Bli vän med universums Gud!

I vanlig ordning rör det runt i huvudet av alla olika tankar. Eller också står det still som någon brukade säga i min barndom. Med ålderns rätt har minnena stor chans att virvla runt.
Allt som virvlat runt senaste veckan är förstås alla nya begrepp inom exegetiken. Jag var ju klar med den tidigare och hade tappat allt förtroende för den och teologi. Det var ett besviket:
Teologi och exegetik kan vara vad som helst tydligen!

Nu kan det tydligen inte det längre. Allt som gick runt i mitt huvud går inte runt längre. Nu står det still på min utgångspunkt år 2000 och framåt bland alla lärda män.

Jag har en relation med Gud, med Jesus, med den helige Ande och med bibeln!
Som om den bekännelsen inte skulle räcka? Som om alla troende måste räkna ut i procent sanning hur många det gäller angående bibelns ord! Det har varit minst sagt slitsamt att kunna förstå debatten mellan två exegeter i Stefan Swärds Blogg.

Som sagt. Nu står det still i stormens öga och andra advent närmar sig.

Vad är du rädd för?

Historiens Gud berättar i förväg vad som skall ske för sina vänner. Ja, då gäller det att bli vän med Gud, Jesus, den helige Ande och bibeln.

Det går att gräla om allt men det var faktiskt han som började och inte vi. Han vill ha denna vänskap! Han vill, att vi lämnar vår ovänskap med honom. Han är ljuset och vill att vi skall lämna mörkret.
Sen är det fråga om att älska ljuset eller att älska mörkret mera. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Det påståendet är mycket, mycket äldre än från Luther visst.

Vad är du rädd för?
Det finns inget bättre än att få vara innesluten i hans kärlek och omsluten på alla sidor. Det är lättare att leva i nuet där.

Natt skall inte förbli där nu ångest råder…
citat ur profetian om Jesus som skulle komma och kom och som lever och ber för oss.

Vad är du rädd för?

”Vad är du rädd för?”

Hon upprepade sin fråga gång på gång och varje gång svarade jag med orsaken till mina rädslor. Det gällde min berättelse. Det gällde att våga eller fega ur. Det gick inte att tänka igenom hur eventuellt läsare av boken skulle kunna bli ledsna, sårade eller uppmuntrade av att inte vara ensamma med en svår upplevelse.

Vad är du rädd för? Till slut höll det inte med alla mina förklaringar.
”Du har allt att vinna och inget att förlora,” sa hon också. Det var väl ändå att ta i!

Så tänker jag på humanisterna och skolverkets personal och skulle vilja fråga:
”Vad är du rädd för?”

Josef fick aldrig den frågan för snart 2000 år sen. Han blev förekommen av en kunskap om honom själv ungefär som…

”Jag vet hur du tänker! Du är så rädd för vad andra skall säga och tycka och fantisera!”

Så himmelens Gud förekom Josef i en dröm och med ett änglabesök som förkunnade med innehållet:
”Var inte rädd, Josef!”

Tänk att himmelens Gud upprepat detta i alla tider tydligt:
Jes 41:10
Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.

(Dagens löfte i min privata samling av löften)

Kan det vara så att en stressad småbarnsmamma skulle behöva höra det idag eller en gammal tant, som är rädd för mera värk? Eller rädd för att inte platsa i gänget längre? Hur är det nu med (H)järnkoll? Räcker inte min utbildning för att få vara med? Eller är psykiatrin livrädd för att tala om själens behov av Gud i stället för psykets?

Tunnelseende eller vidvinkel

Sagor och myter

Det kom en provöversättning år 1991 av Första Moseboken, Ordspråksboken och Jeremia. I den boken letade jag efter en inledning skriven av Karl-Gustaf Hildebrand. Mer än hans namn visste jag inte då. Det var orden ”sagor och myter” i mitt minne, som jag letade efter i inledningen. Ordagrant står det:
”Man kunde till exempel pröva en renodlad sagostil. Det skulle passa bra på vissa punkter men djupare sett hade den varit en förfalskning. Det är sannerligen inte bara sagor det rör sig om.”
Visst detta är ett lösryckt citat ur en lång inledning till en provöversättning men för mig är det ordet ”sagor”, som inte ens är tänkbart i bibelsammanhang. Nu kan jag söka på Google på namnet Karl-Gustaf Hildebrand. Det är viktigt med historieforskning. Det är också viktigt med sanningen om den person man skriver om. Det har historieforskaren Herman Lindqvist fått erfara i dagarna. Professor Karl-Gustaf Hildebrand skrev sin inledning till provöversättningen av tre bibelböcker med stor respekt för bibeltexterna. Hur relaterade Hildebrand till sagor? Det var det jag ville kontrollera.
För mig sammanföll detta med tidningsuppgiften om Herman Lindqvist memoarer, som blev indragen av Bonniers. Det är viktigt, att uppgifter är korrekta och ingen person blir smutskastad med lögn.

