En plats för dig – Sida 4 – Gunnels plats i rymden

Min konung…

Jag har gått ut! Med vad då? Med mitt eget stora JAG? Skryter om de svåra doktorsavhandlingar, som jag lyckats plöja mig igenom?

Ja. Men det gör jag inte om igen! Och jag tänker inte läsa Ulf Ekmans senaste bok heller.

En litenkort repetition. I gamla poesiböcker stod en vers som fastnade:

”Lär dig livets stora gåta Älska, glömma och förlåta”

Där kommer mitt intresse för teologi in. Så jag gick till Betlehemskyrkan den 17 december år 2013 för att få lyssna på olika tolkningar. Precis så för jag fattar, att Stefan Svärd inte tolkar på samma sätt som Sofia Camnerin om försoningen. Det var detta det skulle handla om hur samfund skall kunna fungera tillsammans med subjektiv och objektiv försoningslära.

Det jag inte visste var, att där fanns en lokal teolog. Inte från Stockholm med andra ord. Hon hade fattat försoningens mellanrum och inledde försoningsdagen med 25 minuter om förlåtelse på lägsta nivå. För så uppfattade jag Ingrid Svensson. För mig som är egotrippad var detta budskap i mitten av anförandet viktigt. Det finns förövare, som inte förstår hur illa de skadat! Det finns förövare, som aldrig ber om förlåtelse. Hur går det då med livets vackra gåta Älska GLÖMMA och förlåta? Om det inte går att glömma? Vad gör jag då med alla bibelställen, som jag stavat på i åratal?

”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro…” ”…om I icke av hjärtat förlåter…” Matt 18:35

Jag går ut så klart och berättar för kleti och pleti, att detta skall inte glömmas utan åtgärdas! Det skall inte få finnas övergrepp inom psykiatrin i överkänsliga själar, som ger skador för livet! Det skall inte sopas under mattan heller, att det finns andliga våldtäkter inom kyrkor bakom stängda dörrar! Det skall inte sopas under mattan att barn farit illa på alla områden på institutioner för samhällsvård!

Så nu går jag ut oavsett vad vissa präster anser om oss kvinnor, som förkunnare av Guds ord. Det finns ett försoningens mellanrum i Kristi fullkomliga försoningsgärning på korset. Där får jag stå med mitt viljebeslut. Där får jag stanna den hetsiga, lättirriterade Gunnel Bergstrand och fortsätta förkunna att nåden räcker, att Kristi blod min synd min skuld betäcker.

Det är det enda jag har att lita på! Det räcker! That is enought!

Min konung drog ut i striden först av alla och offrade sitt blod i den striden! Han vann för evigt för min skull och din. GLÖM inte det! Fortsätt att älska och förlåta…

Min dikt gäller en konung, som kunde och kan förlåta och glömma. Så stor är Guds kärlek till hela världen, att han sände honom att presentera denna Guds kärlek för mig och dig.

När livet fick ett ansikte

Ordet är ”struktur”. Några unga i min omgivning vill gärna ha studier i bibeln men inte att jag hoppar hit och dit genom alla tidsepoker. Det är en rimlig önskan. Sanningen är den, att jag har panik som ”döfärdig” och upptäcker att två generationer efter mig saknar kunskap i bibellära. Paniken gör mig totalt vimsig i huvudet, när jag äntligen får en chans att berätta.

Så jag tog fram en plansch i hårdpapp från min söndagsskoltid. Som om det skulle hjälpa med en gullig bild på Jesus och barnen runt omkring? Nej, jag har ritat en karta över Mellersta Östern, där Jerusalem bara blir en liten prick på skalan. Den pricken fanns inte ens med. Det var många år sen jag ritade och berättade. Som sagt: Kvinnor får berätta. Och den stora kartan på blädderblockspapper förstör inte söndagsskolbilden under.

Denna plansch på kartan över Mellersta Östern placerade jag mitt på bordet och plötsligt fick alla tusen tankarna i huvudet en ordning. När jag ser området över Egypten i väster till Iran i öster, Turkiet i norr och Persiska viken i söder, så har jag olika bibelsammanhang i minnet vad som hänt på några olika platser. Jag har ett försprång som gammal utan bio och TV-program som barn och ung!

Nu ber de unga mig att backa och försöka ta det lugnt med undervisningen. Jag får ha paniken för mig själv. De vill komma tillbaka och lyssna. Vi börjar om från början men sakta.

