Med ryggen åt det förflutna

Det är bara jag som vet, att det kommer tre personer i början av gatan från administrationen till avdelning 10 A och 10 B på f.d. Restad Sjukhus, Vänersborg. Jag står med ryggen åt mitt förflutna och fotograferar.

Vem bjöd mig på en märklig dröm en natt, som jag vågade dela bland vänner? Nu eller aldrig tänkte jag ta vara på drömmarna och våga lära känna mig själv!

Jag drömde att tre ansiktslösa män bar in ett stort järnsjok i min lägenhet. Jag stod i dörren till sovrummet med ryggen åt det och bara tittade på. Mina möbler fattades och det placerade järnsjoket tog upp stor del av rummet. Det hade vassa kanter och var väl 2 mm tjockt, ovalt och lätt kupat. Det fanns en sträng som av runnen tenn likt silver. Den som gick förbi kunde skada sig på kanten. Den vita gungstolen fanns inte men bokhyllan stod där. De tre männen syntes inte mer.
Jag vaknade.

Jag fick frågan av vännerna varför jag öppnat dörren för dessa män och släppt in dem. Jag förnekade, att jag öppnat dörren utan de bara kom in. Jag fick veta, att de mjuka, vackra möblemanget var borta. Drömmen påverkade oss alla. Efteråt bad jag om enskilt samtal med ledaren, pastorn och psykoterapeuten. Tio år senare ringde jag upp honom och frågade, om han kom ihåg min dröm. Sen frågade jag och konstaterade, att om man drömmer om sig själv, så är det ju jag, som släppt in detta hårda järnsjok i mitt liv.
Kunde jag ta det så var det ju bra…

Åren har gått och en dag fick jag nytta av mina svåra livserfarenheter. De tre ansiktslösa männen, som bar in detta hårda, stora, kalla järnsjok i mitt vardagsrum, som andra kunde skada sig på om de gick förbi blev mitt ansvar! Både pastorn och jag kunde associationen till bibeln och att Abraham en gång fick besök av tre män. Är Gud den samme alltid och kan besöka vilken människa som helst med information om nutid och framtid? Det var så länge som jag skyllde på andra. Andra hade gjort fel mot mig. Om en syndabock dog så klarade jag av att skylla på nästa…
Det var synd om mig som drabbats så hårt och orättvist.

En dag fick jag för mig att slå upp i Biblisk Ordbok på ordet synd för att se var det står första gången. Det blev mycket intressant. Det är i HERRENs samtal med Kain. HERREN Gud undrade varför Kains blick var så mörk. Kain fick veta, att han borde råda över sina tankar. Annars lurade synden vid dörren.
Om jag fattat rätt lade Gud över ansvaret över vad som kunde ske annars på Kain. Gud är ljus och inget mörker finns i honom.

Så blev det med den upplysning om synd i tankesystemet! Kan det vara så farligt med lite syskonavundsjuka? Kain var avundsjuk på att HERREN uppskattade Abels offer men inte hans. Jag å min sida hade ju verkligen velat ge HERREN allt av min ungdom och framtid! Verkade inte som han sett något av allt detta!

Så jag fortsatte att offra till HERREN år efter år tills han satte ner foten och förklarade, att han inte är intresserad av mina offer och jag hade tydligen på mig offerkoftan.

En dag fattade jag, att han ville ha min kärlek.

Att det skulle vara så svårt att fatta!

En social Krutgumma


Igår kom det ett blomsterbud med frågan om inte några blommor skulle kunna pigga upp en social Krutgumma. Två vänner från projektet ”Inre Rum” står bakom. Så var den associeringskedjan igång!

