Kategori: (H)järnkoll

En kampanj

Det är farligt att skriva på utan att ha läst det finstilta! Det är kusligt, så lätt det går att prata omkull människor. För jag är en av dem, som skrivit på och sen tänkt efteråt och blivit arg tillsammans med grannar. Ångerveckan har fungerat som väl var. ”Nix” skall fungera mot telefonförsäljare men fungerar inte alltid.

I vart fall har jag till slut skrivit på en lista – ett privat initiativ mot bältesläggningar inom psykiatrin. Kampanjen heter:

https://www.facebook.com/events/711679958843086/?source=1 ”NO MORE – avskaffa bältesläggning inom psykiatrin”
Där motiveras orsaker att kämpa för en bättre sjukvård inom psykiatrin även om det har skett stora förändringar till det bättre.

Igår var jag på Gyllenkroken, Göteborg för första gången i ett möte med IBIS (Intresseförening Bipolär sjukdom). Ja, det gick för fort, att jag skrev på men det står jag för. Nu är jag tydligen medlem i IBIS. Det var föredraget för icke medlemmar, som jag betalade för egentligen (för två). För övrigt har jag varit där flera gånger sen år 2011, då jag anmälde mitt intresse att vara med att ge information från psykisk ohälsa. Sen får väl förnekandet börja och förklaringarna. Jag är bara rörelsehindrad och föredraget handlade om stigmatisering. Bara det fick mig att vilja gå och att psykiatrin har en egen präst i Göteborg: Conny Brandell

Det blev en fullträff. Innan mötet började såg jag att doktor Lena fanns där från dokumentären: ”Lillhagen – hatad och saknad”
För allas skull är det mycket starkt att sjukvårdspersonal ställer upp med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och att ha blivit slentrianmässigt bälteslagd.
Precis därför har jag skrivit på listan! Det är inte sjukvård, att spänna fast unga tjejer år 2014 på en brits med remmar runt hand och fotleder och magen! Finns det ingen inlevelseförmåga om till exempel dessa tjejer kanske först varit med om sexuella övergrepp och sen får möta övergrepp inom sjukvården?
Jag tror inte mina öron, när jag lyssnar till alla berättelser nu år 2014!
Därför har jag skrivit på en protestlista och står för det! Ångerknappen behövde jag inte använda.

Det var en fin dag igår på Gyllenkroken. Det finns en mamma (eller flera) med en psykisk sjuk son. Hon fanns i psykiatrireformen runt år 1990 och fattade det som politiker och höga tjänstemän inte fattade. Tillsammans med andra kom det till en lokal på Gyllenkroksgatan. En mycket bra början en liten fristad. En mycket bra fortsättning med namnet kvar från gatan men större och större. En fristad för många har jag sett.

Det var inte bara att tömma mentalsjukhusen på patienter utan att vara förberedd på fortsättningen. Ingen blev fri från en psykisk sjukdom så enkelt. Och jag för min del blev stigmatiserad år 1956 genom bältesbehandling helt obefogat och tvångssprutor och diagnoser.

Det hade gått att prata med mig, fast jag var dödstrött och pratade i ett kör. Det går att prata med mig nu också!
Ur journalen år 1956:
”Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.”

Våga tala om psykisk ohälsa

Det var en fin morgon på Hönö i juli 2010, när jag hämtade in dagens Göteborgs-Posten. Från och med den dagen fattade jag mitt beslut. Det är inte rätt att vara så feg och rädd om eget skinn, att jag fortsätter tiga om vad jag vet. Snart har det gått fyra år sen mitt beslut att delta i upplysning om vad psykisk ohälsa kan innebära. Och det går inte att dela en människa i psyke eller kropp!

I Göteborgs-Posten fanns en helsida med Anneli Jäderholms berättelse om att leva med en psykisk sjukdom. År efter år har hon fortsatt att ge information till psykiatripersonal och allmänhet genom föreläsningar och artiklar. Andra ställer upp på liknande sätt och skaffar utbildning i att förmedla kunskaper på bättre sätt.

Nu är det sex dagar kvar som dokumentären ”Lillhagen – hatad och saknad” ligger kvar i arkivet på Svt.se Passa på att se den!