”Metaforen är ett bildligt uttryckssätt där ett begrepp tillfälligt byts ut mot ett begrepp som liknar det ursprungliga. Likheten är beroende av sammanhanget och metaforer fungerar därför endast då lyssnaren har tillgång till sammanhanget. Ordet metafor kommer från grekiskans metapherein där meta betyder ”över” och pherein betyder ”att bära”. Översättningen blir då ”överföring”. Man säger också att en metafor bör gå över till ett likartat ting på begripliga grunder. Det ska inte ske på ett planlöst eller ivrigt sätt, inte heller till något alldeles olikartat.[1] Metaforen är en av retorikens fyra huvudtroper och kan bestå av ett eller flera ord.”
Från Wikipedia

Det är intressant, att lyssna till kunniga personer till en viss gräns. När jag för min del följt en debatt för länge, så blir jag nedstämd och tappar lite av balansen. Den som är van vid debatter på akademisk nivå kanske klarar det bättre. För mig är en myt det samma som en berättelse, som kan vara påhittad eller en berättelse som går från mun till mun och ändrar innehållet på vägen.

Den muntliga Torahn för Israels folk fick absolut inte ändras på vägen. Så nog tycker jag, att det är bättre med innantilläsning av bibeltexter från olika bibelöversättningar än alla dessa tolkningsmodeller. Om en präst eller pastor har en textutläggning eller bibelförklaring så skall den tåla granskning. Den skall tåla samtal efteråt.

Ett personligt besök

Det är dagen före första advent. Den dagen var betydelsefull för mig en gång för många, många år sen. Räddningsmissionen, Göteborg har firat 60 år och jag är en liten del av den. Utslagen bland andra utslagna. Fast det syntes inte på min utsida. Skammen då tycker nog inte jag är så värst mycket mindre 2012, än den var år 1956 över att kunna bli psykiskt sjuk vid något tillfälle. Nåväl jag dolde noga mina minnen och sår och skämtade mycket. Var en glad en. Och allvarlig när det behövdes som dagen innan en predikan.

Min förste chef var Wiktor Norin. Det dröjde inte länge förrän han ”delegerade”, som det så fint heter. Jag fick uppgiften själv att predika och församlingar som gästades de gav kollekten till Räddningsmissionens arbete. Fram till år 1986, som jag minns det fungerade arbetet enbart genom gåvomedel utan kommunala bidrag. Vi var ute en grupp frivilliga medarbetare och jag och hade möten ibland.

Texten från Gamla Testamentet var från Jesaja denna gång, att det skall bli slut på ångest. Där mitt i mina förberedelser fick jag ett provocerande telefonsamtal. Det är lätt, att irritera mig. Frågan var vad jag gjorde och sen vilken text jag skulle predika över. Tredje frågan var som sagt den som fick mig i obalans. Vad hade jag att komma med? Vad visste jag om ångest?

Det är fula trix att komma ifrån en obehaglig, svår fråga genom en motfråga. Men det trixet tog jag till. Frågade först vänligt, om jag fick ställa en fråga. Ja, det gick bra och den löd:

”Varför är du så rädd för att dö?”

Sen minns jag inte mer av vårt samtal. Svenska Kyrkans kör och Missionskyrkans kör sjöng dagen efter tillsammans i Trädets Missionskyrkan och jag kunde med frimodighet meddela:

Se din konung kommer till dig i din situation just här och nu!

Det är ju hela bibelns sammanlagda budskap idag också precis som på profeternas tid. Oavsett att missionsförsamligar dör ut eller slås ihop med andra församligar. Den gången första advent var det fullsatt i Trädets Missionskyrka.
(Ja, jag lider av predikosjukan.)

(men kan lyssna också…)

Vi har olika bibelsyn. Det är bara att acceptera. Det är tillåtet dessutom.

f.d. RäddningsmissionenDet är lätt att riva ner men svårare att bygga upp. Räddningmissionens fastighet rivs på Husargatan 34 – 36

Gemensam framtid

Det skall handla om mitt förflutna. Inte om sammanslagningen mellan Missionskyrkan, Baptistkyrkan och Medodistkyrkan. Det skall inte handla om val av namn tillfälligt heller utan om en gemensam framtid, som inte finns. Eller som inte var tänkbar i vart fall.

