Kategori: Personliga reflektioner

Det har gått 20 år sen Viktor dog i plötslig spädbarnsdöd. För min del fick jag möta Viktor en enda gång på hans dopdag. Han var på ett strålande humör vid kyrkkaffet, som hans mamma uttryckte det, en tid efteråt. Jag vet bara, att jag fick bära honom runt bland borden och han log åt alla håll.

Det jag visste om föräldrarna var, att de ville ha Viktors dop i Missionskyrkan för den var liten i förhållande till den stora Svenska Kyrkan. Det jag visste om mig själv var, att jag drömt om att få bli pastor. Den söndagen hade jag fått vara ”pastor” och predikat i gudstjänsten. Viktor betyder seger men inte död. Vid Viktors begravning fick jag plötsligt en gravplats för mina drömmar. Den lilla vita kistan sänktes ner i jorden och en några år äldre syster gick fram och bad ”Gud som haver barnen kär” precis som hon hade fått lära sig att be för lillebror varje kväll, när han skulle sova. Detta gjorde hon spontant vid hans grav. Och vi grät med familjen – vi några från Missionsförsamlingen. Viktor betyder seger. Inte död.

Jag såg mig runtomkring graven och upptäckte vägen på andra sidan stenmuren. Det blev en aha-upplevelse för där hade jag gått som 20-åring på väg upp till prästgården, där min konfirmationspräst bodde. Den vandringen var början till mina drömmars död om en framtid som sjuksköterska, missionär, man och barn och allt som en ung människa kan drömma om. Viktor betyder seger och inte död. Plötsligt fick jag en gravplats för alla mina drömmar, som inte gick i uppfyllelse.

Min konfirmationspräst märkte år 1956, att jag var sjuk, körde mig hem och sen for vi vidare till sinnessjukhuset. Där blev jag stämplad för livet men dog inte. År 1991 vid Viktors grav fick jag en plats att sörja på. Bitarna föll på plats. Jag hade köpt min första dator för att kunna skriva av mig alla besvikelser. Till Viktors dop hade jag skrivit ner predikan för att kunna ge den till hans föräldrar, som jag aldrig sett tidigare heller. Så dog Viktor bara fem dygn senare i plötslig spädbarnsdöd. Viktor betyder seger. Min första nerskrivna predikan på en dator finns kvar och är tillägnad Viktor. Det var en pensionerad pastor som döpte Viktor och min egen kamp om spädbarnsdop eller troendedop var inte aktuell på Viktors dopdag.

Det har hänt mycket sen år 1991. Viktors mamma och pappa tog emot mig i sitt hem många gånger efteråt. Vi delade och delade men aldrig teologi i rätt eller fel tolkning. Det vi hade gemensamt var smärtan att få lämna tillbaka ett litet barn, som man haft till låns. Jag har bara varit fostermamma en lycklig period av mitt liv.

”Sorg är synd ty tillvarons innersta är salighet.” Stava på det den som kan! Jag sörjer över alla män som grälar om den rätta bibeltolkningen på nätet.
Det senaste är helvetets vara eller inte vara och tiden. Ingen behöver komma dit.

Nu är frälsningen dag. Jesus har vunnit seger över både synden och döden. Att lära känna honom är evigt liv.

Den som har det allra mesta av livet bakom sig kan sortera i sina minnen och döstäda. Det sista innebär antagligen att röja i garderober och slänga, sortera papper och slänga. Det ligger inte för mig. (Behovet är uppenbart för mig och besökare). Så det får bli minnen och åter minnen. Det är ju söndag idag. Då skall man inte arbeta dessutom.

Hemma på landet fanns uttrycket ”ett manhaftigt fruntimmer” och då var det en, som kunde hugga i skogen precis som en karl. Senare i tiden skulle jag köpa en bil och fick provköra den med en man, som inte visste, att jag kan köra bil. Efteråt fick jag högsta betyg, när han uttryckte sig så förvånat:

”Du kör ju som en karl!”

