Kategori: (H)järnkoll

Vårruset

Igår den 12 maj sprang många tjejer vårruset. Jag känner två som sprang förr därför att de var runt 40 år. Som en utmaning att konditionen fanns kvar. De två är långt över 40 år idag men andra två, som jag känner är runt 40 år. Syftet var inte detsamma. Syftet igår var så häpnadsväckande för väldigt många som inget kan om psykiatrisk vård eller psykiska sjukdomar. Beundransvärt av Anneli och Linda två (H)järnkollsambassadörer.

Att vara (H)järnkollsambassadör innebär säkert många frågetecken för många det också.
Här är bilden på Anneli Jäderholm en av de två initiativtagarna till NO MORE bältesläggning inom psykiatrin. Bilden från igår. Foto Linda Weichselbraun

10154370_10152223179269888_4091873506731707420_nNO MORE med Anneli Jäderholm som initivativtagare

NO MORE bältesläggning inom psykiatrin Hemsidan

Här finns mycket att läsa av brukare och anhöriga och personal (ibland).
Jag för min del springer inget vårrus som 40 åring eller ens som det dubbla. Jag tillhör historien och är ett viktigt ögonvittne till bältesläggningar på 50-talet. Nog om det men min berättelse därifrån blev filmad till punkt på kyrkogården. Där är en av alla hundratals patienter begravd som ett nummer bara (2611) och med ett k eller ett m om det varit en man. Då fanns ingen hen. Alla patienterna var bältade nattetid på avdelning 10 B i stället för personal.

Aldrig någonsin att jag kommer att kalla detta sjukvård! Om det ändå hörde till det förgångna att behandla en psykisk sjuk person med bältesläggning och tvångssprutor slentrianmässigt! Därför har jag gått ut som det heter och står för mina upprörda känslor då och nu när det behövs.

Tack för igår Gyllenkroken med projektledare och övrig personal, att jag får vara med i detta härliga gäng!

Linda i Vårruset 14 05 12Linda Weichselbraum kämpar i NO MORE…

Skörden är mogen

Vetekornet Smyrna

Bilden i Facebook för Smyrnakyrkans sida

Idag känner jag för att klippa och klistra. Ett par vänner är på besök från forna Jugoslavien. De är barnfödda i Sverige och idag skall de resa genom vårt vackra Västergötland. Nej, det finns ingen mogen skörd så klart men slätten är så underbart vacker vid alla årstider. Tycker jag utan att vara någon bondtös. Min far sysslade med snickeri och möbeltillverkning. Morfar hade en gård däremot.Nu går mina associationer till alla kyrkor, som kan synas samtidigt några meter upp i något hus i Vara. Och eftersom det är min blogg, så tänker jag både på Judith Fagrell och Dag Sandahl och Jesus så klart. ”Klippa och klistra” heter det. Det har inget med mitt hoppande hit och dit i tankegångar att göra. Min egna begåvning.

Som jag skriver två olika gånger i mina bloggar, så har jag sett en tom predikostol en försommardag utanför Norrköping år 1957 och fick lust att predika Guds ord. Judith Fagrell är präst och kan få se många vackert utsmyckade predikostolar tomma i väl skyddade kyrkor. Inte på ett öppet fält, som var en skjutbana ibland. Så är det 100 år sen Margit Sahlin föddes. Över 50 år har jag undrat från och till över den infekterade debatten men föddes inom Svenska Missionsförbundet som väl var. Barndöpt och troendedöpt utan att kunna teologiska debatter på den tiden.

Margit Sahlin Till minne i Dag Sandahls blogg

Jag har inte mött någon av dess två präster i Svenska Kyrkan IRL. Raskt över till mitt favoritkapitel i bibeln. Det är det fjärde i Johannesevangeliet. Där finns allt! En blogg av mina heter. ”Jakobs tolv söner”. Den står först i listan till höger. En präst och psykoterapeut från Norge Anker Nielsen skrev en gång att få bibeltexter har tröstat så många som berättelsen om Josef i brunnen. 1 Mosebok kap. 37

Där finns allt för de som blivit mobbade under hela sin skolgång eller delar av den gissar jag. För de finns de som överlevt och vänt allt lidande till något positivt och sen hjälper andra. Jag har själv mött en inom (H)järnkoll. Tiden i brunnen gick över för Josef. Tiden i Potifar hus med alla lögner mot honom gick över och även tiden i fängelset oskyldigt dömd.

Sen kom tiden då Josef fick upprättelse och fick bli precis så kreativ som möjligt. Sen kom tiden då han fick dela med sig av allt han själv fått. Så andra kunde överleva. Så bröderna kunde klämma fram till slut att de gjort fel mot Josef till och med.

Där är poängen med Jesus. Korset är tomt! Han lever! Vetekornet föll i jorden och dog men uppstod till en skörd, som ger hur mycket som helst åt alla hungriga.

En käftsmäll

Det ordet ingår inte i mitt ordförråd. Plötsligt förstod jag innebörden och kände att jag själv fått en käftsmäll. Därav rubriken oavsett att jag tillhör en Pingstförsamling. I samma veva tar jag bilden från Smyrnas Facebook-sida idag och slutar min blogg med den. Det var faktiskt första gången jag besökte den nyss. Facebook har små symboler, som skrivaren skall se upp med och välja rätt. Är det jag skriver offentligt och skall kunna läsas av alla över hela världen? Är det för de vänner jag godkänt själv? Eller är det alldeles privat?

Jag tar det från början. Göteborg är en delad stad på grund av att Göta älv rinner rakt igenom och ut till havet. Inget konstigt med det men i denna stad har jag fått min utbildning inom sjukvården. Inget konstigt med yrkesstolthet för den som får tro på den och behålla den genom livet. Det har varit mest välutbildade läkare, som undervisat på Sahlgrenska Sjukhuset, som finns på ena sidan älven. Långt ut på Hisingen den andra sidan låg de stora mentalsjukhusen Lillhagen och Sankt Jörgen.
I undervisning om psykiska sjukdomar kom ett humoristiskt skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Göta Älvbron.”

Våren år 1956 fick jag diagnosen neuros utan att fatta innebörden. Jag var bara så trött, att jag inte hann färdigt med en redogörelse – ett elevarbete. På hösten samma år fick jag diagnosen psykos utan att fatta innebörden. Jag var bara så dödstrött och blev än mer vaken av sömntabletter. Detta är inte poängen! Detta är ingen poäng! Poängen kom elva år senare när jag var omskolad till arbetsterapeut i full tjänst inom ”Fysikalisk terapi och rehab” och fick mitt första stora ryggskott. Ortopeden i tjänst läste av ryggraden och berättade allt om min framtid. Han sa också de befriande orden:

”Symtomen på denna sjukdom är trötthet.”

Som om jag inte visste det och äntligen fick rätt diagnos! Äntligen föll alla bitar på plats! Där kommer min poäng! Fortfarande när jag närmar mig 80-årsåldern så är jag hel och har både ett psyke och en kropp. Skall detta vara så svårt att fatta? Är jag värd en käftsmäll, när jag försöker påverka sjukvården år 2014 med min information? Hur skulle det vara att låta patienten ha facit till sitt liv? Skall det vara en strid om vem som kan tolka bäst?

Jo, jag både bloggar och skriver på Facebook och är med i en pingstförsamling. Min åsikt är att församlingsmöten är för medlemmar och inte offentliga. Min åsikt är att jag inte kan sluta att vara kristen inom (H)järnkoll. De som svär jämnt får svära obehindrat. De tror, att det inte hörs denna åkallan av fan, djävulen eller Satan. Men jag skall behärska mitt stora ordförråd påverkat av den svarta boken. Den är inte svart i mitt umgänge!

Nu är jag framme vid dagens poäng. Jag har fått en käftsmäll av sjukvården, att jag inte är deras patient. De vill inte se resultatet av mitt tunga arbete att gå igenom sjukjournalen från år 1956! Det jobbet är en bok och sen filmat den 12 september 2013 på plats före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. I och för sig är ju detta skönt, att inte vara patient år 2014. Det är bara det, att sjukvården är mitt intresseområde och jag har fått tillbaka lite, lite yrkesstolthet – lite självkänsla. Gränsen mellan neuros och psykos kan inte gå på Göta Älvbron längre för de stora mentalsjukhusen har avvecklats och ersatts av så bra mediciner. Tro det den som vill! Jag fortsätter att informera om behovet av upprättelse för psykiskt lidande, osynliggjorda människor.

NO MORE – bältesläggningar

Gränsen mellan själ och kropp finns inte! Och anden kom från Gud, när han blåste liv i allt. När människan slutar att andas tror många, att vi dör. Som om vetekornet som föll i jorden dog utan orsak.

Vetekornet Smyrna”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn…”

Post traumastisk stress

Det finns en diagnos som jag undrat över många gånger: Post traumatisk stress
Sen hittade jag en broschyr med sjukdomen beskriven och kunde avfärda den ur mitt långa liv. Lite krämpor låter närmare sanningen. Ältar om dem tycker några. Kvar är att jag bloggar med mycket ojämnt innehåll sen jag kom i kontakt med (H)järnkoll. I den gruppen får jag dessutom inte vara kvar. Uppfyller inte kriterierna eller ord står mot ord.

Jag kan bli irriterad på allt och inget men det är ingen sjukdom. Ordet ”själ” är det vackraste som finns och mest viktigt enligt Jesus:

Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
Matteus kap 16:26 fritt ur minnet enligt 1917 års översättning

Visst är det märkligt med ”psyke” i stället för själ och då försvinner det friska? Jag skulle vilja ha tillbaka bibelns vackra språkbruk men det är omodernt. Det är inte inne!(Jag har nyss läst en rapport från ett församlingsmöte i Smyrna.)

Nåväl. Ibland räknar jag upp kristna länkar, som jag lämnat därför att det är mer analyser än bibelundervisning. Det hjälper inte att fräsa till som jag gör i min församling eller via nätet.

Stefan Swärd fräser till igen

Vad är då en post traumatisk stress?
För min del försökte jag tappert under 50 år, att inte tala om övergrepp inom sinnessjukhusvården, som jag varit med om som 20 åring. I och med att den vården bytte namn kunde man ju tro, att något blivit annorlunda och bättre. Så jag gick med skavsår i själen och har aldrig pratat om mitt psyke. I Bibelkonkordans för NT 81 kan jag se skillnad på hur ”själ” används i olika betydelse som själ, liv eller hjärta eller ande, själ, vind. Men mitt trauma gick inte att hålla tyst med alltid hur jag än trängde undan dessa svåra minnen.

Nu har det blivit dags att sätta ner foten och vara med. Det borde inte vara de skadade, utsatta som för den kampen med lista på vilka som varit utsatta! Mina friska protester till Medicinalstyrelsen år 1956 har försvunnit trots att de varit diarieförda! Det är märkligt att sjuka beskrivningar av mig sparas i all evighet!

Själavård är ett så vackert begrepp och teologi betyder läran om Gud enligt gammal definition. Jag väljer att skriva som psykiatri och teologi. Och hänvisar gärna till LeoH med ”Tankar i natten”. Leo vågar skriva om när politiker tar beslut om aborter…
Ja, läs själva! Ensam demonstration en 1 majkväll
Det får inte förekomma några svaga utsatta individer i samhället helst.

NO MORE Facebooklänk om bältesläggningar

En kampanj

Det är farligt att skriva på utan att ha läst det finstilta! Det är kusligt, så lätt det går att prata omkull människor. För jag är en av dem, som skrivit på och sen tänkt efteråt och blivit arg tillsammans med grannar. Ångerveckan har fungerat som väl var. ”Nix” skall fungera mot telefonförsäljare men fungerar inte alltid.

I vart fall har jag till slut skrivit på en lista – ett privat initiativ mot bältesläggningar inom psykiatrin. Kampanjen heter:

https://www.facebook.com/events/711679958843086/?source=1 ”NO MORE – avskaffa bältesläggning inom psykiatrin”
Där motiveras orsaker att kämpa för en bättre sjukvård inom psykiatrin även om det har skett stora förändringar till det bättre.

Igår var jag på Gyllenkroken, Göteborg för första gången i ett möte med IBIS (Intresseförening Bipolär sjukdom). Ja, det gick för fort, att jag skrev på men det står jag för. Nu är jag tydligen medlem i IBIS. Det var föredraget för icke medlemmar, som jag betalade för egentligen (för två). För övrigt har jag varit där flera gånger sen år 2011, då jag anmälde mitt intresse att vara med att ge information från psykisk ohälsa. Sen får väl förnekandet börja och förklaringarna. Jag är bara rörelsehindrad och föredraget handlade om stigmatisering. Bara det fick mig att vilja gå och att psykiatrin har en egen präst i Göteborg: Conny Brandell

Det blev en fullträff. Innan mötet började såg jag att doktor Lena fanns där från dokumentären: ”Lillhagen – hatad och saknad”
För allas skull är det mycket starkt att sjukvårdspersonal ställer upp med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och att ha blivit slentrianmässigt bälteslagd.
Precis därför har jag skrivit på listan! Det är inte sjukvård, att spänna fast unga tjejer år 2014 på en brits med remmar runt hand och fotleder och magen! Finns det ingen inlevelseförmåga om till exempel dessa tjejer kanske först varit med om sexuella övergrepp och sen får möta övergrepp inom sjukvården?
Jag tror inte mina öron, när jag lyssnar till alla berättelser nu år 2014!
Därför har jag skrivit på en protestlista och står för det! Ångerknappen behövde jag inte använda.

Det var en fin dag igår på Gyllenkroken. Det finns en mamma (eller flera) med en psykisk sjuk son. Hon fanns i psykiatrireformen runt år 1990 och fattade det som politiker och höga tjänstemän inte fattade. Tillsammans med andra kom det till en lokal på Gyllenkroksgatan. En mycket bra början en liten fristad. En mycket bra fortsättning med namnet kvar från gatan men större och större. En fristad för många har jag sett.

Det var inte bara att tömma mentalsjukhusen på patienter utan att vara förberedd på fortsättningen. Ingen blev fri från en psykisk sjukdom så enkelt. Och jag för min del blev stigmatiserad år 1956 genom bältesbehandling helt obefogat och tvångssprutor och diagnoser.

Det hade gått att prata med mig, fast jag var dödstrött och pratade i ett kör. Det går att prata med mig nu också!
Ur journalen år 1956:
”Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.”

Våga tala om psykisk ohälsa

Det var en fin morgon på Hönö i juli 2010, när jag hämtade in dagens Göteborgs-Posten. Från och med den dagen fattade jag mitt beslut. Det är inte rätt att vara så feg och rädd om eget skinn, att jag fortsätter tiga om vad jag vet. Snart har det gått fyra år sen mitt beslut att delta i upplysning om vad psykisk ohälsa kan innebära. Och det går inte att dela en människa i psyke eller kropp!

I Göteborgs-Posten fanns en helsida med Anneli Jäderholms berättelse om att leva med en psykisk sjukdom. År efter år har hon fortsatt att ge information till psykiatripersonal och allmänhet genom föreläsningar och artiklar. Andra ställer upp på liknande sätt och skaffar utbildning i att förmedla kunskaper på bättre sätt.

Nu är det sex dagar kvar som dokumentären ”Lillhagen – hatad och saknad” ligger kvar i arkivet på Svt.se Passa på att se den!

Den dokumentären av Bernhard Öhrstedt är sevärd av många anledningar. En läkare Lena berättar om sin egen chockupplevelse av att vara läkare i tjänst på en förmiddag och inskriven på vårdintyg på S:t Jörgen på eftermiddagen – tvångsintagen på grund av att hon varit öppen och berättat om sin mammas bipolära sjukdom och en morbrors självmord.
Detta visar på att personal inom sjukvården har svårt att hantera sin egen rädsla. Bältesläggningar missbrukas i förebyggande syfte många gånger. Det går att samtala även med en person i psykisk obalans! Det går att motivera val av medicinering utan tvångssprutor!

Lillhagen – hatad och saknad

Som jag ser det är det tre grupper, som kan ta illa vid sig genom samtal om psykisk ohälsa. Det är de som drabbats. Det är de anhöriga. Det är psykiatripersonalen, som ständigt utsätts för kritik på grund av felbehandlingar. Deras positiva insatser belyses sällan i tidningar eller artiklar. Risken är stor i känsliga samtal att de får sten på börda. Det är ändå ingen ursäkt för att inte samtala. Det går inte att sopa 90 års sinnessjukhusvård under mattan. På vad sätt blev vården bättre av ord på engelska – mental och psyke?

Själen är orolig till dess den finner vila…

Dagen efter:
Det har kommit en försynt påminnelse i min statistik. Den bloggen hänvisar jag till. Jag hade tänkt räkna sex dagar framåt för att se om det finns något som helst intresse för att tänka sig in i de psykiskt sjukas situation. Psykiatripersonal behöver uppmuntran! Politiker behöver fatta, att det inte håller med ständiga nedskärningar. Sverige är bland världens rikaste länder. Hur behandlar vi de mest utsatta i vårt samhälle?

