Skrivet av: Gunnel | 18 januari, 2011

”Jag har gått ut”

Den 11 april 2010 skrev jag denna Blogg, som jag tog bort. Nästa Blogg-post som jag tagit bort är SHUTTER ISLAND, därför att innehållet i boken berört mig illa.
Kanske att en tidning tar in en artikel av mig med rubriken ”Kapad identitet” och då tänker jag ändå fortsätta mitt bloggande……så varsågod. Här är den igen:

”Jag har gått ut
Det är så inne nu för tiden att gå ut. Vid ett kyrkkaffe tyckte till och med pastorn, att det var skönt, att jag gått ut. Jag har aldrig varit någon innemänniska. Jag har alltid tyckt, att det varit skönt att gå ut. Särskilt i skogen. Ensam om ingen velat gå med.

Det är visst inte bra, att gå för sig själv. Det kan bli en diagnos på det. Om man dessutom vill vara ensam på sitt rum. Så blev det för mig, när jag var 18 år och sjukvårdsbiträde. Jag förstod frågorna. Jag förstod, att doktorn konsulterade en psykiater. Jag förstod, att psykiatern frågade om varför jag inte var ute och dansade.
Är det sjukt, att tycka om skogspromenader hellre? Är det sjukt, att ha funnit en glädje djupare än den i dansen? Där var det, som psykiatern inte förstod år 1954.
”Vara 18 år och tala om en djupare glädje,” sa hon.
Sen minns jag inget mer av den konsultationen än läkarnas misstankar.

Nu har jag gått ut. Det har jag gjort förut men bara i rätt miljö på Hinsebergs kvinnofängelse i en gudstjänst, som jag ansvarade för. Där inför rätt publik, så kunde jag berätta om hur det känns, att ha blivit stämplad för livet med diagnoser och journalanteckningar. De har nära till sina känslor precis som jag. Vi hade skrattat tillsammans innan på ”slottet”, där jag fått kaffe tillsammans med några av dem. I gudstjänsten senare fick jag dem till och med att skratta åt eländet. Inget var främmande för dessa tjejer och kvinnor. Det var bara nytt för mina unga vänner, som var med på besöket på Hinseberg. Sen sa vi inget mer om detta mitt framträdande, när jag gick ut ur fängelset.

Mina unga vänner, som var med på 70-talet på Hinseberg som besökare har också blivit äldre sen dess. Nu kan vi skratta tillsammans på ett kyrkkaffe åt att jag har gått ut.

Om detta skulle ”Talk show” handla påskafton i Smyrnakyrkan för unga människor mellan 13 och 20+. Unga människor vet mer än man tror om sömnrubbningar och trötthet till max. Det gäller att bita huvudet av skammen. Vissa sjukdomar är skamliga.

Nu är det bara fråga om efterdyningar. Efter min Talk show, där jag berättade om en sömnrubbning i 20-årsåldern och övergreppen på ett sinnessjukhus, så framträdde en trollkarl. Han ville kalla sig illusionist kanske hellre. Allt enligt tidningen Dagen, som kom tisdagen efter påsk.
Jag tål inte överrumplingar. Det fick jag nog av den 5 september år 1956 och 3 månader framåt.

En illusion är en illusion och verkligheten är hos Kristus. Detta kommer jag att gå ut med. Det finns en djupare glädje. Jag har gått ut ur mitt fängelse av diagnoser och kränkningar tack vare Jesu Kristi försoningsgärning för mig på Golgata. Detta är ingen efterkonstruktion. Det är Jesus Kristus, som fört mig ut i frihet.


Responses

  1. ”Att gå ut” innebar för mig att kontakta ”Inre rum” som projekt och berätta om min erfarenhet av psykisk ohälsa år 1956. Projektledarna fick manus till min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.
    En av alla fördomar vi skulle sticka hål på i nästa projekt (H)järnkoll var just, att man kan bli sjuk psykiskt men frisk igen. Märkligt att någon klickat fram denna gamla bloggpost idag den 12 juni 2013.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: