Nytt År – Nytt inlägg

Gott Nytt År önskar jag dig som läser min blogg. Oavsett om det är omodernt med blogg, så fortsätter jag prata för mig själv rakt ut i luften. Exakt som upplevelsen var år 1957, när min framtid var spolierad, som jag trodde. Men där stod en tom talarstol/predikostol övergiven på ett skjutfält i Åby utanför Norrköping.

Glömmer inte min längtan: Tänk, att få står där och vittna! Inte om vad jag varit med om år 1956 utan om Gud så klart!

Där är vi fortfarande! Nyårsdagen år 2000 kom det över mig i Smyrnakyrkan i Göteborg, att jag skulle vilja ut på nätet och berätta för unga, som aldrig går i någon kyrka. Det blev verkligt med dator och en adress till bibelsajten i mars. Efter detta gick det inte så bra för mig. För jag blev arg. Det får man inte bli på nätet för 12 – 20+ åringar, även om de retades…

Nåväl. Jag blev avstängd, när jag inte kunde sköta mig. Kvar är någons doktorsavhandling efter fem år som heter: ”Bibeln på mina egna villkor”. Den fick jag av författaren som gåva.

På grund av min ålder hade jag blivit avstängd år 2004.

Den är högre idag. 86+… Ser fram mot att bli 87. Det säger dom som vet hur barnslig jag är.

Ljuslådan

Nu har det gått över ett år igen. Det har bara försvunnit. Sist vid denna tid satt jag vid en present jag önskat helt käckt till min födelsedag. För den som fått snickarbegåvning i arv generation efter generation skulle väl det vara lätt att fixa en ljuslåda!

Inte fattade jag att det var så mycket enklare att köpa en till gamla faster oavsett priset! Jag hade försökt med, att han skulle få nytta av om jag gick igenom alla svart/vita negativ. Nu sitter jag här och är framme vid en kartong med negativ i färg. Det är inte lika roligt! För nu ser jag så mycket sämre och har inte varit så gammal tidigare. Färgerna går i varandra och miniatyrerna är för små att leta bland.

Livet hade hunnit ikapp mig många gånger före Corona. Isoleringen av Corona har inte varit något hot, att jag skulle kunna dö ute bland andra i gemenskap. Nej, jag är tränad i att vara hemma ensam. Mitt första svåra ryggskott kom våren 1967. Då var enda behandlingen att ligga still i en säng med masonitplatta under madrassen tre veckor.

Det var då jag passade på att tala med Gud på allvar. Jag ställde mina svåra frågor och han svarade. Allt gällde Nehemja och hur hans synd kunde vara orsak till den nedrivna staden i Jerusalem. Fångenskap som fångenskap. Kunde mitt lidande i ryggskott och värk bero på synd? Hade jag syndat och var orsak till all narkotika, som kommit in i staden och förstört så många unga?

Det var då det år 1967, som blev kroniskt ryggskott som diagnos. Nehemja fick vara med och bygga upp muren i Jerusalem och jag är tacksam för Herrens lektion till mig angående synd. Han har rätt så klart. Jag hade inget fattat av att vara tacksam över frälsningen. ”Du skall kalla dina murar för frälsning!”

Så frälste Herren på den dagen. Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Fienden egyptierna omkom och Israel som ett folk var räddade ur sitt slaveri. Ja, det är ändå längre bort i tiden! Kunde detta vara möjligt, att den mur blivit nerriven, som varit runt Herrens eget hus – ett tempel där han skulle bo?

Kan detta vara möjligt att min sjuka kropp, som bara värkte skulle vara ett tempel där Herren önskade bo? Hur många bibelverser hör ihop egentligen? Det undrar jag, som fått en ljuslåda i present för drygt ett år sen.

Jag har suttit och stirrat på allt negativt.

Nu är det en dag kvar av gamla året. Jag tänkte börja med positiva remsor… Men oj, så svårt att komma ur mina gamla hjulspår – de negativa.

Allt är inte svart eller vitt!

Gå Sion din konung att möta…

Vad vore advent i en frikyrka utan att få sjunga: ”Gå Sion din konung att möta…” Den skrevs av Erik Nyström 1893* musik: James Mc Granahan 1881.

”Bered dig som väntande brud…” Obegripligheterna fortsätter men melodin är lätt och bra, upplyftande som ”kom igen nu” – ”var glad” ”var glad i din herre och Gud…” oavsett hur mörkt det ser ut!

