Kategori: Kristen tro

Kampen mot döden

Äntligen en kommentar i Stefan Swärds Blogg, som ger mig hoppet tillbaka angående vad teologi och exegetik är för något! Vad det är egentligen…
Det handlar inte om högmod hos mig. Det handlar om en djup sorg, som funnits sen det kom två nya bibelöversättningar nästan samtidigt. Det var ju bra. Det var nödvändigt eftersom språket förändras på 80 år drygt från år 1917.
Men…
Enligt min bedömning tog bibelkritikerna över och har haft ett stort försprång genom de intellektuella, verbala, analyserande, som visar på alla grymheter i bibeln.
Så jag för min del måste börja på sagonivån igen med ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren. ”Häxan och lejonet” av C.S. Lewis har jag läst mer än en gång förut. Dessutom har jag stavat på Karl-Gustaf Hildebrands förord till ”Tre bibelböcker Första Moseboken Ordspråksboken Jeremia” I översättning av Bibelkommisionen. Just i det förordet används ordet ”sagor”. Noas ark är populär för alla barn och finns som leksaker med arken och alla djuren till och med. Hildebrand visar på att bibelns berättelser är mer än sagor minsann.

Läs gärna ”Bröderna Lejonhjärta” igen och lägg märke till hur författaren Astrid Lindgren är genomsyrad av bibelkunskap. Kampen mellan ljuset och mörkret mellan döden och livet är tydlig kanske till och med övertydlig. När Jonatan till slut blivit skadad av kampen mot fienden och vilddjuret blir han förlamad och kan inte röra sig som förut. Då vill han slippa! Vem vill inte det? Slippa bromsar, slippa sjukdomar!

Innan dess händer flera spännande avsnitt. Lillebror Skorpan Lejonhjärta har tagit sig ut ur Körsbärsdalen själv på sin häst Fjalar. Han har förstått, att Jonatan är i fara och Skorpan Lejonhjärta måste trotsa sin egen rädsla. (För den som inte läst sagan eller glömt en del, så blev Skorpan ofrivilligt instängd i den grotta, där han tänkt sova bara över natten. Fienden kom också dit på sina hästar, gjorde lägereld och pratade högt om vem de jagade. Det var just Jonatan hans älskade storebror som fienden var ute efter och dessutom honom själv.)

Nu gör jag ett tvärt kast till bibelns berättelse om herdepojken David och hans gudsfruktan. Det var i tilliten till Gud, som han tränat sitt mod att möta fiender. Fienderna besegrades. När kung Saul blev hans fiende måste David fly upp i bergen och gömma sig i en grotta. Där låg han instängd och visste, att han var dödens, när kung Saul kom med 3.000 man för att ta honom fången eller döda honom. 1 Samuelsboken 24: 1-

Bibelns berättelse om kampen mellan mörker och ljus, döden eller livet, hatet eller kärleken är mer spännande än någon saga. Studera krigsutrustningen på Tengals män i sagan om Bröderna Lejonhjärta och jämför med filisteen Goljats. David ville inte ha en krigsutrustning heller.

1 Sam 17:38-47 (Bibel 2000)
Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. ”Nej, med allt det här kan jag inte gå”, sade han till Saul, ”jag har aldrig gjort det förr.” Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han för-akt-fullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.”

Om jag fattat rätt så betyder exegetik att studera ett ords innebörd och rot och vart det pekar. Om någon vill ge mig en definition, så är jag tacksam. Exegetik och teologi tangerar varandra eller går i varandra i språkforskningen. Om jag fattat rätt så tål alla tolkningar att prövas gentemot de äldsta handskrifterna oavsett om det är hebreiska, grekiska eller latin. Kyrkans ledare har prövat tolkningarna genom alla tider och bibelns budskap är tidlöst. Att ha en egen teologi är dömt att misslyckas.

Vi kämpar nu också med vår rädsla för smärta och döden precis som lillebror Skorpan gjorde, när han var sjuk och så rädd för att dö. Det var ju andra som sa, att han skulle dö fast han inte ens var 10 år gammal! Författaren Astrid Lindgren har ett underbart språk. Trösten i hennes saga överträffar inte bibelns beskrivning om himmelrikets härlighet. Spänningen i sagans värld överträffar inte bibelns beskrivning av Segraren på Golgata.

Exegetik i NT

Stefan Swärd angående präst och pastorsutbildningar

Gudsfruktan eller religion forts.

Idag vill jag fortsätta med ordvalet, som irriterat mig. Orsaken kan ju vara att Kristendom som religion i Sverige är självklar för mig, Jag tänker inte i pluralis och andras religioner som utgångspunkt. Herren är en och andra gudar är avgudar. Plötsligt måste jag tänka från andra håll. Det passar dåligt för den som går rakt fram. Viker varken av åt höger eller vänster (självironi).

Visst vet jag, att det finns synonymer. Någon skrev, att synonym är det ord man tar till, när man inte kan stava till det man först tänkte på. Jag kan stava till gudsfruktan och behöver inte välja synonymen religion. Jag kan citera från KJV och Bibel 2000:
1 Tim 3:16
And without controversy great is the mystery of godliness: God was manifest in the flesh, justified in the Spirit, seen of angels, preached unto the Gentiles, believed on in the world, received up into glory.

1 Tim 3:16
Och erkänt stor är vår religions hemlighet:
Han uppenbarades som jordisk varelse,
rättfärdigades som andlig,
skådades av änglarna,
förkunnades bland hedningarna,
vann tro i världen
och togs upp i härligheten.

Ur min Bibelkonkordans till NT81:
deisidaimonia – gudsfruktan, religion
thréskeia – (guds)dyrkan, religion
eusébeia – fromhet, gudsfruktan

Nu är det som det är och vi har många olika bibelöversättningar, olika tolkningar och olika bibelsyn. Jag har berättat flera gånger, att jag mått dåligt genom mitt tvärsäkra sätt att debattera i kristna sajter. Inte nog med det. Jag tappade allt förtroende för teologi och exegetik.

Nu har jag mött en ung, lågmäld exeget David Willgren i Stefan Swärds Blogg och ger en länk till hans Gästblogg där. Det finns olika tolkningsmodeller. Det skall inte hindra det egna bibelläsandet. Och bibeltolkning skall ske inom församlingen, om jag fattat rätt. (Förr hette detta bibelstudier – en församlingsaktivitet, som borde prioriteras).

Exegetik

Gudsfruktan eller religion

Det är inte lätt att tänka om. Det kan ta tid. Det kan bli många myror i huvudet. Är det rätt eller fel att tänka? Den som ifrågasätter och anmärker kan bli ett stort irritationsmoment i omgivningen. Det ser ut, som det är bättre, att inte tänka. På Gud i vart fall.

Så fick vi äntligen en ny Bibelöversättning år 2000. Det var svårt, att få någon att vilja vara med i ett samtal hur det står nu och hur det stod förut i 1917 års översättning. Någon sa till mig, att först måste jag kunna grundtexten, innan jag anmärker så mycket. Det är försent i min ålder. Kvar är min intuition. Kvar är mina föräldrars uppfostran, ordlös i kärlek till varandra, oss barn och innan dess kärleken till Gud. De var före alla teologer och exegeter! Det är jag glad över. Det räcker teskedvis med denna teologi numera. Tydligen kan var och en ha sin egen eller gruppera sig…

Gudsfruktan är för mig respekt för den högste mycket mer än rädsla för åskväder. Gud fordrar inte respekt! Han är värd det! Fordrar respekt gör däremot ledarna för kriminella gäng. Annars kommer mordhoten och innan dess utpressning. Gud är värd respekt och tillbedjan. Det är inte kriminella ledare. Gudsfruktan är för mig tillit och trygghet. Religionskunskap har jag aldrig läst. På min tid var undervisningen självklar i Kristendom ända fram till realexamen. Nu vet vi hur farligt det är med Guds välsignelse till och med. Det kan vara kränkande.

Gudsfruktan är vishetens begynnelse.
All kunskap och vishet finns i Kristus! Varför ger då vår religion stor lön?
(1 Tim 6:6 ”Visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga,” Not: Matt 6:19-21, 24-34+; 10:9f.; Heb 13:5
6:6 Fil 4:11f.; 1 Tim 4:8; 5:18+)
1917 års översättning:
”Ja gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning.”

