Kategori: Vägen valde mig

Än sen då?

Snart är påsken över. Än sen då? Gick den spårlöst förbi eller var det underbara dagar i fjällen? Andreas kallar sig påskvän i en av sina Bloggar. Det är en markering, att påsken betyder mycket för honom som rosenianare. Vill jag dessutom veta hur de tror i Svenska Kyrkan, så är det bara att ta fram en gammal psalmbok och läsa texterna. Det fanns en tid, då prästerna var troende (!).
 
Det finns bibeltroende nu också. Det finns några till exempel, som har haft ansvar för att välja ut bibeltexter för varje söndag och helg under kyrkoåret. Det finns tre årgångar. Annandag Påsk är det alltid samma evangelitext föreslagen. Det är min favorittext men sällan hålls gudstjänster med en rejäl utläggning just denna dag.
 
"Vägen valde mig," skriver Dag Hammarsköld i sin bok Vägmärken. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus är omkring 11 kilometer. Där gick två lärjungar till Jesus sida vid sida desillutionerade, deprimerade, sorgsna. Då går man inte fort. Då tvärstannar man på steget till och med. Det kom en främling och slöt upp vid deras sida och frågade vad de samtalade om. Det syntes ju utanpå hur ledsna de var. Hur kunde någon ha undgått att veta vad som hänt under påsken i Jerusalem? Var kom denne man ifrån som inte visste något av den grymma korsfästelsen på Golgata? En sådan främling! Han bad dem till och med att berätta vad det var som hänt.
 
Så fick de berätta allt de varit med om tillsammans med Jesus. Plötsligt var allt kaos. Jesus blev gripen och bortförd, fängslad, torterad och sen korsfäst mellan två rövare. Och de hade trott så mycket om framtiden med honom! Vad det så underligt, att de såg sorgsna ut? Då började främlingen tala, när de fått prata till punkt. *
 
Vägens samtal var slut. De var framme i Emmaus och bjöd med honom på lite mat. Dagen hade gått över till kväll och snart skulle mörkret falla snabbt, som det bara gör i de områdena. Han bad bordsbönen och bröt brödet tillsammans med dem. Då kände de igen honom – deras Jesus.
Han försvann för deras blick. Hos dem försvann sorgen också – sorgen att inte ha fattat något av profetiorna.  Allt främlingen berättat om måste ske av lidanden och död för Messias kunde de egentligen men nu föll bitarna på plats. Han var inte bara plågad till döds på ett kors utan också uppstånden från de döda.
 
(* Så gör denne främling vid vår sida fortfarande. Vi får prata till punkt och berätta om besvikelsen. Sen talar han och tröstar och vägleder. Berättelsen finns att läsa i Lukasevangeliets 24:e kapitel)
 

Försoningsstriden

Över tre år har gått sen jag skrev denna blogg och försökte förstå den så kallade försoningsstriden i slutet av 1800-talet. Idag den 4 jan. 2013 ser jag, att jag inget begripit ändå – trots försöken. Så vissa rader har jag suddat ut och låter resten stå kvar:

Igår skrev jag lite om kampen i rymden mellan gott och ont och mellan ljus och mörker. Idag är Påskdagen och kristna över hela världen firar med ett unisont:  "Kristus är uppstånden!" Kampen är över och allt som behöver göras för oss människor är redan gjort på Golgata – ensam av Jesus Guds son. Synden och döden är besegrade.

Jag har fått berättelsen om Gud och Jesus med modermjölken men inte träffat generationerna före mina föräldrar. Det var där striden fanns på jorden! Det var där svenskarna var lika nersupna, som dom är idag fast kvaliteten på sprit blivit så mycket bättre och tillgången till pengar så stor. Det går att dölja alkoholmissbruk mycket längre nu för tiden men nöden är inte mindre för det. Så i min släktforskning har det kommit fram vem eller vilka som var nersupna men blev omvända till Gud. Så hette det på den tiden: "omvänd till Gud."  I denna stora väckelse på 1800-talets mitt och senare blev det inte bara nykterhet utan också ett läsande av bibeln. Vanligt folk såg mer än prästerna ibland vad det står i bibeln. Så blev det konflikter och stridigheter vem som tolkade de heliga orden mest rätt.