Den dokumentären av Bernhard Öhrstedt är sevärd av många anledningar. En läkare Lena berättar om sin egen chockupplevelse av att vara läkare i tjänst på en förmiddag och inskriven på vårdintyg på S:t Jörgen på eftermiddagen – tvångsintagen på grund av att hon varit öppen och berättat om sin mammas bipolära sjukdom och en morbrors självmord.
Detta visar på att personal inom sjukvården har svårt att hantera sin egen rädsla. Bältesläggningar missbrukas i förebyggande syfte många gånger. Det går att samtala även med en person i psykisk obalans! Det går att motivera val av medicinering utan tvångssprutor!

Lillhagen – hatad och saknad

Som jag ser det är det tre grupper, som kan ta illa vid sig genom samtal om psykisk ohälsa. Det är de som drabbats. Det är de anhöriga. Det är psykiatripersonalen, som ständigt utsätts för kritik på grund av felbehandlingar. Deras positiva insatser belyses sällan i tidningar eller artiklar. Risken är stor i känsliga samtal att de får sten på börda. Det är ändå ingen ursäkt för att inte samtala. Det går inte att sopa 90 års sinnessjukhusvård under mattan. På vad sätt blev vården bättre av ord på engelska – mental och psyke?

Själen är orolig till dess den finner vila…

Dagen efter:
Det har kommit en försynt påminnelse i min statistik. Den bloggen hänvisar jag till. Jag hade tänkt räkna sex dagar framåt för att se om det finns något som helst intresse för att tänka sig in i de psykiskt sjukas situation. Psykiatripersonal behöver uppmuntran! Politiker behöver fatta, att det inte håller med ständiga nedskärningar. Sverige är bland världens rikaste länder. Hur behandlar vi de mest utsatta i vårt samhälle?

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar – Hänvisning till en nyttig blogg

Sanningen

Idag är det mycket som far runt i huvudet. Tiden är sådan med massor av information, massor av associationer. En av mina vänner inom (H)järnkoll som en attitydambassadör har gett en länk på Facebook till fusk på en Försäkringskassa. Det drabbar henne och andra djupt!

Ljög om arbetslösa…

En annan har gett en länk till filmen om Lillhagens Sjukhus – ett av landets största mentalsjukhus där största byggnaden skall rivas. Mentalsjukvården finns inte kvar där. Av tusen möjligheter till patientvård återstår lätt räknade platser på Östra Sjukhuset eller på Sahlgrenska Sjukhuset, Göteborg. Som om befolkningen blivit psykiskt frisk sen början av 90-talet och det gäller hela Sverige.

Lillhagen – hatad och saknad

Är detta sant att piller kunde lösa alla sjukas behov? Var det sant att psykiskt sjuka fick vård, när alla sinnessjukhus fanns? Blev skammen mindre för den drabbade, när själen skulle kallas ”psyke” och sinnet för ”mental”? Samtidigt har jag läst en uppsats från en blivande pastor och kvinna att präster och pastorer är största riskgruppen för sjukskrivningar. Utbrändhet? Året är 58, då Svenska Kyrkan prästvigde första kvinnan. Det är 58 år sen jag fick min framtid spolierad. Är detta sanning? Är överläkares diagnoser sanning eller skulle jag leva i skräck hela mitt liv för en sjukdom, som jag inte har men blivit registrerad för evigt på Medicinalstyrelsen?

Nej, jag kom aldrig in på Missionsskolan på Lidingö 58 för att kunna läsa till pastor. Så jag kan inte bli utbränd i det yrket eller kallet.

Pastorsrollen

Då kan jag sätta punkt igen och igen för Dag Sandahls skriverier och andras. Jordens undergång började år 1958 i och med att kvinnor tilläts bli präster(!). Detta är viktigt vem som blivit offer och för vad angående mobbning.

Enligt bibeln finns det väldigt många offerdjur men bara profetior om Jesus som offer för våra synder och vår skuld inför Gud. Det finns flera texter som berättar om offer men bara en, som blev offret en gång för alla. Efter Jesu död på korset för oss alla behövs det inte att någon av oss blir ett offer – oavsett för vad.

Sanningen skall göra oss fria.

Vi måste ha en syndabock

Nu har jag haft ett återfall och läst de tre männens bloggar. Jag skulle ju inte besöka dem mer, därför att de inte skriver, som jag önskar av pastorer och präster. Så jag måste ha någon att skylla på. Mitt bibelreferat är inte bättre än deras. Jag skriver om annat minsann och skyller på männen, som borde förkunna Guds ord och inget annat. Om det måste vara en man, som enbart fått detta i uppdrag!