Det är inte roligt, att bli placerad i ett fack. Jag tycker inte om det. Ändå gör jag det själv placerar andra i ett fack: de som tror och de som inte tror och de som ännu inte tror.
Paulus skriver om detta till församlingen i Korint:
2 Kor 6:14
Gå inte i par med de otroende. Vad har rättfärdighet med laglöshet att skaffa, och vad har ljuset gemensamt med mörkret?
Not i B82
6:14 5 Mos 22:10; Ef 5:7, 11
6:14 Gå inte i par GT:s förbud mot att plöja med två olika dragdjur samtidigt (5 Mos 22:10) tillämpas här bildligt på samlevnaden mellan kristna och icke-kristna. — Då det följande stycket (6:14-7:1) tycks bryta sammanhanget, har somliga utläggare antagit att det är en del av något tidigare brev, infogad i oriktig ordning (jfr 1 Kor 5:9). Paulus kan dock mena att församlingen gör honom personligen en glädje (v. 13; 7:2) genom att följa den här anförda regeln.

Här är hänvisningen till gammal, sträng frikyrkohistoria, att inte gifta sig med en ”ofrälst”. Den stränga regeln har inte förekommit i Svenska Kyrkan eftersom alla spädbarnsdöpta räknas som kristna utan egen bekännelse på Jesus som Herre.

Detta var en lång inledning till ett av alla val under mitt liv. Det räckte inte med en förälskelse. Det räckte inte med ömsesidig kärlek en gång i min ungdom. Vi hade ingen gemensam framtid. Det räcker inte att en tror. Det skulle halta. Kvar är alla debatter om tron på Jesus Kristus som människa och perfekt lärare och pedagog eller tron på Jesus som Frälsare från synden. Kvar blev min ångest. Hur går det för den som dör och inte ville ha Jesu försoning med Gud? Kvar är alla olika tolkningar.

Jes 9:1-2
Men natten skall vika där ångest nu råder.
Om den förste slog bara lätt mot Sebulons land och Naftalis land, så har den siste slagit med full kraft västerut, mot landet på andra sidan Jordan, mot de främmande folkens område.

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.

Detta är en gammal profetia, som har gått i uppfyllelse. I Sverige skall inte skolbarn få höra sången om ljuset i våra vackra kyrkor under skoltid. Att mörkret inte fått makt över ljuset är farlig förkunnelse! Tydligen. Vi skall vara tydliga och fortsätta med religionsdialog. Debatterna med humanisterna skall fortsätta på sitt höga intellektuella plan.

De höjderna når jag aldrig! Det är där problemen sitter, att vissa är så intellektuella att de inte kan tro mer än deras förstånd förklarar för dem.
Gud kan inte stiga ner från himlem och bli människa utan en mans medverkan! Så där stannar vår gemenskap. Gud kan inte skingra mörkret i bråkdelen av en sekund heller.

Hans dårskap är visare än människors förstånd. Så han gjorde som han ville och sa sitt:
Varde ljus!

Och det vart ljus och är ljus i mörkret.

Neka Guds son att vara med i kyrkan på advent

Tydligare än så här kan det väl inte presenteras dagens okunskap! Skall vi gråta eller skratta åt Skolverkets formuleringar inför skolbarnens eventuella besök i någon kyrka?
I den församling som jag får tillhöra bjuder skolelever själva in sina klasskamrater (i 3:an eller 4:an om jag minns rätt) till en julmusikal i Smyrnakyrkan, Göteborg. Det är helt frivilligt att läraren anmäler att klassen vill komma på någon av föreställningarna. Det blir många klasser minsann och det är 100 barn som gestaltar julens budskap i dekor, text, sång och dans.

När Malin Nyström skriver om detta i sin Blogg är rubriken:
Nedräkning pågår
Vi är så många som ser fram mot att det skall börja och barnen skall komma till musikalen!