Är det detta som kallas beröringsskräck? För de andras skull talar vi hellre om religionsdialog än att det finns en enda frälsning genom namnet Jesus…

Våga tala om summan av Guds ord!

Ett motgift

Via Google och Apoteksbolagets emblem får jag den text jag söker:
”Ormen som slingrar sig runt en stav är en symbol för den grekiske guden för läkekonst, Asklepios, och har varit läkekonstens symbol i över 2500 år”
Det låter ju trovärdigt.

Den bibliska historien är äldre än så och Jesus kopplar ihop den kommande händelsen, när han skall korsfästas med ormen i öknen runt 1450 år f.Kr.
Joh 3:14-15
Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.

Isrels barn skulle bli friska igen efter ormbetten, om de såg upp på den kopparorm, som Mose hängt upp på en stång.
4 Mos 21:4-8
De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.”

Herren gjorde det ena undret efter det andra för att visa sin makt att rädda Israels folk ur träldomen i Egypten. De skulle lära sig tillit genom undren. De skulle lära sig att ingen Gud är som deras. De skulle lära sig välsignelse genom lydnad. Men de klarade inte av att tro på Herrens löfte om mat för dagen. (2 Mos kap 16)

Jesus kallade sig livets bröd och för brödet som kommit ned från himlen. I den texten använder Jesus samma namn som Gud använde om sig själv i sin presentation till Mose:
2 Mos 3:14-15
Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ‘Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.

Citat från noten till Joh 4:26 och Joh 9:37 NT 81

4:26 Det är jag Grundtextens uttryck kan, taget för sig, betyda ”jag är” och anspelar därmed på Guds ord till Mose enligt 2 Mos 3:14: ”Jag är (den jag är)”. Samma uttryck, med samma anspelning, återkommer flera gånger i Johannesevangeliet (6:20; 8:24, 28, 58; 13:19; 18:5; jfr Matt 14:27 med par.; Mark 13:6; 14:62).

Varför repeterar jag detta? Jo, därför att det är livsnödvändigt att påminna om att Israels Gud i Gamla Testamentet är samme Gud i Nya Testamentet i Jesus. Lydnad är inget ord som har prioritet nu för tiden. Det som gäller är mer ett skarp intellekt att kunna tänka självständigt och kunna sortera bland bibeltexterna vad som är rimligt eller inte.

Jesus lärde lydnad i allt fastän han var Guds son!
Heb 5:8-10
Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek.

Talet om korset är en dårskap! Ta bort psalmen ”Guds rena Lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” och kvar blir mänskliga tankebyggnader, som faller platt till marken.
1 Kor 1:18
Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.

Jonas Gardells teologi kontra Marcus Birros

Vad är en kyrka?

Frågan blir mer intressant för varje dag. Det beror ju på att jag följt bloggen ”Fjärde väggen” sen start. Nu tar en nättidning ”Evangelium” fart. Mitt intresse för ”kyrkan” blir större och större. Min barndoms kyrka var en gång en del av profilen i ett samhälle, som byggdes upp på grund av en smalspårig järnväg VGJ mellan Nossebro och Trollhättan. En kyrka kan rivas, när siste medlemmen dör. Det yttre skalet kan dö men kyrkan som församling kan aldrig dö. Den lever vidare.

Min barndoms kyrka byggd i sten står orubbligt kvar sen tiden före digerdöden. Antagligen dog invånarna ut men kyrkan fanns kvar och blev så småningom upptäckt. Eller också är detta en sägen. Kyrkan får heta kyrka men en församling får inte vara hur liten som helst utan måste bli hopslagen med nästa kyrka. Två kyrkor av sten kan inte bli en kyrka av sten. Ändå har kyrka inget annat ord i grekiska språket än församling.

Där kommer det brännbara in att kyrkan får sina medlemmar i samband med familjehögtider. På så sätt har Svenska Kyrkan många medlemmar. Och en mycket stor organisation, som ifrågasätts i bloggen Fjärde väggen…
”Ingen lever för sig själv och ingen dör för sig själv”. Det gäller väl inom en församling för huvudet för kroppen är Kristus och kroppen är församlingen. Det blir genast mycket mer komplicerat. Vem är då huvudet för Svenska Kyrkan? Vem bestämmer vad? Vem får vara med?