Idag var det riktigt intressant i ”Bloggardag”. Till och med kommentarerna var perfekta i min smak. Det är de inte i Mikael Karlendals blogg. Där är det samma två, som återkommer oavsett vad Mikael Karlendal tar upp för ämne – samma två som hamnar i var sitt dike och angriper varandra. Som bekant angriper jag själv Svenska Kyrkan, lägger mig i vad Stefan Swärd skriver om EFK (Evangeliska Frikyrkan) och taggar igång på pingstvänner, som angriper ”missionare”.

Sen september har jag bloggat om sinnesjukhusvården förr och rör mig bland brukare som i dagens situation kämpar sin egen kamp för att få vara en del av samhället med hälsa och arbete. Det är ingen status att vara ett ”psykfall” bli missförstådd och undervärderad. Där kommer filmen in om den kvinnliga prästen, som blev alkoholist, förskingrare och dog i misär. Där kommer analysen in om orsak och verkan. Där kommer tanken på mobbning in. Där kommer alla möjliga förklaringar in. Följ prästen Dag Sandahls inlägg och kommentarerna här. Vi behöver en syndabock!

Vi behöver någon av skylla på

Alkohol är beroendeframkallande. Facebook är beroendeframkallande. Debatter är beroendeframkallande för min del. Hellre det än att läsa bibeln, som jag tycker att präster och pastorer behöver göra :-).

Som om jag inte behöver någon att skylla på! Som om inte jag behöver både en och två syndabockar att placera min synd på! För det behövs två enligt bibeln. Enligt bibelförklaring av äldre, finare årgång placeras synden på den ena, som måste dö och blodet föras ända in i det allra heligaste och en där synden placeras och bocken måste bära synden så långt bort i öknen som möjligt – i ofruktbarhetens område Asasel – så långt bort från den Helige som möjligt och så långt bort från mig själv som möjligt.

Studera detta i 3 Mosebok kapitel 16 och i hela bibeln om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Ingen mer än Jesus klarar att vara en syndabock och bära andras skulder.

Dokumentären om kvinnliga prästen Inger Svensson

Fördomar

Igår var det både blåst och snö. Det kan vi prata om. Det kan vi ha olika åsikter om. Livet går vidare ändå. Ingen har väl fördomar just. Det är som det är och vi tycker olika.
År 2010 fick jag gå en utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Vi som haft eller har erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få träna på att gå ut i samhället och ge information. Om andra har fördomar, så skulle inte vi ha det. Pyttsan. Hur blev det nu med dessa? Jag funderar fortfarande, om det är tillåtet att ha en egen åsikt och ändå få vara med? Får jag ha en egen upplevelse av Jesus även om andra känner honom på andra sätt? Vad är religionsgrubbel?

I början av 70-talet gick det alldeles utmärkt att berätta i en gudstjänst, att jag varit sjuk och legat i bälte på Restad. Det var inget märkvärdigt för tjejerna i publiken på Hinsebergs kvinnofängelse kände till så mycket. Sen fortsatte jag att berätta, att jag vet hur det känns att ha en journal, som inte stämmer med vad jag vet om mig själv. Det var inget märkvärdigt heller. De kunde de flesta. Poängen blev tystnaden bland mina vänner, som var med från Göteborg. Vi pratade inte mer om min berättelse. Det var tabu.

Det var tabu att tala om psykisk ohälsa även 20 år senare. Då gjorde jag en ny kupp fast för större publik och osynlig via närradion i Trollhättan. Priset jag fick ta för den kuppen vet bara jag. Restad Sjukhus som varit ett sinnessjukhus på min tid på 50-talet fick en engelsk beteckning några år senare. Som om detta förbättrade kvaliteten för alla sjuka? Sinne på svenska blev mental. Senare byttes namnet Restad bort, som om det skambelagda skulle försvinna?

Vi skall inte ha några fördomar om andra eller varandra. Vi skulle lära oss att sticka hål på dessa och gå ut i samhället för att ge information. Detta fick jag lära mig i utbildningen till attitydambassadör. Så hände en olycka genom min frispråkighet igen och igen. Jag råkade sätta ner foten och markera, att jag inte tänkte gå på Elisabeth Ohlson Wallins utställning: Jerusalem.