Och varför inte berätta mer om festen, som skall komma i himlen senare? En enda stor fest!
Nedräkning pågår. Ljuset har segrat över mörkret! Det sjunger vi om…

Nu så kommer julen

Miriam Wredén Klefbäck präst i Svenska Kyrkan: ”Skolverkets halvtuggade pepparkaka”

Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen

Herden

Våga vara den du i Kristus är

Idag lämnar jag tre länkar bara på grund av mitt stora intresse för bibeltexter. Jag har fått frågan varför jag anmärker så mycket på Svenska Kyrkan. Mitt stora komplex är ju att jag själv inte fick läsa till pastor. Innan dess inte till sjuksköterska. Och nu har jag äntligen fått lyssna på psykoterapeuten och teologen Tommy Hellsten. Jag hade inte ens läst hans omtalade bok: ”Flodhästen i vardagsrummet”

Nu vet jag lite mer hur grudligt Tommy Hellsten bearbetat skammen ända från botten. En människa kan ha blivit skammad med något, som sitter kvar som en kardborre på kläderna.

Därmed har jag i vanlig ordning skrivit om tre saker på en gång. Helle Klein hade kapacitet och hälsa att utbilda sig ytterligare och blev präst sen. Hon offentliggjorde en utläggning på en text, som jag funderat mycket över Matt 25: 1-13.

”Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.”

Hell Kleins utläggning handlar mer om den tid vi lever i. Mindre om eller inget om festen, som väntar i himlen. Det är så tyst om den. Det är så tyst om den helige Ande, som förebildas i bibeln gång på gång som olja. Väldigt många har en bibel i sitt hem eller sin närhet. Där finns den helige Ande. Psaltaren 119:105

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”

Kvinnan liknas vid ett svagare kärl på ett annat ställe i bibeln men kan ha helig Ande i sitt liv. Alltså finns oljan både i bibeln och i de fem flickornas liv. Jag är mest van vid 1917 års översättning. Där står:

”De förståndiga åter tog olja i sina kärl tillika med lamporna.”

Där finns skillnaden som jag ser det mellan de tio flickorna. När tiden är inne och brudgummen kommer är det försent att skaffa olja (helig Ande) i sitt liv. Det är inget man tar från varandra. Den helige Ande är given en gång för alla från himlen. Vi kan visa på var den helige Ande finns att få i Guds ord. Det är bara att ta emot nu och sen!

Det är så tyst om brudgummens ankomst. Ändå är det ett viktigt fundament i alla kyrkors trosbekännelse.
Domsöndagen är positiv! Om jag går till rätta med mig själv nu och låter domen gå över mitt liv, så blir det en frikännande dom sen. Det är bara att ta emot vad Jesus gjort för oss alla.

Helle Kleins predikan om de tio flickorna

Anders Gerdmar exeget i NT

Svar till Anders Gerdmar från Greger Andersson lärare i GT angående bibelsyn

Kyrka = församling

Vem sorterar vad som är skräppost? Det blir jag mer och mer intresserad av. Vem bestämmer vad som är tjafs bara på nätet eller i sammanträden?

Min blogg hade väl inte överlevt utan inläggen på Fjärde väggen. Där fick jag länkar till flera, som är lika engagerade som jag för att Kyrkan skall överleva och få nytt liv och inte behövas säljas ut. Det finns för många kyrkor! Kommer det inga gudstjänstbesökare, så kan muslimer få köpa kyrkan. Eller får jag inte skriva så? Skall jag knuffas in i ett fack då med sjuka fobier?

Och varför skriver jag inte om min egen församling, där det sjuder av liv med människor från så olika nationer? Hade det inte varit bättre och mera positivt än mitt tjat om Kyrkan med stort K och som svensk?

Nej! Det är skillnad på kunskap om en organisation och hirearki och bibelkunskap! Det är inte Svenska Kyrkor som fattas utan bibelkunskap, som ger kraft att leva och hoppas och tillit till Gud som Gud och EN, Jesus som Gud och den helige Ande som Gud.

Det behövs inget mer tjafs om vem som tolkar bibeln mest rätt. Det behövs bara bibelstudier! Herren talar om för sina vänner vad som skall ske i framtiden. Det har han alltid gjort men inte för fienden. Mose fick veta att fienden måste gestaltas i en kopparorm och hängas upp på en påle. Den som såg upp på kopparormen blev frisk igen. Olydnaden mot Guds bud hade resulterat i giftiga ormar, ormbett som gav dödlig sjukdom. Men de som såg upp mot kopparormen på pålen fick liv igen! (4 Mos kap 21) Det är med facit i hand en tydlig förutsägelse om Guds son, som måste spikas upp på en kors – förbannelsens trä för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv. (Joh 3: 15-16).

Israels folk glömde av berättelsen om kopparormen upphängd på en påle och de sjuka personerna, som fick liv igen, om de trodde på budskapet. Följden blev att de kunde på ett ungefär sin historia senare att kopparormen kunde hjälpa och hade kraft i sig. Så blev kopparormen en avgud som tillbads och som fick namnet Nehustan. Kopparormen fanns kvar i Israel men inte budskapet om lydnad för Herrens undervisning.

