesses. It has become thaw! You can hear the sound of all the small ice floes, whirling away towards the sea.

Martin Olsson, who filmed a thaw without words, has given me the permission to share this experience. Many, many years ago we got a message during the Hönö Conference, that someone in the assembly was bitter. Afterwards I revealed it was me, and I also said why. There was no thaw that time, but a man told me privately that he’d had a vision. He had seen my cross inside the ice. The Bible says that each one of us has his own cross to bear. But he had seen my cross inside the ice.

The years have gone by and it has become permissible to speak of psychiatric diagnoses. But we who wanted to go out into the community with information would have had to be done with our emotions, and we had to be positive to psychiatric care.

How can someone help others, which is not helped herself? How many self-help books are there?

(In all of my previous blog entries you can see from where I’ve got my help.)

Thaw; the break-up of the ice – film by Martin Olsson

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=484521848087&id=560058087

Islossning

Det är svårt att fortsätta att blogga utan någon feedback. Så kom tanken på att försöka lämna det hjulspår, som jag fastnat i. Hur skall det gå till? Ja, då kom plötsligt en kommentar, ett godkännande. Någon har varit på filmfestivalen ”Driving us crazy” och sett de många filmerna med egna berättelser eller lyssnat på intervjuer. Både en och två vågade söka vänskap med mig via Facebook och jag frågade ”varför”.

Bitarna föll på plats, när en ljudtekniker fick sitt inlägg i repris från tidigare år. Det var inte vilken ljudtekniker som helst utan den Martin, som satt tyst i baksätet på resan till före detta Restad Sjukhus den 12 september 2013. Vi hade aldrig sett varandra tidigare. Jag hade fått löfte av projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken om ett studiebesök och eventuellt en ”youtube” på fem minuter. Det går visst att få med mycket på fem minuter! För mig blev detta nervöst. Hur berättar man en livsviktig historia och var inom ett stort sjukhusområde på så kort tid? Jag hade ju varit på fyra olika avdelningar eftersom de ansåg, att jag blev bättre eller sämre. Det hade bara varit att gå med en sköterska utan någon som helst information.

Bitarna föll på plats med Martins egen ordlösa film från år 2010 en islossning i Göta älv, Göteborg. Den rinner rakt igenom staden. Där kommer associationen till år 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola. Vi hade kommit till ämnet psykiatri i den teoretiska undervisningen och en läkare berättar ett skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Götaälvbron.”

Hur enkelt som helst att fatta för den invigde. Psykiatriska Kliniken ligger inom universitetssjukhuset Sahlgrenskas område. Sinnessjukhusvården låg på den tiden långt från centrum ute på Hisingen och var ett av landets största: Lillhagens Sjukhus. Där låg också Sankt Jörgens Sjukhus. Vilket år det skulle ha engelska beteckningar minns jag inte. Skammen satt i väggarna. Skammen minskade inte genom att byta ord.

Så nu är det islossning! Fler och fler över hela världen tar tag i sin egen situation och protesterar mot övergreppen, som varit genom diagnoser för livet, stigmatisering och frihetsberövande. För mig blev den internationella filmfestivalen under dagarna 16 – 18 oktober på Stora Teatern i Göteborg en positiv chock. Minst sagt. Bitarna föll på plats! Det blev en märklig islossning inom mig, som gick att spela in för den lyhörde! Visst, varje år finns det vår, sommar och höst också. Självklart. Men nu gäller det Göta älv och gränsen mellan neuros och psykos, som gick på Götaälvbron i Göteborg.

I Stockholmsområdet heter en intresseförening för bipolär sjukdom ”Balans”. I Göteborgsområdet heter den ”IBIS”. Två år jag betalat medlemsavgift. Varje föredragsafton utan medlemskap kostar 50 kronor. Så gick det till att jag blev medlem. Det finns intresseförening för schizofreni också. Eller för andra ohälsotillstånd. Det har blivit islossning! Det går att lyssna på ljudet av alla små isflak, som virvlar bort ut mot havet.

Martin Olsson som filmade en islossning utan ord har gett mig tillåtelse att dela denna upplevelse. För många, många år sen kom det ett budskap under Hönökonferensen, att någon i samlingen var bitter. Efteråt berättade jag, att det var jag och berättade varför. Där blev det ingen islossning men en man berättade för mig privat, att han sett en bild. Han hade sett mitt kors, att det låg inuti is. Bibeln säger, att var och en har sitt eget kors att bära. Men han hade sett, att mitt kors låg inuti is.

Så har åren gått och det blev tillåtet att tala om psykiatriska diagnoser. Men vi som ville gå ut i samhället med information skulle vara klara med affekter och positiva till psykiatrisk vård.

Hur kan någon hjälpa andra, som inte är hjälpt själv? Hur många självhjälpsböcker finns det?

