Gunnels plats i rymden

Livets efterrätt

De talar om livets efterrätt. Somliga. Nu har jag hört det så många gånger, att jag fattar innebörden för jag har nästan i ett nu fått några barnbarn. Det är minsann inte bara att gå och längta år efter år och vara avundsjuk på de andras.

Mitt första barnbarn fick jag via Mr Facebook, som jag kallar honom. Fortfarande tänker jag i ”han” och ”hon” och är inte intresserad av förändring i svenska språket. (Teknik är manligt för mig och alldeles särskilt datateknik.) I en sluten grupp berättade jag om längtan efter barnbarn och en adopterad kille anmälde sitt intresse. Det fattades en ”farmor” för honom. Jag har inte skött förtroendet sen dess. Han älskar rollspel och det begriper jag inget av. Blir blyg och bortkommen inför allt okänt. Men vi ses på Facebook.

En dag fick jag höra en tjej berätta om sina böner till Gud. Hon skulle byta stad på grund av sin utbildning. En sådan bön hade jag aldrig hört någon ung människa be. Hon bad till Gud, att få träffa gamla människor. Ja, så fick hon bönesvar och träffade bland andra mig. Hon bad inte, att få bli någons barnbarn. Det behovet fanns inte.

Så nu sitter jag här och undrar om jag inte fått ett barnbarnsbarn också. Jag har åldern inne för det. På baksidan av höghusen, där jag bor finns en stor lekplats någorlunda inhägnad men inte tillräckligt. En dag mötte jag en liten kille i 4-årsåldern. Vem kunde tro, att jag skulle kunna uppskatta asfalterade promenadvägar en dag? Nu passade det både honom och mig. Han kom på en liten trampbil just på väg från lekplatsen. Jag var på väg hem med min fyrhjuling. Det heter finare på engelska men gåstol på danska. Detta första samtal blev inte så lyckat, för han ville inte vända tillbaka. Vissa är framåt och tänker själva redan som barn. Jag fick skynda mig efter en ”lektant”. Så fick hon en liten springmarsch.

Jo, det finns en liten mur runt lekplatsen men inga grindar. En annan dag var han vid muren och frågade vänligt, om jag kunde hjälpa honom. Han hade skadat sig, sa han. Så frågade jag var och han pekade på det stora föremålet att leka i. Sagt och gjort. Han kröp över muren och jag fick blåsa på hans knä. Det var så, att jag måste fråga var skadan var först trots att jag ser mycket bra. Sen kilade han tillbaka över muren och det känns, som att jag fått ett barnbarnsbarn. Vi var nöjda båda två. Skadan gick över med lite blås.

Tillbaka till mina ”barnbarn” då. Det är inte vilka som helst utan bara några, som är intresserade av att jag läser bibeln för dem. Jo, de får läsa också men efter mina förslag. Det får tänka själva också. Efter ett par terminer vågar de säga emot mig och ber om lite struktur över min undervisning. En kvinna skall ju inte undervisa, så varför blev det jag? Som sagt. Jag älskar Paulus mer än någon annan. Han var också ensamstående och föredrog det i väntan på Jesu återkomst.

Visst är jag intresserad av ”han” och ”hon” och vägrar skriva ett neutrum. Kyrkan är ”hon” men församlingen är ”den”. Håll med om att detta är intressant! HERREN är EN och ”hon”, som följer honom är bruden Israel och församlingen. Kroppen är en med många delar men huvudet är ett och det är Kristus. Detta tål att meditera över i aposteln Paulus undervisning. Han är suverän, när det gäller bildspråk och utläggningar! Två kyrkor i sten kan inte bli en kyrka men två församlingar kan fira gudstjänst i samma lokal! Tolkningsmodeller kan vara flera men roten är helig och kan inte bildas en gång till. Israel är där från början och vi hedningar är inympade och skall inte förhäva oss.

Skall vissa grenar tala om sig på grund av sitt kön och sin kallelse och sitt ämbete? Både män och kvinnor kan få barnbarn i en viss ålder. Den som inga barn har kan få fler än den som har en man. Enligt bibeln. Det gäller att se barnen tror jag.

Ironi och självironi

”Det är svårt med ironi i texter, när det inte går att följa kroppsspråket.” Så sa han, som gav mig synpunkter på mitt skrivande och min rubrik till min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” (Utgiven första gången år 2011)

Det är inte ironi. Det är sant! Jag blev stämplad för livet med en sinnessjukdom, då jag var 20 år drygt. Det står i den sjukjournalen bland annat, att jag påstår, att jag är frisk. Det fick jag inte tro! Jag skulle fortsätta att vara inlåst och tvångsmedicinerad men jag var i obalans och växlade i humör. Det går att vara frisk på olika sätt och i kärnan.

