Psykiatri och teologi – Sida 6 – Gunnels plats i rymden

Prästens uppgift

I min förra bloggpost eller rättare sagt på Facebook gjorde jag en ordlek på grund av min okunskap i engelska språket på ”tag” och ”tagg i köttet” enligt Paulus beskrivning om det som irriterar. Så blev det fel i alla fall. Att ha en egen tagg i köttet, som irriterar är inte det samma som att ha ”ett horn i sidan” åt någon. I klartext så är min tagg i köttet som irriterar, att jag som kvinna inte skulle kunna få undervisa. Irritationen finns i mig men går ut över pensionerade prästen Dag Sandahl. Ändå kan jag inte låta bli att försöka förstå vad han skriver! Detta är märkligt, att jag inte håller mig undan från den som river i mina sår!

Så nu finns det ett litet stycke i senaste bloggposten, som jag begrep. Citat av Dag Sandahl:

”I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.”

Och lika djup är irritationen på översättningen i Bibel 2000 från ”församling” till ”kyrka”. Tidningen Dagen hade för några år sedan två helsidor tecknat hur Svenska Kyrkan är uppbyggd. Det lodräta sättet att sätta alla rutor och text på fungerade bättre vågrätt över de två sidorna. Det var bara att vända på tidningen ett halvt varv, så gick det att följa alltifrån högste chef – ärkebiskopen till de sämst betalda i organisationen.

Bibelns budskap är, att Kristus är huvudet för kyrkan, som är kroppen. (1 Kor.10) Det är ett mycket bra och genomtänkt bildspråk, som Paulus använder gång på gång. ”Vi är delar i samma kropp. ”Om foten sade: Jag är inte hand alltså hör jag inte till kroppen” så hör den ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga hur skulle den då kunna höra?” (Ur 1 Kor. 12 SFB)

Jesus är skarp i sin undervisning och talar om att äta hans kött och dricka hans blod. (Joh. kap 6:54-) Är inte detta fråga om att ta in hans lära, de ord han fått av Gud, tugga och svälja? Varför skulle det vara krångligare än så att låta försoningen med Gud och rening genom Jesu blod få cirkulera i kroppen, som är församlingen/kyrkan? Varför krångla till allt med debatt om glutenfria oblater?

För min del, som inte undervisar utan bara berättar om vad Jesu blod betytt i mitt liv, är det så här: Jag har ältat i det oändliga hur fel andra gjort mot mig, när jag var 20 år men inte 21 och myndig. Jag har tuggat och tuggat på texten i Matteus 18:21-35 ”…om ni inte av hjärtat förlåter…” Där slutade tuggande på den bibeltexten och jag fortsatte att komma ihåg vad jag varit utsatt för inom sjukvården som institution. Ingen hjälpte mig att sortera vad som var deras övergrepp och min ilska över sinnesjukhusvården!

Där är jag nu, att polletten har ramlat ner. Paulus kunde skilja på försoning genom Jesu blod och att ha minnet kvar för det som hänt honom före och efter mötet med Jesus. Vi klarar oss inte utan blodomloppet i kroppen med alla dess livsviktiga funktioner! En kyrka/församling kan inte leva utan Jesu Guds sons blod, som ger liv och näring till alla delar och forslar bort gifter från hela kroppen.

Fyra år har gått sen en kvinnlig präst skrev öppet till hela Svenska Kyrkan och berättade, att hon inte begriper något av ”Guds rena Lamm oskyldig På korset för oss slaktad”.

Än har jag inte sett någon manlig präst, som hjälpt henne och alla oss andra att förstå kraften i Jesu blod och varför Jesus måste dö i vårt ställe!

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic). Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner! Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu! Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”? Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35 Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

Uppgörelsen – Upprättelsen

Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)

Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.

Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.

Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.

Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)

Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…

”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.

Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂

Julafton år 2014

Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.

Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.

Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.

Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.

Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.

Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade! Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.

Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.

Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)

Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.

Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.

Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.

Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!

Upprättelse

Hon satt på min kökssoffa och tyckte om att lyssna på min berättelse. Orsaken var ett igenkännande till en viss del. Orsaken var, att hon själv inte klarat av att formulera sin smärta. Så slutade jag med:

”Jag har längtat efter upprättelse hela mitt liv!”

Då kom det. ”Vem har inte det? Hur skulle det gå till att jag får upprättelse?”

Hennes ord har förföljt mig. Det var försent, att börja lyssna på hennes berättelse. När hon ringde och frågade mig, om jag var förberedd, att det skulle ske snart, så var jag stum. Hon fortsatte och berättade om en dröm. En ängel hade sagt, att hon skulle ha lätt bagage.

