Obed

Det vill inte mycket till förrän det snurrar till i huvudet på mig. Så blev det tidigt i morse, då jag följde en länk och kom till en artikel om kriget i Jerusalem – kriget mellan araber och judar. Det är inget märkligt i det att komma till sådana artiklar. Men här poängterades, att det inte fanns uppgift om att Jerusalem var judarnas. Än mindre Palestina då anar jag underförstått?

Ja, det finns så stor brist på kunskap om historien. Alla vet ju att Abram fick Ismael först och senare sonen Isak. Och därav alla krig som följde… Inget som jag kan redogöra för. Därför stannar jag vid min egen historia igen. Den kan jag bäst av alla. Jag har varit fostermamma en kort period av mitt liv, som var en av de lyckligaste. Den andra korta perioden av lycka var då jag fick vara ”pastor” och bara ösa fritt ur källan och bjuda. Den ena perioden kom efter den andra med några års mellanrum.

Så direkt på konstigheterna. Varför fick Noomi bli sköterska till Obed och dessutom av kvinnorna runtomkring fått veta att just Noomi fått en son! Och kvinnorna gav honom namn och kallade honom Oved. De gick förbi den rätta mamman Rut! (Ruts bok i bibeln)Det var väl ändå en självpåtagen uppgift? (Undra på att jag övertalade en duktig tekniker att filma mina funderingar fram och tillbaka. Jag måste ha dem på plats i rymden medan jag lever. Innan jag dör.)

Står det verkligen i bibeln att Jerusalem inte tillhör bara judar? Vad står det då i så fall? Jo, det står om tre män som kom på promenad till Abram en gång. Den ene var kung i Salem och hade inget släktregister bakåt eller framåt – om jag fattat rätt.

Det är väl inte bara jag som saknar rätt kunskap om en tröskplats senare i historien och nya namn på det som varit? Varför sjöng de i slutat av 1800-talet så mycket om längtan efter Sion den store konungens stad? Varför gick två kvinnor till den vise kung Salomo ändå senare i tiden för att han skulle avgöra en tvist om samma barn som båda ville ha? Hur kunde kung Salomo vara så grym och komma med det förslag han gjorde, när tvisten inte kunde avgöras vem som var den rätta modern? (1 Kungaboken kap 3:16-28)

Det är inte bara jag som behöver läsa på!

Tror jag…

Men det vet jag! Idag är det Pingstdagen. Pingsten delar det som är ande och det som är kött mitt itu angående gärningar. Ja, Abram gick till sin tjänstekvinna, sin slav, därför att Sara var realist och inte kunde tro på det orimliga, att hon skulle kunna föda en son, när hon var 90 år. Detta kallas ”kött” i Nya Testamentet. Motsatsen att tro på Guds löften kallas ”ande”. De som tror, att Jesus är Guds son kallas efter den händelsen Guds barn (vilket vi ock äro).

Okrossbart glas

En dag small det till i ett underskåp i mitt kök. Jag öppnade skåpsdörren och ut kom en liten hög av pyttesmå glasbitar i olika former. Det var inte ofärgat glas utan mer i mörk violett åt brunt. Precis samma färg som en skål haft i okrossat glas. Den var tydligen inte okrossbar längre och hade väl kommit i kläm på något sätt. Utrymmet kanske inte räckt till.

Där är vi nu och jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar mig gång på gång. Året var 1957 och striderna om kvinnliga präster var minst sagt obehagliga inom Svenska Kyrkan. Så den slapp jag genom att tillhöra Svenska Missionsförbundet. Dessutom hade jag aldrig tänkt tanken att bli pastor utan bara missionär.

En dag under utbildningen till sjuksköterska kom den där upplevelsen att kärlet inte var okrossbart utan gick i tusen bitar. Allt skulle sopas upp men inte slängas. Bara jag har varit envis och försökt få ihop allt igen. Bara jag har levt mitt eget liv och kan vissa årtal och viss händelser.

Så jag hade ledig dag på en plats i Sörmland och tog en promenad för att lära känna orten. Jag var tvingad börja om från början i målsättningen och kom till en äng med en vacker upptrampad stig över. Det var ju bara att följa och se vart den gick. Till vänster stod en tom talarstol och jag gissade att det varit en friluftsgudstjänst innan. Tanken på något annat möte fanns inte. Längtan tog tag i mig att få stå där och vittna om Jesus och det som står i bibeln.