För att dölja alla mina sår efter den behandlingen blev jag ironisk, självironisk och sarkastisk. Men detta är ingen ironi, inget skämt! I morse skrev jag på Facebook i min tidslinje: ”Sitter här och funderar över det oandliga i att rekommendera sig själv (ur Peter Halldorfs undervisning). Men nu är det bråttom för min del och jag skulle vilja bli mentor åt en kvinnlig präst. Denna präst bör vara ödmjuk och låta mig få tro, att jag har rätt. För rekommendationer hänvisas till Sofia Camnerin på grund av min stora högfärd, att jag sett henne IRL och tidigare samtalat med henne i Skutan, Svenska Missionskyrkans hemsida tillsammans med lika f.d. Svenska Baptistkyrkan.” Slut

Varför just Svenska Kyrkans präster? Jo, därför att jag undrar över hur de klarar all press från den grupp, som kan rätt bibeltolkning. Inom frikyrkan har inte denna press förekommit på samma sätt. Nu finns det på agendan – en bloggpost av Mikael Karlendal före detta pingstpastor numera inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen:

Kvinnor i ämbetet

Mer än en gång har jag berättat, att de teologiska debatterna förvirrar mig. Så fick jag rådet, att låta bli att läsa Dag Sandahls blogg. Det rådet tänker jag lyda. Två kyrkor i sten kan inte bli en kyrka. Två församlingar kan fira gudstjänst inom samma lokal däremot. En logiskt tänkande kan även en kvinna ha. Och jag tror, att jag är rätt. Kvinnor som vill undervisa bör uppmuntras. Undervisa i hemmet! Och hemmet kan vara ”det andliga”.

Och på tal om titeln till min bok, som blev film och visas i Familjevårdscentrums regi och Stiftelsen Gyllenkroken…

Reklam för filmvisning av ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” bland andra filmer 16 – 18 okt

En hal trappa

Nu vill jag ha en tredje bloggpost om trappa. Det började med min irritation att ”stegen” i Jakobs dröm skulle heta ”trappa” i den nya bibelöversättningen Bibel 2000. Det var år 1998, som jag fick träffa en av flera bibelöversättare privat. Jag kunde inget och kan fortfarande inget av svårigheten att välja rätt ord på svenska från grundtexterna. Sen dess har det varit mycket av irritation inom mig för att jag inte har förkunskaper. Varför väntar de inte på mig? Jag vill ju hänga med och förstå!

Så har jag undrat mycket över hur kvinnliga pastorer och kvinnliga präster orkar med alla rätta tolkningar i svåra bibeltexter. Sagt och gjort. Jag skrev till ytterligare en kvinnlig präst och frågade hur hon orkar med allt motstånd från de rätt-tolkande prästerna. Och svaret kom:

”Jag är trygg i min kallelse och vill berätta om Jesus till människorna.”

Men det har inte jag varit utan lättirriterad – lätt att provocera. Där kommer den hala trappan in: ”På vägen uppåt skyndar jag och hinner högre dag för dag…” Jag har inte varit så här gammal förut och tappar ord så lätt. Idag kom ordet. Märker du? Först när jag citerade denna gamla sång visste jag att ett ord var fel. Kunde inte hitta det i minnet. Nu dök det upp. Jag strävar inte. Jag skyndar.

Trappan upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg kan vara hal vintertid. Jag kan inget om detta solur. Det återstår att ta reda på. Vem vet, det kanske är något från hednatiden i Sverige? När Abram fick kallelse att dra ut från landet Ur, så var det från avgudadyrkare. De dyrkade bland annat solen – det skapade framför Skaparen. Calle Öst sjöng på sin tid: ”Vi skall fara bortom månen, vi skall fara bortom mars…”

En trappa leder någonstans men kallelsen leder ända fram bortom hela stjärnevärlden till och med. Nu är jag också trygg i min kallelse som kvinna. Männen får fortsätta att tro på ett ämbete endast för män.

”Jag vet på vem jag tror!”

Trappan som inte finns längre

”En trappa leder någonstans.” Det var så hon blev lyrisk med tanke på det vackra Göteborg och alla trappor mellan de vackra stenhusen. Det räcker att få njuta av en spårvagnsresa i centrala stan. Det var gott om sten och duktiga arkitekter. Det gick en tydlig gräns mellan de rikas hus att bo i och de fattigas. Trätrapporna i bergen ruttnade ner så klart. Husen är rivna men jag minns en av skarvarna. En natt för många år sen i en svår livskris hade jag en dröm just i det området mellan fattiga och rika vid före detta Vasa Sjukhus mellan Landala och Vasastan.

Där fortsätter jag bloggandet om en stege, som når ända upp i himlen eller en trappa enligt översättningen i Bibel 2000. Alla mina bloggar hör ihop och en heter: ”Drömmen som gick i uppfyllelse” Den skrevs 7 april 2011

Det finns vuxna personer, som förstör möjligheten för barn att få tro på himlen och förbindelsen dit. Det har jag också berättat om men ganska nyss i ”Tvåbenta böcker Del 2.” En trappa leder någonstans. Mina leder uppåt som jag ser det och med facit i hand. I min ålder med svaga leder lite överallt är det lättare att sega sig uppåt än att gå nedåt. Kan det vara så att det är där orgeln kommer in? Drömmen om att få sjunga församlingssång till orgelspel igen…Vi gamla är inte tjatiga. Vi är gaggiga.

I frikyrkohem i början av 1900-talet var det nästan självklart med en orgel och Hultmanssånger. Det var nästan självklart att barnen eller i vart fall någon skulle lära sig att spela orgel. I min mors hem blev det både äldsta och yngsta dottern, som spelade hemma och i Missionshuset till sångerna. I mitt hem av alla sex syskonen blev det den yngsta. Både folkskolläraren som skulle vara kantor också och folkskollärarinnan gav lektioner.

Den sång som var lättast att lära sig spela var ”På vägen uppåt strävar jag och hinner högre dag för dag…” Det var inte fråga om annat än att kämpa på. ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud I himmelens sköna palats. I dräkt o så vit med en blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.”

Den vackra trappa till Högsbohöjd i Göteborg från Högsbo är borttagen. Den behövs inte längre för min del heller. Jag måste flytta därifrån i samband med totalrenoveringen av husen. Trappan är borttagen men vägen finns kvar.

Det är en konst att kunna prata om tre saker samtidigt. Just nu gäller det förbindelsen till himlen från jorden, en orgel och sången om inbjudan till Lammets bröllop.

Följ blodspåren

Nu blommar trappan!

Det kom ett litet skratt från min kusin Ruth, när hon levde en gång. Vi hade olika syn på trappan upp från trädgården till boningshuset. Hon visste hur mycket arbete det var att hålla den ren från mossa. Jag såg bara det vackra, att det fanns små vita blommor lite överallt mellan stegen och njöt: ”Nu blommar trappan!” Hon visste och tänkte på att det var dags igen med allt arbetet. Nu blommar trappan och jag njuter. Jag behöver inte bry mig längre om allt arbete som andra har haft före mig.

En gång blev det ett stort rabalder. Skulle det få stå ”stege” som förut eller skulle det få stå ”trappa” i den nya bibelöversättningen angående Jakobs dröm vid Betel? Han såg ju en stege, som ledde ända från jorden upp till himlen! Guds änglar gick upp och ner för den. Det kom en provöversättning år 1991 över tre bibelböcker. I den finns en not till 1 Moseboken 28:12

”trappa Det hebreiska ordet, som bara förekommer på ett enda ställe i GT, betyder sannolikt ”ramp” eller ”trappa”. Bakgrunden till dess användning här kan tänkas vara tempeltornen i Babylon (zikkuraterna). De hade en trappa som ledde upp till ett litet tempel högst uppe på tornet och symboliserade enligt babylonisk uppfattning förbindelsen mellan himmel och jord; se not till 11:4 och jfr nedan v.17.” Slut på noten

I Johannes evangelium kapitel 1:51 säger Jesus själv till Natanael och de andra: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och ner över Människosonen.”

En gång hade jag besök från Skåne och Malmö och bjöd på en biltur i centrala Göteborg. Det var hennes hemstad men inte min och jag lyssnade på hennes berättelser. Så kom det: ”Jag tycker om Malmö också med det är så platt i Skåne. Här är så vackra trappor mellan stenhusen. En trappa leder någonstans.”