Det är måndagsmorgon sista veckan före dan före dan som barnen ser fram mot eller har ångest inför. Så jag gör en utvärdering av alla jular som passerat i mitt långa liv. Kvar blir minnet av förväntan på en rolig julklapp av en viss faster och att få öppna redan på förmiddagen. Av de tre troende, stränga fastrarna var det en som gav spel. Min far var lika strängt uppfostrad att detta var synd, så mina äldre syskon fick inte hålla på med sådant. Lite tråkigt att tänka tillbaka på men han ändrade sig mot slutet i barnaskaran – tydligen. Ett spel hette ”Vasaloppet”. Jag var yngst och först i 80-årsåldern berättade storasyster om motståndet mot spel och kortspel för hennes tid.

Det var mer motstånd än så i vårt hem. Svagdricka på jul var en gräns med en låg alkoholprocent. Det är jag innerligt tacksam för. Den gränsen har jag behållit. Det har varit bekvämast så med ett antingen/eller. Vet inte var detta just står i denna för mig negativa syndkatalog. Det var en bra regel, att säga nej till alkohol. Jo, det står att läsa om i Efesierbrevet kapitel 5:18-19 ”Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talat med varandra i psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan.” Under hela min arbetsperiod i livet, så har jag mött barn, som bara upplever ångest inför julen, när den närmar sig. De vet inte hur den skall sluta på grund av någon förälders alkoholmissbruk. Hur skall dessa barn kunna förstå sången: Gå Sion din konung att möta och var glad!

Var ligger då Sion och vad står det för? Den fjärde betydelsen av Sion i Illustrerat Bibellexikon är det tempelområde där kung Salomo lät bygga ett tempel åt Herren. Det antogs vara på Moria berg dit arken förts in. I detta sammanhang talas om Sion som Guds heliga berg, platsen där han har sin boning. ”I vidare bemärkelse betecknar namnet hela Jerusalem som Guds heliga stad, där man samlas för att hålla högtid. Jfr ”Sions dotter” om Jerusalems invånare.” Citat ur Illustrerat Bibellexikon

I 2 Krönikerboken kapitel 3 citerar jag:

”Salomo började bygga HERRENS hus i Jerusalem på Moria berg, där HERREN hade uppenbarat sig för hans fader David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats.” I 1 Krön 21:18 berättas om kung David, som får befallning av Herrens ängel att gå och resa ett altare på jebusiten Ornans tröskplats. Detta är spännande läsning om denna tröskplats och betalning för den! David gav sexhundra siklar guld i full vikt för platsen. Ornan ville ge platsen åt kung David men han gick inte med på det. Vi får inte bevis för att Moria land är samma plats, som där Abraham prövades av HERREN att offra sin ende son Isak. 1 Mos kap 22 men ”platsens frälsningshistoriska betydelse är oersättligt. Isak är ju här förebilden till Jesus.”

Jag vill inte vara utan: ”Gå Sion din konung att möta…” någon enda adventstid. Jag vill inte ha moderniserade korta sånger utan bibelberättelserna! Frågan är hur det skall gå till att få kunskap om namnens innebörd och platsernas betydelse?

”Städse på Sion jag tänker…” – en ny himmel och en ny jord har Herren tänkt ut åt sitt folk, som kallas bruden. Gud kan inte ljuga. Han håller sina löften om hjälp nu och sen. Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall allt detta andra tillfalla er.

Utan besvikelser på julafton och efteråt.

P.S. Dagen efter finns detta bibelcitat ur Svenska Kärnbibeln i en app en kvart om dagen:

Joh 18:36

36Jesus svarade [Pilatus]: ”Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen.” D.S.

Fixar´n

Skönt att få vakna utan frustration! Utan uppgivna känslor. Jo, alla borde kunna detta att be om hjälp. Ingen kan allt. Så de finns de som lär ut att kunna be om hjälp utan att skämmas för att besvära. Gamla ska inte gå upp på en stol och tro att allt är som förr med en kliv och något kanske att hålla sig i. Gardinerna måste ju bytas! Det har ju alltid gått förut!

Nåväl. I ett tolvvåningshus finns väl alltid någon kvinna att fråga om hennes man vill hjälpa mig med TV:n, som inte startar. Sagt och gjort gång på gång och alltid lika lätt för honom. Men inte för mig. Skärmen trilskades de flesta gånger med att vi visa vart jag kommit men inte till programmet. Samma för nästa goda grannes man. TV:n startade rätt bara han visat sig i rummet och tryckt rätt. Så det var fel på mig som slutsats. Eller på de som dammsugit sist bland alla sladdar.

