Öppet brev till Niklas P

Hej Niklas!

Det är jag, Gunnel, som skrev brev till dig en gång. Du svarade aldrig på det. Det gjorde inte de andra pastorerna heller, som fick ett riktigt brev med frimärke. Ja, så länge sen är det år 2002 ungefär.
Min fråga var: Vad är teologi?

Visst var det en sund och rak fråga? Tidigare hade jag sprungit runt bland frikyrkopastorer och undrat vad liberalteologi är för något. Sen begränsade jag min fråga för er skull.

Jag hade fått den ena varningen efter den andra från webbmaster i bibelsajten.nu, att jag var för gammal och sajten var för unga. Ändå var det just i detta utbud, som min fråga uppstod. Det stämde inte med min gamla bibelläsning.

Nu är du riktigt i blåsväder märker jag och skall slippa fler frågor från mig. Jo, jag har utvecklats och lärt mig E-post utan frimärke. Du svarade inte på det heller. Men det kvittar, för det var en orimlig fråga och till slut hittade jag din predikan om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var ju egentligen biskoparnas uppgift, att svara sina präster på den frågan. Inte jag med min gamla bibelläsning till Ulla Karlsson. (se http://www.brefvet.com)

Dessutom har jag hittat en predikan om Jesu möte med kvinnan vid Jakobs brunn. Den är också bra. En period gick jag in på Filadelfiakyrkans möjligheter att lyssna på tidigare förkunnelse. En torsdag hade du ett ämne, som passade mig perfekt om försoningen. Det är lite känsligt nu att skriva, att det var en mycket bra utläggning. Du skall ju stå till svars för din undervisning och varje ord skall stötas och blötas i nätdebatter. Vad sa du egentligen, Niklas, om försoningen? Får jag inte tycka om din undervisning längre? Jag är ju också med i en Pingstförsamling och tillhör därmed rörelsen. Hur fungerar denna försoning i praktiken?

Visst är det bra, att jag också har utvecklas lite sen vi träffades i Fiskebäcks Missionskyrka? Kyrka och församling har samma ord i grekiskan och Bibel 2000 har bytt ut ”församling” mot ”kyrka”. Fast när det gäller pingstdagen, då är det en sådan rörelse, att det måste till ett annat grekiskt ord. Det du!

Hoppas att du fortsätter att vara med i rörelsen! Jo, det är en predikan till jag vill nämna. Jag ältar, säger en del. Visst, men så kan det komma en predikan som ger mig en rejäl skjuts framåt. Den hittar jag heller inte i mitt överskåp fullt av kassetter och modernare inspelningar. Du predikade mitt i sommaren om de vise männens väg till Jesus enligt stjärnans budskap till dem. Du predikade över deras olika gåvor och värdet av guldet. Josef måste ju fly med Maria och Jesusbarnet och behövde det för sitt uppehälle. Du sa, att han hade satsat allt han hade på denne Jesus.

Du sa, Niklas, att det har du också gjort. Fortsätt med det!

Hälsningar från Gunnel

Fånarna på Restad

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)

– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!

Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad, där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.

10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar.
I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.

Filmen hette: Så tuktas en argbigga

Punkt slut.

Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.

Så tuktas en argbigga.

(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)

Öl. = överläkaren

Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut på detta kapitel ur min bok: Pat. är frisk och pigg för övrigt

I morse skrev jag en ny blogg angående aktiviteterna på Restad Gård kallat:
”Fånarna på Restad”
Den tog jag bort och byter ut mot detta.
Visst skall vi glömma och gå vidare! Vi skall inte fastna i det som varit! Men att inte bli lyssnad på då jag kom alldeles frivilligt och inte hade rört en människa är övergrepp. Jag berättade för den rare överläkaren hur trött jag var. Det är inte en sinnessjukdom. En utmattning och sömnrubbning går över.
När min mor skrivit på vårdbehovet (jag var omyndig bara 20 år drygt), så hade de rätt att behandla och hålla mig inlåst efter deras diagnos mano-depressiv psykos och rutiner med bälte. Bältesläggning ingick i rutinerna.

Denna vårdform skall inte glömmas och sopas under mattan! Detta var år 1956 och jag fick skador för livet av traumat.