En man bakom mig ropade högt och frågade om jag inte sett skylten. Vaddå skylt? Jo, det var en skjutbana och det var ju farligt att gå över ängen. Det var just en skjutövning och jag hade inte sett männen. De fanns tydligen till höger om stigen. Året var 1957 när det stod en tom talarstol och jag var som ett okrossbart glas försökte ta mig fram igen. Försökte sopa upp efter mig och hade gått in på männens revir…

Jag kom aldrig in på Missionsskolan fast jag sökte till den både en och två gånger efter denna promenad. Så klart jag måste backa och lyda den som varnade mig. Ett skjutfält är farligt att gå igenom även om stigen är vacker och att där fanns en talarstol som lockade. Kallelsen hade inte blivit krossad. Den var kvar.

En gång runt år 2002 träffade jag tillfälligt en distriktssjuksköterska. Inte för att berätta om mitt trauma. Inte för att klaga. Hon lyssnade på min berättelse och sa bara helt käckt:

”Jag hjälper dig!” Och sen fixade hon en plats i rymden med en tom talarstol för mig att få berätta. OBS! Jag fick ihop det som gått i tusen bitar! Kvinnor får berätta att Jesus lever utan att gå in på männens revir! Striden sen år 1958 om kvinnliga präster har varit lite onödig.

Tycker nog jag. Det finns tomma predikostolar överallt i tomma kyrkor. Förkunna budskapet om Jesus du som är född flicka och blev kvinna!

Vi också har fått försoningens ämbete. Jesu kan hela det brustna. Fortsätt att berätta det! Han lever och är uppstånden från de döda!

Den vår de svage kallar höst

Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.

Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.

Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:

Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.

Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?

På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…

Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.

Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?

Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunanr Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.

Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Den sången sjöng inom honom den gången.

Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.

Blås liv i elden

Trenderna växlar. Jag hinner inte med. Går i ultra-rapid. Stapplande gång…

”Det var då det,” sa min kusin, när jag påminde om att hon tvättat alla mina fönster åt mig. I förbifarten till Hönö…

Det var inne att ha blogg en gång. Sen kom snabbare system. Allt gick för fort och jag kunde inte bromsa något! Framför allt inte sången i våra frikyrkor. Samma ackord, samma ord tills jag inte orkade hänga med längre. Unga hänger i kyrkorna på fredagskvällarna. Det gick inte att bromsa någon. Och jag satte mig på tvären. Där sitter jag nu.

Tills jag kom på att hålla ett bibelstudium i en tom kyrka med ledig talarstol. Mer aktuellt än någonsin med frågan: Kan en kyrka dö? Så läser jag på Facebook idag: ”Halleluja! Äntligen ett missionshus till försäljning…” Visserligen för runt 3 millioner kronor och ett himmelsk rum. Men ändå?

Då vill jag ropa ändå högre: Ta fram sångböckerna igen och sjung de gamla sångerna! ”Friköpt jag är men ej med silver Återlöst men ej med guld. Det är Guds Lamm, som genom blodet har befriat mig från skuld.”

”Ritningen till kyrka/församling finns i bibeln” och bibelstudiet på Youtube.

Där finns hänvisning till tabernaklet i öknen. Där finns alla tecken för framtiden vad allt står för. Det var de gamle bra på och sjöng om i psalmer och sånger. De kunde språket, som gått nästan förlorat och kraften i tro på blodet.

Elden fick aldrig någonsin slockna då. Det skall den inte nu heller.

Vart är vi på väg?

Plötsligt tycker jag att utvecklingen är otäck. Facebook har kartlagt allt jag skrivet och kan plocka fram bilder sju år tillbaka. Dörren till min blogg gick i baklås, när jag var så smart, att jag prövade en ny men gratis blogg med den senaste rundgången: användarnamn, kontonamn och lösenord. Ja, så fick jag en ny blogg och den gamla gick inte att komma åt.

Nu när den gamla är öppen igen så kom jag av mig. Slutade prata spontant för mig själv rakt ut i luften…

Det som var och är av värde tål att upprepas. Jag vandrar i olika bibeltexter på vägarna eller i bergen bland grottor. En av personerna är jag oavsett i vilken tidsålder vi befinner oss. Så har jag med min gamla systemkamera med lösa objektiv. Så mycket lättare sen att minnas när bilderna är framkallade. Eller i vart fall lite lättare.