OK att TV:n bråkade med mig men värre när datorn vägrade komma ut på nätet. Då gjorde jag en inventering av alla vänner, som kunde lite mer än att sätta på TV:n. Men som bekant så finns det ingen tid längre. Om den tiden står det i bibeln. Den är tydligen redan här. Eller också är avståndet för stort att resa i förhållande till tiden. Då är vi på algebra och 50-talet, då jag glömde hastigheten för att räkna rätt. Kunde jag inte fråga mina vänner från Indien undrade han, som bara körde 4 mil för min skull? Ja, hon kunde datorer och bibeln! Till henne kunde jag citera bibelsammanhang: ”Jag har ingen som hjälper mig (ner i dammen…)”. Inte ens bibelversen hjälpte. Men jag kan tydligen be om hjälp utan att skämmas! Ja, datorn är gammal och trög men det sitter inte där…

Så det fick bli klagan till försäljaren. Har ångrat så, att jag bytte bort TELIA, där jag är uppvuxen på en Telegraf och Telefonstation. Datorn vägrar ta bort E-postadress med deras namn i. Så där är möjlighet till ytterligare frustration och rundgång. Om nätet fungerar…

Vi skulle inte behöva betala TV och Radiolicens längre. Det var bättre att dra det på våra skatter. Hyresvärdarna drog in fibernät och kostnaderna går på hyrorna. En box eller dosa på väggen var gratis för oss som hyresgäster med signalsystem. Jo, jag har klarat att be om hjälp, fast jag inte fattade hur det skulle gå till att få hjälp. Denna dosa i väggen var trasig och en ung tekniker har varit och bytt den via Telenor igår. Långsökt? Nej, nu är det över och var inte mitt fel, som inte kunde sätta på TV:n rätt. TV lever jag utan om jag vill eller ser via datorn, när den fungerar.

I en predikan om de tio jungfrurna fanns fler bibeltexter om oljan som den helige Anden. Det var en bra predikan med gamla eller nya bilar som illustration med blinkande lampa för oljenivån. Och en motor som kunde skära om en inte tog varningen på allvar. Jag har bara haft gamla Volvon och hade full respekt för blinkande oljelampa och en extra flaska olja i bagaget.

Gissa om det kommer en poäng snart? Bibelöversättare har många synonymer att välja bland för att meningen skall bli begriplig eller mer begriplig från 100 år tillbaka. Jag hade ältat texten fram och tillbaka så många gånger om de tio jungfrurna, när vi fick två nya bibelöversättningar år 1998 0ch år 1999 i december. Jag kan bara svenska språket med de associationerna till andra bibeltexter. Nu har jag kontakter som kan grekiska, hebreiska och andra språk och ber om hjälp utan att skämmas.

Titta på liknelsen i Matteus kap 25:1-13. Den står i de sammanhang som kallas Jesu eskatologi (läran om den yttersta tiden). Jämför 1917 års översättning med B2000 och Svenska Folkbibeln. Så här tänker jag spontant, att en ung flicka numera inte är den samma som en jungfru förr. En fackla och en lykta är inte av samma konstruktion. Jag tänker på Psaltaren 119: 105. En lykta bär man med sig men fungerar inte utan olja. I bibeln finns alltid den helige Ande och vanligtvis finns det en bibel till hands men inte alltid i närheten. Kroppen är ett tempel åt den helige Ande. Kvinnan liknas vid ett svagare kärl i ett sammanhang att vara rädd om. Det gäller att ha ordning på lyktan (inte bara ha i en bokhylla) eller på olika bord, som jag har olika biblar).

Det hjälper inte, om jag inte håller fast vid ORDET från Gud!

Citat ur Svenska Kärnbibeln av Matteus kap 25:1-13

25[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den andra av tre liknelser som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.]

”Då vid den tiden [före Jesu andra tillkommelse, vid tidsålderns slut] kan kungariket från himlen [Guds rike] liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta). 3De dåraktiga tog sina lampor men utan att ta med någon [extra] olja. 4De visa tog med sig flaskor med olja tillsammans med sina lampor. 5När brudgummen dröjde, blev alla sömniga (dåsiga) och somnade.
6Vid midnatt hördes ett rop: ‘Nu kommer brudgummen, gå ut och möt honom.’ 7Då ställde sig alla jungfrur upp och gjorde i ordning sina lampor.
8De dåraktiga sade till de visa: ‘Ge oss av er olja för våra lampor håller på att slockna.’ 9De visa svarade: ‘Nej, det skulle inte räcka för både oss och er, gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ 10Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
11Senare kom de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre, öppna genast [dörren] för oss.’ 12Han svarade och sade: ‘Jag säger er sanningen (amen), jag känner er inte (har ingen personlig relation med er).’
13Var därför på er vakt (redo, stå upp), för ni vet varken dagen eller timmen när Människosonen ska komma.”