Jag var alltså en av fånarna på Restad! Din sanning är inte min sanning. Det håller inte att påstå att de som leker ”Fånarna på Restad” är fånarna själva. Det fattas er min och andras berättelser hur det var att bli fastspänd i ett bälte i en smal järnsäng! Och att bli provocerad månad efter månad med låsta dörrar och skrammel av nycklar.

Citat från 300-talet:
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.

Vi måste glömma och gå vidare

Precis så är det!

”Det är ju 50 år sen det hände! Att du inte lägger detta bakom dig nu och glömmer!”

Det är inte bara en sjuksköterska, som sagt så till mig angående min berättelse.
Det som är gömt i snö kommer upp i tö som bekant. En dag brast allt för mig och jag berättade för den nya sjukvårdspersonal, som jag mötte. Det var ett mellanrum på 50 år detta behov av sjukhusvård för min del.

Sen dess år 2007 har jag utbildat mig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. När Anna Lindh blivit mördad så brutalt var det många, som fattade att något måste göras för att informera allmänheten om psykiska handikapp och psykiska sjukdomar. Det är inte likhetstecken med potentiella mördare att ha en psykiatrisk diagnos.

Regeringen satsade millioner i ett projekt där olika brukare kunde utbildas och på olika sätt hjälpa till att ge allmänheten information hur en psykisk sjukdom fungerar eller hur det är att leva med ADHD och Asperger som exempel.

Min historia och erfarenhet var intressant första och andra utbildningsdagen kanske. Men nu tycks den vara för gammal. Pengarna i (H)järnkoll är visst slut snart. Det är bara det, att jag fortfarande är en resurs och föreläser gratis. Om jag får en chans vill säga.

I lördags mådde jag så dåligt, att jag måste ringa till en go´ vän (väninna för den som använder det uttrycket 🙂 Det bibliska är ”vänner kallar jag er”).

Det var exakt det som behövdes! Vi måste få glömma! Vi får inte älta det som varit!
Jaså! Hur kommer det sig då att allmänheten inte skall få veta något, när minst 30 brukare varit villiga att berätta och ställa ut sin berättelse offentligt? Svar: Det finns inga pengar! Eller: Det finns inga så stora lokaler! Som 100 m2…

Utställningen ”En annan tid” behöver så stor plats och har mer än en duktig projektledare, som kan presentera utställningen! Jag är minst sagt upprörd över att vi skall glömma de psykiskt sjukas situation.

Glöm Restad!

Vem var 2611?

Ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Attitydförändring

Psykiatri och teologi

Inget svar är också ett svar. Jag har ett blogginlägg, som jag kallat ”Tyst mobbning”. Det förekommer i kyrkliga sammanhang.
Det går att låta bli att fråga och låta bli att kommentera någons inlägg. Det går att vara ärlig och tala om att man inte förstår inlägget. Jag vet om, att jag pratar eller skriver om olika ämnen samtidigt. Det blir rörigt.

”Av barn och dårar får man veta sanningen.”

Det är bara bibeln, som har så radikala uttryck. Inom psykiatrin är det en stor finkänslighet och andra uttryck. Inom kyrkliga kretsar är det ofta prat bakom ryggen.

I förra inlägget gav jag en länk till ”Silvernyckeln”. Detta har inget med nyandlighet att göra. Detta var inget om att eventuellt bära ett smycke med symbol åt det oculta.
Det är bara så enkelt, som att jag har intresse för livets ord, som Johannes beskriver det i Nya testamentet. Dessutom har jag intresse av psykiatrisk vård, när patienter har varit i kontakt med Livets Ord och andeutdrivning genom tungotal.

Silvernyckeln har blivit ett smycke i silver och är en kopia av en bältesnyckel, som används inom psykiatrisk sjukvård. Mina jämnåriga f.d. kollegor och arbetsterapeuter tror inte att bältesläggning förekommer nu.
”Talar vi om 50-tal nu,” sa en god vän till mig i ett telefonsamtal igår. Jag vet om att utställningen: ”En annan tid” skall finnas i Skåne i höst. Därför ringde jag upp henne.

Om ingen ställer en fråga till mig, hur skall jag då kunna svara på vad jag menar med mitt inlägg? Som det är nu har jag fått olika länkar till olika pastorers inlägg i min statistik. Bra bloggar. Men vad är frågan till mig i 568 t.ex.? Vad det gäller den smala vägen, så har jag fått foton från Israel på vackra, smala vägar. Vägen är en viktig metafor för mig. Egypten är en annan viktig metafor för mig. Vatten en annan.