Kyrkan finns kvar men inte budskapet om en korsfäst Jesus som lever. Som Ulla Karlsson skriver i sin bok: ”Ta ner Jesus från korset!”

Välsigna Jerusalem!

Tankar i natten

Själen under alla tusen åren

Några äldre skrifter sammanställda under så lång tid som bibelns går inte att hitta. Det finns äldre budskap inhugget i sten men inte läsbart för alla. Jag för min del blev mycket imponerad av en utställning ”Psykets historia genom 4000 år …”, som fanns att se i Göteborg under år 2010. Håll uppsikt efter var utställningen finns nästa år! Vilket arbete att ta fram så mycket information om dårskap under tusentals år och ställa det mot vår tids kunskap om psykiska sjukdomar.

Så kom det till en blogg om översättningen som tappar själen mer eller mindre. Kvar har vi begreppet ”ont i själen”, ”en orolig själ” eller ”skavsår i själen”. Och varför inte ”en stillsam själ”?

Den som är intresserad av psykologi bör läsa bibeln enligt någon. Den som är intresserad av pedagogik bör läsa Nya Testamentet för Jesus använde alla metoderna. (Råd av en judisk lärare till en svenska, som tänkte läsa pedagogik i Israel .)

Så vi behöver bara läsa några kapitel från början i bibeln, förrän vi upptäcker en kamp i själen. Det står inget om psykisk sjukdom bara att människan ställdes inför ett val. Människan lyssnade på sitt goda ursprung genom Skaparens generösa erbjudanden och en enda varning. Människan lyssnade på en annan röst, som kom med kontrabudskap. Vi behöver bara läsa nåra kapitel i bibelns början för att se kampen mellan två makter: det konstruktiva och det destruktiva. Kain släppte in avundsjuka och hat i sin själ. Det gick inte att bromsa honom och slutade i mord. Det står inget om psykisk sjukdom bara om ett tecken i pannan, som skydd. Ingen fick döda Kain efter vad han gjort mot sin broder. Kain blev en rastlös själ under Skaparens beskydd.

Ondskan växte och växte. Människorna blev så genomsyrade av ondskan, att Herren ångrade sin Skapelse. Fanns det någon enda att samarbeta med? Då kan vi läsa om Noa, som tog emot information av Gud och utförde en ritning in i minsta detalj. Det står inget om att Noa levde i skräck och inte vågade annat än att lyda. Noa hade tillit i sin själ och byggde lungt och metodiskt på en ark under 100 år . Oavsett alla ifrågasättande från omgivningen.

Längre än så behöver vi inte läsa nu före Domsöndagen. Gud har tänkt ut en räddning för var och en som tror, oavsett synder vi gjort. Arken är en förebild i alla tider för räddning genom tro på Herrens ord. Ondskan har ingen framtid. En dag skall det bli slut på den.

Det finns en själ i bibelns människor, som är villig att lyssna på sin Skapare. Det finns en tillit och ett lugn i detta att följa den rösten. I nästa Mosebok står det om Mose, som tog emot en ritning av Gud och lydde och utförde den i minsta detalj tillsammans med de andra.

En själ är en själ även om det heter psyke på andra språk.

Psykets historia genom 4000 år…

Det närmar sig Domsöndagen

Ordväxlingen på facebook blev faktiskt rolig. Jag undrade varför denna uppdelning i föreslagna bibeltexter i stället för att läsa hela kapitlet i Matteus 18. Pastor Erika Cyrillus svarade i sin personliga tråd, att den delen kommer nästa år. Det var ju som gjort för att någon frågade, om vi skall komma tillbaka då om ett år.
Erika Cyrillus är en så kallad nätvän till mig från Skutan Missionskyrkan och Baptisternas site.
(Fast ett bibelsamtal är det nästan omöjligt att få igång där numera.)
Hur predikade präster och pastorer i söndags angående vägledningen i Matt 18:15-20?
Det jag för min del har haft störst personliga problem med är Matt 18:21-35 men den texten kommer som sagt nästa år.
Erika Cyrillus predikan kommer som en Gästblogg:

Erika Cyrillus (pastor inom Gemensam Framtid och redaktör för tidningen Budbäraren)

Matteus 18:15-20
”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för ‘på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras’. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Kyrkoåret går ner för landning, och allvaret i texterna kan kännas lika tung och kylig som november månad. Nästa söndag handlar det om vaksamhet, sedan är det DOMsöndag. I dag handlar det om ordningen för att utesluta medlemmar ur den kristna gemenskapen.
Vad är det för glatt budskap i det?