[Vid ett bröllop på Jesu tid sker först en juridisk del hemma hos brudens familj. Någon gång under kvällen kommer brudparet och alla inbjudna går till festlokalen. Det är mörkt och man behöver lampor. Några av brudtärnorna är inte förberedda och har inte tillräckligt med olja för hela vägen. På festkvällar som dessa hade affärerna öppet längre, så man kunde köpa mer olja. Liknelsen handlar om att vara andligt förberedd. Det går inte att leva på någon annans förberedelse, var och en är ansvarig för sitt eget andliga liv. Många olika förslag har kommit vad oljan står för: goda gärningar, tro, nåd, helig Ande. Inget av detta kan köpas, så det är vanskligt att allegorisera oljan, och det behövs inte heller för förståelsen.] Slut citat

P.S. B2000 använder ordet ”flickor” i stället för ”jungfrur” och ”facklor” i stället för ”lyktor”. I Psaltaren 119:105 står det: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Facklorna stämmer inte i mitt sätt att se många bibelställen i harmoni. Vi har skatten i ett lerkärl stämmer också för mig att ha Guds ord inom sig och i bibeln (lyktan). D.S.

För dem som älskar Gud

För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Ja, den bibelversen är så känd och vi som är äldre lärde oss memorera bibelverser. Vi kunde de viktiga utantill med hjälp av Navigatörerna. Den versen kunde vi ge varandra. Den versen fick jag i den allra svåraste situationen i mitt liv. Det kom en dag, då jag måste lämna tillbaka ett barn, som jag fått låna några år. Men jag hade känt honom hela hans liv. Vi två kände varandra så väl…

Nästa år är det fyrtio år sen vi måste skiljas. Ingen kan ta ifrån mig min kärlek och mitt hopp. Om jag blev skammad, när jag var 20 år, så kände jag Jesus då också. Han har funnits hela mitt liv med modersmjölken. Om jag blev än mer skammad sex år senare på före detta Restad Sjukhus, när jag sökte lämplighetsintyg för att få ta körkort en gång till så var Jesus med i det samtalet också!

Nu kommer poängen bums! Allt detta svåra ledde mig till att söka Jesus i Gamla Testamentet. Där är han dold men inte uppenbar.

Jesus har varit med barnet i alla åren

Jesus blev skammad för min skull, för att jag skulle få frid. Och genom hans sår har jag fått läkedom.

Jo, jag fattar vad som gäller Israel i bibeln och vad som gäller mig!

”Ohelbar är den skada du fått,” sa Herren, ”men jag vill läka dina sår.”

Den 5 september år 1956 är över. Den 5 september år 1959 är också över och alla andra svåra dagar…

Nu klipper vi och klistrar en skammens resa. Sen är det jag som bara berättar om Jesus! Och kanske om barnet jag längtade efter…

”Lägg det bakom dig nu…”

Det är den 5 september år 2021. Det har gått 65 år sen den dag, som jag bör lägga bakom mig. Enligt andras råd. Det finns de, som anser motsatsen och har bildat en förening i Göteborg. Där är vi nu, att jag bråkar och vill veta vad orden innebär:

Mad heritage and contemporary arts

Min referensram finns ju bara på svenska språket och i svenska bibelöversättningar. Jag kan jämföra 1917 års översättning med den nyare B2000. Och hänga upp mig på ord…

En jungfru är en jungfru och en flicka är en flicka. I 1917 års översättning var tio jungfrur ute för att möta brudgummen. Fem var förståndiga och fem var oförståndiga. Jag vill ju höra till de förståndiga och inte vara ”mad”!

Så kom en förfrågan om en artikel till föreningen, som anser att vi inte får glömma och sopa under mattan det som en gång varit. Det innebär alla mentalsjukhus inte bara i Sverige. Vem vill berätta från insidan? Nu är det som det är, att jag berättat via en bok, som senare fick berättelsen filmad. Den finns på Youtube och heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Deadline för artikeln är idag: ”Skammens resa” men vi är inte överens ännu. Det är inget bra flyt anser jag. När vi blir överens kommer jag att lämna den ifrån mig. Då är ansvaret inte mitt längre utan hos den som vill läsa. Jag försöker hitta tröst i bibeln i vanlig ordning mot dem som anser att jag skall lämna denna historia bakom mig. Jag är ju kristen och skall förlåta! Det var den jobbigaste biten, som blev en börda. Jag skulle förlåta och glömma – glömma vad jag sett av övergrepp!

Det gick inte. Sent omsider fick jag hjälp att dela på begreppen att vara försonad själv och dessutom att sätta ner foten och tala om att så här får det inte fortsätta år efter år med bältesläggningar och tvångsinjektioner och alldeles för snabba diagnoser inom psykiatrin! Ja, jag är kristen och bör sitta tyst och tacksam i min kyrka. Jag har ju frid med Gud! Det skall vara en god atmosfär i församlingen helst. Eller?

Så trösten är att gå utanför församlingen och bära hans smälek. Det var ju han, som förde mig dit jag inte ville! Det var ju han, som hade förtroende för mig och visade mig den allra ruskigaste avdelningen med bortglömda sjuka. Och som fick sin identitet kapad till fyra siffror och ett ”k” eller ett ”m” på ett träkors till slut.