”Vattnet stod som en mur till höger och vänster om Israels folk, så frälste HERREN på den dagen…” fritt citat ur minnet. Frälsning och räddning är inte synonymt. Den som fallit i vatten och håller på att drunkna kan bli räddad. Den som tror på Jesus kan bli frälst och bevarad och slutfrälst på domens dag.

Teologi på begriplig nivå

Modlöshet

Den här bloggen skall handla om mina känslor igår kväll. I bibeln står det om olika känslor och alla sorters känslor. Där finns inte vårt svenska lagom. Det är tillåtet att känna vrede. Det är tillåtet att gråta och riva sönder sina kläder i förtvivlan.

Dagen började med koncentration av vad jag ville ha ut av ett samtal med en projektledare på Stiftelsen Gyllenkroken. Jag tror i min enfald, att min historia är lika viktig som de yngres. I min ekonomiska situation är 130.000 kronor väldigt stora pengar men ingenting i jämförelse med alla som medverkat med sin berättelse om psykisk ohälsa. Min fråga är fortfarande:

Vem är Sveriges kommuner och landsting?
Dessutom har jag en fråga till:
Vad är psykiatripersonal rädda för som inte vill en dialog om bältesspänningar och tvångssprutor som rutin?

I min enfald trodde jag, att jag trots min höga ålder har något att bidraga med för att förbättra psykiatrisk sjukvård.

Vårt samtal på Gyllenkroken var bra och givande för mig. Trots att jag var uppgiven på kvällen. Trots att jag inte förstår detta med att bära en silvernyckel, så sätter jag in länken och surfa gärna runt bland de enskildas berättelser:

Silvernyckeln?

Gyllenkroken, Göteborg

Nu har jag över 500 bloggar att surfa runt bland och har inte velat vara otydlig. Som kristen har jag mina ömmaste punkter i relationen Svenska Missionsförbundet kontra Pingströrelsen. Men jag skall inte sätta in något foto på P Waldenström ur min privata fotosamling. 🙂

Min subjektiva försoningslära är helt baserad på min egna djupa sår och oförmåga att glömma vad som hände mig år 1956. Kalla det gärna att jag ältar! Poängen med mitt ältande är, att jag har fått en fri vilja. I varje situation där det gällt ett val och landet legat öppet för mig, så har jag måst ansvara för det val jag gjort.

Till slut var det inte jag, som valde honom utan han valde mig! Det som för världen var dåraktigt och svagt det utvalde Gud för att världens visa skulle komma på skam.

Hur debatterar vi kristna ledare

Så blev det en ny morgon med nytt hopp. Och i det hoppet renar jag mig, precis som han är ren.

Enligt skrifterna.

”Om Guds nåd och trofasthet…”

År 1982 kom min morfars bondepratika fram och så småningom fick jag som sagt en stövelkartong med gamla brev och handlingar av min gamla moster. Frikyrkoarvet är väl genomarbetet och genomtänkt. Ingen har varit tvungen att ansluta sig till de äldres val av samfund eller sätt att tro och leva. Tjugo år senare kunde jag bygga min hemsida efter dessa gamla foton, brev och anteckningar.

Den 3 augusti fick jag kontakt med Varola Hembygdsförening. Allt blev aktuellt i och med en släktträff. Någonstans på vinden finns en packe med gamla Svenska Morgonbladets söndagsdel från slutet av 1800-talet med bibelstudier av P. Waldenström och andra. De gamle var mycket noga med bibelstudier. Som jag ser det är det vars och ens personliga ansvar att förvalta det andliga arvet oavsett samfundstillhörighet.

Förra bloggen har bara en bild från en vandring i Galileen. Och en bibelhänvisning, som har talat till mig. Jag har inte ansvar för Missionskyrkan och inte för Pingströrelsen men ansvar över om jag följer Jesus och lyssnar till honom.

Morfars anteckningar071Om Guds nåd och trofasthet

dold skattDolda skatter

Stefan Swärds analys av förändringar inom frikyrkligheten med fokus på Niklas Piensohos predikan under Nyhemsveckan

Vem är HERREN?