Jojo. I TV-program har jag sett enkla små tävlingar. De tävlande får fyra bilder på personer. Tre har något gemensamt men vad och en skall bort. Den leken föreslår jag. De fyra är: Salomo, Nehemja, Paulus och Johannes.

En skall bort och de tre har något gemensamt! Hu så hemskt när Gud är KÄRLEKEN! Detta kan ju inte vara möjligt? Skall vi inte ha lite liberalteologi att allt ordnar sig till slut? Och Gud blir allt i alla…

En snabb impuls av mig. Vad har jag för rätt att säga att någon skall bort? Och vad har en före detta ärkebiskop för rätt att städa i bibeln?

Salomo skall bort för han började så bra och bad Gud om ett vist hjärta. Sen slutade han i frosseri och synd.

Nehemja var av kunglig börd, om jag inte minns fel och fick följa med i fångenskap till Babylon. Han höll fast vid sin Gud och tog på sig skulden för sin och Juda folks synd, grät, fastade och bad till Herren. Han erkände, att också han och hans familj syndat som slutat lyssna till Herrens ledning. Så hade det gått som det gick. Nehemja började om med att bygga upp det raserade.

Paulus kunde hela Lagen som ung och var mycket lärd och nitisk. Ingen ny lära fick ta över kunskapen i Lagen. Så förföljde han HERREN själv och hans lärjungar, syndade grovt men ångrade sig och erkände sin synd. Paulus var kvar till slutet och undervisade om VÄGEN, som den enda att nå Gud. (Det var i Antiokia som de först började kallas kristna – för de följde den VÄGEN.)

Johannes skall vara kvar också som vågade undervisa om vad Jesus sagt om synd, rättfärdighet och dom. Johannes skall vara kvar för han undervisar om hela blodomloppet på ett annat sätt än Paulus undervisar om kroppens alla delar som församling. Johannes säger, att om vi påstår, att vi inte syndat så ljuger vi. De får vara kvar som erkänner sin synd och tar emot förlåtelsen genom Jesu Guds sons blod.

Livet har fått ett ansikte genom dem.

Harmagedon

Många vet om att det skall bli en slutstrid, som kommer att bli fruktansvärd. Många vet om att Jesus skall komma tillbaka och sätta sina fötter på Oljeberget. ”Jerusalemsfararna” ville vara på plats, då de skedde. De sålde allt de ägde och for till Jerusalem. De lämnade sitt vackra Dalarna och Nås. De ville väl inte se på striden men väl vara vid Oljeberget. Och alla som väntat förgäves blir mer eller mindre förlöjligade.

”Hur går det nu med att han skulle komma tillbaka?”

Nej, jag är inte lurad för min del! Jag är glad i min förväntan precis som det står i bibeln. Var och en blir inte salig på sin fason utan på om det håller hela vägen! Där är jag nu och har lämnat de intellektuella debatterna om rätt tolkning. Jo, jag har kvar orden ”tolkningsmodell” och ”tolkningstradition”. Som om det skulle kunna göra mig glad att vara inom rätt modell eller tradition?

Läkaren och förkunnaren Sven Ahdrian lever inte längre. Hans bibelundervisning i Danielsboken blev inspelad och jag köpte hela serien. Trots att jag fortfarande inte fattar så bra, så lyssnar jag igen och igen. Prästen och pastorn KG Larsson, Örnsköldsvik, har haft en serie bibelstudier över Uppenbarelseboken. Hela den serien köpte jag för några år sen och har lyssnat på mer än en gång. Jag fattar trögt. Men ibland glimmar det till. Det har det gjort nu. Jag klagar inte jämt…

Jesus sa en gång till sina lärjungar, som han sänt ut och kommit tillbaka, att de skulle vara glada över, att deras namn var skrivna i livets bok. Det var viktigare än att de onda andarna hade farit ut ur människor i Jesu namn. (Sammanhanget finns i Lukas 10:1-22) Så klart att teologer tänkt och tolkat på olika sätt! Men jag för min del orkar inte sätta mig in i predestinationsläran och jämföra Luther med Calvin! Jag vill ha hjälp att förstå Uppenbarelseboken!