Nej, jag skriver inte om det, som kan vara underförstått. Och jag har aldrig huggit i skogen någonsin. Så det så.

Så här på morgonkvisten undrar jag över var gränsen går till att vara ett manhaftigt fruntimmer. Kan det vara vid att kunna köra en skottkärra? Visst är det lite okvinnligt?

En dag när jag var ledig från arbetet på lasarettet satt jag i fåtöljen där hemma och sydde på en hardangerspets. Det var roligt dessutom och min mor gick förbi och log så gott. Så kom kommentaren:

”De´ kunne le ingen tro om dig!”

Redan när jag var 18 år hade hon tydligen gett upp hoppet. Om vad?

Nästan 50 år senare virvlade jag runt bland olika pastorer och frågade vad teologi är för något. Dom blev alldeles ställda och svarade inte. Är det en prestigeförlust för en man att samtala om teologi med en kvinna? I vart fall så svarar dom mig inte de stora pojkarna heller (underförstått Stefan Swärd bland andra). En kvinna är ju som ett ständigt takdropp minsann. Det är inte ett dugg snyggare omdöme.

Så jag pratar lite för mig själv här och har fått rådet av min mentor att katalogisera mitt prat till exempel: ”Kvinnor i bibeln”

Någon teologiskt kunnig man stukade mig med att det var ett undantag i bibeln…..

Förstå mig nu rätt. Jag menar med ett manhaftigt fruntimmer som domare i Israel. Debora är hennes namn.

Foto: Gunnel Bergstrand

Brefvet kom år 1842. I Stefan Swärds Blogg finns uttrycket ”då är vi nere på 1850”. I Sofias Blogg ”Fjärde Väggen” är snacket obegripligt, som förkommer hos Swärd med kommentatorer. En del använder ordet ”tjafs”. Och jag har varit med i detta tjafs sen den 20 mars år 2000. Då hade jag lyckats med hjälp av en support på Telia att knuffa undan stjärnorna, där mitt lösenord skulle stå. Stjärnorna skulle bort först. Sen skulle jag fylla i deras givna bokstäver kombinerat med siffror här och där eller tecken. Minst 8. Jag blir slut bara jag tänker på hur svårt det kan vara att komma ut….Jo, så är det. Jag längtar ut från stan med allt sitt elektroniska ljus – ut på landet där det går att se stjärnorna en mörk kväll. Det är bara i datavärlden, som dom skall knuffas undan först.

Åter till det gamla brevet. Det började med alla provokationer på nätet och jag hamnade mellan stolarna och slog mig illa. Nu har jag repat mig och sitter stadigt. Glider inte av vare sig av knuffar från höger eller vänster. Blir inte rubbad av varken subjekt eller objekt. Fast det tar sin lilla tid att lära sig balans.

Brevet fanns i mina lådor men jag hade inte brytt mig ett dugg. Så fick bokstäverna liv tack vare en folklivsforskare Britt Liljewall, som efterlyst brevväxlingar från 1800-talet.
”Det här är ju intressant,” sa hon. ”Jag har inte läst om hungersnöden förut i brev.” Jag skyllde på att jag inte kunde läsa den gamla skrivstilen. Sen pratade vi om Roparna. Jag ville veta vad hon kunde med all sin kunskap som källa. Resultatet blev att jag fick ett häfte skrivet av en professor i Växjö om dessa profeterande pigor…

Sen dess har jag läst på om Roparna, som gick i gårdarna. Sen dess har jag frågat och frågat olika kunniga personer om vad de grälade om i tolkningarna av bibeltexter och separerade från Svenska Kyrkan. Allt finns i brev och anteckningar, som de gamle varit rädda om. Sen är jag rädd om mitt arv men vill inte tjafsa längre på nätet. Det handlar om vilken referensram och intresse man har av lärofrågor.