Bilden har allt och är tagen av Linda Weichselbraun och ladugården är på Elings ark i Vedum, där Anneli Jäderholm var värd för anhöriga till psykiskt sjuka en heldag. Programmet var späckat och vi såg filmen tillsammans:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Runt om i lokalerna var utställningen: ”En annan tid”

Vilken ambition! Det var så jag mötte dem inom (H)järnkoll. Full fart att gå ut i samhället och ge information om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp år 2011. Senare startade de ”No more” på Facebook i syfte att få bort bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så nu till valet av huvudbild till min blogg: ”Gunnels plats i rymden”

Bilden är tagen med ryggen åt Hinsebergs Kvinnofängelse i Frövi. Där har jag gått flera gånger och väntat på att tiden skulle bli inne att få besöka någon. Det var i en samling/gudstjänst i slutet av 70-talet, som jag gick ut för första gången offentligt, att jag legat i bälte på Restad Sjukhus och hade en sjukjournal med diagnoser jagande mig! Jag valde publik noga och hade inte varnat någon av mina vänner, som var med från Göteborg. Men tjejerna på Hinseberg visste vad det smakar. De skulle förstå, att allt som skrivs om en inte är sant!

Det var på den tid då kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och före strejken med branden i Tidaholms fängelse. Efter det fick det inte vara stora samlingar. Nåväl. Anna Myhrman och jag hade god kontakt och efter den samlingen berättade hon, att hon också hade den sjukdomen bipolär. Jag hade ju tvingats att acceptera det fack som psykiater ansåg, att jag hörde hemma i. Jag levde med en osynlig psykiatrisk tvångströja med skräck för behov av vård på ett sinnessjukhus på den tiden. Det är på gott och ont att ”gå ut” med sin egna berättelse. Det gjorde alltså jag för tjejerna på Hinsebergs Kvinnofängelse. Men nu är detta över år 2020.

Kvar är minnet. Vi var sjutton i gruppen en söndag på besök och fick gå två och två på avdelningarna före samlingen. Det var tjejernas önskan, att det skulle vara rättvist, att alla avdelningar fick ett besök. Jag fick besöka en enskild och vi fick sitta i ett litet hus, där biblioteket fanns. (Nu är visst alla små hus rivna.) Plötsligt ville hon visa vad hon höll på att sticka. Vi gick över en gräsmatta. Vi skötte oss och frågade tjejerna på avdelningen om det var OK, att jag var med in.

Så kom vi tillbaka och satte oss på stolarna utanför lokalen till biblioteket. En vakt kom in och var så upprörd och frågade var vi varit. Så kom hans slutkläm:

”Besöket skall sitta på angiven plats!”

Där är vi nu! Tappa inte poängen bara! Bara en och en lämnar sitt fängelse för att komma ut i frihet! Och man får inte väga för tungt…

Besöket sitter nu i karantän 84 år gammal och får inte gå ut bland folk. Skall bara vara inne och tvätta händerna, så att jag inte dör.

Detta fick Linda och Anneli syn på sociala medier och skickade blommor igår.

Där sitter hon ensam och får köra sitt race…

Men då hade Hanna kommit in i bilden med sitt käcka i ”No more”-tråden:

”Kom till oss och kör ditt race!” Underförstått inte behöver du sitta ensam.

Nej, jag har inget för att jag ramlat och klagar lite. Och detta får och denna höna på fotot ger mig så klart massor av hänvisningar till bibeln.

Varp och inslag

Nu äntligen har jag hittat en liten funktion som jag saknat – kategori. Å andra sidan sköts synkroniseringen på annat sätt. Det lär vara så farligt att vara på Facebook. För min del är det försent att tänka. Den 20 mars, om jag får leva så är det 20 år sen, som jag lyckades fylla i ett lösenord och gå ut på nätet. Detta gick med hjälp av en support. Frågan är om det är rätt mot oss gamla med denna påtvingade teknik. Så otroligt utlämnade vi blir för varje år som går. Meningslöst att debattera stationär eller mobil. Alla uppdateringar har lämnat mig utanför steg för steg.

En gång i tiden kunde jag sätta upp en väv själv så långt det gick. Sen går det inte längre. Till en bred varp är det bra om två håller mot och håller lika i styrka och en vevar på. Nu finns det finns kassetter, som jag aldrig sett men hört talas om. Det kan jag inget om. Associationen till en vacker solvnota kom med tanke på den ruta 2 x 2 cm, som sitter på min dörrpost numera och hemhjälpen skall checka av när hon kommit och när hon går. Hennes mobil kostar visst 18.000 kr i skattepengar. Vad den visar om mig vet jag inte. Kusligt är det i vart fall att stressa personalen i hemtjänst på detta sätt. Går hon härifrån fem minuter förtidigt av min köpta tid skall jag få avdrag. Mänsklig närvaro hjälper mig mer än kontorspersonal. Detta måste utvärderas snart!

