Igår skrev jag på Facebook:
”När ord står mot ord kan det vara viktigt, att ta reda på varför. Igår hade jag en heldag på f.d. Restad Sjukhus och fick gå igenom den så kallade stormavdelningen. Tack Heikki! Sen blev jag bjuden till samtal, lunch och kaffe på hotellet, som ordnar ”Fånarna på Restad” och dessutom vandring genom dessa kulvertar.
Där fanns inget av ironi över det som varit utan ”fåniga” lekar med recept från TV:n ”Fångarna på Fortet”. Vem som helst får betala för att få tävla i grupp men min kunskap om hur det varit att vara patient på Restad Sjukhus blev en överraskning. Jag bjuder!”
Sen kom eftertankens kranka blekhet. Hur gör jag nu då? Facebook är ju farligt enligt en del och jag hade redan tidigare länkat till en artikel i TTELA med den rubriken. Den kan ju gå vidare.
Då citerar jag från Svenska Kyrkans tidning för länge sen ett citat från 300-talet.
”Sanningen fruktar inte dialog därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”
Det är precis dialog som behövs mellan goda krafter. Det finns en välutbildad personal inom psykiatrin, som inget hellre vill än att ge en bättre psykiatrivård än den som fanns hela 1900-talet. Det finns en välutbildad pensionerad personal, som inget hellre ville på den tiden än att ge god vård. Jag har mött dem och möter dem.
Den 5 september år 1956 var en strålande varm dag precis som i år. Jag hade möjlighet att få fråga Göran, en av guiderna på Restad Gård, hur mitt ögonmått och minne fungerade. Är det 600 meter mellan administrationen och avdelning 10 B, som fungerande institution på den tiden?
Är det fortfarande 600 meter mellan frihet och fångenskap och finns hela mitt samtal kvar från den dagen?
Samtal och samtal. Det gick en sköterska på var sin sida om mig och lyssnade på mitt försök till förklaring hur jag kunnat bli så trött och hamnat på Restad. Halvvägs fram till chockupplevelsen, så sa den ena till den andra, att jag lät förståndig.
Det gjorde mig gott att höra. Här är ett annat kapitel ur min bok:
”Hon sjunger”
Det var kväll på stormavdelningen. Många av personalen hade gått hem. Vi patienter låg ju i våra bälten. En del av oss hade fått sprutor med eller mot vår vilja. Det var lugnt.
Två stora sovsalar rymde 17 patienter. Mellan salarna fanns inga dörrar. Det var öppet. På natten stod där ett bord med en lampa. Där satt sköterskan, som vakade över oss. Jag hade ju kommit dit för sömnrubbningar och fick trots detta ha min plats närmast lampan. I ”hallen” fanns det plats för ytterligare fem patienter. Om jag inte räknar fel så här femtio år senare.
Det var så högt till tak. Alla väggar var kala. Det var en så fin akustik. Det fanns inget bättre att hitta på än att sjunga.
– Själv han är mig alla dagar nära
för var särskild tid med särskild nåd
Varje dags bekymmer…
Jag blev avbruten. Mitt i sången! Jag hade bara hunnit till andra versen. Jag hade inget att vara nervös över. Det var inget soloframträdande – jag kunde sjunga helt avslappnat.
Och rösten bar uppåt och åt sidorna…Då kom hon sköterskan och bjöd mig på äpplen. Två Transparent Blanch.
– Hur har jag fått de här? De är ju hemifrån!
Hon drog på det. Hon drog på svaret så längre – kanske flera sekunder – att jag måste hjälpa henne.
– Har dom kommit med bussen?
– Ja .
Det är möjligt, att min hjälp gav henne lättnad för stunden. När mamma kom på besök, några dagar senare, så fick hon frågan direkt:
– Hur fick jag äpplena? De var inte stötta alls!
Martin – min bror – hade rest 10 mil på sin Vespa. När han kom fram till avdelningen 10 B fick han inte komma in. Jag var för dålig enligt avdelningssköterskan. Han måste åka tillbaka lika många mil förgäves.
Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?
De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Men hans kärlek tog sig igenom alla dörrar. Mamma berättade som det var.
– Vet du, när han kom hem grät han.
De tårarna har betytt mycket för mig.
(Ur Journalen: 16. 9. Besök av modern och en broder.
Igår fick jag en kasse äpplen av en god vän från deras trädgård. Hur skulle jag kunna glömma hur ett Tranceparent Blanch skall se ut och bör smaka?
De är mycket lättstötta. Känsliga dessutom. Vem är inte det?
Gunnels plats i rymden 
Man kan inte idag förstå denna obegripliga okänslighet och okunnighet om hur en människa fungerar. Bara Gud kan döma rättvist. Måtte det gå annorlunda till idag!
Birgitta, fint att du är med som sjuksköterska och med personlig kännedom om mig. För mig har det blivit tvunget att ringa i klockan!