Det obegripliga skall bli tydligare idag på denna fina söndagsmorgonen. När Jesus uppstått från de döda och graven var tom blev kvinnor de första ögonvittnena. De hade tänkt göra iordning hans kropp. De hade gjort iordning kryddor och hade med sig. Det blev inte som de tänkt. Stenen var bortrullad för ingången till graven. Graven var tom. Sen visste de inte vad de skulle tro. Två män i skinande kläder mötte deras förskräckelse och talade till dem.
”Han är inte här!”
Visst det såg de ju men var fanns han? De fick en förebråelse först varför de sökte honom bland de döda och inte bland de levande. Han hade ju förberett dem:
”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer, korsfästas och uppstå på tredje dagen.”
Detta skulle apostlarna få veta så klart!
”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem.”
Lukas kap 24
Kvinnor pratar. Och jag alldeles särskilt. Det står i min sjukjournal från år 1956, att jag pratar vitt och brett. Då är risken stor med feltolkningar. Väldigt stor för den som viker ut sig både på Facebook eller i bloggar. Det kan bli konsekvenser.
För min del är det ett viljebeslut efter många års vånda och exakt på dagen den 5 september år 2009. Då var det 50 år sen min uppgörelse med Gud, att han kunde få resten av mig. Allt var ändå bara spillror och inget för någon annan att få. Berättelsen blev filmad på plats f.d. sinnesjukhuset i Vänersborg i fjol och visas gång på gång på Gyllenkroken, Göteborg. Berättelsen har samma namn som boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Än sen då? Jo, i och med att jag ”gick ut” och vågade berätta om psykiska övergrepp inom vården och ett bestående trauma, så vågade andra berätta också. Efter 50 år har jag äntligen mött människor, som kan berätta för mig hur det fungerar att ha sjukdomen mano-depressiv psykos. Numera kallas den bipolär och är tydligen inte lättare att bära för det. Vi kvinnor kan prata nu om detta. Nog om det.
OK, jag är frispråkig, pratsjuk och har trott, att jag skulle kunna få prata med män. Alldagligt om svåra saker. Icke heller. Mitt stora problem är att jag skulle vilja förstå. Inte bara vad en diagnos stämplad för livet innebär utan också om existentiell ångest. Det heter så när jag vill veta av teologerna skillnaden på bibeltolkningar. Den ena tolkningen är att ingen går förlorad. Den andra att en människa kan gå förlorad. Båda tolkningarna kan ge ångest.
Senaste debatten jag lagt mig i och inte fattar är att det är en förskjutning från att ha varit en objektiv försoningslära till att ha blivit en subjektiv försoningslära som förkunnas. Det borde märkas tycker jag och envisas om att få ett svar. Svaret var en enda bibelvers i Hesekiel kapitel 16 vers 49. Män talar och kvinnor pratar. Då är det bara att hoppa över mitt prat. Därför satte jag ut tre länkar för att visa vad debatten rör sig om. Präster och pastorer skall flagga för Lammet och inget annat! Tycker jag. Visst har jag varit tydlig?
Man skall inte ta en enda vers ur sitt sammanhang men versen är intressant att högfärd är synd och hör till Sodom. Dessutom är det synd, om man inte bryr sig om de fattiga. Sen måste man kunna hela referensramen till denna bibelvers det vill säga allt vad Gud lovat och gett Israel och hur de svek förbundet med Gud och blandade ihop sig med vidriga avgudar. Avundsjuka är synd också och begär att få hämnas. Det står som första synd utanför hjärtats dörr. Den skall man råda över enligt Herren.
Hur var det nu? Pratade jag inte om tre vitt skilda områden i förra bloggen och rörde till det? I vart fall har jag varit högfärdig enligt bibeln och är en av döttrarna år 2014. Det får vara hur som helst med en förskjutning av objektiv försoningslära till subjektiv.
Jag vet att min förlossare lever. Han tog av mig den osynliga tvångströjan med minnen och diagnoser från Restad Sjukhus. Den bar jag ofrivilligt i 50 år. Det kvittar precis vem som har rätt nu. Jag är fri!
Gunnels plats i rymden 