Guds nu

"Det var då det," sa min kusin, när jag påminde henne om hur snabbt hon tvättat alla mina fönster en gång.
"Nu är det som det är," sa en annan på tal om hinder och sjukdomar.
 
Guds då och  Guds nu skiljer sig inte åt, som våra livserfarenheter och kraftresurser gör. Den evige blir inte gammal och orkeslös. Gud är EN i bibelns värld och sen finns det andra gudar. Denne ende Gud sökte efter någon som vågade tro och lita på hans möjligheter att rädda. Denne Gud hittade Abram så småningom och innan dess Noa.
 
För min del läser jag bibeln tillsammans med en kartbok och får de nuvande namnen på floder och riken samtidigt. Sen är det lätt att konstatera, att bibeln är trovärdig. Herrens presentation av sig själv till den desillutionerade Mose var "JAG ÄR DEN JAG ÄR".  Heder åt bibelkommissionen, som satte ut i noter i NT -81 på vilka ställen Jesus kallar sig vid det namnet "JAG ÄR". Det är intressant. Och det syns i grundtexten.
 
Vad hade då Mose att komma med som presentation av vad han var och hade varit? Faraos dotterson, som slagit ihjäl en egytier? Miriams lillebror, som faktiskt blivit räddad ur vassen och från döden? Hur rädd var Mose egentligen vid mötet med Herren, som uppenbarade sig i en brinnande buske? Herren fanns i en eld, som inte slutade att vara en eld!
 
Det var då det. Det är nu det. Herren presenterar sig idag också för oss med orden: JAG ÄR DEN JAG ÄR.
Jag för min del har presenterat mig för honom på samma sätt som Mose gjorde en gång genom att tala om vad jag inte kan.
 
Resultatet av vårt möte blev, att jag fattade, att Gud sagt "JA" till mig. Det är han, som är densamme och kan rädda.

Får eller getter

Idag är det domsöndagen. Vad innebär det för alla pingstvänner? Skall inte pingstvänner delas upp som herden skiljer får från getter på domens dag? Eller är det bara så att pastorn har full frihet att välja lättare predikotext eller hoppa över de obehagliga bibeltexterna Matteus kap 25:31-46 till exempel?
 
Det predikas inte så mycket om Jesu tillkommelse och domens dag. Det var visst så skrämmande predikningar förr och satte sådan skräck i känsliga personer, att vi hamnat i det andra diket nu. Ett enda vänligt utslätande om kärleken i hela kyrkliga världen, som inte kan utesluta någon enda – det är vad det är.
 
Det är många år sen jag frågade en mycket bibelkunnig pastor om getterna i bibeln. Står det något negativt om dom? Djur är ju en del av Guds skapelse och varför då denna liknelse? Hur var det nu? Hade inte det oansenliga tabernaklet i öknen ett tak av getskinn? (Det kan vara andra djurs skinn…) Skulle Herrens Gud uppe i sin himmel ständigt bli påmind om getternas natur? Kan det vara så att getter går sina egna vägar och stångar sig fram jämfört med får, som är så beroende av en herde? Och en herde som ger livet för att rädda fåren från fiender….Behöver vi någon som offrat sig för oss?
"Summan av ditt ord är sanning. Dina rättfärdiga domslut är eviga." Psaltaren 119:160
 
Heder åt präster, som har våndats inför denna söndags föreslagna texter och inte tänker fega ur! En dag skall jag stå inför tronen och dömas. Är det något att se fram emot? Bibeln visar på att jag borde dömas skyldig till straff och evig död. Bibeln visar också på att Gud sände sin son att ta över skuldbördan och bli dömd till döden i mitt och andras ställe. Domen kan gå här och nu över mitt liv, så att jag kan få en frikännande dom sen. Genom tro på vad  Jesus Kristus gjort för mig och alla människor kan jag likaväl som andra bli rättfärdig redan nu.
Inte felfri – det skrev jag inte.
 
Det jag ville skriva är, att det är nyttigt med en domsöndag och de bibeltexter, som är föreslagna för kyrkoåret. Om domen får gå genom mitt liv nu, så blir nåden så mycket viktigare. Det är nåd att bli frihalsad.
"Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, ty livets andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag." 
Rom kap 8 : 1-2

Om hundra år

"Vad gör det om hundra år," är en vanlig tröst till den som gjort något dumt. Som om jag har en chans att leva om 100 år! Som om jag eller andra har en chans att rätta till misstag, felsägningar eller felhandlingar om 100 år!  Och vem lever då och kommer ihåg eller kan lyssna?
 
Stina blev nästan 100 år och har väl aldrig använt någon mobiltelefon, gissar jag. Det finns inget chips att plocka ut och kontrollera vad som är mottaget eller utskrivet av SMS i en sådan modernitet. Jag satt på spårvagnen och började prata med en ung kille, som likt många andra satt och fingrade på en mobiltelefon.
 
– Tänk, att inte jag kan lära mig en sån där!
 
Svaret kom snabbt och tröstefullt:
 
– De´ kan inte min farmor heller!
 
En annan dag gick frågan till en 50-årig kvinna, som stått framme i spårvagnen och läst på anslaget och sen köpte hon tydligen biljett via mobilen. Hon fick skylla sig själv, som satte sig sen bredvid mig, för jag är intresserad. Inte nyfiken bara intresserad.  Samma tröst kom från henne på min fråga:
 
– Mina föräldrar kan inte det här heller. Den ene ser inte och den andra fattar inte.
 
Som om alla i en spårvagn kan konstatera i vilken ålder jag är!
Det blir spår i en mobiltelefon efter vad en eller flera människor meddelat eller skickat som meddelande till varandra!  Det blir kvar. Det blir spår efter en människa ändå utan mobiltelefon eller dator.
 
Stina blev nästa 100 år. Idag skall det bli en begravningsgudstjänst i den församling, som hon tillhört. I den minnesstund, som är planerad efteråt kommer troligen flera att berätta om vilka spår Stina lämnat efter sig. Hon och jag har inte rest spårvagn tillsammans där jag ställt mina frågor om det svåra i livet att lära sig. Vi har suttit på andra stolar och pratat.
 
Hjärnan har ett mycket avancerat minneskort eller om det heter chips. I mitt minne finns några samtal med Stina, om hur det var när hon var ung för över 80 år sen och kom i kontakt med Gud och blev frälst. Stina berättade att efter den upplevelsen ville hon bli döpt och det skedde i havet innan hamninloppet till Göteborg, om inte jag fattat fel.
Jag fotograferar i mitt minne med eller utan kamera samtidigt som jag lyssnar och bevarar detta inom mig.
Stina hade en relation med Gud och Jesus hela sitt långa liv efter detta dop. Idag kommer säkert flera att berätta om vilka spår hennes gudsrelation haft för många av hennes "söndagsskolbarn" och familj och vänner.
 
"Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand."  Så skrev psalmisten för omkring 3000 år sen och lämnade spår efter sig äver till oss idag. Outplånliga spår. Ovärderliga spår.
 

Getsemane

Vem kan formulera sanningar kortare och mera koncist än en poet? Bara några strofer igen ur Nils Ferlins dikt Getsemane. Han börjar med ett självporträtt. Sen kommer det:
 
Gud har i sin fotografiatelje
ett mörkrum som heter Getsemane
 
Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.
 
Men den som är rädd – för köld och ris,
får aldrig ett blomst i paradis.
 
Ferlin fortsätter med andra porträtt av människor och deras situationer och slutar med
 
Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.
 
Hur gör man då med allt som blivit fel i det förgångna? Hur gör den, som skulle vilja backa i tiden och få en situation bättre exponerad? Kanske någon eller många skulle vilja leva om sitt liv helt annorlunda. Så går det inte!  Kan man rädda det negativa till något positivt? Kan man rädda felaktigt exponerade svart/vita filmer i ett mörkrum? Finns det en Gud, som arbetar i ett mörkrum, som heter Getsemane? Finns det en Gud, som försöker rädda bilden av mig och andra? Det går ju inte att få backa i tiden. Det går ju inte att få göra en ny tagning av den situation, som varit och finns i förfluten tid men som blev så fel.
 