Nu har det hänt igen, att jag känner mig utanför. I de bloggar jag följer debatteras böcker, som jag inte läst. Två kända förkunnare drabbar samman om innehållet och jag kan inte få vara med. Det är ord och inga visor. ”Läs boken först!”

Precis vad jag själv tyckt om boken: ”Om Gud”. Läs den först. Sen kan vi ha bibelstudier om vad bibelns sammanlagda budskap är. Jag backar till år 2000. Då hade vi fått två bibelöversättningar. Fick jag ha åsikter och vara med i samtalet? Enligt mitt minne gick det inte alls bra för mig. Läs grundtexten! Sen kan du få vara med!
Ungefär så. Vi pratar inte om innehållet i bibeln, när vi äntligen fått en ny översättning i tiden.

Den som verkligen vågade läsa och visa vad det står i bibeln var författaren Eva Moberg. Hon skrev en knivskarp recension av Gamla Testamentet i tidningen Ordfronts första nummer år 2000. Så hade jag aldrig sett någon skriva förut mot Gud och fick en helt ny infallsvinkel. Det var nyttigt.

Några år senare skildrade en annan kvinna Jesus i bilder men inte ord. Precis lika knivskarpt via fotografier. Som hon upplever honom. Så hade jag aldrig sett Jesus och det gick inte att värja sig för hennes bilder. De tvingades på oss via tidningar och TV-sändningar. Det var hennes sanning om Jesus.

Bibeln framställer inte Jesus som en vuxen, naken man som levt ett hemligt liv och måste gå ut ur en garderob. När Mose föddes och hans jämnåriga fanns det egyptiska barnmorskor i tjänst. De ljög och låtsade, att de inte hann fram vid förlossningarna. Så där står inget om att gossarna föddes nakna. Det står heller inget om att Jesus föddes naken. Däremot står det att Maria lindade honom och lade honom i en krubba.

Det står om Jesus i skrifterna före hans födelse. Det står om en mantel med blodsfläckar och att han blev slagen för vår skull. Efter korsfästelsen står det att de kastade lott om hans mantel. Den var vävt i ett stycke. Ingen ville dela på den men inte ens på korset står det om en naken Jesus. När Jesus gick ut i offentligheten var dopet en lydnadshandling. Han lämnade inget bakom sig, som inte var proklamerat från början genom alla skrifter. Det är bara att läsa på förhandsinformationen. Han skulle presentera vem Gud är som sänt honom och varför.

”Så älskade Gud världen att han sände sin enfödde son!”
Inte för att döma världen utan för att…

När profeterna tystnat några hundra år före Jesu födelse så tog änglar vid och förklarade för de nedersta männen i samhällsstrukturen om glädjen, att nu är han född! Varför sjöng de?
Född till vad då?

Vi behöver inte ha åsikter om olika amerikanska pastorers budskap. Det räcker att lära känna HERREN genom bibelns berättelser och låta honom bli den han är. Varken mer eller mindre.

”Den svenska synden”

Det är inte så värst många, som läser min blogg. Om jag då gör ett experiment och gissar att hälften, som läst gårdagens blogg sett filmen: ”Hon dansade en sommar” och den andra hälften vet vem syskonen Marta och Maria är och hemmet i Betania med brodern Lasarus. Då blir det fråga om referensram och vilken ålder mina läsare har. Det blir också obegripligt för den unga generationen hur vi ”gamla” kan debattera en predikan av föreståndaren för Filadelfiakyrkan i Stockholm Niklas Piensoho.

I vart fall så väckte filmen ”Hon dansade en sommar” genast så stort intresse, att den kunde översättas och säljas till utlandet som export och den nervkittlande ”svenska synden”. I släktforskningsboken ”Steg för steg” av Per Clemensson och Per Andersson är det mycket intressant att läsa. Författarna valde en socken med en präst, som skrev tydligt och var noggrann i sina anteckningar. Så blev det min mors hemsocken och en av handstilarna känner jag igen. På 1800-talets slut i väckelserörelsen var det synd att snusa. Jag kan också min frikyrkliga historia. ”Allting var synd, som var roligt,” sa en frikyrkoman på sin ålderdom. Ändå ångrade han aldrig, att han lämnat sitt liv åt Gud. Så hette det i början av 50-talet. Det uttrycket var inom Svenska Missionsförbundet. Inom Pingströrelsen skulle de bekänna sig som frälsta.

Det var inte fråga om att bekänna sig som bättre än andra och vara snusfri. Det var fråga om vad bibeln lärde:
”Ty om du med din mun bekänner, att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, så bliver du frälst.” Rom 10:9 (1917 års översättning)

Hur skriver jag en blogg begripligt utan att veta vem som läser eller vilken referensram eventuella/eventuelle läsaren har? Jag vet bara en sak och det är att Guds kärlek har gått ut till alla människor genom Jesus Kristus och hela hans skapelse vittnar om att han finns. Jag vet på vem jag tror och det är mitt ansvar att hålla fast vid hans ord. Summan av Guds sanning är Jesus personifierad. Bibeln skrivs inte om för att många vill sortera i den.

Det är tio år sen jag började traggla med ett språk som bygger på engelska språket, som jag inte kan. Alltså blev det ändå svårare med HTML. Men jag ville så gärna ut på nätet och byggde från grunden. Precis så långt bakåt i tiden, som jag begriper av ett totalt nersupet folk i Sverige. Min Hemsida http://www.brefvet.com är byggt efter modellen av ett hus på fast grund, som sedan blivit ett hem. Frikyrkofolket kallade församlingen för sitt andliga hem. I Bibel 2000 är ”församling” utbytt med ”kyrka”. Visst det är synonymt i grekiska språket men jag associerar till alla tomma kyrkor på landet. Det är ett stort problem och stor kostnad att skydda all konst. Bibeln säger, att vi är den levande gudens tempel. Vi skall låta oss byggas som levande stenar.

Det finns inget större än att få leva i gemenskap med Gud, Jesus, den helige Ande och hans församling! Prototypen finns i berättelsen om ett hem med tre syskon Marta, Maria och Lasaros.
Döden gjorde filmen ”Hon dansade en sommar” så vacker och så gripande visst.
Döden kom på omtumlande besök i Betania också. Utgången blev minsann ingen svensk synd utan liv och uppståndelse!

Endast ett är nödvändigt

För min del ligger livet bakom och framtiden framför. Precis som för alla andra. Även ett litet barn lämnar daddaspråket och tiden före skolan. Redan en två, treåring ser ner på den mindre och säger ”baby”.

Så jag för min del kan backa 60 år utan vidare och minnas och mer än så. Filmen ”Hon dansade en sommar” gick på biograferna. Det är bara att läsa på i Wikipedia:
Läs om filmen här och musiken.

Han med stort H ringde och frågade, om jag sett den och jag fick veta, att den var så bra, att han sett den två gånger. Till och med döden blev så gripande och vacker för hon var ju så ung och de vara ju så kära.

Nej, jag såg den aldrig men märker i beskrivningen hur kritiken var mot ”strängt hållen”, prästen och undrar just varför de sjöng. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.” Var det något i stil med ”Himlen kan vänta”? Ett enda hån mot s.k. moralism?

Nu kommer poängen. Det är lätt att bli engagerad och förälskad i den åldern. Så det fick bli en bibel- och evangelistkurs tillsammans med andra ungdomar för min del. Under en månads tid skulle vi ha textutläggning två gånger inför bibellärare och klassen. Första gången fick vi välja text själva. Andra gången senare i kursen blev vi tilldelade en text. Jag för min del fick texten om Jesu besök hos syskonen Marta och Maria.
Lukas 10:38-42

Hur skulle jag kunna glömma detta? Jo, kritiken efteråt blev hård. Den lärare jag kände sen barndomen smulade sönder allt jag sagt och frågade var det står i texten, som jag lagt ut den med. Till slut anmärkte han på att jag bara hade ett Nya Testamentet:
”Det håller inte! Du måste skaffa en hel bibel!”

Vad hade jag sagt då som var så fel? Jo, i brist på kunskap om vad detta enda nödvändiga är, så broderade jag ut texten, hur mycket Marta hade att göra under dagen. Jag såg min mamma framför mig, som inte hade en chans att sätta sig ner och bara lyssna på vardagarna. Kritiken sved i mig och jag fick böja huvudet ner inför alla. Det blev tyst sen. Detta är den viktigaste kritik jag någonsin fått! Den kritiken håller idag också. Var står det skrivet? Vad står det skrivet?