Och nu blommar trappan på Fårdala. Den leder upp till mina kusiners föräldrahem, när de levde. Jag slapp allt arbete med att hålla den i ordning och fri från mossa. Vi kan ha olika uppfattningar. Nu får det vara olika tolkningar till och med från grundtexten, om det skall heta ”stege” eller ”trappa” i Jakobs dröm vid Betel. Drömmen gick i uppfyllelse och förbindelsen finns kvar ända från jorden till himlen.

”Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.” Psaltaren 30:12 enligt 1917 års översättning

”Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Bibel 2000

En trappa leder någonstans – till fadershuset.

Så illa är det

Så illa är det. Det är bara det lilla ordet ”nog”, som jag uteslutet och satt en egen rubrik. Annars är det pensionerade prästen Dag Sandahls föregående rubrik på sin bloggpost.

Det övergår mitt förstånd hur högst märkvärdigt det är att vara man och ha fått ett ämbete i Svenska Kyrkan – ett gudomligt ämbete, som måste försvaras livet ut. Det kanske går att fatta det här med pensionsålder. Det finns det, som är värre att fatta, som jag ser det. Tolkningen är svår men låt då några unga läsa texten från bibeln. Ge dem fem tysta minuter att tänka själva. De har ju framtiden för sig nästan klara eller klara med sin utbildning… Så gjorde jag lät några unga läsa en svårbegriplig text och tänka själva på innebörden. En gång var jag tre gånger så gammal, som de jag mötte på nätet för bibeltolkning. Text skall förklara text. Liknelser skall inte övertolkas eller misstolkas. För min del är hela bibeln en kontext eftersom summan av Guds ord är sanning och alla hans rättfärdighets rätter vara evinnerligen. (Psaltaren 119:160) Unga personer tänker inte som gamla. Gamla kan glömma bort hur det var att vara ung.

Här är liknelsen från Lukas kapitel 16… ”Han (Jesus) sade också till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. 2 Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ 3 Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4 Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ 5 Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. 6 ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ 7 Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ 8 Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. 9 Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. 10 Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. 11 Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? 12 Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? 13 Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (Ur Svenska Folkbibelns översättning)

Efter de ungas läsning och tystnad berättade jag hur texten drabbat mig och hjälpt mig till en bättre inställning. Jag är uppsagd. Det allra mesta av mitt liv ligger bakom. Ingen har kunnat leva livet åt mig eller förvalta det, som varit anförtrott åt mig. (Där har Paulus en tydlig poäng angående ett tävlingslopp. Det är bara en som vinner. Tävla som denne! 1 Kor 9:24- ) En tuff bibeltolkning och sanning är, att jag inte har förvaltat allt som anförtrotts mig på rätt sätt! Kvar finns bara möjligheten att gå ut och skriva ner andras skulder! Kan det vara så enkelt, att jag äntligen fattar försoningens innebörd?

”Mitt skuldbrev han plånat ut, han plånat ut. På mina synder han gjorde slut den bördan slipper jag bära.” Ur Psalmer och Sånger nummer 606 och 567:3 i Segertoner Rättfärdiggjord av tro till tro.

Så illa är det nog …Dag Sandahl

Bågen i skyn

Vers 12 ur 1 Mosebok kapitel 9 ”Och Gud sade: ”Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider: min båge sätter jag i skyn den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden… vers 16 När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.” (1917 års översättning)

Svenska Folkbibeln skriver ”regnbåge” och Bibel 2000 översätter ”min båge sätter jag bland molnen…” Det är inget att ta miste på att vi blir påminda om att Guds eget tecken blivit som ett varumärke för alla människors lika värde i våra dagar.

Fråga alkoholisten eller narkomanen längt ner i botten om lika värde i samhället stämmer. Eller fråga de sjuka, som inte kan arbeta och få ihop till en rimlig standard. Eller fråga de arbetslösa.

I bibeln finns inga floskler eller försök att lura någon att tro på det som inte håller.

Foto: Lars Ahgnell

Storebror

Tanken går till min storebror Arne, som var född år 1922 och hade ett stort försprång i ålder och livserfarenhet. En gång sa jag åt honom:

”Nu skryter du allt!” Hans svar kom omgående:

”De´ gör jag visst inte! Jag får så mycket kritik, att jag måste muntra upp mig själv!”