När skall jag få berätta vad jag kan? Finns det ingen efterfrågan på min hopsamlade kunskap? Sagt och gjort. Jag prövade med att sätta in en vacker solvnota på Facebook i stället för bilden på mig och lappen på dörrposten:

”Detta är jag!”

Och självklart heter resultatet sålldräll.

Självklart vill jag berätta vad bibeln betytt för mig för att förstå mitt ursprung och mitt mål. ”Du sammanvävde mig i min moders liv.” Så många gånger detta har tröstat mig! Den gång jag började tro på Jesus som Guds Son står det om också. Då blev jag född – inte av något kötts vilja eller någon mans utan av Gud. Joh 1:12-13. Jag blev ett Guds barn.

Ja, sen står det också om insikten, att han skär ner mig från bommen en dag. Då har mitt liv varit som en väv med given varp men egna inslag.

Jag är mer än några prickar på en ruta 2 x 2 cm på min dörrpost.

Skrivklåda

Det kom ingen feedback. Jag har slutat att jämföra resultat med Underbara Clara. I stället tänker jag i en liten Missionskyrka där ungefär 20 personer kommer till den gudstjänst, där jag får predika. Alltså dubbelt så många åhörare som det finns i medlemsmatrikeln.

Tro mig eller inte. Hon är vuxen nu och en kändis men skickade mig ett foto på sina pyttesmå dockor, som hon ville ha med sig som barn och sitta på första bänk bredvid mig. Detta innan jag predikade, så jag fick se dem och efteråt. Där satt vi hon och jag och jag var lycklig.

Nu är jag lycklig också och vägrar acceptera, att jag utvecklats till en gnällspik eller grinig käring. I mitt föräldrahem användes aldrig ordet ”käring”. Vi var ”tant” med alla – förnamn på en del och efternamn på dem som var lite märkvärdiga. När tanterna ville säga ”du” var det försent och vi var utflugna utom jag som for dit och hit.

En gång hade pastorn, som skulle ha gudstjänsten klockan 15 alldeles glömt av det och jag fick ta över allt. Ja, hemförsamlingen blev så liten att alla fick plats i min gamla Volvo efter gudstjänsten och fick så kallad kyrkskjuts.

Nu är jag gammal och orkeslös men fattar innebörden av att vara rättfärdiggjord av tro. Jag behöver inget göra mer än att fortsätta tro på Gud. Precis som Abraham gjorde. När jag var ung var jag visst så aktiv och ivrig, att jag ville frälsa alla. Ryktet gick visst före mig på avdelning efter avdelning på Vänersborgs Lasarett där karriären började. Året var 1953.

”Jag spolar av nu!”

Som sagt: Jag spolar av nu. Så sade en gammal vän en gång, som jag kom på besök till. Tiden låg bakom. Det fanns ingen återvändo till alla platser i världen, som hon en gång besökt eller flera gånger. Så blev det en sjukhussäng en dag. Men inte längre.

Jag kom av mig med bloggandet. Tryckte ju på ett engelskt ord, som jag inte begrep innebörden av. Tänkte uppdatera profilbilden. Tänkte lära mig lite hur bloggen fungerar. Då blev alla mina bilder röda. Som sagt. Och jag fick hjälp att skriva på ett nytt ”underlag”, som är gratis. Det tidigare betalar jag för. Så jag skulle slippa reklam! Och jag vill lära mig använda mina bilder igen.

Så här såg det ut på min fars arbetsplats, när han vilade middag. De sista fyra åren var han ensam men blev 95 år nästan. Innan dess spolade han också av. Han berättade om sina stora intressen som familjen, fabriken och församlingen. Så kom den sista veckan och allt var tydligen avspolat av minnen. Läs för mig sa han:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Det låg ett Nya Testamentet i fönsterhyllan men jag hittade inte och visste inte var det står. Han kunde versen utantill. Det hade hållit att leva på. Det höll att dö på. Så har det blivit ett nytt avsked många, många år senare. Det är en hög ålder också att bli över 93 år.