Vid ett tidigare tillfälle frågade hon mig, om jag såg ängeln, som drog upp henne. Ärligt svarade jag, att jag ingen ängel såg.

Hon ville tidigare, att jag skulle skriva en berättelse om hennes liv. Det tunga arbetet var påbörjat men strandade hos en psykiater, som inte ville ge henne Stesolid. Jag kände till hans inställning mot dessa vanebildande mediciner och han ville i så fall, att jag skulle ha receptet.

Det blev en kränkning för mycket. Hon var vuxen kvinna och kunde ansvara för ett recept själv, men klarade inte av att sätta ord på förnedringen, som hon uppfattade den.

Det blev ingen bok om hennes liv som ett kränkt, missbrukat barn från början. Det finns barn, som överlevt tiden på Vidkärrs barnhem och som blivit upprättade.

”Han drog mig upp”, syftar på Jesus. Jesus delar inte sin ära med någon! Hylla sonen! Han är värd all ära!

”Han drog mig upp ur fördärvets grop

Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta

Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.

Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på Herren.”

(Psaltaren kap 40:3-4)

Du kommer att få gåshud på hela ryggen när du hör 5 åringen…

En sliten sång

”Så du vill sjunga en sång med många verser,” sa en av ungdomarna från Smyrnakyrkan. Det var jag, som tog upp provokationen om ny sång och musikstil i gudstjänsten. Detta var på onsdagskvällen i veckan som gick.

På torsdagskvällen blev jag fotograferad i ett stort och viktigt sammanhang i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler, Göteborg tillsammans med en modig kvinna. Det enda vi har gemensamt är Trollhättan, Velanda och Sjuntorp. På de platserna har vi båda varit och har sen helt olika referensramar.

Så nu sjunger en sliten sångvers inom mig:

”En gång som en jagad duva som en sårad hjort jag var

men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har.”

Det sjunger mer inom mig, som är gammalt från bibeln:

”Ohelbar är den skada du fått. Ingen tar sig an dina sår. Men jag Herren vill läka dina sår!”

Det hör ihop allt, som sjunger inom mig!

”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt.”

Det är bra med slitna sånger och en använd bibel. Det Anneli Jäderholm och jag har gemensamt är att vi båda och många andra kämpar mot felaktiga bältesläggningar och tvångssprutor inom psykiatrin.

http://www.no.more.se

I torsdags fick vi tillsammans lyssna på ett väl genomarbetat föredrag en timma av journalisten Linda Weichselbraun mot bältesläggningar inom psykiatrin. Det var IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom), som var inbjudare. Och fotograf projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken.

Där fortsätter jag mitt eget bloggande om min oförmåga att glömma de psykiska övergreppen i min personlighet och inom så kallad sjukvård. Finns det plats för Gud i min berättelse? Hur kan psykiatrin släppa in annat från mellersta östern men inte vilja ha helande genom tro på Jesus?

Anneli Jäderholm berättar offentligt, att när hon var som sjukast var hon Jesus och skulle rädda alla världens barn som lider. Jag för min del är självrättfärdig och tror mig kunna glömma övergreppen inom sinnessjukhusvården i egen kraft.

Jo, det svaret har jag fått som tröst eftersom ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro,” inte har fungerat i mitt psyke. Egenrättfärdig vill jag inte vara. Så då överlämnar jag hela mig igen och igen åt nåden. Och sjunger sången om försoningsdagen…(tre verser).

Jag skulle så gärna vilja veta hur de andra, som varit med om övergrepp hanterat sina minnen och gått vidare.

Det gällde att skydda samhällets invånare från oss sjuka. Muren var tre meter hög runt rastgården.

Fotograf: Annica Engström i filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Domsöndagen

Idag är det Domsöndagen, när det gäller val av bibeltexter i kyrkoåret. Under några lyckliga år av mitt liv fick jag predika varannan söndag i en liten Missionsförsamling (med Försäkringskassans medgivande. De visste inte, att det innebar ett arbete 🙂 Jag hade mer eller mindre tvingats ge upp och ta emot hel sjukpension 52 år gammal). I den församlingen ville de äldre, att jag skulle följa de föreslagna predikotexterna. Min utbildning är inom sjukvården och inte teologi.

Under den perioden år 1988 till år 1993 pågick det vi kallar för psykiatrireformen. De stora mentalsjukhusen tömdes på sina patienter. Enligt en före detta patient inom ett annat upptagningsområde än NÄL, så var det då Läkemedelsbolagen tog över vården. Det var den mannens formulering. Inte min. Men i mitt eget område gick jag ut med, att jag varit sjuk år 1956. Något så skamligt skulle jag ha tigit med! OBS!

Åter till mitt predikande. Det dröjde inte många söndagar innan jag insåg, att jag inget kan i biblisk historia. Texten var från Johannes kapitel 4 om kvinnan vid Jakobs brunn och ordet ”måste” fanns där i texten. Jesus måste gå den vägen. Det räckte inte längre med min egen bibelläsning eller kunskap från barn och ungdomen.

Så gick det till. Jag kom till insikt om att det fanns en historia bakom när Israels stammar blivit osams och fiender. Den historien har fortsatt med församlingar tyvärr. I vår tid finns beskrivningen att kartan har ritats om. Som jag ser det, är det mest av ekonomiska orsaker. Medlemmar i frikyrkor har inte råd och lust att samla in frivilliga pengar till anställda och byggnader. Vi har ju samma bibel och tolkningarna orsakar inte nya kyrkbyggen, som det gjorde i slutet av 1800-talet.

Var kommer då domsöndagens föreslagna bibeltexter in i Pingströrelsen? Jo, de lyser med sin frånvaro och jag för min personliga del minns hur nyttigt det var, att tvingas arbeta med bibeltexter, som jag inte förstod eller kände något för. Det var och är nyttigt att studera orsak och sammanhang till alla krigen i Gamla Testamentet.

Och i vår tid: Kartan kan ritas om när det gäller frikyrkoförsamlingar. Nya diagnoser på sjukdomar kommer till inom psykiatrin också. Patienter tillhör inte längre Staten. Sjukhusskjortorna tillhör Landstingen men själen som är orolig längtar efter Gud.

Domen skall gå över mitt liv nu om jag fattat bibelns budskap rätt. Annars kommer jag att dömas sen på Domens dag. Idag kan jag ta emot en frikännande dom genom att Jesus tagit på sig all skuld och burit synden upp på ett kors. Idag är Domsöndagen enligt föreslagna bibeltexter. De texterna behövs!

Det är en villolära, att alla kommer till himlen och där blir allt återställt, frid och fröjd. Alla kommer till domens dag men de blir frikända, som tog emot vad Jesus gjort i sin dom över döden och synden här.

Det är upp till var och en att hålla fast vid vad Gud gjort för oss genom Jesus. Idag är domsöndagen och en glädjens dag.

”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.”

Det fördolda livet

Axel Oskar Henrik Schager föddes i Stockholm år 1870.

”Efter långa inre strider kom han i början av 1890-talet till andlig klarhet. En inåtvänd läggning och dragning till mystiken präglade hans religiositet.”

Så står det att läsa om sångförfattaren Schager i Oskar Lövgrens Psalm & Sång Lexikon. Bland annat. Det är dessa rader som intresserar mig. Sången om försoningsdagen är ju hämtad ur Moseboken. Vad är det som är mystik? Hur skall någon kunna vara med och bygga en kyrka det vill säga en församling utan att läsa ritningen? Varje människa har ett INRE RUM. Där fortsätter mitt bloggande med inblick i mitt inre rum utan att vara politisk korrekt. Det är väl självklart, att vi inget vet om varandra utan en berättelse?

Mina bloggar har handlat om (H)järnkoll och ”Inre rum Gyllenkroken” ibland. År 2011 kom boken:

”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa” Författare Annica Engström och Linda Weichselbraun

I den boken finns bland annat mångas berättelser inifrån. Min berättelse är inte sann, om jag inte får berätta vem som hjälpt mig genom allt. Jag har som alla andra ett inre rum. Där lever jag ett fördolt liv med Kristus. Han vet vem jag är och har rätt uppfattning om mig.

Jag har en relation med Gud, sen jag var barn. Efter det att all min självkänsla blev knäckt på Restad Sjukhus som 20 åring, så har jag hämtat all tröst från bibeln. Min teologi har jag fått genom de gamla läsarsångerna. Min fråga är som sagt hur dessa sånger kan bli omoderna. Är det inte så att samhället har så högt tempo, att det inte finns tid för bibelläsning? Det är inte Satan som frestar en människa längre utan tidstjuvar.