Jag tror på en Gud, som ser mer än det jag kan se och upptäcka. Jag tror på Getsemane och mannen från Nasaret, som kan rädda negativ, som är omöjliga, felexponerade. Vissa negativ är alldeles för svarta och vissa negativ i min samling är för ljusa nästan genomskinliga utan kontraster. Jag tror på bibelns Gud som börjar om igen, där man misslyckats. Jag tror på en Gud med väldigt stort tålamod med sin skapelse.
 
Fast detta sker inte per automatik! Glöm detta med avancerade digitalkameror och minnen, som bara är att överföra till en dator! Glöm det och besök Getsemane och se vad Gud gjort för oss angående det omöjliga.
 
"Han tänker ut vad göras kan…." citat ut GT
 
 

Getsemane 13 03 skärtorsdag Lotta SGetsemane skärtorsdagen 2013 Foto: Lotta Sjödin

Begreppsförvirring

Jag får inte blanda ihop begreppen med pixlar, bländaröppning och skärpa! Men nu har polletten ramlat ner äntligen. Den som då eventuellt läser min Blogg bör veta hur en gasspis fungerar utan betald pollet. Det går inte att tända den. Den som då inte hade en pollett hemma fick gå till grannen och låna, om affären var stängd. På den tiden. Förfluten tid för min del.
 
Det gäller begreppsförvirring. Det gäller språkförbistring. Jag sätter punkt nu för detta prat för mig själv på min Blogg. Jag sätter en punkt inte en massa pixlar!
Så enkelt var det, att jag inte kan engelska språket. Så enkelt är det, att jag inte får blanda ihop begreppen. En centimeter är en centimeter men kan inte översättas med tum för en tum är 2½ centimeter. Det blir en avgörande skillnad i antalet pixlar. Visst en aln är en aln och 60 centimeter. Detta räknas inte längre och var ett begrepp förr i mina föräldrars generation men inte i Israel på bibelns tid. Då var en tum 50 centimeter.
 
Det kan vara bra att veta, att Gud inte satt en pixel efter Uppenbarelsebokens sista kapitel och sista ord. Det kan vara bra att veta, att summan av sanning alltid är den samma oavsett hur vi uppfattar bilden – förstorar den eller förminskar den. Sträckan mellan den första bokstaven i alfabetet och den sista är alltid den samma det vill säga: "JAG ÄR den jag är" den förste och den siste. Efter Gud kommer ingen pixel. Före Gud kom ingen. Innan jordens grund var lagd fanns Jesus. Han kom till jorden för att visa oss människor vem Gud är och vad Gud vill nämligen förlåta våra synder genom Jesus och upprätta en ny förbindelse hem till fadern i himlen.
 
Det är bra att veta, att en aln i England inte har samma sträcka i centimer som i bibelns tid. Bokstäverna i hebreiska språket och grekiska, som är grundspråken i vår bibel har ett siffervärde också. Den som vill får gärna vara skeptisk till att det finns ett dolt budskap i bibeln. Det som vill vara skeptisk till bibelns uppenbara budskap får gärna fortsätta att vara det. Men för oss som tror är det en Guds kraft till frälsning. En atomkraft som i Lars Bergmans Bloggpost tidigare.
 
Döden är sista punkt för en människa. Jesus har vunnit seger både över synden och döden. Bibeln berättar om en uppståndelsekraft, som finns tillgänglig genom tro på vad Gud gjort för oss genom Jesus Kristus. Det är tillåtet att tro hur som helst men bra om tron är förankrad i Guds ord.
 
 

Dagens löfte

15 september 2003  Dagens löfte: Ps 121:5-8

"Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.  Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.              

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.  Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt."

En gång när jag var ung läste jag någonstans om människans tendens att oroa sig. Detta vet Skaparen och har gett ett löfte för varje dag i sitt ord. Ungefär så stod det. Spännande! Då var det bara att börja leta efter dom. Sagt och gjort. Jag rutade in baksidorna i min bibel i tolv spalter och trettioen rutor. Det blev smått så smått, att det är svårt att se vissa hänvisningar numera.