Personligen fick jag tydligen mitt medlemskap i Svenska Kyrkan genom ett spädbarnsdop på BB i Trollhättan. Personligen fick jag tydligen ett medlemskap i Missionsförsamlingen i och med min bekännelse, att jag tror på vad Jesus gjort för mig. Jag stannade kvar på nattvardsgång efter en inbjudan men hade aldrig sett ett troendedop eller hört någon sådan förkunnelse. Den övertygelsen läste jag mig till och har aldrig varit anställd i Svenska Kyrkan. Så jag kunde inte bli utesluten som medlem av den anledningen: vederdop. Mycket konstigt ord men det lär komma från tyskan och ha med ”åter” att göra. Vad vet jag om teologi?

Inte mycket. Inte något som ändrade min inställning till Svenska Missionsförbundet. Jag har bytt församling men inte uppfattning om Kristus som kroppens huvud som är församlingen. Församlingarna i Nya Testamentet såg olika ut och fungerade olika bra. Det finns beskrivningar hur en gudstjänst skall gå till på alla sätt.

Detta är spännande! Vi är inte bara en kyrka utan den levande gudens tempel på jorden.

Tillsammans. Frivilligt för den som vill vara i Kristus.

Att komma till insikt

Det har varit många bottenlägen i mitt liv. Ett av dem var, när jag tvingades ta emot hel sjukpension på grund av en svår ryggsjukdom. Det var ju Gud som fick alla anklagelser och frågor om vad han menade med detta. Så mycket som jag ville! Och var fanns kallelsen jag fått som tonåring? Ingen blir väl ändå kallad att vara sjuk? Jag var bara 53 år.

En söndagsmorgon klockan 9.40 eller med mitt egna uttryck, så var hon tjuge i tio och jag fick lite panik. En liten missionförsamling väntade på att jag skulle predika över den föreslagna bibeltexten. Det var en så välkänd bibeltext. Det borde inte bli problem så många gånger, som jag hört den utläggas av predikanter. Den senaste utläggningen var väl om Jesus som den store själavårdaren. Snart skulle det bli min tur att tala över texten i Joh kap 4 om den samariska kvinnans möte med Jesus.

Då plötsligt kom paniken. Jag kan ju ingenting! Jag visste ju inte varför judarna inte gick genom Samarien utan brukade ta vägen på andra sidan Jordan till Galieen. Det står i texten, att Jesus måste ta den vägen – underförstått som andra inte ville gå.

Den söndagen blev en vändpunkt i mitt liv. Jag måste läsa på och lära mig sammanhangen bakåt i tiden! Varför hade judarna och samarierna blivit osams, som en gång fått hela landet av Gud?
Det är inte för sent att inse, att man inget kan! Det finns bra läroböcker och kurser på distans om Gamla Testamentets historia.

Ett annat viktigt avgörande ögonblick i mitt liv var framför en av pastor Nils Pollaks alla bokhyllor. Han tog fram en bok och sa:
”Den här måste du ha!” Rubriken är ”Ljus över korset”
I förordet står det att läsa om teologen Wilhelm Buschs studier till präst. Han hade fått lära sig att man kunde konstatera olika källor i de fem Moseböckerna: Jahvisten och Elohisten…Han hade lärt sig att skilja mellan äldre och yngre beståndsdelar…han hade hört att det fanns en första och en andra Jesaja. Det gick att skilja Gamla testamentets icke kristna fromhet från ”Jesu lära”…
Citat:
Kort sagt – Gamla testamentet var en högst tvivelaktig skapelse inom den religiösa judiska litteraturen. Så skickade universitetet ut mig i en stor församling som ”Guds ords förkunnare”.

Boken kom ut år 1959 och behövs mer än någonsin nu. I ett bibelstudium hade Wilhelm Busch föreläst om Mose, när han slog på klippan, så att det kom fram vatten. Han var övertygad om att han talat bra. Efteråt kom en gammal erfaren Jesu lärjunge fram och påpekade vad det stod i hans bibel:
”De drucko nämligen ur samma andliga klippa som åtföljde dem och den klippan är Kristus. Om det har ni inget sagt i kväll.”