Treenig

Jag är treenig. Jag har en kropp, ett psyke och en ande och skall upp till bevis. Så nu gäller det att träna!

Första gången i mitt långa liv som jag märkte, att jag har en kropp, då var jag fyra år men inte fem. Det finns inga minnesbilder av några personer runt mig bara minnet av en stor plåtsax. Det begreppet kan jag nu. Den sattes in vid utsidan av min knäskål och mellan ett gips. Den smärta minns jag. Det gjorde så ont! Gipset som jag haft tio dagar ner över foten skulle bort. Orsaken var att jag velat hjälpa min pappa att gräva, när han för några ögonblick satte trädgårdsgrepen med platta tinnar ifrån sig. Jag hade tydligen trampat som han gjort men körde den rakt genom en bar fot. Det finns inte ett enda minne från den händelsen eller dygnen på lasarettet utan min stora familj. Barn fick inte ta emot besök för de bara grät efter mammans besök…

Varför saknar jag minnen från åren innan fem? Hur jag än gräver hittar jag bara ett. Min pappa satt i fåtöljen i ”telefonrummet” (rummet där telefonväxeln bredvid köket stod och som var mammas kombinerade arbetsplats). Det måste vara söndag, eftersom pappa satt still. Jag satt i hans knä och han sjöng för mig om barnet, som gick i skogen och grät, ensam utan att hitta hem förrän i näst sista versen. Detta måste väl visa på att jag har ett psyke? Jag var ju hemma igen!

Anden då? När blir ett barn andligt? Jo, det var i en hemsk situation, när mina lekkamrater stod utanför mitt hem och tittade nyfiket in genom fönstren. Vad hände där innanför? Skräcken kröp närmare och jag kom in och såg att min mamma tagit emot zigenare. De skulle tydligen få bo hos oss! Utanför stod pojkarna och markerade, att här händer något konstigt. Kanske skamligt främmande?

Jag gick högst upp på mitt vindsrum och grät stilla och böjde knä. Inte för att jag var ödmjuk utan därför att pojkarna jag lekte med kunde med och titta in i våra fönster. Det var kallt i rummet och min egen lilla järnkamin nådde inte så högt över golvet. Jag måste stå på knä för att kunna tända en brasa. För min skull. Under tiden snyftade jag och bad till Gud, att zigenarna skulle få bo någon annanstans. Deras tält hade inte kommit med samma tåg som dem till vår socken.

Ute var det snöoväder. Gud hörde bön och de fick bo i ”godtemlarhuset”. Min kropp kände, att det var kallt i mitt lilla vindsrum. Mitt psyke var känsligt för att vara omtyckt eller inte.

Det var första bönen utanför ”Gud som haver barnen kär” och mammas böner.

Jag blev frigående. Det finns en plats till i hemmet men på första våningen och bredvid köksspisen. Där fattade jag ett tyst, inre beslut utan att någon såg det utanpå mig. Varken mina föräldrar eller min lite äldre syster. Det var söndag och hon och jag undrade om vi måste gå med till kyrkan.

Kroppen, psyket och anden blev ett. Och började älska missionskyrkan och vad den stod för…

Skammad med komplex av byggnader och minnen

Det regnade kraftigt denna dag för tio år sen. Vattnet hann inte rinna undan i undergångarna för spårvagnar. Det stod högt men jag skulle fram och forcerade vattnet med bilen. Min bok hade kommit från tryckeriet. Det fanns ingen återvändo.

En timma tog det mig att sträckläsa den. Och acceptera slarvfelen. År 1987 redan hade jag berättat för en kurskamrat och arbetsterapeut, att jag hade en bok i huvudet. Mitt första manus fick inte hennes godkännande. Så boken fick hon först efter ett halvår. Hennes kritik kom först efter en månad. Då fick jag veta, att hon letat efter det som stod på baksidan utan att hitta det i boken.

Astrid och Gunnel år 1957

Boken heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det är min ironi över sjukhusjournaler. Sen dess har jag bloggat och föreläst om mitt livs trauma – mötet med sinnesjukhusvården år 1956. Om jag inte minns fel blev det engelska ord några år senare. Kanske för att mildra skammen. Jag kom till Restad Sjukhus frivilligt men hade inte fyllt 21 år. Det var året för myndighet då. Alltså måste min mamma skriva på ansökan om vård för min sömnlöshet. Den kunde både hon och jag, att den går över. Vi kunde mitt temperament också.

