”Vad är du rädd för?”
Hon upprepade sin fråga gång på gång och varje gång svarade jag med orsaken till mina rädslor. Det gällde min berättelse. Det gällde att våga eller fega ur. Det gick inte att tänka igenom hur eventuellt läsare av boken skulle kunna bli ledsna, sårade eller uppmuntrade av att inte vara ensamma med en svår upplevelse.
Vad är du rädd för? Till slut höll det inte med alla mina förklaringar.
”Du har allt att vinna och inget att förlora,” sa hon också. Det var väl ändå att ta i!
Så tänker jag på humanisterna och skolverkets personal och skulle vilja fråga:
”Vad är du rädd för?”
Josef fick aldrig den frågan för snart 2000 år sen. Han blev förekommen av en kunskap om honom själv ungefär som…
”Jag vet hur du tänker! Du är så rädd för vad andra skall säga och tycka och fantisera!”
Så himmelens Gud förekom Josef i en dröm och med ett änglabesök som förkunnade med innehållet:
”Var inte rädd, Josef!”
Tänk att himmelens Gud upprepat detta i alla tider tydligt:
Jes 41:10
Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.
(Dagens löfte i min privata samling av löften)
Kan det vara så att en stressad småbarnsmamma skulle behöva höra det idag eller en gammal tant, som är rädd för mera värk? Eller rädd för att inte platsa i gänget längre? Hur är det nu med (H)järnkoll? Räcker inte min utbildning för att få vara med? Eller är psykiatrin livrädd för att tala om själens behov av Gud i stället för psykets?
Gunnels plats i rymden 