Så kom möjligheterna i och med datorn i "Egna anteckningar" i Bibel 2000 programmet. Tyvärr med ett filformat, som inte gick att föra över till nästa dator. Därför är början år 2003 med omstart av egna små anteckningar för varje år på denna dag.

Gårdagen är förbi med min gamla begagnade dator. En ny dator blev det år 2003 och i den står det, att Herren har möjlighet att skydda och bevara just för denna dag. den 15 september.

Morgondagen har vi inte sett och idag hjälper Herren.

Om Gud

– Här är Sofias grav!
Så sa hon min klasskamrat från övre tonåren och pekade på en gravsten. Det intresserade inte mig. Jag tyckte inte om denna Sofia.
Tre år har gått. Ingen av oss visste, att detta var vår sista promenad tillsammans. Båda hade vi 70 års levnad bakom oss med olika livserfarenhet på olika platser och i olika sammanhang.  Med facit i hand ser jag nu att det varit fråga om andliga övergrepp i barndomen av den gamla, sjuka, blinda Sofia.
Sofias historia är inte ovanlig. En ung begåvad lärarinna blev kär i den ogifte prästen. Han försmådde henne och den besvikelsen drabbade Gud och hans ord. Så när min klasskamrat var 6 år kunde hon redan läsa. Ja, hon kunde till och med den gamla tyska stilen i bibeln och fick en peng för varje gång, som hon högläste för den gamla.  Det skulle alltid vara från Gamla testamentets grymma krig. Om Gideon när han lade ut sin ull….
Så Karin behöll sin uppfattning om denne grymme Gud hela sitt liv och jag hade inte en chans att göra justeringar. Det finns olika våldtäkter både dem på anden, psyket eller det sexuella.
Jonas Gardell har sina upplevelser av övergrepp och har skrivit boken ”Om Gud”. Det verkar vara samme Gud, som Sofia mötte i sin ungdom eller Ingemar Hedenius en gång i tiden eller Eva Moberg.  En avskyvärd Gud.
När jag läste en teologs positiva recension av Jonas Gardells bok ”Om Gud” och såg orden exeget och teolog om Gardells behandling av Gamla testamentete texter, så fick min tilltro till teologin som fakultet ett kraftigt slag.
Nu vet jag, att teologi kan se ut nästan hur som helst. Detta ändrar ingenting av Guds nåd och trofasthet genom alla tider. Han kan föra människor ut i frihet fortfarande.
”Summan av ditt ord är sanning och dina rättfärdiga domslut är eviga.” Psaltaren 119:160

Sorgfågeln

För tredje gången håller jag på att läsa "Sorgfågel" av Lena Katarina Swanberg. Det är Annika Östberg, som berättar sitt liv.
 
Andra gången jag läste boken berodde på att jag tyckte, att den var så bra men de som lånat den av mig och läst den  hade inte reagerat, som jag gjort. Så nu läser jag den för tredje gången för att Annika äntligen är i Sverige på Hinseberg och för att eventuellt kunna se vad andra sett i boken eller inte sett.  Året 1967 har Annika Östberg och jag gemensamt, då började det för henne i USA och för mig i Sverige. För henne var det inifrån och för mig var det utifrån. Det vi har gemensamt är, att ingen av oss kan backa i tiden och få något annorlunda gjort. Hon kunde ingenting om LSD och jag kunde ingenting heller. Slanguttrycken var de samma både där och här om en tripp, som lyckats eller en snetändning med helvetets alla upplevelser.
 
Det Annika Östberg kan om straff och straffpåföljder kan nog ingen av oss sätta oss in i. Det jag fattat är, att ett straff skall verkställas och avtjänas oavsett omständigheter och vad personen har för bakgrund och erfarenheter i sin ryggsäck. Nåd är en ansökan som kan göras hos regeringen där den prövas. Nådesansökan kan avslås.  Nåd kan sökas igen några år senare med kanske med nytt avslag.  Nåd är ett annat begrepp för mig som läser bibeln och som känner Gud och Jesus. Hos dem har det omedelbar verkan. Hos mig påverkar nåd så småningom i och med att jag uppfattar innebörden.
 