Det skulle jag nog inte ha sagt för det innebar tydligen fördomar mot homosexuella. Fördomar mot pingstvänner är det tillåtet att ha.

Igår blåste det och snöade. Vi får ha olika uppfattning om det. Det som inte var trevligt och som vi har olika uppfattningar om är sinnessjukhuset på Restad och dess historia. Vem får skildra den och hur? Får jag vara med som ett ögonvittne och sticka hål på fördomar?

******************

Det har gått fyra dagar sen jag skrev denna blogg. Det är visst svårt att följa mina tankegångar. Därför sätter jag in länken till TTELA, som bloggen gäller.

En mörk historia skildrad på fel sätt?

Allmänheten vet inte om tydligen hur patienter inom psykiatrin kan uppleva bältesläggningar och tvångssprutor inom vården. Mina erfarenheter har varit för gamla för att komma med i dialog med psykiatripersonal.

Finns det ingen som vågar ett seriös samtal som personal, patient eller anhörig? Skall vi låtsa som att allt är bra i vårt samhälle?

Försoningens möjligheter Del 3

Min mentor har varnat mig många gånger för mitt engegemang i mäns debatter.
”Tjafs,” har hon sagt med ett enda ord. Och jag har försvarat mig med att jag lärt mig så mycket.
Pyttsan. Det har ju bara gjort mig frustrerad. Även om det varit brett intresse från olika kyrkofronter…
Mikael Karlendahls blogg heter: ”För tron och sanningen!”

Jag minns när jag stod på biblioteket för många år sen och läste tidningen Sändaren och fick syn på en liten notis. Samtalen hade strandat efter 27 år mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Min fråga var naturligtvis hur några kan samtala om dopet så många år. Men det var visst möjligt ändå längre än 27 år.

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal lämnat Pingströrelsen just på grund av en annan dopsyn. Ja, då lämnar jag den bloggen. De får hålla på bäst de vill och samtala om dopet i andra kombinationer än pingstvänner, ”missionare”, lutheraner, katoliker och baptister.

Prästen Dag Sandahls blogg har jag redan lämnat, när han skrev en julsaga om ett dårhus. Jag menar, att den som inte varit intagen, inlåst och fastspänd vid en järnsäng skall inte yttra sig om dårhus. Nu fick jag det skrivet och filmen heter:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Den filmen hade premiär på ett av landets största sinnesjukhus förr. Datum var den 12 december 2013. Strax innan dess den 12 september blev den inspelad inuti före detta stormavdelningen 10 B och utanför. Det var en viktig dokumentation, som blev gjord.

Pastor Stefan Swärd skriver i sin blogg angående den bok som skall komma om försoningen:
”Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.”

Ett sådant uttryck klarar inte jag. OK, jag kan ingen som helst kyrkohistoria om dopet eller försoningen vad alla män kommit fram till under 2000 år. Kyrkohistoria är kyrkohistoria och bibeln är bibeln. Men ner till 1700-talet och PredikarLena har jag läst på och Roparrörelsen!

Så igår hade jag besök på min blogg av en av mina nyfunna vänner inom (H)järnkoll. Det blev jag mycket glad över. Männen jag besök i deras bloggar skriver aldrig en kommentar i min blogg. Möjligtvis att jag får hänvisning till ett av deras tidigare inlägg. Jag är ”impad” som unga i Stockholm uttrycker det av datafinesser.

Sofia Lilly Jönssons bloggande saknar jag i ”Fjärde väggen”. Där fanns det kvinnor med i debatten och en frisk fläkt.
Då är det bara att vandra vidare steg för steg och hoppas på att någon hittar till min blogg, som inte kan Kanaans tungomål. Självklart att det finns en grammatik till det ovanliga språket också.

Var inte rädd för att fråga Madelein eller Carina! Jag följer era bloggar om att leva med bokstavskombinationer som diagnoser. Snart har jag väl kvalat in och kan få bli attitydambassadör igen inom (H)järnkoll, tycker nog jag. Har inte jag erfarenhet nog för att få ge allmänheten information? Passar det inte att vara försonad med sitt förflutna? Inte är väl jag en bitter käring?