En dag kom jag till versen: ”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.” Upp 7:17

Jesus finns överallt i texterna i Gamla Testamentet och gick igenom dem med två lärjungar, som var totalt desillusionerad efter vad som hänt på Golgata. Nu vill den helige Ande gå igenom bibeltexterna med oss! (Om biskopar och präster sviker sin uppgift). Jesus är Lammet som blev slaktat för vår skull! Jesus är herden som leder oss rätt i samma person!

Så till poängen när mitt namn blev skrivet i Livets bok. Står det där från början på de som vill ha evangeliet om Jesus? Kan det suddas ut om jag inte sköter mig och kan tro längre? I bibelstudierna av KG Larsson om Uppenbarelseboken drar han parallellen att gå in en församling och få sitt namn i en matrikel. I och med det tar församlingen sitt ansvar…När jag tar emot Jesus som min Frälsare tar Gud ansvar för mig och mitt namn blir skrivet i Livets bok. Det är inte skrivet där före världens begynnelse. Så fortsätter bibelläraren…När Johannes på Patmos såg in i himlen såg han ett lamm, som var slaktat före världens tillblivelse.

För min del har jag trott att allt blev fullkomnat på Golgata kors, innan Jesus gav upp andan. Det går inte att bygga en kyrka utan att följa ritningen, som finns i hela bibeln. Det tjatar jag om men nu visar den helige Ande på att hela ritningen till vår frälsning var klar redan i himlen. Jesus var villig att gå ner på jorden och utföra den till punkt och pricka. Inget skall bli förstört eller komma bort ur den ritningen! ”Mönsterbild” står det i Hebreerbrevet.

”Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat.” Upp 5:6

Allt som behöver göras för vår räddning är redan gjort en gång för alla. Han delar inte sin ära med någon! I inget annat namn finns det frälsning! Visst är det viktigt att lyssna på de, som kommer från andra kulturer till vårt land! Men religionsdialog utan Jesus som det slaktade Lammet fungerar inte. Och jag för min del fortsätter att tro på stommen i Gamla Testamentet. Tolv är ett förbundstal. Israel är Guds ögonsten och församlingen fick del av välsignelsen genom Abraham. Fortsättningen till Jesus skedde genom tro – Abraham trodde på Guds löfte och fick en son. Släkttavlan genom tro på det omöjliga finns i Matt kap 1. Det lagen inte kunde åstadkomma…det gjorde Gud. Han sände Jesus utan någon mans inblandning.

(Så jag är tillbaka i min tolkningstradition, att Jesus skall sätta sina fötter på Oljeberget men innan dess blir församlingen uppryckt ”honom till mötes.” Det får finnas olika sätt att tolka.)

Jag är glad över Wilhelm Berglings bibelundervisning också. Den färdiga ritningen, som fanns i himlen, innan jordens grund var lagd, skall komma tillbaka från himlen som ett tempel/tabernakel/tält. Jesus tältade en gång bland oss människor och presenterade Guds kärlek till alla. Vi såg hans härlighet!

P.S. Den 19 juni 2019 har jag lyssnat på mer undervisning om den sista tiden och tror inte längre på ett ”uppryckande av församlingen” före Harmagedon. Min respekt för bibeln är stor men kunskapen alldeles för liten. D.S.

Trappan som inte finns längre

”En trappa leder någonstans.” Det var så hon blev lyrisk med tanke på det vackra Göteborg och alla trappor mellan de vackra stenhusen. Det räcker att få njuta av en spårvagnsresa i centrala stan. Det var gott om sten och duktiga arkitekter. Det gick en tydlig gräns mellan de rikas hus att bo i och de fattigas. Trätrapporna i bergen ruttnade ner så klart. Husen är rivna men jag minns en av skarvarna. En natt för många år sen i en svår livskris hade jag en dröm just i det området mellan fattiga och rika vid före detta Vasa Sjukhus mellan Landala och Vasastan.

Där fortsätter jag bloggandet om en stege, som når ända upp i himlen eller en trappa enligt översättningen i Bibel 2000. Alla mina bloggar hör ihop och en heter: ”Drömmen som gick i uppfyllelse” Den skrevs 7 april 2011

Det finns vuxna personer, som förstör möjligheten för barn att få tro på himlen och förbindelsen dit. Det har jag också berättat om men ganska nyss i ”Tvåbenta böcker Del 2.” En trappa leder någonstans. Mina leder uppåt som jag ser det och med facit i hand. I min ålder med svaga leder lite överallt är det lättare att sega sig uppåt än att gå nedåt. Kan det vara så att det är där orgeln kommer in? Drömmen om att få sjunga församlingssång till orgelspel igen…Vi gamla är inte tjatiga. Vi är gaggiga.