Annika Östberg har kommit hem till Sverige direkt till nästa fängelse. Innan dess visste jag hur Hinseberg ser ut lite grand inifrån och mest utifrån. Första gången hittade vi mina vänner och jag inte avtagsvägen utan for genom Frövi och sen över en potonbro. Det var i början av 70-talet. På den bron får det inte ens gå en bil i taget i var riktning längre. Den bron har berättat mycket för mig de gånger jag gått där. Bron ligger i vattnet mellan frihet och fångenskap.
 
Jag känner en som lade sitt liv, som en möjlighet att komma från fångenskap till frihet – en bro över mörka vatten med poetens ord.

Vägen valde mig

Det blev en plats kvar på köksgolvet, där vi stod en söndag mina föräldrar, min syster och jag. Vi frågade med en mun, om vi var tvungna att gå med till kyrkan. Det kom ett par tårar i mammas ögon och så sa hon:
– Den dan kommer, då ni ingen kyrka har att gå till.
 
Jag var i 10 årsåldern och förstod inte vad hon sa bara hennes tårar. Jo, jag förstod kärleken också till denna kyrka och till oss. Inom mig fattade jag ett tyst beslut att vara med på den sidan, som mina föräldrar valt.  Vägen till Missionskyrkan var inte lång bara predikningarna. Det var vägen dit, som mina föräldrar lärt mig. Det var den vägen, som valde mig.
 
För så står det redan för 2000 år sen. Vissa höll sig till den vägen. Det var inte vägen mellan Jerusalem och Emmaus, som två lärjungar vandrade på den dagen. Men den dagen var den första och den dagen började kända och okända personer att vandra på den vägen. Dessa uttryck har stått sig i alla tider. De håller.
 
Vägen beskrivs som smal av Jesus och porten trång. Vi bussas inte in i dubbeldäckare minsann utan måste gå en och en. Jesus kallar sig själv för vägen i bestämd form och han påstår sig vara enda vägen att nå Fadern.
 
"Han vet vilken väg jag vandrat," skriver psalmisten. Där är poängen. Han känner mig och vet allt, som ligger bakom och fortsätter att älska mig och leda mig. Ibland dyker han upp som Aslan – lejonet av Juda på min vandring. Ibland som ett oskyldigt litet lamm, som jag följer. Jag har inte valt vägen utan den har valt mig.
Enligt skrifterna.

Än sen då?

Snart är påsken över. Än sen då? Gick den spårlöst förbi eller var det underbara dagar i fjällen? Andreas kallar sig påskvän i en av sina Bloggar. Det är en markering, att påsken betyder mycket för honom som rosenianare. Vill jag dessutom veta hur de tror i Svenska Kyrkan, så är det bara att ta fram en gammal psalmbok och läsa texterna. Det fanns en tid, då prästerna var troende (!).
 
Det finns bibeltroende nu också. Det finns några till exempel, som har haft ansvar för att välja ut bibeltexter för varje söndag och helg under kyrkoåret. Det finns tre årgångar. Annandag Påsk är det alltid samma evangelitext föreslagen. Det är min favorittext men sällan hålls gudstjänster med en rejäl utläggning just denna dag.
 
"Vägen valde mig," skriver Dag Hammarsköld i sin bok Vägmärken. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus är omkring 11 kilometer. Där gick två lärjungar till Jesus sida vid sida desillutionerade, deprimerade, sorgsna. Då går man inte fort. Då tvärstannar man på steget till och med. Det kom en främling och slöt upp vid deras sida och frågade vad de samtalade om. Det syntes ju utanpå hur ledsna de var. Hur kunde någon ha undgått att veta vad som hänt under påsken i Jerusalem? Var kom denne man ifrån som inte visste något av den grymma korsfästelsen på Golgata? En sådan främling! Han bad dem till och med att berätta vad det var som hänt.
 
Så fick de berätta allt de varit med om tillsammans med Jesus. Plötsligt var allt kaos. Jesus blev gripen och bortförd, fängslad, torterad och sen korsfäst mellan två rövare. Och de hade trott så mycket om framtiden med honom! Vad det så underligt, att de såg sorgsna ut? Då började främlingen tala, när de fått prata till punkt. *
 
Vägens samtal var slut. De var framme i Emmaus och bjöd med honom på lite mat. Dagen hade gått över till kväll och snart skulle mörkret falla snabbt, som det bara gör i de områdena. Han bad bordsbönen och bröt brödet tillsammans med dem. Då kände de igen honom – deras Jesus.
Han försvann för deras blick. Hos dem försvann sorgen också – sorgen att inte ha fattat något av profetiorna.  Allt främlingen berättat om måste ske av lidanden och död för Messias kunde de egentligen men nu föll bitarna på plats. Han var inte bara plågad till döds på ett kors utan också uppstånden från de döda.
 
(* Så gör denne främling vid vår sida fortfarande. Vi får prata till punkt och berätta om besvikelsen. Sen talar han och tröstar och vägleder. Berättelsen finns att läsa i Lukasevangeliets 24:e kapitel)
 

Försoningsstriden

Över tre år har gått sen jag skrev denna blogg och försökte förstå den så kallade försoningsstriden i slutet av 1800-talet. Idag den 4 jan. 2013 ser jag, att jag inget begripit ändå – trots försöken. Så vissa rader har jag suddat ut och låter resten stå kvar:

Igår skrev jag lite om kampen i rymden mellan gott och ont och mellan ljus och mörker. Idag är Påskdagen och kristna över hela världen firar med ett unisont:  "Kristus är uppstånden!" Kampen är över och allt som behöver göras för oss människor är redan gjort på Golgata – ensam av Jesus Guds son. Synden och döden är besegrade.

Jag har fått berättelsen om Gud och Jesus med modermjölken men inte träffat generationerna före mina föräldrar. Det var där striden fanns på jorden! Det var där svenskarna var lika nersupna, som dom är idag fast kvaliteten på sprit blivit så mycket bättre och tillgången till pengar så stor. Det går att dölja alkoholmissbruk mycket längre nu för tiden men nöden är inte mindre för det. Så i min släktforskning har det kommit fram vem eller vilka som var nersupna men blev omvända till Gud. Så hette det på den tiden: "omvänd till Gud."  I denna stora väckelse på 1800-talets mitt och senare blev det inte bara nykterhet utan också ett läsande av bibeln. Vanligt folk såg mer än prästerna ibland vad det står i bibeln. Så blev det konflikter och stridigheter vem som tolkade de heliga orden mest rätt.

Farmorsfar hade varit en nersupen man. När han blev upprättad kunde han använda sin begåvning till något konstruktivt. Om jag förstått rätt fanns det brännerier på nästan varje gård och även i prästgårdar. Så när farmorsfar köpt upp böndernas potatis och byggt en stärkelsefabrik, så var han med som byggnadsarbetare att bygga ett Missionshus. När min farfar skulle bli måg hos honom, så var farfar också byggnadsarbetare och var med och byggde en Missionskyrka på samma tomt. En lärofader hette Rosenius och en annan Waldenström. Dom tolkade försoningen med Gud på olika sätt.

Farmor tillhörde EFS, när dom gifte sig och farfar SMF. I deras gemensamma hem hängde en stor tavla i finrummet på C.O. Rosenius och på den andra väggen en stor tavla av P. P Waldenström. Nu finns ingen bibelkunskap kvar knappast eller referensram till objektiv eller subjektiv försoningslära.

Kristus har försonat oss med Gud. Det kan vi hålla fast vid. Vägen är öppen att nå honom.

"Försoningsstriden" med bild på gamla Missionshuset (EFS och C.O.Rosenius som grundare)
och Missionshuset/Missionskyrkan i Hjo, (SMF med s.k. waldenströmare) på samma tomt i Hjo.
Nu är det en församling av de båda.