Men utan att förlora skärpan i Guds ord kan vi också läsa dem med hoppet om Guds rike som klangbotten. Det är Gudsrikestanken som knyter ihop slutet av kyrkoåret med början. Himmelriket förra söndagen, Konungen som återvänder. Riket som kommer. Så låt bävan ersättas av förväntan och förtröstan.

Dagens text inleder det som kallas för Kyrkotuktstalet i Matteusevangeliet. Smaka på det ordet, Kyrkotukt!

I en kommentar skrev Bo Giertz att det är tveksamt om man i en folkkyrka överhuvud taget kan tala om kyrkotukt. Jag tror att folkkyrkotanken hör till det pittoreska från 1900-talet, som numera i stort sett bara Kyrkomötet numera håller fast vid. Å andra sidan kan jag ibland tycka att just Kyrkomötet skulle må bra av Herrans tukt och förmaning.

Min bakgrund är i Missionskyrkan, och i några sådana församlingar har jag kommit i direktkontakt med problemen att behöva utesluta medlem. Antagligen skulle man kunna översätta erfarenheterna till den gudstjänstfirande församlingen även i Svenska kyrkan och EFS.

Missionskyrkan heter nu Gemensam Framtid. Men i det gamla Missionsförbundet, så sa stadgarna att var och en som bekänner sin tro på Jesus Kristus som Herre och frälsare, må upptagas som medlem, och ingen må uteslutas av annat skäl än att denna bekännelse saknas. Det är bibliskt och generöst. Jesus i centrum. Syndakataloger i all ära, men om vi skulle behöva kvalificera oss för att tillhöra Kristi kropp skulle kyrkan bli bra tom. Om alla tullindrivare och förskingrare, högmodiga, dråpare, klåpare, avundsjuka, själviska, missbrukare eller i något annat avseende moraliskt misslyckade människor, alltså sådana som jag och kanske du, tvingas bort från gemenskapen blir det tomt också i den här kyrkan.
Ingen av oss har förtjänat ett medborgarskap i Guds rike. Det är bara genom tron på att Jesus Kristus på korset faktiskt tog också våra synder på sig, och bytte vår synd mot sin rättfärdighet, som vi av nåd får vara med.
I tacksamhet till Gud får vi sedan var och en arbeta på vår helgelse.

Men jag har sett hur den generösa hållningen, där ribban får ligga på den plats Gud har lagt den, ställer till oreda. Vi människor är människor med svagheter, brister och sjukdomar. Vid några tillfällen har jag varit med om beslut att medlemmar med pedofila böjelser måste skiljas från den kristna gemenskapen för att inte andra människor ska komma till skada. Och det är inte någon lätt sak, vill jag understryka, för jag tror att Kristus dog också för dem som föds med psykisk sjukdom eller genom svåra trauman hamnar i sexualmoralisk förvirring. Jag tror att Jesu blod är så dyrbart att det rymmer förlåtelse UTAN GRÄNSER. Men det är absolut den kristna gemenskapens ansvar att skydda medlemmarna. I synnerhet barnen. Och i det fallet är alla barn allas barn!

Kanske någon mer än jag såg tv-dokumentären ”Pedofilernas natt”. Det finns tillgängligt på SvtPlay någon vecka till. Programmet handlar om hur amerikansk lagstiftning i sin iver att skydda barnen i stället inskränker medborgerliga rättigheter fruktansvärt hårt, så att en 16-årspojke som laddat ner porrbilder på jämnåriga flickor i praktiken har livstids husarrest. Det är en typisk moralpanik, full av hyckleri men helt utan nåd.

I vår kyrka har det denna höst byggts en bättre nödutgång från kyrksalen, i hörnet ut mot gatan. Några beundransvärda bröder har trotsat regnet ett antal lördagar och höjt rampen på utsidan av dörren. Jag visade min trettonåring vad de gjorde. Han skojade och sa att det kan vara bra med en nödutgång från kyrkan, ifall Gud blir arg på någon.

Visst kan Gud bli arg. Han har rätt att vredas. Han körde ut människan ur paradiset. Men Gud bygger inte längre nödutgångar åt oss. I stället har han byggt en nödingång till Guds rike. Ja, faktiskt, det finns bara en nödingång dit, eftersom ingen kan kvalificera sig genom egen rättfärdighet. Den nödingången är Jesu död på korset.

Så nu är vi här, i kyrkan, och den enda vägen in i gemenskapen är korsets väg. Den vägen ger gränslös förlåtelse.

Jesus talar om hur konfliktlösning ska gå till. Först i enrum, sedan i en mycket begränsad grupp. Bara om inte detta fungerar ska man låta saken bli offentlig i hela församlingen. Det är god själavård, för det ger den skyldige utrymme och tid att skilja mellan synd och skam.
Det är en av vår tids stora problem, både i de kristna sammanhangen och i samhället, att vi blandar ihop skam och syndainsikt.

Församlingstukt, ordet smakar inget vidare! Församlingar har skammat dem som gjort fel. Väckelsekristna församlingar har uteslutit. Svenska kyrkan begravde förr självmördare utanför kyrkogården. Katolska kyrkan stänger ute en stor del av sina medlemmar från nattvarden. Det är sorgligt att se hur många katoliker i en vanligt katolsk mässa som inte kan gå fram till nådens bord.

Carl Olof Rosenius skrev att Bröders gemenskap vilar på förlåtelsens grund. Han menade antagligen systrars gemenskap också. Den kristna gemenskapen vilar på förlåtelsen. Och detta är dagens evangelium.

I ljuset av den Helige ser vi vår egen solkighet. Men om vi inte får hjälp att se det som synd – alltså något som Kristus genom Guds barmhärtighet redan sonat åt oss – och hjälp att ta emot Hans förlåtelse, så omvandlas solkigheten till skam. Det är skammen som får oss att se efter nödutgången, i stället för att ta emot förlåtelsen. Det är skammen som får oss att krympa som människor, och försvaret mot skammen är att ropa: Jag är kränkt!

Ett alternativ är att se på korset, se på Jesu kärlek, och hålla blicken så stadigt fäst på Jesus att jag kan säga: Jag är förlåten!

Men tyngden i texten ligger i den sista versen, som inte är något allmänt löfte om bönesvar.
”Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Just nu läser jag den nyutkomna boken Det fredliga riket, av den amerikanska teologen och moralfilosofen Stanley Hauerwas. Det är en inspirerande grundbok i kristen etik. Hauerwas poäng är att det inte går att fragmentisera kristen etik, till exempel dra ut vissa trådar och säga att det här kan man tillämpa i affärslivet, eller andra trådar och säga att det här blir en bra socialetik. En kristen etik värd namnet måste ta sin utgångspunkt i tron att Gud har uppenbarat sig i historien och inkarnerats i Jesus Kristus. Det som nu är Kristi Kropp, kyrkan, är en levande gemenskap som ska leva Kristus. Det är här Guds rike tar form, redan nu. I våra hjärtan, mitt ibland oss.

Det är också här förlåtelsen utan gräns kan bli synlig. Jesu egen anvisning för konfliktlösning är just detta – att vi ska be om hans närvaro, söka hans gemenskap. I det privata samtalet mellan de två som kommit i konflikt. I den lilla gruppens samtal. I församlingen. Om inte Jesus är i centrum där, då blir synd och felsteg, motsättningar och tvister, utlämnat till majoritetsbeslut eller någon annan form av godtycke. Så fungerar inte Gudsriket.

Vi gör så gott vi kan, enligt mänskliga spelregler. Men det är aldrig nog. Jag tänker på Michael Jacksons låt: If you want to make the world a better place, take a look at yourself and change – I´m talking to the man in the mirror.
Men när personen i spegeln gör så gott hon kan, och det ändå inte förslår …

Gud älskade oss medan vi ännu var syndare. Ingen av oss har förtjänat en plats i riket.
Det är verkligen riskabelt att be, eftersom Gud faktiskt hör våra böner. Just därför ska vi be den vanskligaste bönen av alla: Att Jesus Kristus får vara huvud och centrum i församlingen, att den med andra ord får vara en KRISTEN församling. Det är vanskligt, eftersom Gud förvandlar. Det jag inte klarar av, hur strängt jag än talar till spegeln, det finns det kraft till på korset. Vågar vi be om ett liv så nära Jesus, att han helt förvandlar oss?

Om det finns något av tukt och tillrättavisning i dagens text, så må det vara att församling och kyrka inte har beredskap eller böner för ett liv där Kristus är mitt ibland oss. Evangelium är, att hans förlåtelse är gränslös och med den utgångspunkten ska vi lösa våra konflikter.