Tänk, att det skulle ta femtio år att fatta, att jag får ha kvar mina minnen från år 1956! Och ändå vara försonad och lycklig…

För tron och sanningen

Allt mellan himmel och jord

Gyllenkroken – där fick jag hjälp att dokumentera min erfarenhet

Bakbunden

Det har gått sju år sen jag frågade en sjukgymnast om de arbetar med hela människan. Jag hade beställt en tid och fick ”ja” till svar. Sen frågade jag om jag fick berätta en sak. Det fick jag och nästa tid undersökte hon min ryggrad. I första behandlingen hade jag presenterat skadorna i min hyperkänsliga själ.

Det låter så bra med helhetsvård men det har varit restriktioner så länge jag minns inom sjukvården. Ingen personal får inleda ett andligt samtal utan att patienten ställt frågor. Av den anledningen lämnade jag sjukvården helt som arbetsterapeut. Jag kände mig bakbunden. Det var i dubbel bemärkelse med mina egna traumatiska minnen av sjukvården till mig som patient. Psykiatrisk vård är inte det samma som själavård trots att själ är samma som psyke fast olika språk. Det går an att säga ”en orolig själ” om en person men det går inte an att rekommendera en kristen tro som hjälpmedel.

Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand har berättat om sin första tid som sjukhuspräst. Det var som om personalen inte märkt patienters andliga behov och frågor, menade han.
(Gissar att det är från boken: ”Tro och misstro” utgiven år 1988)

Så är det nyårsafton och jag har erkänt fullt ut att jag varit stressad under det år som gått. Trots att jag lever kravlöst. Trots att jag inget schema har att följa, inga tider att passa. Det är tydligen den gamla människans stress att inte hinna färdigt…
Hinna färdigt med vad? Album till syskonbarnen? Släktforskning? Städning i garderober och röj? Slänga papper?

Nej, min stress har gällt sjukvården, att inte få till ett dokument av historien. Så fick jag löfte om sällskap på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Innan dess hade jag äntligen fått löfte om att få gå in i byggnaden där de allra oroligaste avdelningarna var. Detta blev årets lyckligaste stund senare när en okänd man klippt ihop min berättelse filmad på plats och visade. Vi två hade aldrig sett varandra förut. Bakom våra ryggar hade det kommit unga studerande till Gyllenkroken där projektledaren finns. Ett av många studiebesök. Ingen tillfällighet precis.

De unga fick senare vara med på premiärvisningen av filmen och på plats på före detta ett av landets största sinnessjukhus den 12 december år 2013.

Hur kan jag vara lycklig över detta? Jag har rivit upp en över 50 år gammal historia och vill vara med och påverka sjukvården! Det är inte sjukvård att överrumpla en psykiskt sjuk med bältesläggning och tvångsspruta utan samtal! Jag kan inget om psykiatri och inget om teologi men jag vet att en själ är känslig – ja, hyperkänslig. Kroppen glömmer aldrig! Kroppen är ett tempel åt den helig ande enligt bibeln.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Det var och är Jesu fråga.

Än har jag inte fyllt 80 år och är med på banan igen inom sjukvården. Jag är bakbunden som föreläsare. Får inget säga om vem som tog av den osynliga tvångströjan, som skavde så. Men mina skavsår lär synas på filmen.
Det gäller att sköta sig år 2014!

Gott Nytt År!

Försoningens möjlighet del 2

Det är tidig söndagsmorgon. Jag fattar, att jag tappat tråden igen och fortsätter genom att ge länkar. Nej, jag ägnar mig inte åt Maria Jesu moder. Mitt inlägg ”Tänk om Maria sagt nej” handlade om hur Jesus gjorde markeringar gång på gång till Maria vems son han var och är. Bibeltexterna är inte otydliga på något sätt.

Länken ”Hur bibeln skall läsas” är bra oavsett om inte jag är uppvuxen i ortodox tradition. Länken till Equmeniakyrkans samtalsdag om försoningen beror på att jag inte kan återge pastor Ingrid Svenssons belysning av försoningen i sidled. Hon talar mycket bra angående förlåtelse till en förövare, som aldrig inser sitt brott. Jesu försoning är fullbordad och räcker även för den, som har svårt att glömma övergrepp.
Före detta metodistpastorn är första talaren.