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar – Hänvisning till en nyttig blogg

Sanningen

Idag är det mycket som far runt i huvudet. Tiden är sådan med massor av information, massor av associationer. En av mina vänner inom (H)järnkoll som en attitydambassadör har gett en länk på Facebook till fusk på en Försäkringskassa. Det drabbar henne och andra djupt!

Ljög om arbetslösa…

En annan har gett en länk till filmen om Lillhagens Sjukhus – ett av landets största mentalsjukhus där största byggnaden skall rivas. Mentalsjukvården finns inte kvar där. Av tusen möjligheter till patientvård återstår lätt räknade platser på Östra Sjukhuset eller på Sahlgrenska Sjukhuset, Göteborg. Som om befolkningen blivit psykiskt frisk sen början av 90-talet och det gäller hela Sverige.

Lillhagen – hatad och saknad

Är detta sant att piller kunde lösa alla sjukas behov? Var det sant att psykiskt sjuka fick vård, när alla sinnessjukhus fanns? Blev skammen mindre för den drabbade, när själen skulle kallas ”psyke” och sinnet för ”mental”? Samtidigt har jag läst en uppsats från en blivande pastor och kvinna att präster och pastorer är största riskgruppen för sjukskrivningar. Utbrändhet? Året är 58, då Svenska Kyrkan prästvigde första kvinnan. Det är 58 år sen jag fick min framtid spolierad. Är detta sanning? Är överläkares diagnoser sanning eller skulle jag leva i skräck hela mitt liv för en sjukdom, som jag inte har men blivit registrerad för evigt på Medicinalstyrelsen?

Nej, jag kom aldrig in på Missionsskolan på Lidingö 58 för att kunna läsa till pastor. Så jag kan inte bli utbränd i det yrket eller kallet.

Pastorsrollen

Då kan jag sätta punkt igen och igen för Dag Sandahls skriverier och andras. Jordens undergång började år 1958 i och med att kvinnor tilläts bli präster(!). Detta är viktigt vem som blivit offer och för vad angående mobbning.

Enligt bibeln finns det väldigt många offerdjur men bara profetior om Jesus som offer för våra synder och vår skuld inför Gud. Det finns flera texter som berättar om offer men bara en, som blev offret en gång för alla. Efter Jesu död på korset för oss alla behövs det inte att någon av oss blir ett offer – oavsett för vad.

Sanningen skall göra oss fria.

Vi måste ha en syndabock

Nu har jag haft ett återfall och läst de tre männens bloggar. Jag skulle ju inte besöka dem mer, därför att de inte skriver, som jag önskar av pastorer och präster. Så jag måste ha någon att skylla på. Mitt bibelreferat är inte bättre än deras. Jag skriver om annat minsann och skyller på männen, som borde förkunna Guds ord och inget annat. Om det måste vara en man, som enbart fått detta i uppdrag!

Idag var det riktigt intressant i ”Bloggardag”. Till och med kommentarerna var perfekta i min smak. Det är de inte i Mikael Karlendals blogg. Där är det samma två, som återkommer oavsett vad Mikael Karlendal tar upp för ämne – samma två som hamnar i var sitt dike och angriper varandra. Som bekant angriper jag själv Svenska Kyrkan, lägger mig i vad Stefan Swärd skriver om EFK (Evangeliska Frikyrkan) och taggar igång på pingstvänner, som angriper ”missionare”.

Sen september har jag bloggat om sinnesjukhusvården förr och rör mig bland brukare som i dagens situation kämpar sin egen kamp för att få vara en del av samhället med hälsa och arbete. Det är ingen status att vara ett ”psykfall” bli missförstådd och undervärderad. Där kommer filmen in om den kvinnliga prästen, som blev alkoholist, förskingrare och dog i misär. Där kommer analysen in om orsak och verkan. Där kommer tanken på mobbning in. Där kommer alla möjliga förklaringar in. Följ prästen Dag Sandahls inlägg och kommentarerna här. Vi behöver en syndabock!

Vi behöver någon av skylla på

Alkohol är beroendeframkallande. Facebook är beroendeframkallande. Debatter är beroendeframkallande för min del. Hellre det än att läsa bibeln, som jag tycker att präster och pastorer behöver göra :-).