Just idag är påsken redan över och alla Jesus lärjungar är i chocktillstånd. Allt är kaos och två av dem tror att det går att komma ifrån detta trauma. De lämnar Jerusalem. (Lukas kap 24:13-31) En heter Kleopas. Så den andra lärjungen är jag. När en främling närmar sig undrar han vad de pratar om och varför ser de så bedrövade ut? De tar tillfället och frågar honom hur han kunde vara ovetande om vad som hänt i Jerusalem dessa dagar. Sen fick de berätta om allt de varit med om och trott på. Tre års utbildning var spolierad! Vad hade de för framtid efter vad som hänt – deras stora satsning på honom?

Då börjar han att gå igenom alla skrifter med början på Moseböckerna och förklara varför Messias måste gå igenom allt som hänt i Jerusalem under påsken! Att det skulle vara så svårt att fatta? Det var ju precis vad han berättat före korsfästelsen!

Ritningen till en kyrka/församling finns i bibeln. Ändå vill jag inte öppna boken! ”Det är ju så många krig och ruskigheter i Gamla Testamentet!”

Ändå skriver jag en gång till: Jesus är den bäste att lyssna på min besvikelse, trots att han visste allt förut.

Sen börjar han gå igenom att allt som behöver göras för min skull redan är gjort!

Detta får det bli som mitt personliga vittnesbörd på söndag i Opalkyrkan. Om Gud vill och vi får leva. (Vi gamla bör ju bara vara rädda om oss.)

Försoningens glapp

Han var 10 år och jag var 20 år, när vi två fick en tyst relation till henne. Vi satt på var sin stol och väntade i den stora administrationsbyggnaden på Restad Sjukhus. Det var år 1956. Lampan framför våra ögon lyste rött. Vi väntade båda på att den skulle lysa grönt. Han var före mig i tur. Hon bad om ursäkt för det och förklarade, att han bara väntade på några frimärken att samla på. Hon hade total tystnadsplikt som överläkare och fick inte säga hans namn ens. Om han lever är han 75 år nu eftersom jag är 85 år.

Som om jag inte kunde dra mina egna slutsatser, att hon var ensamstående som mamma och han var ensamstående som son i den stora sjukhusparken efter skolans slut. Sex år senare var jag tvungen att få tag på henne för att fråga vad jag hade för konstig sjukdom, som inte fick köra bil. Sex år hade gått och jag hade tagit körkort och blivit godkänd för andra gången. Hon hade slutat. Var fanns hon då om andra också hade tystnadsplikt? En sköterska som också slutat för längre sen visste, att hon fanns i Norrland eller Mellersta Sverige på ett mindre sinnessjukhus. Hon hade blivit så mobbad av de manliga läkarna, att hon inte orkade längre. Så på en semesterresa år 1964 kunde jag söka upp henne och fråga vad jag har för sjukdom. Hon hänvisade till Länsstyrelsen angående uppgifterna på nya körkortet. Hon hade fortfarande tystnadsplikt. Många år senare hittade jag en lång artikel i tidningen Dagen om alkoholistvården, som var tafatt (mitt uttryck) enligt henne. Då var hon allmänpraktiserande läkare i Stockholm. Lättare att söka upp henne då och tacka för den väl genomarbetade artikeln. Jag var ju omskolad och arbetade också. Jag såg också den snälla alkoholistvården. Kontakten var återupptagen på hennes villkor med tystnadsplikt. Hade sonen inget namn? Hur mådde han, som en gång var 10 år och måste flytta tillsammans med en ensamstående mamma? Som om jag inte kunde dra egna slutsatser? Men vi brevväxlade tills hon var nästan blind och gick på dialys. Då skrev hon, att hon inte kunde läsa mina rara brev längre. Det fick jag veta. Sonen fick ett uppdrag av henne att skriva och meddela mig den dag hon dött och vart man kunde skicka en minnesgåva. Sonen undertecknade med namnet Olof.

Så går tankarna till en ensamstående kvinna i USA, som fick en son – påtvingad en gång. Hon hade också tystnadsplikt hela livet vad jag förstår. Nu kan hon inte tala på grund av en stroke. Vad är det för skillnad mellan ”Försoningens mellanrum” och ”Försoningens glapp” undrar jag. Som är försonad. Men inte till psykiatrins system…

Detta är en kopia av mitt inlägg i Facebook. Vet inte hur jag skall fortsätta min blogg annars. Här finns i alla fall mina tankar på barnen, som blivit skammade på grund av vuxnas oförmåga till samtal. Ordet ”skammade” har jag hittat på alldeles själv med anledning av vad jag själv blev utsatt för år 1956.