I frikyrkohem i början av 1900-talet var det nästan självklart med en orgel och Hultmanssånger. Det var nästan självklart att barnen eller i vart fall någon skulle lära sig att spela orgel. I min mors hem blev det både äldsta och yngsta dottern, som spelade hemma och i Missionshuset till sångerna. I mitt hem av alla sex syskonen blev det den yngsta. Både folkskolläraren som skulle vara kantor också och folkskollärarinnan gav lektioner.

Den sång som var lättast att lära sig spela var ”På vägen uppåt strävar jag och hinner högre dag för dag…” Det var inte fråga om annat än att kämpa på. ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud I himmelens sköna palats. I dräkt o så vit med en blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.”

Den vackra trappa till Högsbohöjd i Göteborg från Högsbo är borttagen. Den behövs inte längre för min del heller. Jag måste flytta därifrån i samband med totalrenoveringen av husen. Trappan är borttagen men vägen finns kvar.

Det är en konst att kunna prata om tre saker samtidigt. Just nu gäller det förbindelsen till himlen från jorden, en orgel och sången om inbjudan till Lammets bröllop.

Följ blodspåren

Nu blommar trappan!

Det kom ett litet skratt från min kusin Ruth, när hon levde en gång. Vi hade olika syn på trappan upp från trädgården till boningshuset. Hon visste hur mycket arbete det var att hålla den ren från mossa. Jag såg bara det vackra, att det fanns små vita blommor lite överallt mellan stegen och njöt: ”Nu blommar trappan!” Hon visste och tänkte på att det var dags igen med allt arbetet. Nu blommar trappan och jag njuter. Jag behöver inte bry mig längre om allt arbete som andra har haft före mig.

En gång blev det ett stort rabalder. Skulle det få stå ”stege” som förut eller skulle det få stå ”trappa” i den nya bibelöversättningen angående Jakobs dröm vid Betel? Han såg ju en stege, som ledde ända från jorden upp till himlen! Guds änglar gick upp och ner för den. Det kom en provöversättning år 1991 över tre bibelböcker. I den finns en not till 1 Moseboken 28:12

”trappa Det hebreiska ordet, som bara förekommer på ett enda ställe i GT, betyder sannolikt ”ramp” eller ”trappa”. Bakgrunden till dess användning här kan tänkas vara tempeltornen i Babylon (zikkuraterna). De hade en trappa som ledde upp till ett litet tempel högst uppe på tornet och symboliserade enligt babylonisk uppfattning förbindelsen mellan himmel och jord; se not till 11:4 och jfr nedan v.17.” Slut på noten

I Johannes evangelium kapitel 1:51 säger Jesus själv till Natanael och de andra: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och ner över Människosonen.”

En gång hade jag besök från Skåne och Malmö och bjöd på en biltur i centrala Göteborg. Det var hennes hemstad men inte min och jag lyssnade på hennes berättelser. Så kom det: ”Jag tycker om Malmö också med det är så platt i Skåne. Här är så vackra trappor mellan stenhusen. En trappa leder någonstans.”

Och nu blommar trappan på Fårdala. Den leder upp till mina kusiners föräldrahem, när de levde. Jag slapp allt arbete med att hålla den i ordning och fri från mossa. Vi kan ha olika uppfattningar. Nu får det vara olika tolkningar till och med från grundtexten, om det skall heta ”stege” eller ”trappa” i Jakobs dröm vid Betel. Drömmen gick i uppfyllelse och förbindelsen finns kvar ända från jorden till himlen.

”Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.” Psaltaren 30:12 enligt 1917 års översättning

”Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Bibel 2000

En trappa leder någonstans – till fadershuset.

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.) Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989 Foto: Ruth Johansson

Tvåbenta böcker

Hon brukade säga till sina elever på vårdhögskolan att läsa de tvåbenta böckerna. Hon har upprepat detta så många gånger till mig också, som blev färdig arbetsterapeut året efter henne. Det var under det året i min utbildning, som berättelsen om Hanna och Gustaf kom. Den långa berättelsen har fortsatt genom åren och jag har fått se och uppleva Silverfallet. Där högst upp på Billingen satt Hanna en gång och broderade på sina bröllopslakan. Hon drömde om ett äktenskap med Gustaf. Han hade arrenderat mark för att bygga en kvarn. Under tiden hon sydde och drömde om en framtid med honom och barn tillsammans, så grävde han för en damm, att samla vatten i.