Samtal om försoningen i Betlehemskyrkan Equmeniakyrkan den 17 dec 2013

Så hur svårt det än kan vara att följa mina tankegångar så gäller min blogg min relation till bibeln och försoningen genom Guds son. Sen kom mitt intresse för teologi år 2000, därför att andra inte tänker som jag gör. Varför är det nödvändigt att leta fel hos P.P. Waldenström i hans försoningslära, det fattar inte jag. Nu var det skrivet. Andra talaren Stefan Swärd f.d. örebromissionen vill ha någon skiljelinje mellan objektiv och subjektiv försoningslära. Tredje talaren Sofia Camnerin hade varit med i Svenska Kyrkan i ungdomen och sen som ”missionare” med mina uttryck. Min fråga är hur länge hon måste försvara sina formuleringar i skrift för många år sen? Är det inte bibelns texter som skall vara till grund för ett samtal om försoningen?

Biskop Kallistos Ware Hur bibeln skall läsas

Denna länk såg jag nu på morgonen given via Berit Simonsson på facebook. Hon tillhör Svenska Kyrkan. Så länge jag lever kommer jag också att rekommendera bibelläsning. Kyrkotillhörighet har med uppväxt och tradition att göra. Varför skulle jag till exempel tala illa om Svenska Missionsförbundet, som gett mig all respekt och kärlek till bibeln?

Detta var lite om mina associationer hit och dit. Men Dag Sandahls blogg tänker jag inte besöka mer. Jag har gått ut med mina gamla erfarenheter om psykisk ohälsa år 1956 och chocken av att få uppleva hur ett sinnesjukhus fungerade. Vi skall varken kalla någon medmänniska fåne eller dåre. Lite empati skadar inte om psykiskt sjukas situation. Jag är villig att lyssna på dem som orkar berätta.

Försoningens möjlighet

Så är det vardag igen och julen är över med lilla barnet i krubban. Denna jul tog jag inte ens ner min vackra julkrubba med så säregna minnen från en missionsförsäljning på landet. Där var allt så billigt men ingen klagade över att deras arbete underskattades totalt. Det bara var så. Julkrubban kom som en gåva utifrån. Den är gjord i keramik och så vacker men vad hjälpte det bland de gamla i församlingen, som inget mer behövde.

Bredvid mig satt en liten 10-åring, som aldrig varit på en missionsförsäljning tidigare. Han fick mitt löfte att vara med och bjuda och följa med till 200 kronor. Det blev intressant för alla till slut men mycket nervöst bara för den, som inte fick följa med längre. Så kom en andlös tystnad, när auktionsförrättaren sagt: ”Jag har 200.” Ja, det var alldeles tyst några obehagliga sekunder i Norra Björke Missionskyrka. Då kom det högt och tydligt från pojken:

”Men slô då!”

Så blev jesusbarnet i krubban mitt (och hans ett par jular till). Jag samlar på fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig. Jag stannar inte där utan tänker på författaren Lena Anderssons Sommarprat ett år. Det var så skickligt gjort, att jag lyssnade om och om igen på hennes recitation över bibeltexten i Markus evangelium kapitel 2, om den lame mannen. ”Vadå synd? Jag har väl inte syndat mer än någon annan? Ja, det viskade den lame nästan ohörbart bara lärjungarna närmast den lame hörde det…” Minns du?
Så bra att författaren Lena Andersson kom igen skriftligt och förväntades sig tydliga svar av en blivande ärkebiskop. Minns du? Har vi inte rätt att förvänta oss lite tydliga textutläggningar av viktiga sammanhang? Julspelen är över för denna gången. Kvar är frågorna om han är Guds son. Vilken makt har han fått i så fall av Gud? Det är väl ändå inget att debattera med KG Hammar om Jesus är Guds son eller inte! Det är väl bara att slå upp bibeln och läsa själv! Det står skrivet på många ställen. Faktiskt.

Nu räcker det för min del att följa prästen Dag Sandahls julsaga om dårhuset i Uppsala och tvångströjan på psykiatern! Nu räcker det för min del! Det akademiska språket fattas mig men orden i bibeln har borrat sig in i min själ – in i mitt psyke vad nu det är för skillnad. Jag är genomborrad som en bräda i tabernaklet! Hör du det?