Ja, det finns här också.

12Hanna Lundblad-Edling, Lena BM Hegner och 10 andra3 kommentarerGillaKommenteraDela

Släkttavlan

Nu har det varit ett långt uppehåll i mitt bloggande i och med att jag låste ute mig i maj månad. Under tiden har vi gamla levt i karantän utan att få umgås och ta emot besök.

Detta har ökat min frustration, att mitt liv ligger bakom och tusen bloggposter instängda utan kopior. Jag har skrivit spontant. De jag kunnat ta kopia av är de som några tyckt om och jag har sett rubriken på. Då har jag gått runt Google och sökrutan, kopiering och utskrift.

Så min frustration har ökat tills jag bad om hjälp att få min berättelse om Jesu släkttavla inspelad till en video. Så blev den till. Sen fick jag hjälp med kopior av bloggarna. Igår fick jag hjälp att gå baklänges och öppna platsen.

Gissa om jag är tacksam!

Skiljemuren

Muren var tre meter hög och skilde de psykiskt sjuka från att se något utanför muren. En forskare måste vara envis. En forskare måste hitta en nyckel för att kunna gå vidare i sin forskning. En forskare måste vara ute i rätt tid på rätt plats med rätt omgivning.

Muren runt avdelningarna 10 A och 10 B på Restad Sjukhus, Vänersborg.

Utställningen ”En annan tid” var invigd på Brinkåsen, Vänersborg, att ses för personal och patienter. Där stod jag mitt på det stora golvet ensam vid min egen historia och berättade, att jag skulle vilja komma till gamla stormavdelningen för att få se den igen. Där fick jag löfte om en nyckel! (Bilden på montern finns i förra bloggposten)

På väg från utställningen och Brinkåsen bad jag projektledaren köra runt huset med avdelningarna 10A och 10B. Det småregnade och jag hade med min fars tumstock och ville mäta hur hög musen var. Min medpassagerare i baksätet sa direkt:

”Den är tre meter hög.”

Så for vi tillbaka till Göteborg för att återkomma den 12 september år 2013. Detta fotot är ur filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Det fick överläkaren från år 1956 minsann erfara! I ett av sina brev till mig ledsnade hon totalt på mina klagomål på behandlingen och skrev, att i stället för att sparka sig blodig mot muren kanske det går att gå runt den.

Då visste jag inte, att detta skulle ta femtio år. Bättre då att läsa bibeln om hur Israels folk blev befriade ur träldom i Egypten:

2 Mosebok kapitel 14:29 ”Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 30. Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.” (1917 års översättning)

Där började min forskning på begrepp som ”en mur” som ”frälsning” mellan plågare och frihet. Via en ”Biblisk ordbok” kom jag till Jerusalems mur som ”frälsning”. Israels fick först en mönsterbild till ett Tabernakel om hur frälsningen skulle gå till genom offer. Senare i tiden fick kung Davids son Salomo bygga ett tempel i Jerusalem efter den uppenbarelse som kung David fått. Och med en mur runt omkring som skyddade mot fiender – andra folks gudar…

Hur skall jag kunna berätta en flera tusenårig historia i en blogg? Det går ju inte. Det jag vill påpeka är att människor kan bygga murar, som är destruktiva och som stänger inne vissa människor. För att visa på motsatsen måste jag använda min egen historia av rädsla för nya övergrepp.

Orden ”vattnet stod som en mur till höger och vänster…så frälste HERREN på den dagen…” har hjälpt mig genom många svåra år. Andra skall inte behöva lida! HERREN vill frihet. En av mina patienter som arbetsterapeut sa en gång inför alla de andra:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom (bipolär), om jag inte haft min tro på Gud.” (Jag har en ryggsjukdom – inte manodepressiv.) Sjukdomar slipper vi inte och lidanden men HERREN vill vara en skyddande mur mot ondska. Det finns en konstruktiv mur runt HERRENs goda tankar för oss människor med öppna portar i muren dagtid. Undra på att det blir svårt att förstå vad jag skriver! Jag hoppar framåt tusen år i taget gång på gång i biblisk historia! Så blir jag missuppfattad och får backa gång på gång.

