Skrivet av: Gunnel | 27 augusti, 2013

Fånarna på Restad

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)

– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!

Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad, där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.

10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar.
I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.

Filmen hette: Så tuktas en argbigga

Punkt slut.

Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.

Så tuktas en argbigga.

(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)

Öl. = överläkaren

Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut på detta kapitel ur min bok: Pat. är frisk och pigg för övrigt

I morse skrev jag en ny blogg angående aktiviteterna på Restad Gård kallat:
”Fånarna på Restad”
Den tog jag bort och byter ut mot detta.
Visst skall vi glömma och gå vidare! Vi skall inte fastna i det som varit! Men att inte bli lyssnad på då jag kom alldeles frivilligt och inte hade rört en människa är övergrepp. Jag berättade för den rare överläkaren hur trött jag var. Det är inte en sinnessjukdom. En utmattning och sömnrubbning går över.
När min mor skrivit på vårdbehovet (jag var omyndig bara 20 år drygt), så hade de rätt att behandla och hålla mig inlåst efter deras diagnos mano-depressiv psykos och rutiner med bälte. Bältesläggning ingick i rutinerna.

Denna vårdform skall inte glömmas och sopas under mattan! Detta var år 1956 och jag fick skador för livet av traumat.

Jag var alltså en av fånarna på Restad! Din sanning är inte min sanning. Det håller inte att påstå att de som leker ”Fånarna på Restad” är fånarna själva. Det fattas er min och andras berättelser hur det var att bli fastspänd i ett bälte i en smal järnsäng! Och att bli provocerad månad efter månad med låsta dörrar och skrammel av nycklar.

Citat från 300-talet:
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: