Kategori: Memoarer

”Lägg det bakom dig nu…”

Det är den 5 september år 2021. Det har gått 65 år sen den dag, som jag bör lägga bakom mig. Enligt andras råd. Det finns de, som anser motsatsen och har bildat en förening i Göteborg. Där är vi nu, att jag bråkar och vill veta vad orden innebär:

Mad heritage and contemporary arts

Min referensram finns ju bara på svenska språket och i svenska bibelöversättningar. Jag kan jämföra 1917 års översättning med den nyare B2000. Och hänga upp mig på ord…

En jungfru är en jungfru och en flicka är en flicka. I 1917 års översättning var tio jungfrur ute för att möta brudgummen. Fem var förståndiga och fem var oförståndiga. Jag vill ju höra till de förståndiga och inte vara ”mad”!

Så kom en förfrågan om en artikel till föreningen, som anser att vi inte får glömma och sopa under mattan det som en gång varit. Det innebär alla mentalsjukhus inte bara i Sverige. Vem vill berätta från insidan? Nu är det som det är, att jag berättat via en bok, som senare fick berättelsen filmad. Den finns på Youtube och heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Deadline för artikeln är idag: ”Skammens resa” men vi är inte överens ännu. Det är inget bra flyt anser jag. När vi blir överens kommer jag att lämna den ifrån mig. Då är ansvaret inte mitt längre utan hos den som vill läsa. Jag försöker hitta tröst i bibeln i vanlig ordning mot dem som anser att jag skall lämna denna historia bakom mig. Jag är ju kristen och skall förlåta! Det var den jobbigaste biten, som blev en börda. Jag skulle förlåta och glömma – glömma vad jag sett av övergrepp!

Det gick inte. Sent omsider fick jag hjälp att dela på begreppen att vara försonad själv och dessutom att sätta ner foten och tala om att så här får det inte fortsätta år efter år med bältesläggningar och tvångsinjektioner och alldeles för snabba diagnoser inom psykiatrin! Ja, jag är kristen och bör sitta tyst och tacksam i min kyrka. Jag har ju frid med Gud! Det skall vara en god atmosfär i församlingen helst. Eller?

Så trösten är att gå utanför församlingen och bära hans smälek. Det var ju han, som förde mig dit jag inte ville! Det var ju han, som hade förtroende för mig och visade mig den allra ruskigaste avdelningen med bortglömda sjuka. Och som fick sin identitet kapad till fyra siffror och ett ”k” eller ett ”m” på ett träkors till slut.

Mad

Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.

Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!

”Mad heritage contemporare arts”

Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!

Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?

Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!

Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.

Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget första andetag.

Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.

Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.

Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.

Om jag fortsatte att visa mina känslor!

Inte som alla andra

”Vi vill vara som alla andra och ha en kung.”

Det var så Israels folk sa och ville slippa Herrens ledning och vara som alla andra folk. Ja, det kanske är mer bekvämt att vara som folk är mest och inte sticka ut. Men livet blev inte så för ISRAEL. Livet blev inte som jag tänkt privat heller. Det har varit omtumlande och minst sagt obekvämt. Men deras historia har räddat mig!

Så tidigt igår morse mellan 5 och 7 ritade och skrev jag ner ett sammandrag från ett bibelstudium, som jag fick i början av 70-talet och har i mitt minne. Jag är så frustrerad av att inte få hålla bibelstudier, där det ingen efterfrågan finns…

Narkomanmissionen skulle ha en konferens på Västanås för nyfrälsta narkomaner och frivilligarbetare. Bibelläraren som skulle tala blev sjuk och måste lämna återbud. Det blev bara att dela upp ansvaret för sammankomsterna…

Först ut blev en kunnig i psykologi och medicin. Han redogjorde för hur kroppen reagerar efter ett långt missbruk av droger och vad som händer, om det blir ett avbrott, när någon blir befriad från missbruket. Det kunde komma ett återfall. Det kunde komma efter en månad eller efter tre månader eller efter ett år. Det var bra att få lyssna lyssna till faktakunskap. Återfall kom.

Andra talare var två nyfrälsta narkomaner som berättade om berg och dalbanorna i känslolivet mellan himmel och helvete ungefär. Som att få en ny kung i livet och den tidigare var avsatt! Ett våldsamt krig inom en människas själ med tre tusen fiender.

Så blev det min tur och jag bad att få låna ”ägget” på svarta tavlan med vårt medvetande och vårt undermedvetande. Det tyckte jag passade perfekt att visa på Guds rike, som är ett och att Israel egentligen skulle vara ett rike tillsammans med en Gud.

Så kom berättelsen om folket, som ville vara som alla andra folk och ha en kung. De fick som de ville. Samuel sörjde men Gud sa, att det inte var honom de förkastade utan Herren själv. Så fick de som de ville en ståtlig kung högre är andra och ståtligare. Han hette Saul. En dag kom han med egna påhitt och fick inte vara kung längre. Han ville inte lyssna på Herrens ledning. Det var då oron uppstod i helheten. Det blev krig på krig…

En kung efter Herrens vilja blev smord. David blev utvald – en herdepojk.

Visst är detta lätt att följa i bibelberättelserna? Så bekväma skall vi väl inte vara och bara sjunga lovsånger?

Bibelhänvisning är 1 Samuelsboken kapitel 24 och Psaltaren 57.

Som sagt. Detta blev ritat fritt ur mitt minne igår morse. Jag är 85+ och då ingår ”minnesträning” i förebyggande syfte. Annars kan jag också bli utsatt för behandling med mediciner.

(Om jag skulle rita ett ägg och beskriva striderna i mitt förflutna från år 1956, så var mitt JAG i strid mot sjukvårdens uppfattning om mitt psyke. Det har varit som Saul med tre tusen fiender mot mig.)

Den vår de svage kallar höst

Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.

Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.

Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:

Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.

Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?

På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…

Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.

Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?

Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunanr Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.

Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Den sången sjöng inom honom den gången.

Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.

Livet är i blodet

Det var ingen måtta på min entusiasm när jag var ung och gick utbildning inom sjukvården. Det var så stort och märkvärdigt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Så kom jag hem till landet och mina föräldrar och hann knappast ta av kappan, innan jag måste berätta senaste föreläsningen av docent Thorvald Bjurö. Den handlade om fysiologi och det autonoma nervsystemets påverkan på blodkärlen i olika situationer. Det fanns inget tak för hur imponerad jag var av hans kunskap om blodcirkulationen. Det blev väl en liten paus. Där passade min pappa på lugnt och sakligt med sitt inlägg:

”Han har varit här!”

Gissa om jag kom av mig av pappas enkla vetskap. Denne skicklige docent hade varit ett barn och suttit på vår kökssoffa i vårt enkla kök och var sin pappas son, som också kunde blodets betydelse! ”Livet är i blodet.” Så står det i bibeln har har stått där snart 6000 år. I vår enkla Missionskyrka hade pastor Hilmer Bjurö predikat om kraften i Guds sons blod. Fysiologi eller teologi så är det samme Skapare bakom.

Lördagen före första advent ett år på 70 eller 80-talet ringde en man och frågade vad jag gjorde. Jag svarade, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom vad den skulle handla om. Svaret blev: ”Natt skall icke råda där nu ångest råder.” Det avsnittet var ju i de föreslagna predikotexterna.

”Vad vet du om ångest? Och vad skall du säga om det?”

Jag blev svarslös men hittade snart en motfråga. Kunde jag få ställa den? Jo, det gick bra. ”Varför är du så rädd för att dö?” Svaret kom bums:

”Jag har inga kläder!”

En dag fick jag kopia av ett brev, som inte var undertecknat. Pastor Eric Nilsson fick det första arket med karbonpapper till nästa som blev mitt. Där står bland annat, att vi jamsar om Jesu blod som någon slags ricinolja mot alla krämpor och viftar med våra fribiljetter till himlen. Ett oersättligt brev av andras syn på oss frikyrkofolk. Oersättligt därför att bibeln berättar, att vi alla är nakna inför Gud och utan kläder.

Så detta tål att repetera. Livet är i blodet. Ett blod fick rinna oskyldigt redan i Edens lustgård därför att Gud själv vill ge kläder åt två nakna, rädda, skamsna människor.

Någonstans i min blogg finns brevet i sin helhet. (till Dessa det vederbör..) Rädslan för döden är inte mindre idag. Så onödig rädsla när Jesus dog i vårt ställe och kan ge frimodighet inför döden.

Sökrutan

”Tänk om Maria sagt nej!”

Den som vill kan söka denna bloggpost. Där finns inget datum. Den är skriven före WordPress. Den är skriven på min Hemsida ”Brefvet”, som var uppbyggt med HTML 4. Jag själv känner till min barnslighet: ”Kan själv.” Sen kunde jag inte själv och glömde vad jag lärt mig i uppbyggnad med HTML. Tanken var ett hus som blev ett hem. Tanken var olika rum för olika ändamål. Minns en dröm jag hade en gång, där mitt lilla hus brunnit ner och en av mina systrar påpekade i drömmen att väggarna var bra i timmer. De fanns ju kvar. Det var drömmen. När jag fick hjälp att arbeta med innehållet av en kunnig och beskrivit mycket mera fick jag veta: ”Du har ju inget kök!”

Med facit i hand var det lätt att tolka kontakten med mejeriet där det var utdelning, försäljning av bara mjölk. Inget annat. Lätt att tolka till Paulus som visar på att en församling inte kan leva på mjölkmat bara utan medlemmarna måste växa upp och äta fast föda. Jag var utbränd. Åt inte riktig mat själv men ville mata nyfödda babys.

Min vackra tanke om brefvet från de gamle till de unga av idag tog slut. Kvar blev besvikelsen av ett misslyckande. Då fick jag hjälp att flytta över mina bloggposter till WordPress utan handgjort arbete med uppbyggnad.

”Tänk, om Maria sagt nej!” Det är julens budskap, att både Maria och Josef sade ”ja” till ett orimligt påstående. Tänk, om Josef sagt nej!

Så har bibelstudiet kommit till med fem kvinnor, som sticker ut i Matteus evangelium kapitel 1 och Jesu fortsatta släkttavla Toledot. Så fortsätter mina tankar om de fyra kvinnornas förhållande till män plus Marias förhållande till Josef. Bibeln är NU. Jesus är född enligt profeternas beskrivning i Gamla Testamentet. Han är Guds son den smorde Messias. Detta skulle Matteus bevisa i sin samtid för judarna sägs det. Och så fick vi Evangelium enligt Matteus.

Jag tror ju och många med mig att hela bibelns budskap är utandat av Gud till alla människor om frid på jorden genom hans son Jesus Kristus.

Jag tro på ett NU, då Jesus kan hela relationer mellan män och kvinnor – mellan man och kvinna. ”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man,” sa Jesus till äktenskapsbryterskan vid Sykars brunn. Bibelforskare menar på att detta syftar på kvinnans nuvarande situation men också på Israels stammars otrohet mot HERREN som den ende älskande guden. 2 Kung 17:24 –

”Summan av Guds ord är sanning…” Psaltaren 119:160

Guds domar är rättvisa. Den dom vi borde ha lät han drabba sin son på korset. Och jag får frid med Gud.

Gratis. Tänk, om Jesus sagt ”Nej, detta vill inte jag dö på ett kors för människornas synder!”

Nu kommer poängen…

Alla behöver någon att skylla på. I min bokhylla finns gamla biblar. En av de äldsta är inte en utan i tre band och tryckt år 1882:

”Biblia, det är All den heliga skrift, med förklaringar af P. Fjellstedt”

Där har jag stavat mig fram i de gamla tryckbokstäverna om de två bockarna. Vi kallar dem syndabockar, eftersom allt Israels folks synd skulle placeras på dem . Detta skulle upprepas varje år under fyrtio år i öknen. Där är poängen! Det är ingen poäng, att inte ha någon referensram till berättelserna i bibeln. Det är ingen poäng, att inte ha någon bibelkunskap.

Den mesta teologi jag kan har jag sjungit in i olika frikyrkor som: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen all. Kristus fullbordat lagen, Satan har bragts på fall. Tallösa skaror ilar hem till sin arvedel, nu har de funnit vila, läkdom för sargad själ. Kör: Dig o, Guds Lamm ske ära att du vårt offer blev och med den stungna handen skuld-brevet sönderrev. Och utav oss ett evigt rike av präster gjort. Bland alla namn på jorden endast ditt namn är stort.”

I vuxen ålder har jag läst bibelns berättelse i 3 Mos kapitel 16. Så kom en dag då jag fick P. Fjellstedts Förklaringar. De tre banden stod i min bokhylla trettio år, därför att jag inte gitte lära mig den gamla stilen. Ingen ursäkt. Ingen ursäkt heller att under den tiden leta efter syndabockar – någon eller några att skylla min skada från 1956 på.

Nu kommer poängen! P. Fjellstedt förklarar de två olika bockarnas funktion och lotteriet vem som skulle dö och vem som skulle jagas ut i öknen. Asasel är fortfarande inte förklarad! Detta är värt att läsa om! Den som påstår, att han ingen synd har är en lögnare. ”Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga. (Ps 119:160) Kung David fick besök av profeten Natan och fick själv uttala domen över den rike mannens synd som tagit den fattige mannens enda får för att laga till gästabud.

”Dödens är den man som gjort så.” Andras synd kan vi studera. Israels folk skulle placera all sin verkliga eller eventuella synd på två olika bockar. Här är poängen! Israel är grymma. Två lärjungar flydde från allt de varit med om i Jerusalem en påsk. De trodde, att de kunde gå ifrån allt. Med ryggen åt det förflutna.

Då dök en främling upp vid deras sida som inget visste av vad som hänt och varför de såg så bedrövade ut. De fick berätta allt de varit med om. Hur kunde detta grymma som hänt i korsfästelsen av deras Mästare gått förbi någon? De två kunde tydligen Skrifterna och främlingen hade bara att relatera till bland annat de två syndabockarna. Det gissar jag. Läs själv Lukas kapitel 24:13-31.

Det står inget om att det var två män, som flytt från sitt förflutna med Jesus. Det står inget om deras synder under denna tid. Det står bara, att det som skett under påsken i Jerusalem måste ske. Det är det som är så svårt att fatta! Poängen i allt mitt tjat om behandlingen på Restad Sjukhus år 1956, som var så fel gjort mot mig! Det fanns syndabockar att lägga skulden på!

För nu är jag den namnlösa lärjungen, som lämnat påsken i Jerusalem! Jag orkade inte se allt lidande och blod!

”Kom igen nu, Gunnel,” sa han till mig, så vill jag förklara att detta måste ske!

Påsken alltså. En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han skulle bära ut den i öknen så långt från mig som möjligt. Platsen där jag försöker gräva upp den gång på gång heter Asasel. Då får jag veta, att Jesus vunnit seger i öknen en gång för alla över Djävulen. Åt andra och åt mig.

En syndabock fick jag att lägga all synd på. Han måste dö sen på ett altare. Lite av blodet skulle sen översteprästen bära in i det allra heligaste inför Gud åt mig och alla andra. Åren har gått. Plötsligt fattar jag de gamla skrivtecknen bättre i Peter Fjellstedts förklaringar! Det rör sig om min synd, som måste bäras inför Gud! Det rör sig om min synd, som inte skall grävas upp i öknen Asasel!

O, evangelium!

”Då träda synden fläckar fram Jag blir med rövar´n släkt.”

Vi kanske inte behöver så många nya sånger…

Med ryggen åt det förflutna

Det är bara jag som vet, att det kommer tre personer i början av gatan från administrationen till avdelning 10 A och 10 B på f.d. Restad Sjukhus, Vänersborg. Jag står med ryggen åt mitt förflutna och fotograferar.

Vem bjöd mig på en märklig dröm en natt, som jag vågade dela bland vänner? Nu eller aldrig tänkte jag ta vara på drömmarna och våga lära känna mig själv!

Jag drömde att tre ansiktslösa män bar in ett stort järnsjok i min lägenhet. Jag stod i dörren till sovrummet med ryggen åt det och bara tittade på. Mina möbler fattades och det placerade järnsjoket tog upp stor del av rummet. Det hade vassa kanter och var väl 2 mm tjockt, ovalt och lätt kupat. Det fanns en sträng som av runnen tenn likt silver. Den som gick förbi kunde skada sig på kanten. Den vita gungstolen fanns inte men bokhyllan stod där. De tre männen syntes inte mer.
Jag vaknade.

Jag fick frågan av vännerna varför jag öppnat dörren för dessa män och släppt in dem. Jag förnekade, att jag öppnat dörren utan de bara kom in. Jag fick veta, att de mjuka, vackra möblemanget var borta. Drömmen påverkade oss alla. Efteråt bad jag om enskilt samtal med ledaren, pastorn och psykoterapeuten. Tio år senare ringde jag upp honom och frågade, om han kom ihåg min dröm. Sen frågade jag och konstaterade, att om man drömmer om sig själv, så är det ju jag, som släppt in detta hårda järnsjok i mitt liv.
Kunde jag ta det så var det ju bra…

Åren har gått och en dag fick jag nytta av mina svåra livserfarenheter. De tre ansiktslösa männen, som bar in detta hårda, stora, kalla järnsjok i mitt vardagsrum, som andra kunde skada sig på om de gick förbi blev mitt ansvar! Både pastorn och jag kunde associationen till bibeln och att Abraham en gång fick besök av tre män. Är Gud den samme alltid och kan besöka vilken människa som helst med information om nutid och framtid? Det var så länge som jag skyllde på andra. Andra hade gjort fel mot mig. Om en syndabock dog så klarade jag av att skylla på nästa…
Det var synd om mig som drabbats så hårt och orättvist.

En dag fick jag för mig att slå upp i Biblisk Ordbok på ordet synd för att se var det står första gången. Det blev mycket intressant. Det är i HERRENs samtal med Kain. HERREN Gud undrade varför Kains blick var så mörk. Kain fick veta, att han borde råda över sina tankar. Annars lurade synden vid dörren.
Om jag fattat rätt lade Gud över ansvaret över vad som kunde ske annars på Kain. Gud är ljus och inget mörker finns i honom.

Så blev det med den upplysning om synd i tankesystemet! Kan det vara så farligt med lite syskonavundsjuka? Kain var avundsjuk på att HERREN uppskattade Abels offer men inte hans. Jag å min sida hade ju verkligen velat ge HERREN allt av min ungdom och framtid! Verkade inte som han sett något av allt detta!

Så jag fortsatte att offra till HERREN år efter år tills han satte ner foten och förklarade, att han inte är intresserad av mina offer och jag hade tydligen på mig offerkoftan.

En dag fattade jag, att han ville ha min kärlek.

Att det skulle vara så svårt att fatta!

En social Krutgumma


Igår kom det ett blomsterbud med frågan om inte några blommor skulle kunna pigga upp en social Krutgumma. Två vänner från projektet ”Inre Rum” står bakom. Så var den associeringskedjan igång!

Bilden har allt och är tagen av Linda Weichselbraun och ladugården är på Elings ark i Vedum, där Anneli Jäderholm var värd för anhöriga till psykiskt sjuka en heldag. Programmet var späckat och vi såg filmen tillsammans:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Runt om i lokalerna var utställningen: ”En annan tid”

Vilken ambition! Det var så jag mötte dem inom (H)järnkoll. Full fart att gå ut i samhället och ge information om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp år 2011. Senare startade de ”No more” på Facebook i syfte att få bort bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så nu till valet av huvudbild till min blogg: ”Gunnels plats i rymden”

Bilden är tagen med ryggen åt Hinsebergs Kvinnofängelse i Frövi. Där har jag gått flera gånger och väntat på att tiden skulle bli inne att få besöka någon. Det var i en samling/gudstjänst i slutet av 70-talet, som jag gick ut för första gången offentligt, att jag legat i bälte på Restad Sjukhus och hade en sjukjournal med diagnoser jagande mig! Jag valde publik noga och hade inte varnat någon av mina vänner, som var med från Göteborg. Men tjejerna på Hinseberg visste vad det smakar. De skulle förstå, att allt som skrivs om en inte är sant!

Det var på den tid då kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och före strejken med branden i Tidaholms fängelse. Efter det fick det inte vara stora samlingar. Nåväl. Anna Myhrman och jag hade god kontakt och efter den samlingen berättade hon, att hon också hade den sjukdomen bipolär. Jag hade ju tvingats att acceptera det fack som psykiater ansåg, att jag hörde hemma i. Jag levde med en osynlig psykiatrisk tvångströja med skräck för behov av vård på ett sinnessjukhus på den tiden. Det är på gott och ont att ”gå ut” med sin egna berättelse. Det gjorde alltså jag för tjejerna på Hinsebergs Kvinnofängelse. Men nu är detta över år 2020.

Kvar är minnet. Vi var sjutton i gruppen en söndag på besök och fick gå två och två på avdelningarna före samlingen. Det var tjejernas önskan, att det skulle vara rättvist, att alla avdelningar fick ett besök. Jag fick besöka en enskild och vi fick sitta i ett litet hus, där biblioteket fanns. (Nu är visst alla små hus rivna.) Plötsligt ville hon visa vad hon höll på att sticka. Vi gick över en gräsmatta. Vi skötte oss och frågade tjejerna på avdelningen om det var OK, att jag var med in.

Så kom vi tillbaka och satte oss på stolarna utanför lokalen till biblioteket. En vakt kom in och var så upprörd och frågade var vi varit. Så kom hans slutkläm:

”Besöket skall sitta på angiven plats!”

Där är vi nu! Tappa inte poängen bara! Bara en och en lämnar sitt fängelse för att komma ut i frihet! Och man får inte väga för tungt…

Besöket sitter nu i karantän 84 år gammal och får inte gå ut bland folk. Skall bara vara inne och tvätta händerna, så att jag inte dör.

Detta fick Linda och Anneli syn på sociala medier och skickade blommor igår.

Där sitter hon ensam och får köra sitt race…

Men då hade Hanna kommit in i bilden med sitt käcka i ”No more”-tråden:

”Kom till oss och kör ditt race!” Underförstått inte behöver du sitta ensam.

Nej, jag har inget för att jag ramlat och klagar lite. Och detta får och denna höna på fotot ger mig så klart massor av hänvisningar till bibeln.

Varp och inslag

Nu äntligen har jag hittat en liten funktion som jag saknat – kategori. Å andra sidan sköts synkroniseringen på annat sätt. Det lär vara så farligt att vara på Facebook. För min del är det försent att tänka. Den 20 mars, om jag får leva så är det 20 år sen, som jag lyckades fylla i ett lösenord och gå ut på nätet. Detta gick med hjälp av en support. Frågan är om det är rätt mot oss gamla med denna påtvingade teknik. Så otroligt utlämnade vi blir för varje år som går. Meningslöst att debattera stationär eller mobil. Alla uppdateringar har lämnat mig utanför steg för steg.

En gång i tiden kunde jag sätta upp en väv själv så långt det gick. Sen går det inte längre. Till en bred varp är det bra om två håller mot och håller lika i styrka och en vevar på. Nu finns det finns kassetter, som jag aldrig sett men hört talas om. Det kan jag inget om. Associationen till en vacker solvnota kom med tanke på den ruta 2 x 2 cm, som sitter på min dörrpost numera och hemhjälpen skall checka av när hon kommit och när hon går. Hennes mobil kostar visst 18.000 kr i skattepengar. Vad den visar om mig vet jag inte. Kusligt är det i vart fall att stressa personalen i hemtjänst på detta sätt. Går hon härifrån fem minuter förtidigt av min köpta tid skall jag få avdrag. Mänsklig närvaro hjälper mig mer än kontorspersonal. Detta måste utvärderas snart!

När skall jag få berätta vad jag kan? Finns det ingen efterfrågan på min hopsamlade kunskap? Sagt och gjort. Jag prövade med att sätta in en vacker solvnota på Facebook i stället för bilden på mig och lappen på dörrposten:

”Detta är jag!”

Och självklart heter resultatet sålldräll.

Självklart vill jag berätta vad bibeln betytt för mig för att förstå mitt ursprung och mitt mål. ”Du sammanvävde mig i min moders liv.” Så många gånger detta har tröstat mig! Den gång jag började tro på Jesus som Guds Son står det om också. Då blev jag född – inte av något kötts vilja eller någon mans utan av Gud. Joh 1:12-13. Jag blev ett Guds barn.

Ja, sen står det också om insikten, att han skär ner mig från bommen en dag. Då har mitt liv varit som en väv med given varp men egna inslag.

Jag är mer än några prickar på en ruta 2 x 2 cm på min dörrpost.

Skrivklåda

Det kom ingen feedback. Jag har slutat att jämföra resultat med Underbara Clara. I stället tänker jag i en liten Missionskyrka där ungefär 20 personer kommer till den gudstjänst, där jag får predika. Alltså dubbelt så många åhörare som det finns i medlemsmatrikeln.

Tro mig eller inte. Hon är vuxen nu och en kändis men skickade mig ett foto på sina pyttesmå dockor, som hon ville ha med sig som barn och sitta på första bänk bredvid mig. Detta innan jag predikade, så jag fick se dem och efteråt. Där satt vi hon och jag och jag var lycklig.

Nu är jag lycklig också och vägrar acceptera, att jag utvecklats till en gnällspik eller grinig käring. I mitt föräldrahem användes aldrig ordet ”käring”. Vi var ”tant” med alla – förnamn på en del och efternamn på dem som var lite märkvärdiga. När tanterna ville säga ”du” var det försent och vi var utflugna utom jag som for dit och hit.

En gång hade pastorn, som skulle ha gudstjänsten klockan 15 alldeles glömt av det och jag fick ta över allt. Ja, hemförsamlingen blev så liten att alla fick plats i min gamla Volvo efter gudstjänsten och fick så kallad kyrkskjuts.

Nu är jag gammal och orkeslös men fattar innebörden av att vara rättfärdiggjord av tro. Jag behöver inget göra mer än att fortsätta tro på Gud. Precis som Abraham gjorde. När jag var ung var jag visst så aktiv och ivrig, att jag ville frälsa alla. Ryktet gick visst före mig på avdelning efter avdelning på Vänersborgs Lasarett där karriären började. Året var 1953.

”Jag spolar av nu!”

Som sagt: Jag spolar av nu. Så sade en gammal vän en gång, som jag kom på besök till. Tiden låg bakom. Det fanns ingen återvändo till alla platser i världen, som hon en gång besökt eller flera gånger. Så blev det en sjukhussäng en dag. Men inte längre.

Jag kom av mig med bloggandet. Tryckte ju på ett engelskt ord, som jag inte begrep innebörden av. Tänkte uppdatera profilbilden. Tänkte lära mig lite hur bloggen fungerar. Då blev alla mina bilder röda. Som sagt. Och jag fick hjälp att skriva på ett nytt ”underlag”, som är gratis. Det tidigare betalar jag för. Så jag skulle slippa reklam! Och jag vill lära mig använda mina bilder igen.

Så här såg det ut på min fars arbetsplats, när han vilade middag. De sista fyra åren var han ensam men blev 95 år nästan. Innan dess spolade han också av. Han berättade om sina stora intressen som familjen, fabriken och församlingen. Så kom den sista veckan och allt var tydligen avspolat av minnen. Läs för mig sa han:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Det låg ett Nya Testamentet i fönsterhyllan men jag hittade inte och visste inte var det står. Han kunde versen utantill. Det hade hållit att leva på. Det höll att dö på. Så har det blivit ett nytt avsked många, många år senare. Det är en hög ålder också att bli över 93 år.

Släkt och vänner var helt överens om att det var som om Gud själv bjudit på vit snö över hela Västergötland och en underbar rimfrost just den dagen! Vi var flera som spolat tillbaka bandet till den dag, då vi mötte vår vän eller släkting. Alla hade egna minnen – ett eget band.

När begravningsgudstjänsten var över och kistan skulle bäras ut började kantorn att spela melodin på orgel till sången:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tåga in…”

Genast var ”mitt minnesband” tillbaka på året 1967. Jag bodde i ett gammalt landshövdingehus i en etta över en mörk port. Vi var så rädda över allt hemskt vi mött i gatuarbetet bland unga människor. Vi kunde ingenting om narkotikamissbruk eller ockultism. De unga hade målat svarta väggar i en föreningslokal. Jag var hemma vid min bostad men inte de andra två vännerna. Den kvällen hade vi delat på en taxiavgift. Så rädda var vi! Då småsjöng Gunvor:

”Invid porten där står en änglahär, när de frälsta tågar in…”

Jag spolar av nu! Min tid ligger bakom också men jag skulle så gärna vilja berätta mera av det som varit. Vet inte vem du är som läser. Vet bara att det gjort mig gott att få spola av bandet. ”Lever vi så lever vi för Herren. Dör vi så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör, så hör vi Herren till.”

Jag älskar Paulus som bekant. Det är hans uttryck.