Är det någon idé längre att sjunga om bröstsköldens ädelstenar, när New Age finns? Tänk, att hålla i en sten bara och få kraft! Tänk, att få hjälp att hitta rätt personlig färg! Vad är det som är mystik? Är det inte snarare fråga om brist på kunskap om Guds löften? Det är han, som tittar på regnbågen och minns vad han lovat! Det är han, som bestämde, att det skulle vara tolv olika ädelstenar med de tolv sönernas namn på bröstskölden närmast översteprästens hjärta. För att han skulle komma ihåg var och en med sina olikheter…

Sen står det, att vi har fått en överstepräst, som vet om alla våra svagheter och ber för oss i himlen. Det ena var Då DET. Det andra är NU DET.

Inblick Inre rum

Tidningen Inblick Inre rum är ett avslutat kapitel i mångas liv. Eller i en liten grupps liv, som var engagerade under några år av sitt liv. Det var frivilliga, som anmälde sitt intresse att gå ut till allmänheten och berätta om hur det är att leva med en psykisk sjukdom eller ett neuropsykiatriskt handikapp. Projektet finansierades av pengar från Allmänna arvsfonden och lokalerna var på Garverigatan 2, Göteborg i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler.

Dit anmälde jag mitt intresse sent omsider. Precis sent därför att jag var för feg att gå ut med min egen erfarenhet. Jag var rädd för min släkt och mina vänner vad de skulle tycka, om jag drog fram och ältade det gamla igen och igen.

Nu är projektet avslutat i och med att arvsfonden inte beviljade mer pengar. De engagerade fick gå med i ett större projekt över hela landet med pengar från regeringen och uppdrag därifrån. En ambassadör har ett uppdrag av den högste/det högsta. Jag slog upp ordet för säkerhets skull. Även de pengarna är slut och därmed projektet (H)järnkoll.

För min del har jag motiverat varför jag gått ut till allmänheten med min berättelse. Boken finns att köpa genom Adlibris på titeln:

Pat. är frisk och pigg för övrigt

https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&ei=dzI8VPhV4dXKA_bngcAN&url=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DndMTX2_GNi4&ved=0CBoQtwIwAA&usg=AFQjCNHJoSH8HXOgE2BGhbth6J_A-9f0Zg&sig2=yjBsNa6–GH8HrUYRy9JVA

Inblick är namnet på en tidning med kristet innehåll, som var före i tiden. Inblick kan vem som helst ha eller få i olika områden. Så jag är framme vid försoningen och kan inte dela upp mig själv i tre delar: kropp, själ och ande. Denna blogg är min. Kroppen är min och jag har facit till mitt eget liv. Det blir spår i sanden efter varje människa. På den kända tavlan med två spår bredvid varandra blir det bara ett till slut. I berättelsen om jag inte minns fel får vi läsa om en fråga:

”Var fanns du då under den svåraste perioden i mitt liv, när det bara syns ett spår?”

Och Jesus som Mästaren svarar:

”Då bar jag dig!”

Jag är tacksam över att jag fått inblick i så många olika människors sätt att hantera sina problem. Osynliga för de flesta. Projekten är avslutade och jag fortsätter att vara en ambassadör. Det är inget regeringsuppdrag. Det är den högstes, som regeringen vill regera utan. Jag är tillbaka på ruta ett och tänkte kolla en sång, som blivit omodern. Inte bara i Smyrna minsann utan i alla frikyrkor, tror jag. Så skulle jag läsa om författaren och hans första tidning hette:

”Det fördolda livet” och kom ut år 1895. Vem vet om inte han hade Aspberger? Axel Oskar Schager var född år 1870 i Stockholm och var tydligen en mycket noggrann person, inåtvänd som ”ältade” gissar jag. Han slutade arbeta med siffror och räkenskaper och tulltjänstgöring efter en andlig kris.

Nu kommer jag till poängen. Varför har Schagers mest kända sång om försoningen blivit omodern? Varför denna snuttifiering i stället för tre sångverser, som innehåller texter från hela bibeln koncentrerat? Jag bara undrar. Och runt orgeln är det staket.

Numret är 510 i Psalmer och Sånger och 451 i Segertoner.

Andreas Holmberg har med melodin i sin Blogg Andliga Sånger. Och texten finns på Google:

Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. I de tre sångverserna finns frälsningens hemlighet och glädjen över att vara försonad. Summan av Guds ord är sanning och hans domar rättfärdiga.