Israels folk glömde av HERRENs under och gärningar för dem. De ville vara som alla andra och blandade ihop sig med andra folks gudar och seder. De var inte rädda om sig egen, ende Gud. Predikaren 10:8 (1917 års översättning)

”Den som bryter ner en mur honom stinger ormen.” Ormen står för Satan och Djävulen genom hela bibeln. Just här har det hängt upp sig en vecka. Jag vet inte hur jag skall definiera muren som psykiatrin och Läkemedelsbolagen byggt upp runt sina hjälpsökande patienter. Efter alla års utskrivningar av psykofarmaca så blir de, som en gång sökt hjälp inlåsta bildligt talat utan kontakt med sitt känsloliv – utan möjlighet att komma ut i frihet. Som jag hört många beskriva situationen. Det är en destruktiv mur.

Bibeln berättar om en skiljemur mellan Gud och människan som hans Son Jesus Kristus bröt ned genom sin död på korset. Han dog den död, som vi lever i skräck för eller har gjort! Han kan ge en frid som övergår allt förstånd – frid trots svåra omständigheter.

I dessa Corona-tider vet vi inte hur vi skall skydda oss tillräckligt noga. Det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas. Bibeln berättar om Guds Son som var villig att ta på sig vår skuld och sätta oss fria.

Att leva är för mig Kristus och att dö är för mig en vinning. Det påstod Paulus mot slutet av sitt liv.

Toledot

Eget inlägg den 24 juni 2014 i ”Anta Utmaningen” på Facebook:

”Glad midsommar! Och jag för min del tänker flagga för kvinnans lika värde i och med evangelium – det glada budskapet om Jesus. Ett fyrfaldigt upprättande av fyra kvinnor utan status och värde, missbrukade eller änkor: Tamar, Rahav, Rut och Urias hustru. Alla kom med i TOLEDOT som upprättade för evigt. Maria var den femte som var jungfru = orörd och väntade på Herrens frälsning.

Lika värde kan vi bara få i Jesus Kristus Guds son! Det flaggar jag gärna för!”

Toledot betyder enligt en exeget den fortsatta släktledningshistorien för Jesus. Så jag lärde mig detta ord och gjorde en uppställning i rak linje på två blädderblocksark, som blev 160 cm i längd upphängd på en sida till ett skåp. När huset skulle renoveras och alla måste flytta måste jag skaffa genomskinlig plast för att rädda allt arbete med släktforskningen enligt Matteus och Lukas först och främst. Från gamla testamentet var det bara att hämta ut och bygga i sidled. Detta hände i början av 90-talet.

Så klart att jag lade märke till att evangelisten börjar på Abraham. Han fick ett omöjligt löfte av Gud om en son. Släkttavlan slutar med vers 16 ”Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.” (1917 års. öv.s). NT 81 hade kommit och jag hade blivit glatt överraskad av små förändringar från vers 3: ”Judas födde Fares och Sara med Tamar…” till nya översättningen ”Juda till Peres och Sera vilkas mor var Tamar,”

Tamar var först nämnda kvinnan. Sen står det i vers 5 ”Salma till Boas, vars mor var Rahav, Boas till Oved, vars mor var Rut, Oved till Ishai och Ishai till David, konungen.

Sen blir det en längre omskrivning i vers 6. ”David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru…” Fyra mödrar nämns vid namn och har fyra olika utförliga berättelser i Gamla Testamentet. De håller att studera i orsak och verkan. Så småningom drog jag slutsatsen som Paulus formulerat i Romarebrevet kapitel 8:3 ”Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom tillkorta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.” (NT 81)

Matteus hade börjat släktledningshistorien för Jesus hos Abraham, som fick löftet om en son. Trots att det var omöjligt biologiskt för Sara 90 år att föda. Herren höll sitt löfte genom allt. Jesus kom från himlen och steg ända längst ner i botten till dödsriket. Evangelisten Lukas börjar sin släktledningshistoria på Jesus. ”Han var menade man var son till Josef, som var son till Eli” och så vidare. Lukas vandrat uppåt 1000 år och kommer till en annan son, som föddes av Batseba nämligen Natan. Där går Josef och Marias släkter samman i kung David. Det är unikt inom ett så litet område att två släkter inte gåt ihop tidigare. Jesus skulle komma ur ”Davids hus”.