(I alla mina tidigare bloggposter syns det var min hjälp kommit ifrån.)

Islossning Film av Martin Olsson

Tvångströjan

Han såg ut att vara i 60-årsåldern i filmen Kings Park – Stories from an American Mental Institution. Han var en av några före detta patienter, som Lucy Winer lyckats få tag på och som var villig att berätta om övergreppen inom mentalsjukvården i slutet av 60-talet 0ch 70-talet i USA. Han hade rymt från en fosterhemsplacering och kom ur askan i elden. I filmen vände han ryggen mot kameran och grät, när han berättat om vårdares sadism. De satte på honom en tvångströja och hissade upp honom mot en vägg. Efter det blev de än värre. Lucy Winer verkar vara i hans ålder och dokumentären tog 11 år att göra tillsammans med Karen Eaton och många flera.

Jag för min del har bara burit på en osynlig tvångströja på grund av felaktiga diagnoser och yttranden. Jag blev ”skammad” år 1956. Den osynliga skammen gjorde jag synlig genom att ge ut berättelsen år 2011. Berättelsen blev filmad på plats två år senare 2013. Nu är jag fri och upprättad offentligt! Så till poängen! Jag är kvinna och vill inget hellre än att predika. Detta trots att det enligt vissa är ett ämbete endast för män.

Två år efter traumat år 1956 hade jag fått pengar från mina syskon till födelsedagen. Det räckte precis till en bibel i mjukt skinn med övervikta pärmar. Jag hade många syskon och en moster som också gav.

Sen hittade trösten mig alldeles särskilt i Gamla Testamentet. ”Jag har kallat dig vid namn. Du är min.” ”Han vet vilken väg jag vandrat.” ”De själar som jag själv har skapat.” ”Oläklig är den skada du fått…Se, jag vill läka dina sår.”

Vem kunde tro, att detta skulle bli så segt? Det jag vill är ju egentligen att få berätta om den långa vägen till insikt om försoning och vad den har kostat Guds son att förmedla. Evangelisten Matteus börjar sin släkttavla över Jesus med Abraham och går ner till Josef Marias man. I den uppräkningen av delhistorier står det mellan raderna, att det lagen inte kunde åstadkomma – det gjorde Gud. Ingen klarade av att lyda och hålla sig felfri. Genom Guds löfte till Abraham föddes SONEN – bara i kraft av ett löfte.

Mycket märkligt att Matteus börjar med Abraham och går ner till Jesus född genom en jungfru Maria. Där tar evangelisten Lukas vid och börjar nerifrån och vandrar ända upp till Adam född av Gud. Gud skapade Adam utan någon kvinna. Jesus blev till genom helig ande från Gud utan en man. Så ser frälsningsplanen ut och äran tillhör Gud och ingen annan än SONEN. Allt som behöver göras är gjort för att vi skall kunna få himmelriket redan nu! All skam blev lagd på honom och tagen med upp på ett kors. Han blev gjord till synd på förbannelsens trä, som om han varit en rövare han också. Det får inte glömmas!

Ja, jag har varit upptagen av min egen historia, mitt eget trauma och dagarnas innehåll på en filmfestival i Göteborg. (se http://www.drivinguscrazy.com och http://www.madinamerica.com) Det var skönt att få feedback bland så många, som känner till olika kränkningar inom sinnessjukvården världen över. Men hälsan och läkedomen har jag hittat i bibeln. Såren har gått upp många gånger under nästa 60 år sen år 1956. Ett arbetsnamn på min berättelse var:

”Sår som inte läker – Om läkedom i såren” Nu heter den: Pat. är frisk och pigg för övrigt

Jag blev avrådd att skriva om något från bibeln. För då skulle den som såg det slå igen boken direkt. En dag kanske någon längtar efter att få höra om läkedom i Jesu sår.

Vem vet?

Jag väntar men inte hur länge som helst – väntar bara på att bli saktmodig.

Innanför eller utanför

Innanför eller utanför?

Hon frågade via Facebook om vänskap. Hon ångrade, att hon inte rest till Sverige för att vara med på filmfestivalen ”Driving us crazy”. Hon är 77 år och har negativ erfarenhet av psykiatrin i USA. Han skrev ett PM och undrade, om jag ville sammanfatta mina intryck från dagarna. Det behövde inte vara mer än 1000 nerslag ungefär. Och idag är förlåtelsens dag.