Gustaf var inte från just de trakterna och de var ont om arbete för alla. En natt senare i tiden brann den kvarnen ner, som han byggt upp. Inga försäkringar täckte några förluster. Gustaf måste börja om på nytt på en annan plats med en kvarn. Hanna födde en son och några år senare en dotter. Livet måste gå vidare.

När dottern var i 14 års åldern fick hon en svår lunginflammation och dog. Livet måste ändå gå vidare. Hanna och Gustaf ville så gärna ha en flicka. Till slut kunde de hämta en flicka från Vidkärrs barnhem. Där hade Gun varit mellan 3 månaders ålder till 10 månads ålder, då Hanna och Gustaf kom och hämtade henne. Guns mamma hade blivit psykiskt sjuk efter förlossningen och pappan kunde inte vara ensam med arbete och tre små barn. Idag är det mors dag och Gun har uppmanat mig och andra att läsa de tvåbenta böckerna. Det har jag gjort. Hanna hade berättat, att det var precis omöjligt att lägga ”tösa” på kvällen. Hon sprätte till bara hon kom nära sängbotten. Sen bara hon skrek och skrek. De fick turas om att bära henne. Mest var det Gustaf, som gick uppe på natten och bar henne. En dag började grannarna att oja sig för deras situation:

”Att I ente lämnar tebaks tösa!”

Åren gick och Gun blev mer och mer fäst vid pappa Gustaf. Så kom hennes biologiske pappa på besök och Gun förklarade bara, att hon går till ”pappa i kvarna”. Hon var där jämt och lärde sig allt om räkenskaperna och fick sköta dem i tidig ålder. Idag är det mors dag och jag har fått höra minst lika mycket gott om Hanna. Och Gun blir firad i sin tur som mamma och farmor och närmar sig de åttio. Det är bråttom att lyssna på de tvåbenta böckerna.

En kväll var det kalas och avslutning på den kör, som Guns man medverkat i. De hade blivit äldre allihop och kören mindre. Till bordet fick Gun en man i 85 årsåldern. De hade inte sett varandra förut. Trodde de. Så pratade de igenom vad de sysslat med i livet före pensionsåldern. Precis som är vanligt. Mannen berättade, att han bodde i en mindre stad, där han varit chef på en socialförvaltning. Han hade börjat sin utbildning i Göteborg på Vidkärrs barnhem. Ja, där hade ju Gun varit också på spädbarnsavdelningen och fick säga sitt flicknamn – ett inte alls vanligt namn. Då visste mannen bredvid precis i vilken säng som hon legat och hur varje baby låg i bälte i sängen och bara var uppe vid matning och blöjbyte. Detta fick aldrig Gustaf och Hanna veta under deras sömnlösa nätter. Gustaf gick mest uppe och försökte trösta en gråtande tös. Och grannarna tyckte synd om Gustaf, som skulle arbeta i kvarnen sen.

Med facit i hand har ”tösa” i sin tur stått till förfogande för många med psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder ända sen barndomen. Fastrarna ville inte, att hon skulle få träffa sin biologiska mamma men de gav också sitt stöd, så länge de levde. Med facit i hand så använde ”tösa” hela sin livshistoria genom Hanna och Gustafs kärlek och omsorg till att utbilda andra i kärlekens tjänst. Det är bråttom att läsa de tvåbenta böckerna!

Det är mors dag. ”Kvinna föds en inte till. Det blir en.” Mor går att bli till någon annans barn.

P.S. Tre dagar har gått och Gun har fått en papperskopia av min bloggpost. Jag skrev ju spontant först och frågade sen. Nu kom ett tillägg per telefon: Barnen i socknen retade henne, att det inte var hennes pappa. Gun svarade: ”Jag har två pappor – en i kvarna och en i Göteborg!” D.S.