Efter David fortsätter Lukas ända upp till Abraham men vidare till Adam, son till Gud. Mycket intressant. Jesus steg tillbaka upp till sin far i himlen, där han hade kommit ifrån. Inom ramen för detta löfte kan vem som helst bli räddad. Rahav behövde bara hänga ut ett rött snöre över stadsmuren där hon bodde för att både hon och familjen skulle bli räddade undan döden.

Denna sammanfattning har jag tränat på mer än en gång. Den finns förut här också med andra ord kanske. Mina 160 centimeter släktforskning finns i en rulle. Det kanske jag inte berättat. Eller berättat för många gånger…

En grav till min sorg

Ibland drömmer jag om en avslutning. En snygg avslutning på allt mitt berättande. Vem vet? Kanske fick jag den i söndags? Då fick jag läsa texten offentligt. Drömmen om barnet.

Ingen vet ju min referensram var all envishet kommer ifrån att få berätta…

Det finns vänskap, som håller längre än andra kontakter och bekantskaper som håller efter pensionering ända till döden. Vi möttes på en arbetsplats, som var Räddningsmissionen och han hade varit pastor men blev kamrer. Hans fru var sjuksköterska och båda kom från Svenska Missionsförbundet. När vi möttes var vi tre medlemmar i Pingströrelsen. Senare hade jag fått hel sjukpensionering vid 52 års ålder mot min vilja. Jag ville inget hellre än att få vara något så när och arbeta. Men det gick inte.

En sommarvecka var jag som vanligt på Hönökonferensen, låg på en säng plant och lyssnade på radion på bibelstudier. Sen gick jag fram till tältet för att få kontakt med vänner, då samlingen var slut. Där utanför tältdukarna sände jag upp en förtvivlad bön:

”Gud, kan du inte ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång?” Tjugo meter längre fram på en liten berghylla satt ett par. Vi blev glada och de hade saknat mig. Bara att berätta sanningen om sjukpension. Så fanns det ett ”men”. ”Men jag kommer gärna till er och predikar!” Så fort livet kan vända! Så blev det en söndag med predikan av mig och sen försvann jag igen. Icke kontaktbar. Ingen mobil. Men de kände mig och hade pratat om mig att kalla mig igen. Så gjorde de.

Här kommer vännerna på Hönö som riktiga ålderspensionärer in. Varför hade de båda bytt samfund som unga? Jo, det var läran om dopet, som hade avgjort. Hur skulle jag göra nu då om en Missionsförsamling ville ha den föreslagna predikotexten och den handlade om dopet? Hur skulle jag predika då? Jag var döpt som barn på BB i Trollhättan och som vuxen i Vänersborgs Missionskyrka.

En söndag i den lilla Missionsförsamlingen ville ett par föräldrar ha barndop och jag skulle predika. Det var föräldrarnas önskan om barndop och jag var bara en hjälp i församlingen. Den pensionerade pastorn ledde ett fint barndop. På kyrkkaffet fick jag låna Viktor och bära honom runt för att hälsa på några medlemmar i församlingen. Enligt mamman var Viktor på ett strålande humör. Vi talade om Viktor många gånger efter denna söndag.

Det kom en fasans natt för föräldrarna. Det kom en lördag, då jag fick ett telefonsamtal. Viktor hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Livet vände åt fel håll och blev mardröm natt och dag för föräldrarna. Viktor betyder seger. Var fanns den? Deras sorg rev upp min sorg också.

Det hade aldrig varit någon begravning i Missionskyrkan innan. Föräldrarna ville ha den där med församlingen. För min del hade jag aldrig varit på denna kyrkogård efteråt. Platsen var så fint vald. Den några år äldre systern gick spontant fram till graven och läste. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är…” Det hade varit hennes uppgift varje kväll i hemmet. Jag fick löfte att berätta detta av mamman. För mig är mötet med denna familj oersättligt! Deras sorg mötte min sorg i många samtal.

Gustav var över 80 år i församlingen. Han var också med och gick fram till graven och bugade så djupt. När jag vände mig bort och grät kom alla minnen över mig från hösten 1956. ”Här har ju jag gått!” Här började promenaden till Restad Sjukhus via prästgården och en bilskjuts hem först av min konfirmationspräst. Jag kände igen vägen och stengärdsgården!