Som om jag inte behöver någon att skylla på! Som om inte jag behöver både en och två syndabockar att placera min synd på! För det behövs två enligt bibeln. Enligt bibelförklaring av äldre, finare årgång placeras synden på den ena, som måste dö och blodet föras ända in i det allra heligaste och en där synden placeras och bocken måste bära synden så långt bort i öknen som möjligt – i ofruktbarhetens område Asasel – så långt bort från den Helige som möjligt och så långt bort från mig själv som möjligt.

Studera detta i 3 Mosebok kapitel 16 och i hela bibeln om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Ingen mer än Jesus klarar att vara en syndabock och bära andras skulder.

Dokumentären om kvinnliga prästen Inger Svensson

Fördomar

Igår var det både blåst och snö. Det kan vi prata om. Det kan vi ha olika åsikter om. Livet går vidare ändå. Ingen har väl fördomar just. Det är som det är och vi tycker olika.
År 2010 fick jag gå en utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Vi som haft eller har erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få träna på att gå ut i samhället och ge information. Om andra har fördomar, så skulle inte vi ha det. Pyttsan. Hur blev det nu med dessa? Jag funderar fortfarande, om det är tillåtet att ha en egen åsikt och ändå få vara med? Får jag ha en egen upplevelse av Jesus även om andra känner honom på andra sätt? Vad är religionsgrubbel?

I början av 70-talet gick det alldeles utmärkt att berätta i en gudstjänst, att jag varit sjuk och legat i bälte på Restad. Det var inget märkvärdigt för tjejerna i publiken på Hinsebergs kvinnofängelse kände till så mycket. Sen fortsatte jag att berätta, att jag vet hur det känns att ha en journal, som inte stämmer med vad jag vet om mig själv. Det var inget märkvärdigt heller. De kunde de flesta. Poängen blev tystnaden bland mina vänner, som var med från Göteborg. Vi pratade inte mer om min berättelse. Det var tabu.

Det var tabu att tala om psykisk ohälsa även 20 år senare. Då gjorde jag en ny kupp fast för större publik och osynlig via närradion i Trollhättan. Priset jag fick ta för den kuppen vet bara jag. Restad Sjukhus som varit ett sinnessjukhus på min tid på 50-talet fick en engelsk beteckning några år senare. Som om detta förbättrade kvaliteten för alla sjuka? Sinne på svenska blev mental. Senare byttes namnet Restad bort, som om det skambelagda skulle försvinna?

Vi skall inte ha några fördomar om andra eller varandra. Vi skulle lära oss att sticka hål på dessa och gå ut i samhället för att ge information. Detta fick jag lära mig i utbildningen till attitydambassadör. Så hände en olycka genom min frispråkighet igen och igen. Jag råkade sätta ner foten och markera, att jag inte tänkte gå på Elisabeth Ohlson Wallins utställning: Jerusalem.

Det skulle jag nog inte ha sagt för det innebar tydligen fördomar mot homosexuella. Fördomar mot pingstvänner är det tillåtet att ha.

Igår blåste det och snöade. Vi får ha olika uppfattning om det. Det som inte var trevligt och som vi har olika uppfattningar om är sinnessjukhuset på Restad och dess historia. Vem får skildra den och hur? Får jag vara med som ett ögonvittne och sticka hål på fördomar?

******************

Det har gått fyra dagar sen jag skrev denna blogg. Det är visst svårt att följa mina tankegångar. Därför sätter jag in länken till TTELA, som bloggen gäller.

En mörk historia skildrad på fel sätt?

Allmänheten vet inte om tydligen hur patienter inom psykiatrin kan uppleva bältesläggningar och tvångssprutor inom vården. Mina erfarenheter har varit för gamla för att komma med i dialog med psykiatripersonal.

Finns det ingen som vågar ett seriös samtal som personal, patient eller anhörig? Skall vi låtsa som att allt är bra i vårt samhälle?

Försoningens möjligheter Del 3

Min mentor har varnat mig många gånger för mitt engegemang i mäns debatter.
”Tjafs,” har hon sagt med ett enda ord. Och jag har försvarat mig med att jag lärt mig så mycket.
Pyttsan. Det har ju bara gjort mig frustrerad. Även om det varit brett intresse från olika kyrkofronter…
Mikael Karlendahls blogg heter: ”För tron och sanningen!”