Dit du icke vill

Bok & Biblioteksmässan är över för i år. Som sagt. Orden ringde i mina öron innan:

”Dit du icke vill”

Ja, jag vet, att det är en känd boktitel. Författaren är Ulla Isaksson och jag har inte läst boken. Det är inte många böcker, som jag läst. Att gå på bokmässan är absolut inte något för mig. Men så har jag fått fribiljett flera år och vill vara artig. Bokmässan är inget för en ljudkänslig. Överallt är det mikrofoner och högtalare för talarna. Överallt talar nästan alla samtidigt även publiken. Fribiljetten har gällt även för torsdag med fackfolket. Då är det mindre med folk…

Sen hittade jag ett annat trix. Det var att studera Svenska Kyrkans bilaga till hela programmet. Den heter ”Se människan” precis som deras stora scen. Den är stor i förhållande till alla små, öppna scener. Den som vill vara säker om en sittplats bör gå på programmet, som är innan det man vill lyssna på och sen sitta kvar. Ett trix som jag lärde mig, det var år 2011, när jag själv skulle tala för min bok och Annika Östberg var i dialog om sin bok:

Ögonblick som förändrar livet

Allt hör ihop med allt. Nu är det natt och jag kan inte sova. Det blev ord för mycket på Facebook igår. Som någon kunde hindra på sin plats. Det var ett inlägg för mycket från min sida med fel tonfall. Vi skall vara positiva. Och det är inte jag. Det är lite New Age över allt positivt tänkande, tycker nog jag:

”Om alla bestämde sig för att tänka positivt, så skulle det inga krig bli!”

Det var programförklaringen, som jag fick för många år sen. Men nu är det krig och jag är kritisk och eftertänksam. Skulle jag haft en mjukare framtoning? Skulle jag tigit i stället och inte gått ut med min berättelse om psykiatrisk vård på 50-talet?

Det blev ett ord förmycket igår. Därför är jag vaken och fortsätter att orda. Det är inte bara jag som ordar. Det gjorde mannen också den 10:e oktober, när jag förde den dagen på tal…

”…psykiatrireformen? Menar du när läkemedelsbolagen tog över vården?”

Allt hör ihop med allt och jag har ordat igen om min egen bok på Bok & Biblioteksmässan: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Den fick fin kritik av mina vänner då den kom ut år 2011 första lilla upplagan på Recito Förlag AB. Om jag bara inte hade skrivit om blodet. Kunde jag inte ta bort det kapitlet? Ingen skulle fatta sammanhanget. Kritiken fick jag gång på gång, när boken var ett manus bara. Kritiken fortsatte. Jag borde dela på berättelsen från Restad Sjukhus år 1956 och mitt predikande om blodet.

Jojo. Sjukvården vill inte höra talas om blod! Märker ingen hur ologiskt detta är? Psykiatrin inom sjukvården vill inte höra talas om själen! Märker ingen hur ologiskt detta är? Vi skall ha (H)järnkoll men inget veta om själens längtan efter försoning med Gud! Jag är inte politiskt korrekt. Obekväm med andra ord och har ordat för mycket. Därför kan inte jag sova och ordar igen.

Dit du icke vill. Det är ord från bibeln. Jesus berättade för sin lärjunge Petrus, att tiderna skulle ändra sig. Som ung gick han dit han ville. En dag skulle han bli förd, omgjordad och ledd ”dit du icke vill”. Jesus visste vad han talade om. Alla skrifter talar om honom, att det fanns inget annat sätt att rädda oss på än att ge sitt liv – sitt blod. Joh. ev. kap 21:15 – 19

Dit du icke vill. Orden ringde inom mig. Jag ville inte gå på Bok & Biblioteksmässan i år heller men skulle motivera under tio minuter varför jag skrivit boken om platsen, dit jag inte ville komma.

Gunnel Bergstrand

https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&ei=dzI8VPhV4dXKA_bngcAN&url=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3DndMTX2_GNi4&ved=0CBoQtwIwAA&usg=AFQjCNHJoSH8HXOgE2BGhbth6J_A-9f0Zg&sig2=yjBsNa6–GH8HrUYRy9JVA

Den platsen ledde mig sen vidare till kunskap om försoning genom blodet – försoning med mig själv, försoning med mina minnen. Fotot därifrån är taget den femte september år 2009 med ryggen åt mitt trauma. Längst bort på gatan kommer det tre personen, som går mot mig. För mig betyder det mycket med min referensram till bibeltexter och sammanhang. Ande, själ och kropp kan få besök av fadern, sonen och den helige anden.