Så jag tar det från början då. Det var Gud som började. Han talade om för Mose, att han sett vad de lider. Hur länge kan Gud se på utan att göra något då? Mose hade gjort ett misstag 40 år tidigare. Under 40 år senare hade han gått hit och dit i öknen och vallat svärfars får. I den högstes närhet i Egypten, som han varit tidigare som sagt. Välutbildad i allt. Men nu hade Gud sett och tänkte gripa in…

I min presentation till den okända damen i USA skrev jag, att jag varit ensam i mitt trauma 50 år men fått tröst i bibeln. För där hade jag hittat orden ”ohelbar är den skada du fått…” och ”Jag vill hela dina sår, säger Herren.” Att det skulle ta en sådan tid då om han nu sett allt hur det gått till på ett sinnessjukhus på 50-talet! Varför gick mina sår upp gång på gång och började blöda igen?

För att inte tala om denna gamla poesibok med versen:

”Lär dig livets vackra gåta Älska, glömma och förlåta.”

Jojo. Nu skall jag klara av en sammanfattning av mina känslor under fyra dagar minglande och överöst med berättelser från hela världen. Om de bara hade varit på svenska! Eller norska som i tidningen: ”Sökelyset” Det numret jag fick introduserar psykiatrins mest fruktade kritiker Robert Whitaker. Bra, för jag fattade inte många ord ur hans föredrag! Jag kan låna boken och läsa boken på svenska om piller med skadliga effekter.

Åter till trösten i bibeln. Israels folk vandrade ut i frihet och vattnet stod som en mur till höger och vänster. ”Så frälste Herrens den dagen…”

Precis så. Det blev en mur mellan fienden som jagade och de som blev befriade. Herren själv är den muren som en metafor i texterna och i verkligheten för mig. Det är skillnad på att kunna älska och inte kunna glömma. Jag kommer fortsätta att lyssna på hur andra överlevt övergrepp inom statliga institutioner och se filmen ”Kings Park”, hur handikappande det än är, att inte förstå språket. Jag fattar bilderna! En bild säger mer än tusen ord. Jag mätte muren utifrån. Den är 3 meter hög och Annica Engström fotograferade berättelsen:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Idag är förlåtelsens dag i de föreslagna bibeltexterna. Övergrepp på psykiskt sjuka skall vi protestera mot igen och igen.

muren-o-gunnel

 

Min konung…

Jag har gått ut! Med vad då? Med mitt eget stora JAG? Skryter om de svåra doktorsavhandlingar, som jag lyckats plöja mig igenom?

Ja. Men det gör jag inte om igen! Och jag tänker inte läsa Ulf Ekmans senaste bok heller.

En litenkort repetition. I gamla poesiböcker stod en vers som fastnade:

”Lär dig livets stora gåta Älska, glömma och förlåta”

Där kommer mitt intresse för teologi in. Så jag gick till Betlehemskyrkan den 17 december år 2013 för att få lyssna på olika tolkningar. Precis så för jag fattar, att Stefan Svärd inte tolkar på samma sätt som Sofia Camnerin om försoningen. Det var detta det skulle handla om hur samfund skall kunna fungera tillsammans med subjektiv och objektiv försoningslära.

Det jag inte visste var, att där fanns en lokal teolog. Inte från Stockholm med andra ord. Hon hade fattat försoningens mellanrum och inledde försoningsdagen med 25 minuter om förlåtelse på lägsta nivå. För så uppfattade jag Ingrid Svensson. För mig som är egotrippad var detta budskap i mitten av anförandet viktigt. Det finns förövare, som inte förstår hur illa de skadat! Det finns förövare, som aldrig ber om förlåtelse. Hur går det då med livets vackra gåta Älska GLÖMMA och förlåta? Om det inte går att glömma? Vad gör jag då med alla bibelställen, som jag stavat på i åratal?

”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro…” ”…om I icke av hjärtat förlåter…” Matt 18:35

Jag går ut så klart och berättar för kleti och pleti, att detta skall inte glömmas utan åtgärdas! Det skall inte få finnas övergrepp inom psykiatrin i överkänsliga själar, som ger skador för livet! Det skall inte sopas under mattan heller, att det finns andliga våldtäkter inom kyrkor bakom stängda dörrar! Det skall inte sopas under mattan att barn farit illa på alla områden på institutioner för samhällsvård!

Så nu går jag ut oavsett vad vissa präster anser om oss kvinnor, som förkunnare av Guds ord. Det finns ett försoningens mellanrum i Kristi fullkomliga försoningsgärning på korset. Där får jag stå med mitt viljebeslut. Där får jag stanna den hetsiga, lättirriterade Gunnel Bergstrand och fortsätta förkunna att nåden räcker, att Kristi blod min synd min skuld betäcker.

Det är det enda jag har att lita på! Det räcker! That is enought!

Min konung drog ut i striden först av alla och offrade sitt blod i den striden! Han vann för evigt för min skull och din. GLÖM inte det! Fortsätt att älska och förlåta…

Min dikt gäller en konung, som kunde och kan förlåta och glömma. Så stor är Guds kärlek till hela världen, att han sände honom att presentera denna Guds kärlek för mig och dig.