Släkt och vänner var helt överens om att det var som om Gud själv bjudit på vit snö över hela Västergötland och en underbar rimfrost just den dagen! Vi var flera som spolat tillbaka bandet till den dag, då vi mötte vår vän eller släkting. Alla hade egna minnen – ett eget band.

När begravningsgudstjänsten var över och kistan skulle bäras ut började kantorn att spela melodin på orgel till sången:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tåga in…”

Genast var ”mitt minnesband” tillbaka på året 1967. Jag bodde i ett gammalt landshövdingehus i en etta över en mörk port. Vi var så rädda över allt hemskt vi mött i gatuarbetet bland unga människor. Vi kunde ingenting om narkotikamissbruk eller ockultism. De unga hade målat svarta väggar i en föreningslokal. Jag var hemma vid min bostad men inte de andra två vännerna. Den kvällen hade vi delat på en taxiavgift. Så rädda var vi! Då småsjöng Gunvor:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tågar in…”

Jag spolar av nu! Min tid ligger bakom också men jag skulle så gärna vilja berätta mera av det som varit. Vet inte vem du är som läser. Vet bara att det gjort mig gott att få spola av bandet. ”Lever vi så lever vi för Herren. Dör vi så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör, så hör vi Herren till.”

Jag älskar Paulus som bekant. Det är hans uttryck.

Min mentor är en syster

Idag är det måndag och den sjunde dagen. Min mentor är sjuksköterska och ”Sahlgrenare”, som jag trodde jag skulle bli. Vi möttes en kväll, när jag var ledsen och ingenstans kom:
”Jag hjälper dig,” sa Rose-Marie och såg till att jag kom ut på nätet.

Så dog min skolkamrat, en sköterska plötsligt. Jag fick inte in någon minnesruta i en tidning, om hur bra hon varit i sitt liv som sköterska på Restad Sjukhus. Ja, då skrev jag och berättade på min nya blogg, om hur det var att bli patient på det sinnessjukhuset, där hon var elev år 1956. Karin dog år 2006 bara 70 år gammal. Det har gått med snigelfart sen dess, för ingen orkar lyssna på hur patienterna hade det. Och har det år 2017. Det har jag förstått av alla berättelser.

Därför gav inte jag upp med mina försök att säga:

”Så gör man inte mot en patient!”

”Nu har Evert och jag oxå sett filmen. Så bra Gunnel, och så sakligt och fint du berättar. Mycket bra film som är sevärd av alla. Minns oxå min elevtid på Lillhagen och vill inte tillbaka till den tiden. Bra jobbat Gunnel”. Tack för den recensionen, Rose-Marie!

syskonen 1934 001

Detta är mina syskon. Alla är äldre. Jag var inte född då sommaren 1935. Jag har tillsammans med dem vuxit upp under bra och trygga omständigheter. Storebror precis som vår far tyckte inte om att tala om sjukdomar. De mådde illa av ett sådant samtalsämne och besök på sjukhus. Ändå kom storebror och hälsade på mig, när jag var 4½ år och hade kört en trädgårdgrep genom bara foten och när jag var 20 år och hade en sömnrubbning. De andra har också gjort besök och stöttat mig under åren som gått. Nu finns ett SOS på Youtube. Det handlar om så otroligt många andra men inte mig.

I morgon är det den åttonde dagen filmen kan leva sitt eget liv i rymden. Jag kan få fortsätta att berätta om honom, som såg mig redan i min moders liv. Han sammanfogade mig också som alla andra! Han vet vilka tankar han har om mig och alla andra till att ge mig och oss en framtid och ett hopp.

”Vi åker dit och gör ett studiebesök, så att vi får en punkt på historien!” Så sa projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken våren år 2013. ”Men det kan inte bli förrän till hösten.”

Den förlorade hösten år 1956 blev en vår. För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.