Jag minns när jag stod på biblioteket för många år sen och läste tidningen Sändaren och fick syn på en liten notis. Samtalen hade strandat efter 27 år mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Min fråga var naturligtvis hur några kan samtala om dopet så många år. Men det var visst möjligt ändå längre än 27 år.

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal lämnat Pingströrelsen just på grund av en annan dopsyn. Ja, då lämnar jag den bloggen. De får hålla på bäst de vill och samtala om dopet i andra kombinationer än pingstvänner, ”missionare”, lutheraner, katoliker och baptister.

Prästen Dag Sandahls blogg har jag redan lämnat, när han skrev en julsaga om ett dårhus. Jag menar, att den som inte varit intagen, inlåst och fastspänd vid en järnsäng skall inte yttra sig om dårhus. Nu fick jag det skrivet och filmen heter:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Den filmen hade premiär på ett av landets största sinnesjukhus förr. Datum var den 12 december 2013. Strax innan dess den 12 september blev den inspelad inuti före detta stormavdelningen 10 B och utanför. Det var en viktig dokumentation, som blev gjord.

Pastor Stefan Swärd skriver i sin blogg angående den bok som skall komma om försoningen:
”Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.”

Ett sådant uttryck klarar inte jag. OK, jag kan ingen som helst kyrkohistoria om dopet eller försoningen vad alla män kommit fram till under 2000 år. Kyrkohistoria är kyrkohistoria och bibeln är bibeln. Men ner till 1700-talet och PredikarLena har jag läst på och Roparrörelsen!

Så igår hade jag besök på min blogg av en av mina nyfunna vänner inom (H)järnkoll. Det blev jag mycket glad över. Männen jag besök i deras bloggar skriver aldrig en kommentar i min blogg. Möjligtvis att jag får hänvisning till ett av deras tidigare inlägg. Jag är ”impad” som unga i Stockholm uttrycker det av datafinesser.

Sofia Lilly Jönssons bloggande saknar jag i ”Fjärde väggen”. Där fanns det kvinnor med i debatten och en frisk fläkt.
Då är det bara att vandra vidare steg för steg och hoppas på att någon hittar till min blogg, som inte kan Kanaans tungomål. Självklart att det finns en grammatik till det ovanliga språket också.

Var inte rädd för att fråga Madelein eller Carina! Jag följer era bloggar om att leva med bokstavskombinationer som diagnoser. Snart har jag väl kvalat in och kan få bli attitydambassadör igen inom (H)järnkoll, tycker nog jag. Har inte jag erfarenhet nog för att få ge allmänheten information? Passar det inte att vara försonad med sitt förflutna? Inte är väl jag en bitter käring?

Tänk, att det skulle ta femtio år att fatta, att jag får ha kvar mina minnen från år 1956! Och ändå vara försonad och lycklig…

För tron och sanningen

Allt mellan himmel och jord

Gyllenkroken – där fick jag hjälp att dokumentera min erfarenhet

Bakbunden

Det har gått sju år sen jag frågade en sjukgymnast om de arbetar med hela människan. Jag hade beställt en tid och fick ”ja” till svar. Sen frågade jag om jag fick berätta en sak. Det fick jag och nästa tid undersökte hon min ryggrad. I första behandlingen hade jag presenterat skadorna i min hyperkänsliga själ.

Det låter så bra med helhetsvård men det har varit restriktioner så länge jag minns inom sjukvården. Ingen personal får inleda ett andligt samtal utan att patienten ställt frågor. Av den anledningen lämnade jag sjukvården helt som arbetsterapeut. Jag kände mig bakbunden. Det var i dubbel bemärkelse med mina egna traumatiska minnen av sjukvården till mig som patient. Psykiatrisk vård är inte det samma som själavård trots att själ är samma som psyke fast olika språk. Det går an att säga ”en orolig själ” om en person men det går inte an att rekommendera en kristen tro som hjälpmedel.

Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand har berättat om sin första tid som sjukhuspräst. Det var som om personalen inte märkt patienters andliga behov och frågor, menade han.
(Gissar att det är från boken: ”Tro och misstro” utgiven år 1988)

Så är det nyårsafton och jag har erkänt fullt ut att jag varit stressad under det år som gått. Trots att jag lever kravlöst. Trots att jag inget schema har att följa, inga tider att passa. Det är tydligen den gamla människans stress att inte hinna färdigt…
Hinna färdigt med vad? Album till syskonbarnen? Släktforskning? Städning i garderober och röj? Slänga papper?