Nu handlar det om vem som får vara medlem i en frikyrkoförsamling utan att det finns den bibelkunskapen, som fanns på 1800-talet bland gemene man. Min Hemsida http://www.brefvet.com är uppbyggd sakta men säkert med hjälp av HTML-taggar på en säker grund.

En annan grund kan ingen lägga än den som redan finns nämligen Jesus Kristus. Om honom handlar mitt brev till dig som regel – okatalogiserat.

Det intresserar mig mycket att tre samfund skall bli ett och hur detta skall gå till. För några år sen läste jag i tidningen ”Sändaren” att samtalen strandat mellan Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan eller som det hette tidigare Svenska Missionsförbundet. Samtalen hade pågått över 20 år men strandade ändå. Det är inte lätt, att få ihop mänskliga viljor. Jag är debattglad och har följt flera olika debattforum. Det tar mycket lång tid att fatta var en anonym debattör hör hemma. Det handlar ofta om för eller emot olika bibeltolkningar. Det handlar ofta om att jag tolkar rätt och du tolkar fel.

I Credoakademins debattforum finns de filosofiska tankegångarna, som jag inte begriper. Det fattas skolunderbyggnad för mig och när jag inte begriper, så blir jag irriterad. Det skulle ju handla om kristen tro! Kan den vara grundad på vetenskap eller filosofi? Kan kristen tro vara grundad på teologi?

Jag saxar ett inlägg i ämnestråden: omöjlig bibeltro

”För allt fler samfundsmedlemmar – framförallt Svenska Kyrkans – framstår de traditionella bibeltolkningarna som allt mer otidsenliga i dagens allt mer toleranta samhälle. Att ständigt omtolka Bibeln efter de rådande åsiktsmönstren och ståndpunkterna är således angeläget. Det brådskar!
Samfund, som hävdar Moseboks skapelseberättelse som bokstavlig sanning försvårar eller omöjliggör kristen tro för majoriteten av dagens människor. Sak samma med dem, som envist hänger fast vid Bibelns kvinnosyn och stela könsrollsmönster. Glädjande har framförallt Svenska Kyrkan men även Missionskyrkan härvidlag sökt nya, mer tidsenliga vägar. Tyvärr ofta i hård konfrontation mot mer moralkonservativa krafter och kretsar. En påtaglig modernisering är således på gång, glädjande nog.
Moralkonservatism och biblisk fundamentalism är krafter som måste övervinnas om kristendomen ska förbli en livsåskådning, som moderna människor kan ta på allvar.”
Slut citat

Visst är det så att bibelns budskap är en dårskap inte bara omöjlig! Gud steg ner och blev människa genom Jesus Kristus utan en mans medverkan!

Kan Gud klara sig utan män? Det är frågan.

http://www.credoakademin.com

Kan det vara så att ett nytt ord kommer till när det väl behövs? En självgående gräsklippare måste ju skilja sig från en handdriven eller hur? Kan det vara så att ”självgående” blev betecknande för personer, som tänker själva, hittar vägar att arbeta på – ja, dom går sin egen väg alldeles självgående?!

Astrid E Nilsson, Marseilles ängel, var självgående i allra högsta grad hela sitt liv nästan. Om ordet ”skammad” inte finns i svenska språket som accepterat, så gäller det ändå hennes första 18 år. Astrid blev skammad ända från födseln. En man hade vandrat förbi och stannat till i den fattiga stugan med trampat jordgolv och ständig fukt och kyla. Där hade hon blivit till hos sin mor lätt förståndshandikappad och sin mormor.

En dag när Astrid var 4 år lurade dom vuxna i henne, att hon skulle få ut och åka häst och släde och till och med få dricka saft, när de kom fram. Inget av den lyxen hade hon varit med om förut. Sen var hon skild från sin mor och mormor för gott. Vad hjälpte det att få sova mellan rena lakan? Hon vaknade mitt i natten och gallskrek:

– Jag vill hem!