Han var politiker en gång i sin tid. Och nu försöker jag att hitta något att muntra upp mig själv med efter alla återfall, att läsa Mikael Karlendals blogg och alla kommentarerna. Så det gäller att vara född i rätt tid och rätt samfund. Det var ju faktiskt storebror också men han kunde inte bli präst. Han tänkte väl inte ens åt det hållet, för han kunde bli rörd till tårar precis som min far. Ja, det är faktiskt ärftligt och var efter vår farmor. Den egenheten slapp jag men inte det andra släktdraget. Om nu det kan vara ärftligt och det vet vi. Det finns prästsläkter i Svenska Kyrkan. Det finns pastorer i flera generationer inom frikyrkan. Så nog har jag forskat i skrifterna…

Egentligen valde jag brevformen ett tag för att få berätta i stället för att förkunna. Jag valde ett barnbarn till en frikyrkopastor som mottagare av mina brev. Men det gick trögt och blev inga fler brev. Det var i vart fall Eric Nilsson, Näsåker som gav mig och andra bibelversen:

”Ty alla Guds löften har i honom (Jesus) fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss.” 2 Kor. 1:20 (Svenska Folkbibeln)

Där finns en not till ordet löften, att det gäller Guds löften. ”I evangelium blir alla Guds löften uppfyllda. Paulus däremot ändrar ibland sina planer.”

Den helige Ande har förmåga att hjälpa mig och andra att hålla fast vid Guds löften. Så har jag sen det svåra året 1956 letat och hållit fast vid Guds ord, att han utvalt mig redan i moderlivet. Visst det gällde profeten men det gäller var och en som tror. Det får vara måtta på vad exegeter kan ta ifrån mig! Eller röra till det för mig…

Så hur fel jag än gjort som kvinna och predikat Guds ord enligt Svenska Kyrkans plan över kyrkoårets texter, så återkommer inte Guds ord fåfängt utan utför det som det skall. Dessutom var det så i Smyrna Närradio att alla andakter måste finns kvar i original eller som kopia på kassett en lång tid. Det skulle vara möjligt att kontrollera vad som var sagt vid eventuell kritik. Så jag köpte mina egna andakter och har bara hållit mig till bibelns grund. Det går fortfarande att pröva om det är i överensstämmelse med summan av bibelns evangelium!

Det som fattas är helvetet. Det är inte min uppgift att tala om något, som jag inget kan om. Däremot vet jag, att evangelium om Jesus och vad han gjort för oss gäller på denna sidan döden. Det är allvarligt! Paulus ville ha ryggen fri, att han förkunnat allt som måste sägas. Sen var det inte hans ansvar om någon gick förlorad.

Jojo. Det är allt en hög målsättning för manliga präster och pastorer att ha. 🙂

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.) Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989 Foto: Ruth Johansson

Bara en vinner…

Det finns ett helt maratonlopp. Så finns det ett halvt, som har sprungits i Göteborg nyligen. Det var som sagt 64.000 anmälningar och över det. Det var 2.000 funktionärer. Start och mål var på samma område. Och jag lever i 1917 års översättning av bibeln, att bara en vinner segerlönen. Aposteln Paulus anser, att alla skall springa som denne. Vad är det då för idé att ställa upp? Hur kan någon bry sig om en anvisning från bibeln skriven för snart 2000 år sen?

”I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne för att I mån vinna lönen.” 1 Korintierbrevet kapitel 9

”Fem myror är fler än fyra elefanter” är nog lättare att fatta!

Så nu gör jag ett försök att förstå Paulus tankegång att alla skall springa, som om det är möjligt att segra. På Göteborgsvarvet trängs alla under ett och samma varv genom innerstaden över Älvsborgsbron till Hisingen och över Götaälvbron tillbaka till centrum. Livets start däremot sker för en enskild på olika platser i olika tider runt hela jordklotet. Det är en given sträcka från födelsen till döden. Ingen kan springa den sträckan åt någon annan. Vi kan bara trängas med varandra – tränga oss fram. Nej, jag skall inte skriva om att armbåga sig fram på andras bekostnad. Vem diskvalificerar löparen i så fall? Den som faller kan ju resa sig upp igen och fortsätta? Nu börjar det bli jobbigt att tappa tid och bli efter den som är snabbare. Så klart att bara den bäste vinner!

Ändå påstår aposteln Paulus, att det går att vinna segern! Då måste vi ju backa och ha med all undervisning i bibeln. Ingen kan leva livet åt någon annan. Det är inte försent, att ta in bibelns undervisning om syftet med livet och målet som en segrare. Ingen är född att vara i en hejarklack och slippa ansträngning utan bara analysera de tävlandes fel och brister eller heja på bara duktiga, utvalda.