Så fick jag en grav till min egen sorg och längtan efter ett barn. Jag fick löfte senare av mamman att åka dit och plantera några Scilla i backen utanför graven. Viktor dog år 1991.

Viktor betyder seger! Det kom en annan söndag i Missionskyrkan med föreslagen text om den gamle Simon. Han hade väntat länge på tröst från Israels Gud. Åren gick och han blev så gammal, att det var dags att dö. Då fick han en uppenbarelse, att han inte skulle dö förrän han hade fått se denna tröst.

Så kom dagen då han blev ledd av Anden upp till templet. Han orkade gå backen en gång till. Där inne i templet kom Maria och Josef med den förstfödde som lagen föreskrev. Då visste Simon. ”Här är han!” Så tog han barnet i sina armar och lovsången kom:

”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skåda av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Lukas evangelium kapitel 2:29-32

Hur skulle jag kunna glömma Guds nåd mot mig? Jag ville inte skola om mig till arbetsterapeut. Jag vill bli missionär och berätta om en god Gud, som befriar från dödsfruktan. Fick jag inte det kunde jag väl få bli pastor!

Men icke heller! Jag fick ”nej” både en och två gånger från Missionsskolan på Lidingö.

Nu har jag berättat allt…

Gud har sagt ”ja” till mig. Ett barn har blivit fött. En son har blivit oss given…

O, evangelium!

Mötet med det förflutna Kapitel 5

”Jakob bereder sig att möta Esau

1 Mosebok kap 32: 1Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2När Jakob såg dem sade han: ”Detta är Guds skara”, och han kallade platsen Machanajim.

3Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4med detta uppdrag: ”Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.” 6Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: ”Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.” 7Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8Han tänkte: ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.

Jakob bad: ”Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.” Citat från 1 Moseboken B2000

Där är vi nu på vandringen i bibelberättelserna. Detta går aldrig! Skall jag ge upp efter snart tusen bloggar? Och detta hoppande hit och dit i associationer, tankar eller verklighet ibland med bibelcitat! Varför i så fall? Jag har ju varit ärlig hela tiden och berättat var det blev stopp i utbildningen till missionär eller pastor! Så det jag läst i bibeln har gått genom hela min varelse – min resonanslåda. Referensram om du så vill.

Häromdagen fick jag se att tvillingarna bråkat med varandra redan i moderlivet. Den blivande mamma frågade Herren hur det kom sig. Det fanns inte ultraljud på den tiden men däremot de som trodde på en Skapare och hade ett förhållande med honom. Där börjar mångas problem angående svaret.

”Var tvillingarna förutbestämda att bråka med varandra?” Eller kan det vara så att Herren vet hur framtiden kommer att bli och vilka val människor gör? Esau föddes först. Om fadern dog skulle den förstfödde sonen ta över ansvaret för familjen. Hur stort det ansvaret kunde bli berodde ju på hur stor familjen blev och hur länge barnen fick ha sin far i livet. Detta var väl inget att bli avundsjuk över som vuxen! Men Jakob ville ha faderns välsignelse som hörde till förstfödslorätten.

Detta går att läsa om i 1 Mosebok kapitel 25 och början på vers 19. I kapitel 27 kommer Jakobs list och svek och en mor som redan var partisk. Därifrån gör jag en lång vandring i bibeltexterna fram till där mina tankar finns för närvarande.

Farfar hette Abraham. Då var Sara tvillingarnas farmor och jag försöker sätta mig in i hur Jakob kände det, när han skulle möta sitt förflutna. Tänkte han på farfars stora prövning, när han äntligen fått den son, som Herren lovat? Visst var de överåriga för att få barn! Tänkte Jakob på sin farmor, där han gick i sin ångest? Får vi någonsin veta vad hon kände inför Herrens prövning: ”Tag din ende son Isak, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” 1 Mos 22:1-2 (SFB)

”Var fanns farmor?”

Det vet jag inte! Det jag vet är, att denna bibeltext hjälper mig att stå ut med min brottning om förstfödslorätten och välsignelsen som Esau uppskattade så lite. Det hjälper mig att se ”himlastegen”, som gick från jorden ända upp till himlen i drömmen, som Jakob fick när han var dödens. Bibeltexten hjälper mig att se Jesus och hans livsverk hur jag skall kunna nå himlen! Får jag läsa bibeln personligt? Får jag känna igen Jakobs ångest i att gå det förflutna till mötes?