Vi vet att vi inte är speciellt präktiga. Men på korset hände det stora undret att vi blev förlåtna. Jag önskar att det också kunde bli tydligt synligt för människor utanför den här byggnaden. Tänk om varje dörr stod öppen som en korsmärkt nödingång till verklig förlåtelse.

Kristen gemenskap vilar på förlåtelsens grund.
Amen

Hur skall det gå för oss nu?

Det var en gång en professor, som inte ville rätta sig i ledet. Han ville inte acceptera det som var politiskt korrekt att påstå.
En enda gång vid ett enda tillfälle fick jag lyssna på denne lärde man, som kunde tala grekiska obehindrat. Ett enda ord fastnade i mitt minne. Det räcker långt även om jag glömt professorns namn. Det var ordet ”tjänare” i texten i Filipperbrevet 2:5-8

Fil 2:5-8
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Han visade på ursrunget i ordet tjänare i betydelsen slav. Mitt stora intresse är Jesus förebildad i Gamla testamentetes texter och mina bloggar handlar om detta. Jakob förebildade Jesus, när han tjänade hos Laban för Rakel under sju års tid. Han var som en slav och underordnade sig i allt. Så kär hade han Rakel, att han tyckte att sju år gått fort.

Tidigare hade Jakob fått ett profetiskt budskap genom en dröm. Det var en stege, som räckte ända upp i himlen och änglarna gick upp och ner för den. Den drömmen hänvisade Jesus till om sig själv, som förbindelsen till himlen och fadern.

I gårdagens förslagna bibeltexter finns denna gripande texten. Josef var också en förebild till Jesus. Bibelns texter hör ihop med full harmoni trots att det är så många olika författre under olika tider:

1 Mos 50:15-21
När Josefs bröder tänkte på att deras far var borta sade de: ”Kanske Josef hyser agg till oss och vill ge igen för allt ont vi har gjort honom.” Därför skickade de bud till Josef och lät säga: ”Innan han dog bad din far att vi skulle säga till dig: ‘Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.’ Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!” Vid dessa ord brast Josef i gråt. Sedan kom också bröderna själva och föll ner inför honom och sade: ”Vi är dina slavar.” Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.” Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem.

Hur skall det gå för oss nu för tiden, när Jesus är korsfäst och död, korsfäst för världens synder? Hur skall det gå nu, när det ingen synd finns längre utan bara lite brustenhet? Ytan har krackelerat lite och jag var inte så bra, som jag trodde. Egentligen.

Hans kors och mitt kors

Det var tidigt 70-tal och bibelstudium på Björngårdsvillan, Göteborg. Pastorn Eric Nilsson från Näsåker hade ritat en jordglob med ett kors överst. Det var en illustration över att Jesus dött för hela världen. Hur illustrerar man det bättre än att teckna en jordglob. Korset står ju för att någon dött. Öster, väster, norr och söder…

För övrigt kommer jag inte ihåg innehållet. Jag bara såg detta kors över hela världen. Det är ju det, som är så omöjligt att tro på för många! En händelse inträffade för snart 2000 år sen och kan gälla i vår tid.

Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord, skriver Paulus. Lyckliga alla präster och pastorer, som har fått dessa fyra texter föreslagna för idag!

1 Mos 50:15-21
2 Tess 3:1-5
Matt 18:15-20
Ps 78:35-39

Hur sekulariserat Sverige som land och folk än är så finns ALMANACKAN kvar att köpa, som har söndagens bibeltexter angivna:
”För året efter Frälsaren Kristi födelse”

Nåväl. Ju mer jag tittade på teckningen av jordgloben och korset ovanför den gången ju mer såg jag, att hans kors innefattade mitt kors. Var och en har sitt kors att bära. Ja visst! Ingen kan bära någon annans kors. Skillnaden är bara var jag har mitt kors placerat långt ifrån hans eller nära eller i.

Där är skillnaden! Inte att bekännande kristna är bättre än andra utan hemligheten finns ”I Kristus”. Det finns några kapitel i Paulus´ brev alldeles särskilt, som upprepar vad vi har ”i Kristus”. Det är början av Efesierbrevet och Kolosserbrevet.

Vi har olika lätt eller svårt för att tro på försoningen från Gud till oss människor genom Jesus liv, död och uppståndelse. Vi har olika lätt eller svårt att ta emot det som står skrivet.
För min del tror jag, att jag får ha min plats i Kristus. I hoppet till vad han gjort för mig blir jag ren. Precis så är bibeln budskap. Jag förlåter som Gud har förlåtit mig.

Hans kors och mitt