Farmorsfar hade varit en nersupen man. När han blev upprättad kunde han använda sin begåvning till något konstruktivt. Om jag förstått rätt fanns det brännerier på nästan varje gård och även i prästgårdar. Så när farmorsfar köpt upp böndernas potatis och byggt en stärkelsefabrik, så var han med som byggnadsarbetare att bygga ett Missionshus. När min farfar skulle bli måg hos honom, så var farfar också byggnadsarbetare och var med och byggde en Missionskyrka på samma tomt. En lärofader hette Rosenius och en annan Waldenström. Dom tolkade försoningen med Gud på olika sätt.

Farmor tillhörde EFS, när dom gifte sig och farfar SMF. I deras gemensamma hem hängde en stor tavla i finrummet på C.O. Rosenius och på den andra väggen en stor tavla av P. P Waldenström. Nu finns ingen bibelkunskap kvar knappast eller referensram till objektiv eller subjektiv försoningslära.

Kristus har försonat oss med Gud. Det kan vi hålla fast vid. Vägen är öppen att nå honom.

"Försoningsstriden" med bild på gamla Missionshuset (EFS och C.O.Rosenius som grundare)
och Missionshuset/Missionskyrkan i Hjo, (SMF med s.k. waldenströmare) på samma tomt i Hjo.
Nu är det en församling av de båda.

Hönan och lammet

Ibland skulle jag vilja ha bevis. Det står som det står i bibeln i bokstäver. Jag skulle vilja se det med egna ögon! Som hönan samlar in sina ungar under vingarna, så gör Herren. Detta enligt psalmisten. År efter år står det där och jag vet inte hur det går till trots att jag är från landet.
Mor Anna var född på en bondgård och det ingick i hennes arbete som ung att sköta höns och kor. Hon fick frågan en dag, när hon var gammal och hade perspektiv på tillvaron:

– Har du sett, hur det ser det ut, när det är fara och hönan samlar in kycklingarna under vingarna?

Det var inte var dag hon hade textutläggning! Min fråga gällde Psaltaren 57:1
”Ja, under dina vingars skugga vill jag ta min tillflykt, till dess att det onda är förbi.”
Då blev det liv i gester och rösten:
– O, ja! Hönan sträcker på sig och blir så stor, kacklar högljutt och flaxar med vingarna.
Precis det skulle jag vilja ha bevis för! Jag skulle vilja se, när vettskrämda kycklingar rusar in och tar plats under hönans vingar. Och upplever lugn och ro i mörkret och värmen.

Jesus önskade en gång att få samla Jerusalems invånare under sina vingars beskydd. Men dom ville inte.

Min mormor var riktig bondmora, som arbetade flitigt. Men inte på söndagar. Inte mer än det nödvändiga. I kistan på vinden fanns hennes slitna sångbok: ”Sånger till Lammets lof”.
En enda gång mötte jag henne. Hon satt i sin säng och bjöd på platta, runda mintkarameller vita eller skära. Då var jag 5 år och vem Lammet är måste jag ta reda på själv många, många år senare.

I min barndoms kyrka finns ett litet lamm snidat i trä och förgyllt i guld allra högst upp på altaret nära taket. Bredvid finns en segerfana. Den stora altartavlan föreställer Jesus fastspikad på korset och två kvinnor står nedanför Golgata. Dom fattar säkert ingenting av vad som händer deras Mästare.

Bibeln sista bok beskriver ett lamm, som ser ut att ha varit slaktat. Bibelns första bok beskriver ett lamm, som blev slaktat och vars blod ströks på dörrposten till skydd från döden.
Johannes Döparen beskrev Jesus som Guds lamm, som tar bort världens synd. Bibelns bildspråk talar om att vara trygg under Herrens vingar. Det profetiska språket talar om ett lamm, som måste slaktas. Bibeln berättar om ett lamm, som vunnit seger. För vår skull.

Mormors sångbok hette: ”Sånger till Lammets lof”. Den bibelkunskap, som dom fått, sjöng dom vers efter vers.