Nåväl diagnosen var satt för livet och orubblig. Då hade de rätt att vårda mig efter den utan att fråga mig om lov. Utan att inse att jag trodde på mig själv och min kunskap om mig själv och hur man möter en patient. Där kommer Astrid in. Personalen gick med mig mellan olika avdelningar allt eftersom de tyckte, att jag blev sämre eller bättre. På tredje avdelningen var det Astrid som vakade en natt och fick ta emot min ilska över behandlingen och stället. Hon samtalade med mig artigt, som om jag var frisk. Astrid berättade, att hon hade en dotter som hette Gunnel. Sen lärde hon mig hur det skulle kunna gå till att få frisk luft med tillägget, att när jag fick gå ute själv var jag välkommen hem till henne.

Hennes inställning till mig räddade mig. Åren gick och jag fick en höftprotes. Det gick inte längre att stå ut med värken natt och dag. Operationen gick bra år 2007. En dag fick jag ett samtal från en sjukgymnast. Hon berättade, att jag var färdigbehandlad som patient. I ett nu brast allt för mig och jag började storgråta. Utan att veta varför vaknade jag sen klockan 3 på nätterna och grät. Det blev dags att ta itu med skräcken för min sjukjournal från 1956. Sjukgymnasten hade råkat trycka på fel ord: patient och behandling. Jag blev tvungen att läsa rad för rad från år 1956. Så upplevde andra mig. Så kom jag ihåg allt i detalj.

Hemma hos Astrid och Åke Sandstedt år 2010

Så jag grät och skrev. Tog deras uttryck som rubrik och skrev ner vad jag upplevt. När manus var klart kom våndan över hur personalen skulle uppfatta min berättelse. Våndan växte med tiden men vänner muntrade upp – arbetsterapeuter, specialistsjuksköterskor och andra fick egna manus. Inget hjälpte. Jag måste fråga dem som mött mig i sjukaste tillstånd! Karin min klasskamrat sen realskolan och mentalsköterska hela yrkesverksamma åren på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna, Vänersborg sa, att jag fick berätta vad jag ville. Det samma sa Astrid och Åke biföll.

Nu är jag ambivalent igen. Ska jag verkligen berätta en gång till? Hur kan min berättelse bli viktig som kultur?

”Mad heritage & comtemporary arts”. Nej, jag kan inte engelska ännu och måste slå på varje ord. Då plötsligt när jag vill fega ur dök det upp ett foto på Astrid 97 år. Hon lever! När ett barnbarn frågade, om hon kände igen henne, svarade Astrid:

”Nej, det gör jag inte. Men jag vet att jag älskar dig!”

Berättat av Angelica för mig. Hennes mamma hette Gunnel men dog när lillasyster Christine var född. Astrid berättade allt detta svåra, när mitt manus skulle godkännas och tryckas.

Astrid Sandstedt f. 1924 med barnbarnet Christine

Rubriken nu då? Var kommer den ifrån? Jo, den kommer ur min ilska eftersom mentalsjukvården inte blivit så mycket bättre angående bältesläggningar, tvångssprutor och diagnoser sen år 1956. En sak är att skämmas i onödan för en psykisk svacka. En annan sak var att bli skammad gång på gång för att jag varit sjuk.

Det är bara jag som vet hur mycket Gud hjälpt mig att hantera chocken, traumat och destruktiv skräck för återfall. Skräcken för deras behandling har varit mycket värre än fel diagnos.
Foto: Gunnel Bergstrand

Astrid har varit med mig, när jag velat besöka detta område. Hon har gett mig sin egen berättelse om hur det var att vara personal och tvingas bo över värsta avdelningen 10 B. Personalen fick finnas sig i att bli väckta på natten, om någon patient blev mycket störande. Så börjar berättelsen i filmen med samma namn, att Åke friat till Astrid och gått i samma trappa som vi andra.

Kultur och Miljövård

Här kommer en fortsättning av allt mitt ”tänk”. Många vet att mina associationer är fria hit och dit i stor fart. Svårt att hänga med för många. En av alla mina syskonbarn är bibliotekarie och har besökt mig på ”Bok & Biblioteksmässan” i Göteborg många gånger. Där har det gått att köpa tidningar från äldre årgångar. Så fick jag nr 1-2 1995 av Svenska Hus Kultur och Miljövård ett år. Den är lika bra ännu som första året, då jag mötte en viss artikel.

Där tar mitt intresse vid för ändå äldre hus som byggts upp och plockats ner år efter år under en ökenvandring på fyrtio år. Det gällde ett hus, där Herren vill bo mitt ibland sitt folk på vandring. Tänk, om de fuskat i någon detalj! Tänk, om inte beskrivningen på måtten funnits med så att vi kan granska om bygget håller!