Där finns en preposition som är fel. Stödbrädan skall inte ligga utanpå utan gå genom bräderna som…ja, som står upprätt på en given försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver. Hör du det? Jag är upprättad i Jesu försoning och har samma mått som de andra varken lägre eller bredare. Nu är jag tillbaka där igen! Ältar jag eller undervisar jag om försoning genom Jesu blod? Jag lever inte längre i en osynlig tvångströja från Restad Sjukhus! Jag tänker inte följa Dag Sandahls blogg längre! Min bitterhet och besvikelse har varit min synd. Min synd är försonad genom Jesu korsdöd. Där är den naglad fast och jag har rätt att leva fullt ut i hans försoning. Den försoningen har inget mellanrum. Den har ett Restad Sjukhus i mitt fall men det stör mig inte längre, att jag ingenting blev av allt jag drömde om. Jag är försonad med Gud genom Jesus och älskar sången: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…” (Psalmer och Sånger nr 510)

Julen är över och i ett av överskåpen i hallen ligger den vackra julkrubban i keramik som barnet bredvid mig i bänken fick ropa in på en missionsförsäljning. Jag har så många vackra minnen men stannar inte där. Och inte vid årets julspel heller. Kvar är mitt gamla, lättirriterade jag, som hänger upp mig på allt och inget. Hör du det? Jag tål inte ordet ”skådespel” om återgivna bibelsammanhang!

Får jag vara så lättirriterad men ändå glad i frälsningen och försoningen, som nått mig också. Ett barn är fött. En son har blivit oss given. På hans skuldror blev min synd lagd. Eller har jag fattat alldeles fel?
Jag inte bara känner mig fri. Jag är fri tack vare honom.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Fånarna på Restad – sista delen

Förr trodde jag, att alla tänker som jag gör – lika självklart. Nu vet jag, att ingen gör det – ofattbart. Jag kunde inte ens ordet ”referensram”. Det fick jag lära mig på en själavårdskurs med psykoterapeuten Anker Nielsen. Och jag var 35 år och hade inte fattat, att andra refererade till sina helt andra upplevelser än mina.

Så egentligen borde jag inte bli förvånad över att andra lägger in andra begrepp i ordet ”fånar” till exempel. Livet leker i TV-programmen och ”Himlen kan vänta” på biografen. ”Fångarna på fortet” blev ”Fånarna på Restad” och jag reste dit. Återbesök som det heter inom sjukvården. Färdigbehandlad. Försöksutskriven.

Nu är den efterlängtade dagen över och filmen har haft premiär på f.d. Restad Sjukhus med samma namn som boken: ”

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Det var knäpp tyst i salongen i f.d. överläkaren Hehrnes villa under hela filmen på 30 minuter. Efter detta hade jag som föreläsare fått 35 väl genomtänkta frågor att tänka över i förväg. Det gäller NU och vård och omsorg i Trollhättan och Vänersborg. Hur förklarar jag det, att jag inget kan om psykiska sjukdomar mer än vad andra berättat? En eloge åt initiativet (H)järnkoll med pengar från högsta ledning! Det var i en utbildning till attitydambassadör, som jag för första gången i livet hörde alla dessa olika egna berättelser om olika sjukdomar eller handikapp. Min egna upplevelse av psykisk ohälsa år 1956 räcker ingenstans! Teoretisk kunskap är nog bra men att få ett ansikte på en sjukdom är mer värdefullt. Och ADHD är inget att skämta om!

”Hur kändes det att komma till komma till Restad Gård?”

Det var en av alla frågorna. En annan hade anknytning till stämplingen till att vara en s.k. Restapatient och eventuellt skam.

Äntligen finns det intresse för att lyssna på svåra undanträngda svar! Äntligen fick jag berätta för dem som frivilligt valt att lyssna! Den som inte blivit ”bältad” ofrivilligt och överrumplande fattar inget av hur detta trauma sitter i! Därför valde jag frivilligt år 2006 att gå ut med mina erfarenheter från år 1956. Visst borde det vara preskriberat! Visst borde jag tiga om mina erfarenheter! Lägga det bakom mig och gå vidare…

Idag skall ämnet försoning genomlysas av teologer i Betlehemskyrkan i Göteborg. Om det skall handla om vem som tolkar bibeln mest rätt i ämnet, så har jag inte lust att gå dit. Stefan Swärd har gett oss manus på sin Blogg. Sofia Camnerin har en annan infallsvinkel, om jag förstått rätt. Jag för min del har bara min egen personliga bibelläsning. I den finns inget om hur jag skall kunna glömma alla övergrepp i psykiatrins namn. Försoning är en gåva som Gud ger genom Jesus sin son och jag har en relation med båda.