Finns det något bättre ord för denna situation än att Astrid blev ”skammad” som oäkting eller horunge och så fattig, att inte en sjuk mor klarade av vårdnaden? Ordet utskämd räcker inte. Ordet mobbad fanns inte då. Skammen att vara född utan en ansvarig far blev en livslång börda. Som om det skulle kunna gå att skaka av sig arv och miljö?

Astrid E Nilsson berättade sin barndomshistoria i boken ”Tistlarna stinger” och sen privat för mig. Huvudpersonen fick namnet Gertrud. Hennes upplevda smärta skär som knivar. När fosterföräldrarna gick på julkalasen fick Astrid stanna hemma, som den oäkting hon var. Så blev hon skammad bland många, många andra barn i den tiden.

I vår tid är det barnen till alkoholister eller barn till dem som av olika anledningar finns på våra fängelser, som får bära de vuxnas skuld och skam.

Astrid E Nilsson blev självgående efter placeringar i flera fosterhem av olika anledningar. Senare fick hon möta en faderskärlek i Gud och lämnade sitt liv till hans omsorg. Efter utbildning i England vågade hon gå i hans närhet i den värsta slummen i Marseille. Hon tog sig in i de mest bevakade och illa beryktade fängelserna som besökare. Där delade hon sin ensamhet med de ännu mer ensamma och gav dem en hälsning från himlen.

I Sverige skall vi inte få sjunga ens om Jesusbarnet, som föddes i en krubba för vår skull. Kristendomen skall bort! Som om det finns någon bättre räddning…..någon bättre Frälsare…..

”Ambassadör – sändebud av högsta rang ,….” enligt Bonniers Ordbok Lexikon. Det är kul att slå på främmande ord, tycker jag, som behöver flera ordböcker.

”Teologiskt lexikon” av Per Beskow till exempel har inte beskrivit ett visst ord på samma sätt som Bonniers lexikon. Då handlar det om referensram anar jag. Just nu minns jag inte vilket ord det var, som blev så intressant.

Sent omsider har jag fått kontakt med ”Inre rum” och hittar fler och fler ”ambassadörer” på FaceBook. Det är bara att klicka sig fram till olika intressegruppers program. Om jag fattat rätt så är de regeringens ambassadörer på så kallade öronmärkta pengar. Uppdraget gäller att ge information om olika psykiska sjukdomar hur de fungerar och att personer med psykisk ohälsa inte är farliga eller inte kan bli friska. Uppdraget har pågått länge, fast inte jag har lärt känna det. Just nu undrar jag över fortsättningen efter jul. Personer som mår dåligt i vårt samhäller och inte orkar med livet slutar inte att må dåligt den dag projektet är slut.

Ambassadörerna försöker få till en attitydförändring hos allmänheten och dessutom ge sjukvårdpersonal en bättre inblick i hur psykiska sjukdomar fungerar. Ingen vill vara en Asperger. Ingen vill vara sin diagnos men måste stå ut. Så har jag uppfattat det enkla, raka budskapet. Det är lika lite som jag vill vara ett kroniskt ryggskott. Vårt behov av lite uppmuntran och empati är lika stort för det. Vissa sjukdomar är skamliga. Andra är mindre skamliga. För över tre år sen fattade jag beslutet att försöka bita huvudet av skammen. Vem bryr sig om att jag som ung blev så fruktansvärt skammad av diagnoser? Ingen. Kvar är alla okända eller kända, som inte orkade leva längre. Dom som också blivit skammade. Jag lovade en gång att skriva en bok om hennes liv. Hon skulle berätta och jag skulle förmedla det. Hon orkade bara fram till en julafton i mitten av 90-talet. Då tog hon en överdos, som var noga planerad. Jag hade fått frågan, om jag var förberedd.

Det är advent. ”Vi tänder ett ljus i advent…” i kyrkor och i hemmen. Andra tänder större ljus utomhus och vill påminna om alla som inte orkade med livet längre. (”Större ljus” = en synonym för det ord man tar till då man inte kan stava till det man först tänkte på.)