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic). Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

Döden

Det påstås att författaren Astrid Lindgren avslutade varje samtal med systern med orden ”döden, döden.” Detta var mot slutet av livsvandringen antar jag. Via Google ser jag från en Läkartidning om döden, att samtalen började med ”döden, döden”, för att få det ämnet avklarat. För många år sen lyssnade jag på en intervju i radion med Astrid Lindgren om hennes författarskap och om hon bekände sig som kristen. Ordagrant kommer jag inte ihåg hennes svar, men hon menade att när far- och morföräldrarna slutat att berätta om himlen, så måste hon ge barnen tröst genom sagor.

Barn och unga kan ha dödsfruktan och har det. Var finns trösten? Finns det något vackrare än en körsbärsdal i maj månad? Hennes författarskap är genomsyrat av bibelkunskap för den som är intresserad av kampen mellan liv och död. Igår var det en stor dag att minnas bibelns texter om honom, som vann seger över döden. Är det lättare att läsa om Jonatan och Skorpan så gör det! Visst finns uppståndelsen där? Visst finns återföreningen där men utan ondskan, utan fienden! Skall det vara så svårt att fatta, att människans fiende ondskan och döden är övervunnen på denna sidan himlen? Ondskan och döden kommer inte med till ”härlighetens land”.

Vad är vi så rädda för? Så många hemska deckare och filmer det finns med blodig död! De orkar inte jag läsa eller se. Poängen i alla blodiga strider i Gamla Testamentet är ingen poäng utan visar bara på orsak och verkan. Poängen var att låta Gud strida först och vara stilla och vänta på hans seger över fienden. Det misslyckades mer än en gång genom felaktiga initiativ. Det misslyckas idag också. Helst vill vi vara med och vara kreativa, duktiga och Gud får vänta och se på.

Jag i vart fall. Men segern är hans åt mig nu och i framtiden. Döden är inget hot längre, eftersom Jesus vann seger över den och synden på ett kors. Det är bättre än en saga om körsbärsdalen.

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör samman med straff och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

(Ur 1 Johannes brev kapitel 4 Översättning:Svenska Folkbibeln)

(Förslag från Andreas Holmbergs ”Andliga sånger)”

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner! Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu! Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”? Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

Då brast det…

Det var dags att sätta på TV.n. Det var lördagskväll och humöret i botten. Ungefär. Jag kom för sent och hamnade mitt i en kyrka och min egen viktigaste bibeltext för närvarande. Lukas kap 24:13-. Allt verkade så bra och det var den präst, som fått så mycket beröm nyligen i en spalt i tidningen Dagen.

Sen brast det för mig. Han lämnade orden i bibeltexten och fokuserade på mänskliga tankar som sympati och värme från främlingen – en av de tre texten handlar om. I England har jag hört, att de spelar eller sjunger dessa välkända ord ur texten:

”Bliv kvar hos mig…” efter fotbollsmatcher! Dagen är slut. Natten närmar sig. Så tryggt det skulle vara om denne främling stannade kvar hos oss…

Då brast det för mig och jag skrev ner min besvikelse över män, som skall vara präster men som lämnar bibeltexten och pratar om annat! Nej, jag grät inte. Jag skrev en blogg. Sen tappade jag också fokus och satte in ett fint foto på mig själv dagen efter.

Då brast det!

Vad var det som brast? Jo, det var förhänget i templet, när Jesus gav upp andan på korset och dog för hela världens synder och mina. Så nära påskens händelser lever vi och jag flyttar fokus på ett fint foto av mig! Hoppas då att ingen sett, hur grinig jag är. En gnällspik.

Hon hette Hildur Hedlund och var en gammal frälsningssoldat, när vi två möttes. Hon präntade in i oss unga, att Jesus inte delar sin ära med någon. Vem ville inte vara något och vara duktig? Vem vill inte det fortfarande?

”Människa du är någon,” skrev någon som var prästvigd och i tjänst för fyra år sen i fastlagstid. Hon ville ha bort allt blodigt tal och slaktat Guds lamm. Det behövdes inget offer och blev ett stort rabalder enligt hennes bok senare. Sen dess har jag längtat efter en saklig bibelundervisning genom Gamla Testamentet, som visar på att Jesus måste dö på ett kors/en påle.

Sen brast det för mig. Utan tårar. Jag har bara blivit upprörd över bristen på bibelkunskap! Detta får inte uttryckas på mitt sätt! Det skall vara positivt, när så många gör så mycket för Gud – satsar allt av sin tid. En ny andlighet…

”Intet kan jag giva dig Till ditt kors jag sluter mig.