Den unge prästen började sen att läsa bibeln på ett nytt sätt.
Jag tror också på
…den Helige Ande, en helig, allmännerlig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Längtan efter evangelium

Sången de sjöng

Den som har en sång inom sig sjunger den!

Paulus och Silas satt fängslade med kedjor. Det var natt och ändå sjöng de. Bibelberättelsen har blivit en bra text att berätta bland barn. Det finns vuxna, som fattat innebörden och sjunger, när det är mörkt och svårt. Paulus och Silas blev fängslades för sin tro. Paulus blev pryglad trots att han var en romersk medborgare. Till sist måste han fråga om överhetens rättigheter att behandla en romersk medborgare så.

Alla bibelns texter tål att granskas och har blivit granskade under årtusenden. De som var utbildade skrivare fick inte ha ett enda litet fel. Då måste allt skrivas om. Dödahavsrullarnas texter är bevis på denna noggrannhet.

Min Blogg är en personlig blogg. Den är en fortsättning av min egen släktforskning, som blev en Hemsida. (Den gamla adressen har utgått)
De gamle hade bara brevet som möjlighet, att nå varandra. Den brevskatten har jag fått en del av. Farmors brev är oläsligt. Hon hade ingen skolgång vad jag vet. Hennes äldsta dotter fick bara gå två år i skolan. Sen var det arbete som lillpiga som gällde på en gånd en halvmil bort eller en mil. Platserna finns kvar. Uppgifterna går att kolla upp. Det är inget märkvärdigt.

Det märkvärdiga är att så många av bibelns platser finns kvar och namnen är lätt att spåra. Forskare kan visa oss på vad floderna heter nu, som omringade Edens lustgård. Bibelns berättelser är mer än lämpliga berättelser för barn.

Jag har varit ett barn, som fått dessa berättelser. Jag blev tonåring och började läsa i eget intresse. Mina föräldrar sa inte emot mig, när jag berättade vad jag läst om att tro och låta döpa sig. Vi hade aldrig några teologiska debatter i mitt hem. Det var ingen som ifrågasatte, att jag läst själv och ville lyda. Det höll att samtala om med grannen också, som senare i livet blev präst.

En präst nuförtiden som konfirmerar en tonåring utan att ta reda på om han eller hon är barndöpt riskerar anmälan till domkapitlet. Det är allvarliga fel! Jojo! Detta att tro och låta döpa sig, om man redan är barndöpt heter då ”vederdöpt”. Detta är allvarligt! Jag har ju börjat att följa BloggarDag minsann. Jag skall vara snäll nu för vi båda bär på en stor, gemensam sorg.

Som sagt: Dag Sandahl och jag bär på en stor gemensam sorg. Vi har fått ett arv att förvalta och sörjer över att detta arv håller på att förskingras. En enda präst kan inte försvara arvet ensam. En enda pastor i Svenska Missionskyrkan klarade inte av att ensam försvara det som står skrivet om äktenskapet mellan man och kvinna. En enda syster inom en pingstförsamling klarar inte av att försvara arvet från himlen.

Paulus och Silas var två i sitt fängelse, när de sjöng sången, som de fått inom sig. Som regel kommer det någon på vägen och slår följe, som kan sången och vill sjunga den.

Ett av alla fina barndomsminnen

Låt mig få höra om Jesus

Jag älskar Paulus

Pär och Linnea Stenberg är både ”nätvänner” till mig och sen riktiga vänner. Det är inget nytt med Pärs kärlek till Paulus. Om jag inte minns fel, så har jag skrivit det samma i min presentation.

Här kommer generöst en Gästblogg av Pär:

Paulus och vår resa till Efesus

Jag älskar Paulus. Jag kan inte finna ett bättre sätta att formulera det på. I år har jag bott i hans brev och jag har lärt känna honom genom dessa. Jag har läst hans ord otaliga gånger på svenska såväl som grekiska och jag har läst mer böcker om honom än vad jag kan räkna. Han är min inspiration, min förbild, och mitt ankare i den kristna tron. Jag kan inte annat än att beundra hans passion, hans starka övertygelse att Gud har gett liv åt människan Jesus. Jag berörs av hans motgångar, hans ständiga kamp, hans varma hjärta gentemot sina barn i tron (läs brevet till Filemon eller Filipperbrevet). Jag har gråtit med honom och jublat i glädje tillsammans med honom. För mig så reflekterar Jesus såsom ingen annan kan. Han gjorde hela sitt liv till ett gestaltande av vår Herres evangelium och genom honom ser vi hur Jesu budskap ser ut i kroppslig gestalt (1 Kor 4:11ff, brevet till Filemon). En komplex person med ett brinnande hjärta för Gud och för vad Gud har gjort i och genom Jesus från Nazareth. En dynamisk personlighet; ett strålande exempel av Kristi mildhet, men har precis som Herren Jesus en skarp tillrättavisande ton (Gal 3) och en brinnande sarkasm när det behövs (1 Kor 4, 2 Kor 11-12 etc.). Jag kan verkligen inte säga något annat än att jag verkligen älskar Paulus.

Paulus är en av de huvudsakliga anledningarna att jag är och förblir kristen. När diverse invändningarna kommer mot den kristna tron så har jag tre saker som ständigt håller mig kvar: 1) de historiska bevisen för Jesu uppståndelse från de döda; 2) det oemotståndliga porträttet av Jesus i evangelierna som min själ bara skriker ”Ja!” till; 3) men framför allt vittnesbördet från Paulus själv. Paulus är den av Nya Testamentets författare som vi med säkerhet kan säga tillhör den första generationen av kristna och som påstår sig ha sett den uppståndne Herren Jesus. Efter att ha levt tillsammans med Paulus så intensivt som jag har så kan jag inte svara annat än affirmerande till Pauli retoriska fråga: ”Har inte jag sett Jesus, vår Herre?” Alltså blir Paulus en viktig del i min kristna tro. Det gamla argumentet som så ofta används om Jesus: (Var han en galning? Lögnare? Eller Guds Son?) kan överföras likaså på Paulus: Var han en galning? Lögnare? Eller hade han verkligen sett och blivit utsänd av Guds Son? Jag kan inte hävda något annat än det senare.

Sedan det att mitt Paulus-intresse blommade upp för 6-7 år så har det länge varit en dröm att få besöka någon av de platserna där han har varit; och den här sommaren hade stunden äntligen kommit. Jag och min fru Linnea skulle åka till Bodrum, Turkiet vilket ligger 3 timmars bussfärd från Efesus (och också några timmar från Kolossae, Laodicea, Smyrna, Kos, Mileteus, m.fl).

Efesus har en rik historia och det var också en viktig stad för de första kristna. Här levde och undervisade Paulus i tre år, det var här ifrån första Korintherbrevet skrevs och det var hit första och andra Timotheos brevet sändes (förutsatt att dessa verkligen är skrivna av Paulus själv; en komplicerad fråga som inte kommer beröras här). Det kan vara värt att nämna att Efesierbrevet inte nödvändigtvis var skrivet till Efesierna. Texten ”till den heliga i Efesus” har textkritisk problem då frasen ”i Efesus” saknas i viktiga handskrifter. Troligen var brevet ett rundbrev, varav en kopia kanske sändes till Efesierna och troligen en kopia till Laodicea Det var inte bara Paulus som hade kopplingar till Efesus: Församlingen i Efesus får ord direkt från Jesu mun i en av breven i Uppenbarelseboken. Johannes sägs ha bott i Efesus under den senare halvan av sitt liv, Ignatius skriver ett av sina brev till de troende i Efesus (c.a år 110), och Polycarpus, en av Johannes efterföljare, är verksam här. Efesus omnämns vid ett flertalet ställen i Bibeln: Apg 18, 19, 20; Upp 1:11, 2:1ff; 1 Kor 15:32, 16:8; 2 Kor 1:8 (?); 1 Tim 1:3; 2 Tim 1:18, 4:12.

Det fanns något ofattbart stort i att få vandra där Paulus själv en gång har vandrat. Även om mycket av Efesus fortfarande inte har grävts upp och då många av byggnaderna tillkom efter Paulus tid så är platsen den samma. Jag blev hänförd av tanken att jag tittade på samma berg som Paulus en gång beundrat med sina egna ögon för två tusen år. Det var så stort, att jag knappt kunde begripa det. När Paulus reciterade från Psaltaren om Guds magnifika skapelse så var det denna vy han såg framför sig. Och nu, två tusen år senare, här stod jag – resultatet av Paulus missionerande för att ge oss hednafolk en del i Abrahams arv och för att vi skulle få bli adopterade in i Guds familj.

