Ur min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Klänningen
(Ur journalen 5.10. ..rev idag sönder en klädning…)
– Jag vill inte vara patient!
Undrar just hur mina ord lät i telefonsamtalet till en sjukgymnast. Skrek jag ut dem eller var det bara så att rösten brast och jag började gråta? Kunde det vara så att smärtgränsen var nådd och jag måste få hjälp att bearbeta mitt gamla trauma? Vem skulle i så fall orka lyssna till berättelsen om skammen? För tro nu inte att skammen försvann genom att de bytte ord från sinnessjukhus till mentalsjukhus år 1959!
Jag hade till slut lyckats i min plan att komma tillbaka till stormavdelningen, där personalen inte var rädd för mig längre. Deras omplaceringar av mig passade inte i personkemin. Ingen berättade om hur de tänkte. Hur jag tänkte fick de veta, när det var för sent. Men en patient fick inte tänka eller känna. Så gick jag emellan och sa ifrån, att så gör man inte mot en patient. Det var när en annan patient hade fått ett epileptiskt anfall och sen fick bälte. För dom tillrättavisande orden och några till i stil med ”ni är ju inte riktigt kloka här”, så fick jag också bälte. Igen. Trots att dom kände mig.
Om detta står det ingenting i journalen. Jo, ”Fick fi i bälte”, står det. Nu var det läderbälte i en bredare säng och jag drog sängkläderna över huvudet och rullade ihop mig i fosterställning. Matvägrade. När nattpersonalen tagit över och de andra gått hem, var jag både hungrig och behövde gå på toaletten. Jag hade fått finna mig i bälte igen och blev erbjuden ett bäcken. Där gick gränsen.
– Är du så rädd för mig, så får du väl ringa efter förstärkning från manliga avdelningen!
Det gjorde hon så småningom och en man i mörk skötareuniform kom och låste upp mig. Då var jag så arg och sa som jag tyckte till honom, att detta var ju löjligt! Det tyckte han också. Sen gick jag och kissade.
Undra på att inte jag vill vara patient! Undra på att jag rev sönder en patientklänning! Den kanske ändå var färdig för att bli mattrasor. Var deras tanke, att jag skulle ligga sex veckor i sängen och tacka och ta emot deras tvångsinjektioner och bältesbehandling? De rev i sönder min identitet som duktig sjuksköterskeelev, när jag kom innanför dörrarna till avdelning 10 B. En månad senare på dagen rev jag sönder en av deras anstaltsklänningar. Det stod 1 – 1.
Till mig. För ”min klänning” hade så hög kvalitet, att den gick att sälja till nästa sjuksköterskeelev.
Hur gick det då hos psykologen på Vårdcentralen över 50 år senare? Jo, hon fick läsa hela journalen – se hela min skam och konstaterade vid besöket en vecka senare, att jag varit arg, frustrerad och lite full i f..
Det där sista står heller inte i journalen. Men jag lurade dem ibland. Bara för att få lite omväxling.
Gunnels plats i rymden 
Har läst din bok och kan ge den varma rekommendationer en viktig bok för alla med smärtsamma trauman inom diverse livsområden där många säkert kan känna igen sig, eller förstå andra bättre, men – också med ett stort ljus och Kristi försoning och Jesu blods betydelse. Hoppingvande på många sätt! Läs den!
Tack för den rekommendationen! Det är svårt, att sälja sin egen historia, som vi måste göra, som valt tryckning på egen risk och ”Liten upplaga.se”.
Jag skäms inte över att jag satsade allt jag har för att få lära känna honom, som blev sårad för min skull, slagen och misshandlad. I hans sår har jag fått min läkedom under alla år.
Det skulle jag vilja blogga om i fortsättningen! Sår som inte läker.
”Se, jag vill läka dig, säger Herren!”