När jag var ung och flyttade hemifrån ut i arbetslivet blev jag godkänd som en missionare. Vi var ju nästan normala eller som alla andra. I går i gudstjänsten i Smyrnakyrkan vågade jag säga högt det ord, som fattades för Tomas Sjödin i hans pålysning.
Göran Zettergren har varit missionsföreståndare.
Just det. Jag kan min historia ända ner till Roparna åren 1847 – 1850 och är stolt över att jag äntligen hittade en bok om dem på stadsbiblioteket i Göteborg. Efter det fick jag kontakt med en son till författaren David Carlsson och kunde köpa både en och flera böcker. Och till sist har jag fått köpa boken ”Predikare-Lena” av Thorild Zetterholm. Då är vi nere på 1700-talets grymheter mot kristna i Sverige.
En del pratar om den lilla svenska ankdammen. För mig räcker den långt. Det är bara tålamod och tålamod med alla främmande ord, som männen behärskar och delar in varandra efter. Det senaste konstiga begreppet är ”annihilationist”. Det är svårare att förstå än att jag är en missionare i grund och botten men medlem i en Pingstförsamling sen år 1970.
Där är jag nu och vilar mig i Lilly Sofia Jönssons Blogg Fjärde väggen. De inläggen är så högt över min fattningsförmåga men musik. Där får jag göra inlägg oavsett, att jag inte fattar vidden.
Här är dagens bekymmer från Stefan Swärds Blogg:
Skulle bli förvånad över om en ”missionare” gillade min bok mer än Bells bok, Torsten (Åhman) bekräftar väl mina förutfattade meningar. Missionsförbundet eller Missionskyrkan som det heter nuförtiden, teologiskt formad av Waldenströms försoningslära, utifrån den utgångspunkten är det helt logiska synpunkter som Torsten företräder.
Alltså är inte jag någon missionare längre från och med nu den 2 januari 2012. Jag är hellre lite mindre normal och försonad med Gud både objektivt och subjektivt.
Gunnels plats i rymden 
Slutmeningen är fantastiskt bra, Gunnel: ”Jag är hellre lite mindre normal och försonad med Gud både objektivt och subjektivt.” Klockrent!
Gud välsigne dej!
Gott Nytt År 2012!