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)
– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!
Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad , där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.
10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar. I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.
Filmen hette: Så tuktas en argbigga
Punkt slut.
Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.
Så tuktas en argbigga.
(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)
Öl. = överläkaren
Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut citat ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Fånarna på Restad

Försoningssamtal – manus av Stefan Swärd

Förvirrande debatter

I början av 2000-talet bekände jag på nätet, att jag blivit förvirrad genom kristnas debatter. Den dolda agendan syntes inte i bibelsajten för unga. Vuxna kristna passade på att föra sin talan i olika riktningar. Jag blev förvirrad. Det är inte bra. Det kan vara psykisk ohälsa. Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Gud och Allah är också samma ord fast på olika språk. Sen gäller riktningen. Ordet psyke associerar till psykiatrin. Ordet själ associerar till själavård.

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är tryckt på förlaget Recito igen och går att köpa via författaren. (Via Recito bara 3 månader från utgivningen).

I den boken gör jag upp med psykiatrin och min sjukjournal från år 1956. Det är maktmissbruk att stämpla en 20-åring för livet och inte bry sig om konsekvenserna!
”Psykiatrin har misslyckats,” sa en läkare privat häromdagen. Ja, om de bara är ”nej” till de sjuka, som söker hjälp och vård eller medicinering, om det finns plats inom sjukvården eller bältesläggning om patienten blir orolig.

Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Ja, men själavården då inom kyrkorna?
Har den lyckats? Kan vi se det genom alla förvirrande debatter mellan de teologiskt utbildade? Varför lade jag mig i som bara är en vanlig medlem och bibelläsare? Varför provocerar jag de, som utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll? Får jag inte vara med någonstans i ett ”vi”?

En teolog och pingstpastor berättar på sin blogg, att han lämnar Pingströrelsen. Då kan jag inte vara ”vi” med honom längre heller: ”vi pingstvänner”. Och inte kan jag vara ”vi” med Torsten Åhman heller: ”vi missionare”. Och inte kan jag tillhöra ”den gudstjänstfirande församlingen” i Svenska Kyrkan heller för jag gick ur Svenska Kyrkan i min ungdom. Man tillhör inte två kyrkor/samfund fick jag lära mig.

Vem får jag då vara ”vi” med? Det har kommit en lista till mig med 35 olika frågor för mig att bearbeta. Det är studeranden, som vill underlätta för mig till en föreläsning om psykisk ohälsa. En fråga jag fått tidigare och nu är:

”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”
Det är en mycket bra fråga för om jag förnekade, att jag var sjuk år 1956, så hade jag varit ändå sjukare och saknat sjukdomsinsikt.

Där är kärnan. Jag fick inte tro då, att det fanns något friskt i mitt psyke utan skulle anamma deras diagnoser, som var för livet. Där pågick kampen, att jag trotsade all deras bältesbehandling och tvångsinjektioner med mitt: ”Detta är inte sjukvård!”
Där är kärnan. Mitt stora intresse är själavård/psykiatri, men jag måste vara politiskt korrekt och dela på mig i psyke och ande. I filmen med samma namn låtsar jag inte om varken Gud eller Allah. Jag klarade det! Alltså är filmen inte sann för jag är upprättad och talar i mitt namn. Det är min historia och i min historia finns Gud och livets ord i bibeln.

Där är kärnan. ”Livets ord” som det var på 80-talet (som liten ursäkt) förstörde förtroendet för kristna inom psykiatrin. Det drabbade oss alla. Det har varit maktmissbruk inte bara från psykiater med sina diagnoser. Det har varit maktmissbruk inom Kyrkan – andligt maktmissbruk som skadat för livet!

Det står i min sjukdomsjournal från år 1956, att jag efter sex veckor fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt. Det är felstavat. Det går också att debattera, om jag skall stava rätt i citat eller använda deras felstavning. Jag fick inte tro, att jag var frisk! Undra på att jag får frågan:
”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”

Nej, det gör jag inte. Jag är upprättad och har fått av mig deras osynliga tvångströja. Äntligen!
Identifierar jag mig med pingstvänner? Nej, det gör jag inte men jag får tillhöra en pingstförsamling och tidigare i livet en missionsförsamling.
Klarar jag av att vara politisk korrekt?

Nej, inte en sekund! Det är dömt att misslyckas. Skall jag sätta mitt ljus under stolen eller bordet, när jag skall föreläsa?

Medicinföreläsning: Hon tror att vildarna skall förändra vården

Mikael Karlendahl: Jag lämnar pingströrelsen

Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.