Dalia höst 001

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Telefonen ringde. Det var min sjukgymnast. Numera är det inget ovanligt eller märkvärdigt att få en höftprotes. Hon meddelade, att jag var färdigbehandlad som patient. Ett positivt meddelande att allt gått bra. Ansvaret var mitt sen att träna och åter träna.

Det hon inte visste var, att ordet ”patient” och ”färdigbehandlad” rev upp ett gammalt, stort sjok av minnen och smärta. Nu eller aldrig måste jag ta itu med detta!

Den 12 december år 2007 kom kopian av min gamla sjukjournal från år 1956 i rekommenderat brev att lösa ut med betalt svar, att jag mottagit brevet. Sen gällde det bara att ligga plant på sängen för att slippa ryggsmärtan och börja läsningen. Då ringde telefonen och frågan kom om vad jag gjorde.

Tio år har gått snart sen den stunden, då jag började gråta. Tio år har gått och många har fått lyssna med eller mot sin vilja. Nu är det över. Min förhoppning är att någon skall finna tröst och få upprättelse precis som jag fick till slut…

Efter 50 års bearbetning av traumat och nu 60 år senare finns dokumentären att se på Youtube. Varsågod! För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

Bottenlös skam

Det fanns inget ord för det. Så jag hittade på ett själv – skammad. Så kom frågan: ”Vad är det för ett ord? Det har jag inte hört förut.”

Nu har alla bitar fallit på plats. Den 10 oktober är över. Det var hennes födelsedag, som antagligen hade ADHD. Vi – mina vänner och jag kunde inga bokstavskombinationer på den tiden i slutet av 60-talet. Vi såg bara beteendet och missbruket – det som senare i tiden kallas ”självmedicinering” med alkohol eller andra droger. ”Vi” hörde till dem, som vissa kallade personer ”Med Jesus i vårdsvängen”. Fyndig rubrik på ett nummer av ”Pockettidningen R”.

De unga som följde med mig på besök på Hinsebergs kvinnofängelse var unga i 20-årsåldern. På den tiden var det tillåtet att frivilligt gå till gudstjänst från avdelningarna tillsammans med vakter. År 1972 var de intagna en rätt publik för min del att berätta vad jag varit med om. Det är teknik att få en publik att skratta och slappna av för att sen kunna lyssna. Efter det berättade jag om en Gud, som känner oss människor och inte sätter felaktiga omdömen och diagnoser. Jag berättade om den tröst, som jag hade fått genom bibeln gång på gång, att Gud känner mig och har sammanfogat mig i min moders liv och älskar mig.

Skammen över det, som jag berättat var så stor att ingen av mina vänner som var med visste något. Det var ren överrumpling. Efteråt berättade kuratorn lågmält: ”Jag har den sjukdomen.” Anna Myhrman och jag höll kontakt under alla hennes år i tjänst och efter hennes pensionering. Jag har sparat sista julkortet för jag anade en djup depression.

Vadå skam? Om tjejerna  blivit ”skammade” i sitt liv kan jag försöka sätta mig in i. Men jag eller deras kurator som varit så skötsamma? Den 10 oktober är över för i år och jag har fortfarande inte fattat vilka som uppmärksammar denna dag och varför.

Ett år köpte jag en blomma och tog med till Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg. Personalen var frågande. Till slut efter lunchen frågade jag en kille, om de inte firar den 10 oktober. Han blev lika frågande och jag fick påminna om att det var psykiatrins dag. Till slut fattade han och gav en motfråga:

”Menar du den dan då läkemedelsbolagen tog över vården?”

Ja, vad är det vi firar? Jag fattar fortfarande ingenting. Alla mentalsjukhus över hela världen tömdes på patienter, därför att medicinerna blivit så bra! Tro det den som vill! Skammen är bottenlös! Jag bjuder på detta nya ord ”skammad”! Jag själv blev skammad för livet den 5 september år 1956. Och fick inte berätta något om hur vården varit och vad som följde av den vårdens diagnoser för mig senare. Men de lärde med makt föreläser för varandra och överträffar varandra i kunskap om människas själ.

Den 10 oktober år 2017 släppte Stiftelsen Gyllenkroken sin film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” till Youtube. Det är bara att söka på berättarens namn. Eller gå in på deras hemsida: http://www.gyllenkroken.se och söka på filmer.

Jesus sa en gång, att själen är ovärderlig. Ingen kan ge något i lösen för sin själ och rädda den. Det hjälper inte med millionbelopp! Vi är alla ”skammade” på olika sätt. Det visste Jesus och tog på sig vår synd, skuld och sjukdomar upp på korset. Det lär vara ett juridiskt begrepp i ordet ”nåd”. Den som vill ha strafflindring på ett fängelse måste gå till högsta instans kungen för att be om ”nåd”.

Den som ber Jesus kungars kung om nåd, kan bli frikänd både nu och få en frikännande dom efter döden på domens dag. Ett testamentet blir inte giltigt förrän den som skrivit det har dött.

Logisk kunskap. Jesus har dött, uppstått och står för sitt testamente.

En marginalanteckning

I min gamla bibel finns marginalantecknigar. Ibland obegripliga med bara ett datum men inget minne av vad som hände. Ibland som idag minnet av Christa-Maria Lyckhage, som höll ett bibelstudium i slutet av 60-talet på studenthemmet Jeriko. Enda anteckningen är två siffror i rött: 4:2. Resten är minnet av vad hon talade om och boken hon varit medförfattare till: ”Bakom stängda dörrar”.

Christa-Maria var gift med dåvarande föreståndaren för Stadsmissionen Knut Lyckhage. Det var hennes uppgift att undervisa unga, som ville bli besökare på fängelser. Så läste hon ur Jeremia kapitel 1 och visade på förhållandet mellan verben: upprycka, nedbryta, förgöra och fördärva i vers 10 i motsats till de positiva verben att uppbygga och plantera. Hennes egen livserfarenhet var hur fort det gick att förstöra allt, som varit bra från början i unga människors liv men hur svårt det var att bygga upp igen, det som var raserat.

P1000036.JPG

Så kunde jag komma ihåg det hon sagt och åka runt i Göteborg och fotografera rivningshus med sönderslagna fönster. Inte bara dem utan även följa grävskoporna hur fort allt jämnades med marken och forslades bort. Det var lätt att koppla till familjer, som gått i sönder och barn som farit illa.

Det bästa jag kan göra nu är att rekommendera en nyskriven bok av Eva Edberg. Författaren berättade på måndagskvällen där jag fanns med om hur hon som 4-åring försökte rädda sin pappa och även sin mamma. Det arbetet och den drömmen fortsatte upp i vuxen ålder. Boken är mycket läsvärd, aktuell och sanningsenlig men fiktivt skriven. Det handlar ett barn, som försöker bygga upp en fungerande familj. I verkligheten för övrigt handlar det om väldigt många barn som kämpar med att få ihop en familj.

Eva Edberg 001

Brandnäva eller Svedjenäva

Det gäller att hitta bra rubrik för att kunna väcka intresse! Det gäller att få någon att läsa min blogg! Så nu gäller det, att få ordning på tusen tankar, som flyger i olika riktningar. Så vi börjar med bilden från den stora skogsbranden i Västmanland. På Facebook fick vi se flera bilder av Eivor Lindström inom gruppen ”blommar.nu”. Där bad jag om löfte, att få ge bilden vidare i denna blogg.

20526252_493293461006920_3716576260633641034_n

Mina tankar kretsar kring svårigheten att göra mig förstådd i mitt egotrippade tillstånd. Jag vill nå den som varit med om en stor förlust i livet. Jag skulle vilja ge tröst av den tröst jag själv har fått av Gud. Mitt ämne passar inte var som helst eller hur som helst. Då måste jag fråga mig fram.

Passar det att ”Fråga doktorn” vad post-traumatisk stress är för något? Jag skulle så gärna vilja ha en snyggare diagnos på allt mitt ältande! Jo, om jag får säga det själv att jag ältar, så är det OK. Men andra skall inte komma med det. Tycker jag.

Så programledarna för TV-programmet ”Fråga doktorn” fick min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” samt den filmade berättelsen och frågan: ”Vad innebär det att ha posttraumatiskt stress? De svarade aldrig. En av mina vänner förstod, att det var för känsligt material, som jag skickade och att programmet skall ha underhållningsvärde. Mitt ältande underhåller inte utan bara irriterar. I fel miljö.

Med stor spänning lyssnade jag på kommande program i ”Fråga doktorn”. Det finns ju stunder då jag tycker, att jag själv är intressant med mina frågor. Jo, de tog upp branden i Västermanland för alla de drabbade och tidigare drabbade av stora eldsvådor. Hur många år som helst efter en sådan katastrof väcker en doft av brandrök svåra minnen. Det kan bli traumatiska minnen…

Efter en skogbrand eller fula skogsavverkningar och vägarbeten kommer grönt sly och Mjölkört väldigt snart och läker såren. Det blir så vackert. I jorden kan det ligga frön under många år till små blommor, som blommar först efter en brand. Det visste jag men inte namnen. Det gäller, att våga fråga och rätt person. Det gäller att dela ut frågorna på många så chansen att få svara blir lite rättvis.

Så nu kommer min poäng. Det finns så många som varit med om stora katastrofer i livet där förlusten kom inom några timmar eller mycket kortade tid. Sen var den ett faktum med ett förstört område. Det dröjde år innan det vackra kom fram av liv, som fanns gömt i det svarta avbrända.

Behöver jag säga mer? Det finns så många människor, som fått stora skador och förluster på grund av psykiatrisk vård – likt en präriebrand. Värdet av det förstörda går inte att uppskatta i pengar. Det förblir en förlust. Kvar är livet i den brända jorden. Möjligheterna till en ny blomning.

Igår fick jag möta blommor, som jag aldrig sett förut. Och så klart redan glömt namnet på. Men det är tillåtet i min ålder. Deras berättelse minns jag.

Det var före Hibernalen

Dagarna går. I morgon har det redan gått en vecka sedan samtalet om gamla tiders vård på sinnessjukhusen i Sverige i ”Sagorummet” på Frölunda bibliotek. Jag vet inte hur många gånger jag hört uttrycket ”före Hibernalen”. Med andra ord kom det en tid då all personal fick en egen ”Frälsare” på heloroliga avdelningar. Det var år 1956, som jag tvingades lyssna och försöka lära in något av systemet. Men som sagt: Det var först år 1978, då konstvetaren Irja Bergström kom ut med sin doktorsavhandling, som jag fick en aha-upplevelse om flytten mellan olika avdelning för patienterna. Boken handlar om Ester Henning, som var inlåst mest hela sitt liv och vårdad.

Söndagen den 19:e mars hade ”Kampen mot ondskan” som rubrik över de föreslagna bibeltexterna under kyrkoåret. Är ångest det samma som ondska i samma mening som ondskan i alla krig i Gamla Testamentet? Min fråga gick vidare i morse till en exeget.

Till dess svaret kommer om olika bibeltexter, så måste jag tåla mig.

Den 23:e mars. Då svarar jag själv. Det var rubriken som inte stämmer med föreslagen predikotext från Markus kap 9:14-32. Eller stämmer det, att vi kämpar men misslyckas? Det stämmer inte, att vi ser ett stumt barn, som får anfall som ond! Så det är svårt för barnet som drabbats. Det är svårt för de anhöriga. Vem känner inte igen sig i frågan till Jesus i ett annat sammanhang:

”Är det denne som syndat eller hans föräldrar?” ”Vad ont har jag gjort som drabbas av sjukdom?” Det är nyttigt att läsa de föreslagna bibeltexterna i kyrkoåret. Texten från Gamla Testamentet handlar om Baalsprofeterna som var 500 mot en Elia ensam troende på Israels Gud som ende guden. 1 Kungaboken kap 18: 26-29, 36-39.

Bibeln texter är urgamla och samtidigt lika aktuella. Det var dit jag ville komma att kampen är lika komplex nu som på bibelns tid. Kan Israels Gud hjälpa idag och befria en lidande, kämpande människa?