Naken dig om kläder ber, hjälplös, upp till nåden ser.

Jag förgås om inte du, i din källa tvår mig nu.”

Vad var det som brast mer än klippan i öknen?

Det var hela den ritning/mönsterbild, som Mose fått på berget av Gud. Han och folket utförde den och lydde in i minsta detalj. Den ritningen håller fortfarande för att bygga en kyrka/församling på. Tro mig! Det är inga låsta dörrar nu heller in i gemenskapen. Fortfarande är det herden, som vaktar dörren in till sin hjord. Fortfarande gäller det att lägga av synden vid ”offeraltaret”, som nu är det tomma korset. Det tomma korset nu är en symbol för att allt är gjort för oss, som måste göras!

Lammet blev en herde. Johannes skriver ett kodat språk i Uppenbarelseboken för dem som tror både på början och slutet. Det är totalt orimligt att göra sig ren i Lammets blod.

Ändå fungerar det för en gnällspik.

En ny bild

Det hände på Facebook igår, att jag ville byta bild i min tidslinje. Där finns en trappa upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg pudrad med så lite snö så att varje trappsteg blir snyggt markerat. Den tiden är över med snö. Nu blommar det för fullt men jag hade glömt av hur jag byter bild.

Så det blev fel. I rutan på mig kom blommorna, som jag älskar från Israel. Senare kom så många som klickat på ”Gilla”, för att jag bytt profilbild. Samma foto som förut men kapat vid hakan. ”Fin bild” var den samma, som det varit sen hösten år 2013, men jag var vresig hela dagen och uppskattade, att det inte var den bilden som syntes.

Frågan är varför jag följer bloggposter, som irriterar mig så. Jag läser ju teologi baklänges och är så begåvad. Men var det en god exegetik i Mikael Karlendals blogg? Kan man göra så mot oss kvinnor? Annars är det ju så noga med kontext och vad det står i den. I bibeln är det harmoni i helheten oavsett tid eller författare. Det kan väl inte vara exegetik att spela ut en text mot en annan?

Fram emot kvällen kom sista droppen, när jag satte på TV:n mitt inne i det jag trodde fortfarande hette ”Helgmålsbön”. Andreas Holmberg har observerat min irritation. Vi är ”nätvänner”. Andreas kan sin Rosenius och känner Bo Brander från nutid. Jag tror, att jag begriper utan att begripa och läser doktorsavhandlingar för att kompensera luckan. Joel Halldorf klarade av att beskriva olika bibeltolkningar till min fördel. Svaret är Emil Gustavsson, som ville bli frisk och inte blev det. Ack ja!

”Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst. Det går ej utan smärta att bli så genomfrälst. Det kostar tåreströmmar förrän vi helgas så att alla mina drömmar i Jesu ande gå.”

Om någon undrar, så finns orgeln till den sången ungefär trettio meter från platsen där fotot är taget på mig. Orgeln finns så klart inomhus och det är jag av alla syskonen, som spelat på den mest efter min mamma. Min mamma hade taktkänsla. Det har inte jag. Jag kunde spela en sång i Missionskyrkan utan att veta, att den bytte takt mitt i sången. Det har med arv att göra. Det finns ett farsarv och ett morsarv.

Andreas Holmberg är utbildad organist och hustrun är pastor i Equmeniakyrkan. Egentligen hade jag tänkt att skriva en uppmuntran till alla kvinnliga pastorer men så kom en rättelse från Andreas om Bo Branders undervisning i Gamla Testamentet. Det finns känsliga personer. När jag är nerstämd händer det, att Andreas skickar en psalm via statistiken på min bloggplats. Det är märkligt med denna datorteknik.

Nästa idé var att skriva en lovsång till Jesus. Det var ett förslag från Andreas, när jag inte hade några besökare knappast på bloggen. Då kändes det så avigt att använda en blogg till den lovsången.

Men min dikt gäller en konung! Det fick jag skriva i mitt förord, när jag tackade olika personer, som hjälpt mig igenom värsta passen i livet. Om jag föreläser i samband med filmen med samma namn: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”, så får jag inte nämna hans namn, som hjälpt mig genom eld och vatten.

Och jag skall inte undervisa…

Måtte alla manliga präster fatta sin uppgift!