Tyvärr så hade vår guide inte lust att ge oss tid till tystnad för tanke och reflektion. Det är sorgligt att leva i en tid då tystnad ständigt måste bekämpas med prat, tv och musik. Tystnad till tankar, bön och reflektion borde vara en stor del i vårt kristna liv. Står det inte skrivet: ””Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland hednafolken, upphöjd på jorden”; och ”Salig är den som har sin glädje i Herren undervisning och tänker på den dag och natt”)?

Vår hetsiga guide fortsatte med att skynda oss på genom staden. Efter någon timma så kom vi till Efesus stora amfiteatern som i sin slutgiltiga form kunde ta 25 000 människor. Detta är med all säkerhet den platsen som Lukas omnämner i Apostlagärningarna 19:29 (το θεατρον) där Paulus ställs till svar för de oroligheter han orsakat för vissa i staden.

Flertalet byggnader var från tiden efter Paulus (bland annat det välkända Celsus biblioteket). Jag fick möjlighet att beskåda flertalet inskriptioner, dock var de omöjliga för mig att försöka datera (och läsa. Mitt vokabulär är begränsat till vad vi finner i NT och DÅTEXTENVARSKRIVENSÅHÄRSÅVARDETSVÅRTATTURSKILJAVARETTORDBÖRJADEOCHETTANNATSLUTADEALLTSÅVARMINABRISTANDEKUNSKAPERINTETILLSÅSTORHJÄLP). En av inskriptionerna listade kejsare som är från andra århundradet så vissa var troligen från 300-talet. Utöver dessa inskriptioner så fann vi inristade IXTHYS-symboler på marmorstenarna. ΙΧΘΥΣ-anagrammet (ΙΗΣΟΥΣ ΧΡΙΣΤΟΣ ΘΕΟΥ ΥΙΟΣ ΣΟΤΕΡ) i sin äldste form har utseendet av ett hjul med ekrar i (när bokstäverna i anagrammet förs samman bildar de mönstret av ett hjul med ekrar). Troligen härstammar dessa från tiden då de kristna fortfarande var förföljda för sin tro och då det fanns ett behov att signallera för andra kristna att de inte var ensamma.

Vips så var vi ute från staden och tillbaks på bussen. Vi åkte för att besöka Artemis tempelet (som också hänvisas till i Apostlagärningarna 19) men då ingenting av tempelruiner är original (de är i tryggt förvar vid ett museum) så var det inte mycket att se; jag och Linnea hade hellre stannat i Efesus någon timma extra. Men något som var otrooooligt retsamt var att man kunde på avstånd se Aposteln Johannes grav (!) ifrån tempel-området där vi befann oss. Jag är i vanliga fall mycket skeptisk till platser som utger sig för att vara en apostels grav eller Jesu födelseplats etc, men det finns flera tidiga traditioner, bland annat hos Irenaeus, som placerar Johannes i Efesus mot slutet av sitt liv. Alltså finns det goda skäl att tro att den här graven faktiskt tillhör den historiske Johannes. Men tyvärr så ingick inte denna sevärdhet i vår Efesus-tur! Jag var otroligt besviken. Inte heller fick vi se platsen där Konciliet i Efesus hölls år 431. Nästa gång åker vi inte med Vings-guidade turer.

Så vad tar jag med mig från allt detta? Många saker. Att få en tydlig inre bild av hur landskapen och städerna runt Paulus tid såg ut levandegör Apostlagärningarna, men främst av allt så får jag en bättre bild av den historiske personen Paulus som levt i tid och rum, den mannen som av Gud fick nåden att se den uppståndne människan Jesus.