Nej, min stress har gällt sjukvården, att inte få till ett dokument av historien. Så fick jag löfte om sällskap på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Innan dess hade jag äntligen fått löfte om att få gå in i byggnaden där de allra oroligaste avdelningarna var. Detta blev årets lyckligaste stund senare när en okänd man klippt ihop min berättelse filmad på plats och visade. Vi två hade aldrig sett varandra förut. Bakom våra ryggar hade det kommit unga studerande till Gyllenkroken där projektledaren finns. Ett av många studiebesök. Ingen tillfällighet precis.

De unga fick senare vara med på premiärvisningen av filmen och på plats på före detta ett av landets största sinnessjukhus den 12 december år 2013.

Hur kan jag vara lycklig över detta? Jag har rivit upp en över 50 år gammal historia och vill vara med och påverka sjukvården! Det är inte sjukvård att överrumpla en psykiskt sjuk med bältesläggning och tvångsspruta utan samtal! Jag kan inget om psykiatri och inget om teologi men jag vet att en själ är känslig – ja, hyperkänslig. Kroppen glömmer aldrig! Kroppen är ett tempel åt den helig ande enligt bibeln.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Det var och är Jesu fråga.

Än har jag inte fyllt 80 år och är med på banan igen inom sjukvården. Jag är bakbunden som föreläsare. Får inget säga om vem som tog av den osynliga tvångströjan, som skavde så. Men mina skavsår lär synas på filmen.
Det gäller att sköta sig år 2014!

Gott Nytt År!

Försoningens möjlighet del 2

Det är tidig söndagsmorgon. Jag fattar, att jag tappat tråden igen och fortsätter genom att ge länkar. Nej, jag ägnar mig inte åt Maria Jesu moder. Mitt inlägg ”Tänk om Maria sagt nej” handlade om hur Jesus gjorde markeringar gång på gång till Maria vems son han var och är. Bibeltexterna är inte otydliga på något sätt.

Länken ”Hur bibeln skall läsas” är bra oavsett om inte jag är uppvuxen i ortodox tradition. Länken till Equmeniakyrkans samtalsdag om försoningen beror på att jag inte kan återge pastor Ingrid Svenssons belysning av försoningen i sidled. Hon talar mycket bra angående förlåtelse till en förövare, som aldrig inser sitt brott. Jesu försoning är fullbordad och räcker även för den, som har svårt att glömma övergrepp.
Före detta metodistpastorn är första talaren.

Samtal om försoningen i Betlehemskyrkan Equmeniakyrkan den 17 dec 2013

Så hur svårt det än kan vara att följa mina tankegångar så gäller min blogg min relation till bibeln och försoningen genom Guds son. Sen kom mitt intresse för teologi år 2000, därför att andra inte tänker som jag gör. Varför är det nödvändigt att leta fel hos P.P. Waldenström i hans försoningslära, det fattar inte jag. Nu var det skrivet. Andra talaren Stefan Swärd f.d. örebromissionen vill ha någon skiljelinje mellan objektiv och subjektiv försoningslära. Tredje talaren Sofia Camnerin hade varit med i Svenska Kyrkan i ungdomen och sen som ”missionare” med mina uttryck. Min fråga är hur länge hon måste försvara sina formuleringar i skrift för många år sen? Är det inte bibelns texter som skall vara till grund för ett samtal om försoningen?

Biskop Kallistos Ware Hur bibeln skall läsas

Denna länk såg jag nu på morgonen given via Berit Simonsson på facebook. Hon tillhör Svenska Kyrkan. Så länge jag lever kommer jag också att rekommendera bibelläsning. Kyrkotillhörighet har med uppväxt och tradition att göra. Varför skulle jag till exempel tala illa om Svenska Missionsförbundet, som gett mig all respekt och kärlek till bibeln?

Detta var lite om mina associationer hit och dit. Men Dag Sandahls blogg tänker jag inte besöka mer. Jag har gått ut med mina gamla erfarenheter om psykisk ohälsa år 1956 och chocken av att få uppleva hur ett sinnesjukhus fungerade. Vi skall varken kalla någon medmänniska fåne eller dåre. Lite empati skadar inte om psykiskt sjukas situation. Jag är villig att lyssna på dem som orkar berätta.