 

Kemiska tvångströjor

”Två väldiga strida om människans själ…”

Idag avslutas Psykiatrikonferensen 2017 i Göteborg. Jag har läst igenom den långa listan av talare, som var kallade. Konferensen har pågått från och med måndagen. Igår kväll stod en ensam man med sitt plakat: ”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna”. De två som kämpar mot varandra är inte jämbördiga.

Irjas bok 001.jpg

År 1989 var konstvetaren Irja Bergströms doktorsavhandling om Ester Henning klar och kom ut. Den hade jag väntat på under alla åren, som den var på gång. Ämnet intresserad mig i allra högsta grad men skamkänslorna hindrade mig att berätta, att jag också varit inlåst.

Genom denna gedigna avhandling, som jag sträckläste, fanns systemet beskrivet. Äntligen började jag ana hur det gick till på stora sinnessjukhus och innan intagningen av en förvirrad person. Även om någon hittade en sjuk människas kunskap och värde, så var det för sent. Ester Henning var inte kontaktbar vid författarens enda möte med henne. Hon dog utan att få hålla i denna viktiga dokumentation och delvis upprättelse.

Två väldiga strida om människans själ. Fortfarande och i olika sammanhang. Det är bara att googla på Psykiatrikonferensen 2017 och läsa alla namnen på föreläsarna inom psykiatrisk vård och jämför obalansen! Vad förmår den ensamme mannen med sitt plakat igår kväll med sitt:

”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna!”

Kemiska tvångströjor eller någon som vågar och vill lyssna tillräckligt länge? På måndagskvällen fanns en liten dialog på Kulturhuset i Frölunda i Sagorummet mellan de två representanterna: en före detta intagen, inlåst och illa behandlad trött 20-årig sjuksköterskeelev år 1956 och en pensionerad psykiater. De kom att handla om två människors olika förflutna. Vi hade först sett dokumentären: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen var det tillfälle för frågor. Inte bara mellan oss två.

Boken med samma namn finns att köpa på Adlibris (några veckor till eller genom mig). För min del har jag drömt om att få en dialog med personal inom psykiatrin men ack så lång vägen är kvar för mig till att lyssna på en annans åsikt.

Den 18:e mars

Jag får frågan vart jag vill komma och varför jag inte lämnar det bakom mig, som hände mig på 50-talet. Svar: Därför att det fortfarande förekommer psykisk våldtäkt inom den psykiatriska vården. Psykiskt våldtäkt innebär att den sjuke blir totalt överrumplad av bältesläggning, tvångsinjektion och senare diagnoser. Detta innebär att personal övergår sina befogenheter, trots att det bara är läkare, som får ordinera bälte. Diagnoser skall omvärderas och ordinationer. Utomstående saknar kunskap om hur det kan gå till bakom låsta dörrar och tror att den typen av behandling hör till 1800-talet nästan. Svar på nästa fördom: Medicinerna numera är så bra att långbad i ömsom kallt eller varmt vatten inte behövs längre som annat exempel. Eller insulinchocker…

Medicinerna kan bli en kemisk tvångströja numera.

Många blir befriade av att äntligen men sent i livet få rätt diagnos på det som varit svårt att förstå. För min del fick jag äntligen rätt diagnos av en ortoped i tjänst, när jag fick ett kraftigt ryggskott. Ortopeden berättade utförligt om vad han såg och om hur min framtid skulle bli med denna svaga rygg. Då hade det gått 11 år och jag var arbetsterapeut i tjänst. De starka värktabletterna var också skadliga, som jag blivit ordinerad under åren.

Varför fortsätter jag att berätta? Därför att den ensamme mannen, som protesterade mot allt fackfolk inom psykiatrisk sjukvård inte är ensam om att vädja:

”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna!”

Jag är uppvuxen på landet utan diagnoser men med vissa omdömen. Han eller hon var lite ”egen” eller lite tillbakadragen och gick för sig själv. Skräcken för ”Resta” hade inte bitit på mig, som väl var. Den var obefogad hemma. Okänd.

Jag måste inte kunna något ens om psykiska sjukdomar men fördomar är bra att ta itu med.