Jag har hittat predikan av Niklas Piensoho från en Hönökonferens om varför Jesus måste dö. (Tidigare har jag efterlyst teologiskt klarspråk med tanke på präster, som vill ha bort Jesu blodiga offer för vår skull. Ulla Karlsson var inte ensam minsann att undra). Dessutom hittade jag en annan predikan av honom om kvinnan vid Sykars brunn. Idag är det hans tur, att ta emot frågan om en utläggning av bibeltexter:
”Var står det som du sagt på Nyhemskonferensen?”

Det håller inte att välja ut bibeltexter och sen tala om annat! De flesta är läskunninga och kan slå upp hela sammanhanget för att se själva vad som är det enda nödvändiga. Abraham och Lot såg precis samma syn framför sig men vek åt olika håll. Konsekvenserna blev därefter. Vi har fått en fri vilja. Vi har ansvar för våra val.

Marta och Maria bodde i samma hem och visste vad som måste göras. Maria prioriterade att lyssna på Mästaren framför stress.

”Endast ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen och den skall inte tas ifrån henne.” Jesus

Gå vare sig åt höger eller vänster!

Det har sina poäng, att vara uppvuxen inom Svenska Missionsförbundet och granne med Svenska Kyrkans aktiva. Det har många poäng för min del, att ha varit anställd på Räddningsmissionen/Fyrbåken, Göteborg. Där var jag en av ledarna för frivilligarbetarna inom mission bland vilsna unga missbrukare under många år och sen en av fängelsebesökarna. Vad är poängen då? Jo, vi hade bibelstudier på tisdagskvällarna och talade aldrig om teologiska skillnader i tolkningar. Vi tillhörde alla de olika kyrkorna i betydelsen församlingar. Det fick sina poäng senare att flytta över till en Pingstförsamling som medlem för min del och få ha kvar vännerna tillhörande andra församlingar.

Idag begriper jag fullt ut Dag Sandahls blogg, som jag följer men idag har jag svårt med Mikael Karlendal, när han lämnar Sverige och bloggar på engelska språket och hänvisar till för mig okända teologer. Tillbaka till bibeln som alla kan följa med i tycker nog jag. (Som har egna åsikter om nästa allt.)

Bekymmer inom frikyrkor

Kyrkovalet

Bibelhänvisning: 5 Mosebok 5:32-33

Det visade sig i min hembygd, att några inte visste hur en Missionsförsamling är uppbyggd. När siste medlemmen dog år 1987 fanns ingen, som fortsatte verksamheten. Då insåg jag, att det behövdes ett informationsmöte om skillnaden mellan att vara en församling eller en kyrka. (Med Bibel 2000 i översättning och tanke numera där församling blivit utbytt till kyrka. Missionskyrkan revs men Guds församlingen lever och fortsätter.)

Bibelhänvisning: Johannes ev. kap 11:25-26

Gudstjänst059Sista Gudstjänsten

Tro – på vem och vad

Det skulle räcka egentligen att länka till Linda Berglings artikel i tidningen Dagen. Men jag kan inte låta bli att berätta om 5-åringen, som besökte mig år 1975. Vi hann bara innanför min dörr han och jag förrän frågan kom:

”Tror du på reinkarnation?”

Jag blev helt ställd och frågade hur han visste vad det var.
”Jo”, förklarade han, ”när man dör går man över till en annan…”
Jag frågade vidare vem som sagt detta och det var pappa.

Frågan var tydlig. Hans svar var tydligt. Det var bara för mig att svara på hans fråga, om jag trodde så. Han fick veta, att jag tror att människan är en personlighet och kommer att ha kvar den efter döden utan att gå över i någon annan. Jag försökte, så gott jag kunde att förklara.

”Ja, så tror jag,” sa han och gick direkt och in i rummet och lekte med leksakerna.

Jag tror på bibelns Gud, Jesu och den helige Ande. Om det är svårt att fatta mina bloggar, så ställ gärna en fråga. Det finns bibeltexter, som landat hos mig, som jag förstår. De är dem jag kämpat med. Jag kan inte svara på det jag inte fattar.

Yoga ingen neutral hälsometod