För nu är jag framme vid dagens poäng. En gång i tiden fick jag lämna Universitetssjukhuset och alla drömmar om att få Herrens välsignelse att bli missionär – sjuksköterska och barnmorska – först så klart. Trettio år senare började jag längta efter att få möta psykiatripersonalen och möta det förflutna som blev. Så kom ångest. Så kom rådet, att det skulle jag nog inte klara. Bäst att vara tyst om längtan efter försoning! Nej, försoning var inte aktuell bara anklagelser.

Det gick tio år till. Det gick tjugo år ytterligare. Sen blev det utbildning till att bli den högstes sändebud – ambassadör. För det var ett regeringsuppdrag! Ut i samhället och berätta om era erfarenheter! Möt dem, möt det förflutna!

Hur det förflutna än ser ut, så är det änglar som drar ut till hjälp för den rädda, ångestfyllda.

Jullovet är över. I min barndom lekte vi blindbock. En hade bindel för ögonen och en skulle hålla sig undan med skramla med en nyckelknippa ibland. Den blinde skulle fråga:

”Jakob var är du?”

Det lekte personalen en gång på avdelning 10B på Restad Sjukhus med oss patienter. En liten go´ gumma, som var helt senil fick skramla med nyckelknippan: ”Jakob, var är du?”

Så kan det gå!

Kapitel 4 Dagen är kommen

Redan nu blev det besvärligt. Jag tänkte skriva en ny bok med titeln: ”Följ blodspåren” testa ett kapitel i taget i min blogg, som är en betalt plats i rymden och se efter lite repons. Första boken gick inte att sälja. Nu skulle det bli annorlunda som deckarförfattare!

Så jag presenterade farfar lite försiktigt för att öka spänningen längre fram. Men nog hamnade jag i mitt gamla hjulspår och skrev om mig och ingen annan! Så det är ingen ordning på mina tre första kapitel. Kapitel 2 har kommit före kapitel 4 och dagen är kommen, då Jakob är på väg att möta sin tvillingsjäl Esau.

Kan det bli mer laddat så tidigt i en bok? Jakob hade dödsångest igen. Han visste, att han var dödens men vandrade närmare och närmare Esaus här. Jakob hade tänkt igenom noga med ny list hur han skulle kunna sona sitt brott genom gåvor. Jakob var en rik man numera och ägde mycket. Men Esau hade kommit ut först ur Rebeckas moderliv och hade förstfödslorätten. Vad nu det innebar och rätten till faderns välsignelse dessutom?

Nej, jag har inte mycket av faktakunskap men tänkte skriva om att Jakob var dödens på riktigt. Det visste modern Rebecka och skickade iväg andre födde sonen Jakob. Bibelns berättelser i 1 Mosebok är mycket mer spännande än att jag någonsin skulle kunna brodera ut det.

För att inte tala om verkligheten! Jag har mött min tvillingsjäl utan att ha sett henne! Hon kom ut först ur vårt moderliv. Hon fick all begåvning språkligt och musikaliskt och blev känd. Jag kom ut sen och fick bara handikapp och komplex – ville mycket men orkade lite. Vi kom ut med var sin bok år 2011. Hennes var en tjock, späckad faktabok på känt förlag. Min blev inte antagen på kända förlaget och fick komma ut tunn och känslosam på egen risk. Hon rör sig bland de kända i rätt stad och gjorde reklam för sin bok: ”Det står skrivet…” i Equmeniakyrkans ena föreståndares tidslinje på Facebook. Jag svarade: ”Nej,tack!” Ingen teologi för mig på er nivå! Så började jag att skämmas och skrev ett PM med ”förlåt mitt burdusa sätt!” Sen köpte jag hennes genomgång av Gamla Testamentets förslagna texter under tre årgångar. Det är bara att Googla som det heter…

Jakob blev tvungen att möta sitt förflutna en dag med all list och lögn mot brodern Esau. Så han blev mycket nervös. Bättre att läsa det i bibeln som det står. Välj språk själv eller välj olika språk.

Verkligheten är den, att jag mött min tvillingsjäl och hon kom ut före mig. Hon har varit med i översättningsarbetet till Bibel 2000. Jag för min del har bara varit den som tagit mig fram ändå och måste möta hennes kunskap nu. Visst kom vi ur samma moderliv SMF? Visst var 1917 års bibelöversättning den samma för oss båda?

Hur kunde vi bli så oense om arvet?