Ge inte upp! Detta inlägg kommer att bli svårt att få ihop! Det kommer att bli långsökt! Ett par letade en gång efter en stuga, ett renoveringsobjekt. En var arkitekt. Allt skulle bli som det en gång varit utan stilbrott! På bilden ser vi att de lyckades. När jag läser hela artikeln ser jag många besvikelser som måste smältas. Falu rödfärg var inte som den skulle. De inristade årtalen i bjälkar stämmer däremot. (Jag har en målad trälåda från år 1808, målad i originalfärg. Ingen konstnär har målat om den och hittat på ett årtal. Lådan var tydligen en bröllopsgåva. Som ett exempel…)

”Hur jag blev frälst eller…”

Det är första delen av rubriken som blandar alla mina tankar! Och har gjort under så många år i mina bloggar. Det skall inte handla om genusforskning. Det skall handla om man och kvinna, som längtar efter att få återskapa ett hus, som en gång varit stilbildande. För så står det i artikeln. I författarens barndom fanns det väldigt många små stugor med de måtten som stengrunden visade och väggarna som fanns kvar. Grunden i huggen sten fanns kvar och kunde märkas upp sten för sten. Väggarna var på väg att bli bra brasved. Allt blev upptäckt i sista stund och räddat! Så jag kopplar ihop allt intressant arbete att hitta delar till drömhuset med författarens slanguttryck efter den tiden på 70-talet. Att vara frälst hade den betydelsen att vara förtjust i. Sen blev de helfrälsta. Längre in i artikeln blev författaren just det. Jag för min del blev mer och mer intresserad av tabernaklet i öknen som missionären Wilhelm Bergling och andra berättade om. Den utvecklingen och förståelsen från Moseböckerna i bibeln intresserar mig mycket. Detta var på samma 70-tal.

Hur jag blev frälst och sen riktigt frälst är en mycket lång historia med eget slit och andras insatser. Egentligen skulle jag vilja göra en egen ordlista. Det finns så många fackuttryck, som försvunnit från vår tidslinje. De som gått i kyrka på gudstjänster sen sin barndom har inte ens fått förklaringar vad orden står för. De som går på dagens gudstjänster är inte kulturarbetare.

Som jag ser det. De vet inte hur illa jag tycker om begreppet kulturarv som skall bevaras när det gäller en Missionskyrka till exempel.

En gång var den min som enda överlevande i församlingen på den orten. Den var som en vacker profil på bygatan enligt någon. Dessutom hade jag gått ur och flyttat på mig. Märkligt nog var stenarna i grunden märkta. Måtten på väggarna var de samma där andra byggt…

Hur intressant som helst!

En orgel, några gamla sångböcker, en trasmatta och ett gammalt dörrlås. Allt växer vi ifrån.

Om inte vi vill fatta värdet av att bli frälst!

P.S. Sökresultat för ”Huset som blev ett hem” – Gunnels plats i rymden tidigare i min blogg. D.S.

”…inte frälsningsavgörande.”

Släktforskning är inte frälsningsavgörande. Petrus och Paulus träffades och var båda apostlar med släkten i Israels tolv stammar. Båda var kunniga inom sin religion. Båda var utvalda inte av människor utan av Gud. Tolv är ett förbundstal. Jakob hade tolv söner som blev Israel. Vi skall hålla fast vid apostlarnas och profeternas grundval. Att hitta fel i bibeln håller inte, när evangelisten Matteus byggde Jesu fortsatta släkttavla på siffran 12 och evangelisten Lukas började nerifrån och gick uppåt i Marias släkttavla byggt på siffran 10. Gud steg ner och blev människa i Jesus och genom uppståndelsen gick Jesus tillbaka till sin fader i himmelen. I kung David cirka tusen år före Jesus förenas Josefs och Marias släkttavlor.

”Hans rike inga gränser vet. Det är av evighet.” I NU-tid…

Så jag stannar vid bibeltexten i Galaterbrevet 2:11-21 enligt översättning ur Svenska Kärnbibeln. Dagens avsnitt i ett kvartsspår, som jag följer via Facebook och ”Anta Utmaningen” är:

Gal 3:15-18

Arvet kommer inte från lagen utan genom tron
15Syskon (bröder och systrar i tron), låt mig ta ett exempel från vardagslivet (låt mig tala om mänskliga relationer). När ett förbund (testamente, en sista vilja) trätt i kraft, även om det bara så är ett mänskligt, kan ingen ta bort eller lägga till något.

[Det grekiska ordet för förbund är ”diatheke”. Ordet i sin verbform betyder ”att placera mellan två”. Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns två delar kallas Gamla och Nya testamentet då de syftar på det gamla och nya förbundet.]

16Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma (säd, arvinge). Han [Gud, Skriften] säger inte, ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, i stället talas det om en, ”och åt din avkomling”. Det är den Smorde (Messias, Kristus). 17Detta är vad jag menar, lagen som kom 430 år senare [än löftet till Abraham] kan inte annullera ett tidigare förbund (testamente) från Gud, så att löftet blir ogiltigt. 18För om arvet berodde på [att bara lyda] lagen [som dessa falska lärare vill få er att tro], skulle det inte längre bero på löftet, men Gud gav arvet till Abraham genom ett löfte.” Slut citat

Det är lättare för mig att få tänka på en fysisk person att berätta för – en som just börjar frågorna om kristen tro. En gång för snart 50 år sen hade jag 17 syskonbarn och fick ett artonde. En av dessa är redan framme vid målet men de andra finns att berätta för. Om någon vill ha min berättelse…

Så jag vaknade och kunde gå till min bokhylla och ta ut en gammal kulturtidning om hus. Där visste jag artikeln finns:

”Hur jag blev frälst – Eller Historien om det lilla röda stugan” av Kerstin Fried. Artikeln är fascinerande från början till slut om hur författaren kom till en ödestuga med gapande hål efter fönster, utan tak, golv eller dörrar men på en perfekt grund på huggen sten. Fyra väggar kvar…

Där började drömmen, som blev en verklighet genom envist letande efter liknande små hus med samma mått. (Gissar att jag berättat om detta förr.)

Denna blogg tillägnas ett av mina ”aderton” syskonbarn utbildad inom byggnadskonsten och som just börjat frågorna om Jesus.

Denne Jesus som vann seger över döden… Min farfarsfar var både grov- och finsnickare. Min far fick det i arv och så vidare. Men tron gick inte i arv. Det var personliga beslut att följa Mästaren av Nasaret.

Mad

Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.

Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!

”Mad heritage contemporare arts”

Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!

Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?

Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!

Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.

Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget första andetag.

Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.

Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.

Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.

Om jag fortsatte att visa mina känslor!

Inte som alla andra

”Vi vill vara som alla andra och ha en kung.”

Det var så Israels folk sa och ville slippa Herrens ledning och vara som alla andra folk. Ja, det kanske är mer bekvämt att vara som folk är mest och inte sticka ut. Men livet blev inte så för ISRAEL. Livet blev inte som jag tänkt privat heller. Det har varit omtumlande och minst sagt obekvämt. Men deras historia har räddat mig!

Så tidigt igår morse mellan 5 och 7 ritade och skrev jag ner ett sammandrag från ett bibelstudium, som jag fick i början av 70-talet och har i mitt minne. Jag är så frustrerad av att inte få hålla bibelstudier, där det ingen efterfrågan finns…

Narkomanmissionen skulle ha en konferens på Västanås för nyfrälsta narkomaner och frivilligarbetare. Bibelläraren som skulle tala blev sjuk och måste lämna återbud. Det blev bara att dela upp ansvaret för sammankomsterna…

Först ut blev en kunnig i psykologi och medicin. Han redogjorde för hur kroppen reagerar efter ett långt missbruk av droger och vad som händer, om det blir ett avbrott, när någon blir befriad från missbruket. Det kunde komma ett återfall. Det kunde komma efter en månad eller efter tre månader eller efter ett år. Det var bra att få lyssna lyssna till faktakunskap. Återfall kom.

Andra talare var två nyfrälsta narkomaner som berättade om berg och dalbanorna i känslolivet mellan himmel och helvete ungefär. Som att få en ny kung i livet och den tidigare var avsatt! Ett våldsamt krig inom en människas själ med tre tusen fiender.

Så blev det min tur och jag bad att få låna ”ägget” på svarta tavlan med vårt medvetande och vårt undermedvetande. Det tyckte jag passade perfekt att visa på Guds rike, som är ett och att Israel egentligen skulle vara ett rike tillsammans med en Gud.

Så kom berättelsen om folket, som ville vara som alla andra folk och ha en kung. De fick som de ville. Samuel sörjde men Gud sa, att det inte var honom de förkastade utan Herren själv. Så fick de som de ville en ståtlig kung högre är andra och ståtligare. Han hette Saul. En dag kom han med egna påhitt och fick inte vara kung längre. Han ville inte lyssna på Herrens ledning. Det var då oron uppstod i helheten. Det blev krig på krig…

En kung efter Herrens vilja blev smord. David blev utvald – en herdepojk.

Visst är detta lätt att följa i bibelberättelserna? Så bekväma skall vi väl inte vara och bara sjunga lovsånger?

Bibelhänvisning är 1 Samuelsboken kapitel 24 och Psaltaren 57.

Som sagt. Detta blev ritat fritt ur mitt minne igår morse. Jag är 85+ och då ingår ”minnesträning” i förebyggande syfte. Annars kan jag också bli utsatt för behandling med mediciner.

(Om jag skulle rita ett ägg och beskriva striderna i mitt förflutna från år 1956, så var mitt JAG i strid mot sjukvårdens uppfattning om mitt psyke. Det har varit som Saul med tre tusen fiender mot mig.)