/Pär

Pär vid ed Ixthys-symbol

När sången tystnar

Det var länge sedan som Wasti Feldts sång tystnade. Nu kommer all den uppmuntran, som hon kanske behövt lite tidigare i tiden. En eloge till pastor Jean-Erik Mårtensson, som vågade bryta mönstret och släppa fram en kvinna! Den första kvinnliga äldsten var en av mina vänner Elisabeth Hörn Sjöstedt. Detta var så stort, att en kvinna fick bli äldste inom Pingströrelsen, att meddelandet lästes upp i Sveriges Radio.

En eloge också till pastor Zeibrant Näslund, som visade mig så stort förtroende och lät mig tala i Närradiosändningar ända från dess början. Det är också historia.

Men ont gör det fortfarande. Fortfarande är jag snarstucken och tar illa vid mig, när kvinnor skall tystas ner. Vad är det, att konkurrera om att få våndas inför Guds ord och sen kanske våga förkunna, vad han vill ha sagt?

Läs mer om Wasti Feldt här

Lagom

Det lär vara svårt att översätta ordet ”lagom” till andra språk. Några önskar, att jag skulle vara lagom religiös. Med andra ord gärna ha det för mig själv men inte irritera andra…
Det blir så snubblande nära ljummen, tycker nog jag. Detta är inget som behagar Gud. Hellre då kall eller varm.

Så jag tänker inte ens skämmas över att Stefans Swärds senaste Blogg tilltalar mig i allra högsta grad. För om inte Gud får vara Herre så tar den andre över. Eller också hade Jesus alldeles fel.

Nyttig läsning

En skattkista

Där går min smärtgräns – 0 kommentarer och 0 besök. Vad hjälper det att klaga? Jo, en FB-vän föreslog en länk till kistan. Det tog lite tid att fatta för FB-vänner smäller inte så högt minsann. Det händer, att någon gett sig till känna med vänskap från slutet av 60-talet. Det är mer än vad Mr Facebook kan förmedla. Så här kommer länken som hör ihop med dikterna av Karin Breman. Min morfar tillhörde en av de första medlemmarna och Karin en av de sista. Just i den Kyrkan.

Ur diktboken: Sponsrad av himmel och jord

Dolda skatter

”Det är horribelt!”

En blogg skall vara spontan. Jag för min del behöver inte träna på att vara spontan. Pratar först och tänker sen ibland eller ofta. Nu kommer jag att skriva så efter att ha sett programmet med den kända författaren Elsie Johansson. I förra bloggen nämde jag Marianne Fredrikssons triologi.
Båda har en mycket stor läsekrets. Elsie Johansson jämfördes med Selma Lagerlöf.

Det var ett fint program och jag kommer att se det igen. Det som intresserar mig alldeles särskilt är ju synden. Den fattar inte alla präster eller biskopar. Den fattar bara ett barn intuitivt.

Det kanske blev sagt i förbifarten, att hon blev frälst som ung och var med i en Missionskyrka. Föräldrarna sa inget emot det även om de inte förstod detta. Längre fram i sändningen berättade Elsie Johansson det horribla i att tro på Jesus avlad av den helige ande utan att vara född på vanligt sätt genom en mans säd.
”Det är ju horribelt!”
Var det inte så författaren Elise Johansson uttryckte detta och lämnade det frikyrkliga?

Exakt. Hennes framgång blev på ett naturligt sätt, när hon vågade skriva mer om sex. Framgången kostade henne äktenskapet. Böckerna sålde bättre och bättre.

Jesus satte fingret på den ömma punkten direkt. Oavsett hur många under han gjorde så trodde de lärde, att undren var gjorda i Beelsebuls namn. Jesus sa till den lame mannen en annan gång, att hans synder var förlåtna, förlamningen fick ge vika. Han kunde ta sin säng och gå.
Så fick inte Jesus säga! Bara Gud kan förlåta synder! Vadå syndat? Han hade inte syndat mer än någon annan enligt en annan svensk författare.

Joh 16:7-9
Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig.

Detta är något att bita i även för biskopar! Hela bibeln visar fram mot korset, att Jesus måste dö för våra synder i vårt ställe. Det är en blodig historia med ett felfritt offer en gång för alla. Det finns bara en enda syndabock, som klarade den skuldbördan.

Det är den största synden, att inte tro att Jesus är Guds son, som for tillbaka till den härlighet han lämnat för vår skull.

(Bibelhänvisningar Markus kap 2 och 3, Johannes kap 17)