Detta är evangelium! Född för att bli segraren.

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂 Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Tvåbenta böcker Del 2

”Ringa nu när ja´ ska gå till körka!”

Min gamla faster var rak och odiplomatisk. Precis som hela syskonskaran. Tydlig kanske är ett bättre, mjukare ord. Lillebror som var nummer åtta i syskonskaran arbetade inte på söndagsförmiddagen. För honom passade det utmärkt med ett telefonsamtal till storasyster i Göteborg. Vardagar hade han inte tid. Då gick det i ett och att arbeta var roligt.

Esther tyckte också om att arbeta och få ha kontakt med syskonen. Men inte halv elva, när hon var på väg till kyrkan. Det var så jag tänkte en gång, när telefonen ringde en söndagsförmiddag. Vem ringer nu, som inte vet, att jag brukar vara i kyrkan vid den tiden? Jag satt på min kökssoffa. På väggen mittemot sitter amerikaklockan. Den visade på tjugo minuter över tolv.

”Det är Monica.” Jag blev tyst och tänkte möjligtvis, att det var fråga om en stroke, som Karin varit rädd för med sitt höga blodtryck. ”Du kanske inte kommer ihåg mig, Karins dotter? Mamma dog i natt.” Klockan visade på tjugo minuter över tolv och jag satt hemma och var inte i kyrkan, när beskedet kom.

Karin blev bara 70 år och var en gång klassens geni men brydde sig inte ens om att ta studenten. Vi brukade bara umgås efter skolans slut, när hon väntade på bussen hem och jag väntade på att mitt tåg skulle ta mig från stan. Under den tiden försökte jag att omvända henne till min tro. Det var omöjligt. Hon ville inte ha bibelns Gud. Hon tog realexamen med högsta betyg och jag med lägsta för att få slippa gå om ett år. Jo, ett bra betyg hade jag, för jag var inte nöjd med det som var tänkt, utan bad att få tenta upp det. Det hade med kristen tro att göra.

Nästa gång vi möttes var hon elev vid sköterskeskolan på Restad Sjukhus. Det var år 1956. Det var finare, att utbilda sig till sjuksköterska, så jag var elev vid Göteborg Sjuksköterskeskola, Sahlgrenska Sjukhuset. Det var förödmjukande, att bli patient på ett så ruskigt sjukhus med alla fördomar och skräckhistorier. Där fanns Karin och kände mig men ingen lyssnade på mig, att jag behövde träffa en som känner mig. Åren gick tills nästa långa kontakt år 1989. Då fanns hon på en gudstjänst, där jag predikat och inte märkt, att hon fanns där. Jag fortsatte där jag slutat under realskoletiden, att försöka omvända Karin till min tro på bibelns Gud. Det misslyckades totalt trots alla mina predikningar i Velanda Missionsförsamling. Samtidigt under dessa år 1988 till 1993 pågick den stora psykiatrireformen och landets stora mentalsjukhus tömdes på patienter. Medicinerna hade blivit så bra, att de låsta dörrarna kunde öppnas. Karin och jag promenerade på Hunneberg många gånger. Hon var ledig måndagar, hade blivit änka och levde i den sorgen. Jag levde i min sorg, att jag inte kunde fatta mentalsjukvården. Jag ältade och ältade och Karin fick stå till svars för allt, som hänt mig år 1956. Jag behövde inte stå till svars för det trauma, som hände henne i sexårsåldern.

Jag har läst mer än en tvåbent bok men försent eller sent. Vi gick över till 2000-talet och jag fick äntligen hålla andakt i min hembygds kyrka. Efteråt var det kyrkogårdsvandring och Karin fanns med mycket intresserad av historia. Dagen efter skulle jag få en guidning av henne på Gärdhems kyrkogård. Den kyrkogården är så annorlunda än den lilla i Norra Björke, som är mjuk med mycket gräsmattor mellan stenarna. Då kom orden:

”Här ligger hon!”

Karin hade också haft en gammal ogift, sträv faster men inte som min. Denna faster hade varit blind mot slutet av sin levnad och lockat Karin med en peng varje gång hon läste högt ut Gamla Testamentet om alla krigen.

”25 öre var mycket på den tiden,” sa Karin, ”men jag förstår inte varför hon alltid skulle ha mig att läsa om Gideon och krigen.”

Så Karin ville inte ha en sådan Gud. Och gamla faster hade visst en gång i sin ungdom varit kär i en präst, som försmått henne.