Kategori: Personliga reflektioner

Eleven

”Kan då en moder förgäta sitt barn så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle jag dock icke förgäta dig.” Jes 49:15

Detta gäller Israel men också var och en som tror på HERRENs löften. För hur många löftena än är har de fått sitt ”JA” i Jesus Kristus och sitt ”AMEN”.

Det hände några dygn innan min elevtid blev avslutad med en felaktig diagnos: manodepressiv psykos, som var för livet. Jag hade lånat min rumskamrats kamera utan att fråga först. Det var bråttom att få ett foto på oss två. Han var inte önskvärd. Mamman hade fått barn efter barn utan ansvarig fader. Hon var deprimerad och uttryckte det. Kan detta vara preskriberat? Kan jag glömma vad de i hans ålder nu berättar idag av att vara oönskad och mobbad som fel på alla sätt?

Bilden flimrade förbi på min skärm. Jag vet inte när jag bjudit på den men jag jag mött en man, som ville följa med på mitt livs svåraste resa i skam till före detta Restad Sjukhus. Det har gått tio år sen dess. Han sa inget. Han fick erbjudande att slippa se min berättelse på film en gång till samma dag. Men han ville vara med när nästa kull studenter såg: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen dess har jag lyssnat på hans berättelse om att vara oönskad och bli utsatt för mobbning hela barn- och skoltiden.

Jag är nummer sju i en barnaskara och har känt intuitivt, att jag var en för mycket född i svår depressionstid på 30-talet. Men det samtalet gick bra att föra med min mor på hennes ålders höst: ”Ville du egentligen ha mig?”

Livet är en gåva från Gud. Det är bara han som kan sätta igång ett liv och sen ta bort luften en andas. Ingen tänker på undret som sker när barnet drar in sin luft och helst ger från sig ett skrik. Barnets lungor har egna luftblåsor som fylls med luft. Genvägen mellan hjärtats förmak sluts igen av ett undertryck och egna hjärtat tar över hela funktionen. Den fanns förut också som möjlighet. Undret sker under några sekunder utan att synas och navelsträngen klipps.

Barnet jag håller på bilden var inte efterlängtat. Men det var min utbildning som blev avbruten några dygn senare. Jag fick bära ett barn till hans mamma och försökte visa hur fin han var. Det var år 1956 sista dagarna i augusti. Sen kom en sömnrubbning för mig, när jag inte kunde sova varken dag eller natt och skulle vaka. Min elevtid tog slut och jag fick inte fortsätta min utbildning efter behandlingen på Restad Sjukhus.

Jag har minst sagt gjort bort mig! 🙂

Skatten

Det var år 1982 som huset där kistan stod på vinden gick ur släkten från far till son från år 1808 då första paret gifte sig. Tyvärr kunde inte jag vara med på auktionen. När huset var tömt och städat senare ville jag gå från rum till rum och fotografera tapeter, dörrar och tak. På vinden upptäckte jag böckerna i denna kista och fotograferade dem. Sen tog jag med dem till min morbror och frågade om jag kunde få dem.

År 1981 fick vi en provöversättning av Nya Testamentet. Då blev jag så inspirerad av en lite förändring redan i första kapitlet i Matteus. ”…vars mor var Tamar…” i stället för mannen ”som födde med…”. (Bibelstudiet finns på Youtube inspelat 40 år senare år 2021 i rädsla för Corona-epidemin)

Det förvånar mig, att det är så liten eller ingen efterfrågan på bibelstudier. Som jag ser det finns hela historien hopdragen i dessa bibelverser med hänvisning till Gamla Testamentet. Vi klarar oss inte utan Guds ingripande, när tiden var inne. Då sände han sin son till frälsning!

Tio år har gått sen min personliga berättelse från år 1956 blev inspelad på plats. Jag fick så djupa sår och skador av diagnosen och behandlingen på ett mentalsjukhus, att de aldrig kunna läka utan Jesu försoning! Såren har gått upp gång på gång och börjat blöda.

Nu är jag 88 år och har spolat av mycket av besvikelser. Det positiva är att jag under alla år grävt djupare i bibeltexter och fått hjälp att tolka skillnaden mellan att inte kunna glömma och att förlåta helt.

En del skall inte glömmas. De skall åtgärdas…

Trängd

Det gäller att hitta sysselsättning! Det gäller att få dagarna att gå! Det gäller att stå ut om värken är för svår! Det gäller att bita ihop, när en inte blir trodd!

Så fick jag syn på en blomklase upp och nerpå bland mina pelargonier. Den hade tappat huvudet och tänkte tydligen blomma ändå. Plötsligt fick jag något att göra som intresserade mig. För det gör inte städning med röj! Jag kunde följa den dag för dag samma tid för att se hur det skulle gå. Och samtidigt lära mig mobilen…

Året var 1962 då jag var väl förberedd mentalt och hade rest till före detta Restad Sjukhus för undersökning. För att få ett lämplighetsintyg till körkort hade minst 5 år gått som Länsstyrelsen sagt måste gå. Nu satt jag framför en ung läkare som läste min sjukjournal från år 1956 bit för bit och ställde frågor. Jag hade förberett mig genom att söka upp en avdelningsläkaren från år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset för att få kraft att möta personalen på Restad Sjukhus igen. Eller systemet rättare sagt. Jag visste, att jag inget fick ifrågasätta! Inte en sekund ifrågasätter jag att jag var sjuk, då jag kom dit. Men sjuk enligt min erfarenhet och även min mors. Jag var dödstrött och ville bara få sova i lugn och ro!

Läkaren fick läsa min journal utan att känna mig. Jag däremot fick inte läsa den på åratal. Det var inte tillåtet utan kunde skada patienten! Nu gällde det bara att hålla sig lugn oavsett deras anteckningar om mig. Jag behövde ett lämplighetsintyg och fick en ny djup skada i själen. Den unge läkaren avslöjade vad det står skrivet om mig, som inte jag visste själv!

Så har åren gått och jag är fortfarande kristen och bör inte brusa upp! Jo, jag fortsatte tro på bibeln och fick körkort till slut. ”Oavsett den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.” Så skrev Länsstyrelsen i ett vänligt brev senare. Det är bara det, att jag fortsatte grubbla över vilken sjukdom jag har för livet och hur den yttrar sig. Det har jag som patient rätt att få veta! Jag fick Medicinalstyrelsen att bekräfta år 1956, att jag fick blodtryckssänkande medicin på grund av den farliga biverkan. Ja, det är min formulering. Deras vänliga motivering är fortfarande obegriplig. Brevet till dem med mina frågor fick inte personalen läsa! Andra breven skulle de gå igenom.

När jag började läsa bibeln på allvar år 1957 var det inte fråga om till vem den var skriven först och främst. Nu är jag glad över att jag inte behövde veta hur församlingarna i nuvarande Turkiet fungerade. Jag fick ta åt mig att Guds kunskap om människan gällde mig personligen också. Det var han som sammanfogat mig i min moders liv och kallat mig vid namn. Det är han som känner mig rätt och älskar mig.

Trängd men inte till döds…

Soppåsen

Här har jag bott inom ett miljonprogram i Angered, Göteborg. Och tänker fortsätta att sopa upp efter mig. Ljudet efter en soppåse från ett tolvvåningshus är högre för den som bor i den mellersta våningen än från ett lägre höghus´ mellersta våning. Med andra ord finns inte möjligheten att lyssna längre. Därför blir det inte längre utläggning med bevisföring. En soppåse är en soppåse – tung eller lätt.

”Vem är hon som blev stigmatiserad av en diagnos och inte vågade bli mamma?”

Bing.com samlar in uppgifter precis som många andra. För det skall jag helst betala mer hos Norton. Men jag går inte på ”den lätte” som göteborgare kallar det att bli lurad på pengarna.

Vi kan bli lurade på värre än pengar! Vi är lurade på orden! Jag går inte på ”den lätte” heller! I 1917 års bibelöversättning finns ordet ”gudsfruktan”. I den statliga utredningen på vetenskaplig grund som fick namnet B2000 är det ordet utbytt till ”religion”.

Precis så. Vi skulle ha religionsdialog och lyssna på varandra för att se vad vi har gemensamt. Det är fråga om allas lika värde och vi infödda skall visa respekt för andras religioner. De som hette Palestina i söndagsskolan bestod av Galileen, Samarien och Judeen. Roths skolatlas No 1 kom ut år 1947. Mycket märkligt datum den 14 maj året efter. Enda demokratin i ett stort område i Mellersta Östern får inte finnas. Alla har inte samma värde.

Akademiker tycker jag står i högre kurs än den totalt utslagne alkoholisten eller narkomanen. Det beror helt och hållet på mina komplex, att jag inte fick fortsätta den utbildning jag gick på ett Universitetssjukhus. Hur nu AI sköter tolkningar vet inte jag. Gissar att min bedömning kallas tolkning. I min tolkning håller högt utbildade läkare varandra om ryggen. Det är en oskriven lag tror jag, att inte gå emot en kollega inför en patient.

Varje dag lovar jag mig själv att inte nämna sinnessjukhusvården någon mer gång. Den bytte till engelska språket i syfte att mildra skammen tolkar jag det som. Senaste svåra ordet som landat hos mig är evidens.

Det är jag mycket stolt över. Kanske att jag vågar använda det någon gång och hoppas det då hamnar rätt.

Vem är hon…

I berättelsens baksida finns inget om henne heller, som går att läsa i min bok som kom ut år 2011. Titel är: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och finns fortfarande att köpa via mig.

Hon hade fått förtroendet att skriva en sammanfattning av innehållet i Gamla Testamentet som det blivit översatt i Bibel 2000. Den sammanfattningen finns att läsa i tidningen Ordfront nr 1 år 2000. Hon var dotter till den kände författaren Wilhelm Moberg och hette Eva Moberg. Hur skulle jag kunna skriva om en Eva, som jag inget vet om? Men budet kan jag, som är rubriken i Ordfront:

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”

Min fråga var under den månad jag läste artikeln om och om igen: Varför är det ingen kunnig i bibeln, som ger oss bibelstudier över Gamla Testamentets texter? Hur kan pastorer påstå att det ingen efterfrågan finns på bibelstudier?

För min del som akademiskt oskolad blev det en veckas morgonandakter i Smyrna närradio. Så upprörd var jag! Kassetterna finns kvar men knappast inga bandspelare.

”Vem är Eva, författaren i hennes egen ålder, som nyligen dog och som skrivit mot Gamla Testamentets Gud i en skarp artikel år 2000?”

Nu vet vi, att inte bara i Sverige utan även i USA är kritiken hård mor Israels Gud. ”Mörkrets makter uppenbaras” är en bok skriven av Jonathan Cahn. Författaren går igenom bibelsammanhang om den ondskan, som spridit sig över hela världen.

”Mörkrets furste stiger ner hotande och vred Han rustar sig för visst…”

Kristendom skulle bort och ersättas med ämnet Religionskunskap i våra skolor. Vi skall minsann inte lära oss gamla psalmer utantill längre! Vi skall lära oss om andra folks religioner i dialog! Allas lika värde…

Inför Gud har vi lika värde. HERREN är en och Jesus hans son. Än så länge är det religionsfrihet att tro på det han sagt:

”Frälsningen kommer från judarna.”

Idag är frälsningens dag!

Kavat och klen

Hon ringde först efter en månad. Inte som hon lovat efter några dagar. Det gick inte att ringa, sa hon. Hon hade gråtit. Så satte hon igång en saklig kritik – en genomgång av min berättelse i boken. Det tog inte mesta tiden av samtalet utan allt som står på baksidan och inte gick att hitta något om.

”Jag har letat och letat och läst om, men hittar inget!”.

Hon lever inte längre men var kurskamrat år 1963 -1964 i längsta delen av utbildning till arbetsterapeut. Utbildningen var lång före och den var efter 1964 för att bli legitimerad. År 1987 var mitt svåraste år. Min far dog, föräldrahemmet såldes och jag var tvungen ta emot hel sjukpension 52 år gammal. Där kommer rubriken in: Kavat men klen.

Anna-Maria gick vid min sida på en promenad och frågade rakt på sak, när allt hänt samtidigt: ”Och vad tänker du syssla med nu då?” Är det så sjukpensionering fungerar? En slutar arbeta och sysslar med något annat precis som att sjukdomen inte hindrat arbete? Så jag blev ställd men svarade:

”Jag har en bok i huvudet!”

Arton år senare 2015 fick jag den berättelsen som en film på ett USB-minne i band. Jag kunde sätta det runt halsen och hade fått ner mitt trauma från år 1956 från hjärnan till ett USB-minne att visa en publik från olika delar av världen på Stora Teatern i Göteborg. Det var en filmfestival. Filmer och berättelser på olika trauman inom psykiatrin – skador av vården.

Än sen då? Än tidigare då? Ortopeden frågade vänligt år 1987 hur jag mådde vid mitt besök. Mitt svar då kom:

”Gråten sitter inte i halsen. Den sitter mellan L4 och L5.”

Den sitter fortfarande där efter alla år och är kanske ett inklämt diskbråck. Det är inte manodepressiv psykos! Och nu är jag inte kavat längre utan bara klen. Och visar baksidan av berättelsen/boken.

På Facebook har jag sett två stiliga killar barnbarn till den Gunnel som dog, när hennes andra barn var född. En dag satte en okänd från min hembygd in en länk på filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” i Facebook på Vänersborgs tråd, att vi som bott där inte glömmer. Framför allt glömmer en inte Restad Sjukhus eller Källshagens Sjukhus. Det blev ett genomslag för filmen och jag själv kunde sätta in foto på bästa sköterskan och hennes man som gamla. Astrid och Åke hade gått igenom manus till min bok år 2010. Fick jag lov att berätta allt hemskt? Detta foto i den tråden gjorde, att jag fick kontakt med Astrids två barnbarn och Gunnels två döttrar.

Det är en solskenshistoria som inte gick att berätta innan jag mött dem på Facebook!

”Vem är Gunnel, 27 år, som dog när hon fött sitt andra barn?”

Vem är Eva som skrev med så vässad penna mot Gamla Testamentets Gud år 2000 i tidningen Ordfront?

Jag älskar bibeln och har ett gott förhållande till den. Jag är förstår jag en överlevare av psykiatrisk vård, som heter något på engelska, som jag inte kan ännu.

Mad är jag inte!

Det hunden Rasmus fick veta

Där fortsätter min historia vid år 1957. Alla mina drömmar om att bli något var raserade. Jag kunde ingenting längre trots att min storebror trott, att det vore bra att passa på att ta körkort. Visst! En strålande idé men sen kom det inget körkort från Länsstyrelsen, därför att jag varit intagen tre månader på ett mentalsjukhus. Visserligen ökänt men ändå. Kunde jag inte ens köra bil, fast jag blivit godkänd i andra uppkörningen?

Livet bara rullade på ändå. Jag måste söka arbete och fick arbete på ett barnhem. Varför det fanns barn där vet jag inte. Barnen var rara och en liten flicka lärde jag sjunga:

”Tror du små blommor bedja till Gud? Fastän du ej förnimmer ett ljud Dock upp till rymden från ängen skön Stiger så sakta blommornas bön. Gör du som blomman beder till Gud…” Där sviker minnet men inte av flickan. När jag sjungit den så många gånger i tvättrummet innan det blev tandborstning, så ville hon sjunga den alldeles själv och visa att hon kunde hela sången.

Sommaren försvann och det närmade sig höst och ett år sen mitt trauma. Då kom skräcken för den sjukdom de diagnostiserat mig med. Skräcken för deras behandlingar blev värre än diagnosen natt efter natt. Ingen hade berättat vad sjukdomen innebar som jag skulle ha för livet. Den var och är för livet. Ingen följer upp och ifrågasätter rätt eller fel. Så jag fick en sömnrubbning igen. Efter en tid ville jag hem för att söka frivilligt. Jag ville vara innanför deras dörrar om något otrevligt skulle hända. Jag var över 21 nu och myndig att skriva på ett papper själv om frivillighet – fri att söka hjälp där de krossat all självkänsla.

Innan detta obehag kom hade jag varit ute och promenerat för att lära mig området. Jag kom till en stor äng utan friskt gräs. Där stod en ensam, övergiven talarstol. Det gick en ilning genom min kropp. Så många tältmöten som jag varit på. Tänk, att få vittna om Jesus! Då hör jag högt och argt rop från en man. Han undrade om jag inte sett skylten om att det var ett skjutfält med skjutbana. Jag hade bara sett den tomma talarstolen och en vacker stig tvärsöver ängen. (En kort repetition av alla mina minnen. År 1958 blev det än värre fara att gå över männens domäner.)

Detta får räcka för denna morgon. Jag sträckläste doktorsavhandlingen: ”Vänskap- värden – vandel Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation av ungdomsnarkomaner”.

Förra rubriken var ironisk med ”JAG och Gud”. Åren har gått. Åtta står för något nytt. Åttaåtta kanske jag får uppleva. Nu är det GUD som JAG ÄR som har presenterat sig för mig. Jag å min sida har räknat upp allt jag inte kan.

Och busken brinner där vi två möttes en gång.

P.S. 2025 06 16

Det är morgon igen efter en lång natt. Jag kollar ”Statistiken” för bloggen och läser ett gammalt inlägg elva år tillbaka och min besvikelse över männens egna revir att blogga och förkunna ordet från Gud: ”Stefan Swärd ryter till igen” men som kvinna fanns ingen chans att bli insläppt i samtalet om tolkningsföreträde.

Jo, jag minns hur envis jag var att vilja få vara men men bli överhoppad konsekvent. Ett av mina försök löd:

”Fräs till du Stefan Swärd! Denna din blogg har betytt mycket för mig teologiskt och akademiskt oskolad. Varför då stanna upp när någon vill samtala om försoningen praktiskt och personligt? Ingen idag begriper det språket om att vara försonad genom Jesu blod. Då måste vi alla bekännande kristna läsa på och lära in Gamla Testamentets berättelser utan affekt, att jag har rätt bibeltolkning.
Jag uppskattar Seth Erlandssons bibelundervisning sen år 1999. Var fanns alla bibeltroende när SKU (Svenska Kyrkans Unga) gick ut stenhårt med obiblisk ”bibelsajten” och nu satsas millioner av skattepengar till att undervisa Svenska Kyrkans personal i RFSU:s lära? Var finns bibelstudier i alla olika kyrkor om vad ett förbund innebär?”
Fortsätt att fräsa till men stanna inte, när vi andra inte fattar olika tolkningsmodeller! Jag gillar Torsten Åhman och han vågade gå emot det osunda inom Livets Ords lära i tidningen Dagen. Han vågade ifrågasätta alla påstådda helanden! Försoning och helande i Jesu sår står det mycket om i bibeln och skall ske här och nu. Helvetet i framtiden vet vi inte mycket om utan Jesu försoning.” Ingen kommentar

D.S.

JAG och Gud

Kan du se oss två stå där i Haga – ett rivningskvarter i Göteborg. Det hade varit min fasta punkt Räddningsmissionen hopslagen med före detta Fyrbåksexpressen. ”Nu skall hela rasket rivas…” Nu skall 34 – 36 bort på Husargatan och hörnet Pilgatan. Inte nog med att fastigheten med alla minnen skulle bort. Jag skulle bort också ur arbetslivet bara 52 år gammal och få hel sjukpension. Det var absolut ingen lättnad. Bara ett enda stort frågetecken: Vart tog kallelsen vägen, som jag fått av Gud och ville ha som tonåring? Kvar var mitt stora JAG, ett stativ för kameran för skärpans skull och så Gud.

En gång fick jag se att någon tagit bort mitt namn vid numret till ”Ungdomsmissionen” ur senaste telefonkatalogen. Det gjorde också ont förutom all värk i ryggen. Hela den var dålig och gick inte att operera var ortopedens svar. I min bibel finns en anteckning 4:2 efter ett bibelstudie som Christa Maria Lyckhage hållit år 1970. Hon tog ur en eller två verser i kontexten, som det heter och stannade där:

9. Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. 10. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nerbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” Jeremia kapitel 1 (1917 års översättning).

Enda anteckningen är i svagt rött numera siffrorna 4:2. Resten minns jag som i går. Vi satt några unga på studenthemmet Jeriko och drömde om att bli besökare på kvinnofängelset Hinseberg, oavsett hur långt från Göteborg det ligger. Det är en riksanstalt. Där blev unga från Göteborg placerade ofta på grund av narkotikabrott. Boken ”Stängda dörrar” var på gång, som hon skrivit tillsammans med sin man Knuth Lyckhage och Caroline Krook. De unga kände inte jag men de tillhörde 68-rörelsen. Jag för min del var äldre och blev senare placerade i gruppen: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Christa Maria Lyckhage, som var kurator på Stadsmissionen undervisade oss i de fyra verben i bibeltexten hur lätt det var för unga att bli uppryckta ur ett bra sammanhang, nerbrutna genom missbruk av droger, dödade eller fördärvade. Till slut visade hon på hur mycket svårare det var för dessa unga att komma igen och bli upprättade.

En dag stod JAG och Gud på angiven tid och följde hela rivningsarbetet i stadsdelen Haga där Räddningsmissionen haft sin fastighet och arbete! Husen revs ner och jag som sjukskriven och nära hel sjukpension upplevde hela rivningen under tre dagar inom mig själv. Hela min insats, alla mina drömmar revs ner bit för bit. Kvar var mitt stora JAG, stativet och kameran. Jo, kvar var min envishet och ”sjukdomsvinst”. Minsann att jag lärt mig framkalla och kopiera svart/vitt under många långa sjukskrivningar. En stund då och då men mest liggande plant på hård bädd för att slippa ryggvärken. Tänka fick jag och läsa fototidningar bildmässigt – läsa gick dåligt, titta på bilder gick bra.

I min bokhylla längst ner finns resultaten av min envishet i album: en släkthistoria från kriget på min fars sida, en släkthistoria från min mors sida ner till ”Roparna” och kopierade brev långt före dess ner till år 1823, en nutidshistoria om tiden inom Fyrbåksexpressen/Räddningsmissionen i färg och svart/vitt. Gud fanns före min tid i Göteborg och allt fördärv och missbruk. Jag började min släktforskning med frågan vem som var först att bli omvänd till Gud. Trodde att det hette farsarv och morsarv. Numera måste jag stava på engelska språket om ”mad heritage” och kulturarv.

Jojo! Jag är högfärdig också förutom att jag kunde reprofotografera gamla bilder, framkalla, kopiera och skriva texter. Jag ville kunna läsa doktorsavhandlingar också. Jag ville kunna förstå men fattade inget! Detta har irriterat mig. Om det finns en doktorsavhandling, som handlar om den första tidens ungdomsnarkomani i Göteborg från år 1955 till ungefär min pensioneringskris 1987, så borde jag väl fatta! JAG hade ju första boendet så nära Skanstorget, som det gick att komma år 1966! Jag såg inga narkomaner där eller handel. Boken heter: ”Vänskap värden vandel – Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation narkomaner”. Författaren är Christer Ahlman som följt femton men tio av dem ingående under återhämtningen. Vi möttes på slutet av 60-talet och har gemensamma minnen och ser allt från diametralt olika håll. JAG och Gud fotograferade rivningen av Haga och har många fina bilder. JAG fick många barn utan att ha någon man precis som bibeln beskriver en övergiven kvinna. Jag har fotograferat dem från slutet av 60-talet. (Någon finns på Facebook utan att jag frågat om lov). Det finns en hel bok med mig som fotograf och författare som heter:
”Det hunden Rasmus fick veta”

Jag längtar efter att ”mina” barn skall få upprättelse! En efter en tills alla är med på VÄGEN…

Lovsång i natten

Det är natt. Vet inte varför sömnen sviker mig. Vet inte varför tankarna går hit och dit över tiden som varit. Lika bra att gå upp och fortsätta berätta minnen. ”Lovsång är inte någon musikstil eller trend,” sa den unga pastorn.

”Jag hade min identitet i musiken och kunde aldrig bli nöjd med min spelning! Kraven blev större och större. Nu har jag min identitet i Kristus,” sa den unge teologen i en predikan för unga.

Så fick jag en länk med sång från Björngårdsvillan i Göteborg av Choralerna på 70-talet av en god vän. Lyssna på Camilla Bengmark gift Brandström i sången om Jesus!

https://www.svtplay.se/video/jRbk7pj/gospel-en-sangstund-fran-bjorngardsvillan-i-goteborg?video=visa

Musikalitet kan ärvas och finnas i en hel släkt. Tro kan påverka men inte ärvas. Fallenhet för ett yrke kan ärvas men inte en kallelse till Guds rike och lovsång i själen. Solisten är släkt med musikern och teologen och farfar/mormorsfarfar var pingstpredikant. Jag för min del har inget gjort för att få ett bibelintresse i arv ända sen slutet av 1700-talet.

Jag ältar inte utan gräver djupare och djupare under Andens ledning i bibeltexter.

Nu är det lovsång mitt i natten. Min identitet sitter inte i en yrkesuniform från 50-talet. Min identitet är i Kristus. (Tack Joel McInnes för din predikan den gången). Jesus har försonat mig med ett svårt trauma i 20-årsåldern. Han har gett mig en rätt diagnos. Det sjukvården misslyckades med totalt.

Jag är en syndare värd att dö för på ett kors för Guds älskade son Jesus Kristus.

Så kom lovsången mitt i natten! Jag är frälst. Jag är räddad undan döden.

En evig tonåring

Det är normalt att vara tonåring. Det är normalt att kastas hit och dit i känslor. Det är normalt att vara påfrestande för föräldrar och omgivningen. Det är normalt att undra: ”Vem är jag?”

Det är inte normalt att förbli en tonåring. Jag läser om en bok på morgonen som Jonas Dagson skrivit och citerar:

”Nytt bokfynd: Jen Wilken skriver om Bibelstudiemetodik – inte bara för kvinnor. I en recension av boken skriver recensenten: ”Wilkin identifierar två viktiga problem bland kristna resurser för kvinnor: De tenderar att vara känsloskrivna och människocentrerade. Alltför ofta går kvinnor till Skriften och frågar inte ”Vem är Gud? ” men ”Vem är jag? ” Den senare frågan har visserligen sin plats, men som Wilkin invänder, ”Varje studie av Bibeln som försöker etablera vår identitet utan att först proklamera Guds identitet kommer att ge partiell och begränsad hjälp. ” Slut citat

Där fortsätter min egen berättelse om eget bibelläsande. Det var år 1958 och jag drömde om en fin bibel i mjukt skinn. Men den var dyr. På min födelsedag blev det så att fem äldre syskon och en moster skickade brev med en femtiolapp var som gratulation. Så lättvindigt men generöst. Det var precis vad en bibel kostade som jag önskade.

Men små, små bokstäver och med bläck är det citerat den vers jag stavade på ständigt längst ner i ett hörn på ett försättsblad. Glöm det som har varit och se framåt! Totalt orimligt för min del som bara ältade det som hänt mig!

Jes 43:18-19 ”Tänken icke på vad förut har varit akten icke på vad fordom har skett. Se jag vill göra något nytt säger HERREN.”

Tonårstiden var förbi och jag var 23 år på väg att utbildas till arbetsterapeut. Till och med det hade Herren hjälpt mig fram till! När alla mina planer på att bli sjuksköterska var spolierade, så måste jag skola om mig. Andra visste, att en kan få vägledning i bibeln. Jag var kränkt och missmodig och visste att det ordet inte finns i bibeln – arbetsterapeut som min syster föreslagit. Så läste jag från Gamla Testamentet något kapitel och något från nya. En dag kom jag till 2 Mosebok 31. Frågan för mig var om jag skulle söka till Stenbyskolan och alla slöjdkurserna där. På 50-talets slut var det ett krav i utbildningen. Här står orden ”…alla slags slöjdskicklighet…”. Det räckte för mig. I min läsning i Nya Testamentet hade jag kommit till ”…tänk på dem som är fångna som ni vore deras medfångar.”

Så klart att mina minnen av bältesläggningar och tvångsinjektioner från år 1956 inte försvann fast kurserna på Stenebyskolan passade mig perfekt! Mitt bibelläsande fortsatte egotrippat efter bibelverser som passade min situation. Jag tog åt mig precis allt som gällde de kända bibliska personernas upplevelser. ”Du sammanvävde mig i min moders liv.” ”Jag är med dig!” ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Fritt ur minnet. Jag och Gud som erkände mig. Flera som sagt ”nej” till mig på olika sätt hade svårt att väga upp tröst från Gud. Det tog närmare 30 år. Då kunde jag förklara för en god vän i Räddningsmissionen:

Gud har sagt ”Ja” till mig!

Hon skrattade till men jag hade fått hel sjukpension och var bara 52 år gammal. Inte lätt att förstå någons tvivel på eget värde och kallelse.

Kan någon förstå ett så segt, gammalt ältande av en tre månade lång vistelse på Restad Sjukhus år 1956? ”Varför lämnar du inte detta bakom dig?” Ständig fråga från dem, som inte orkade höra något av skadan. Jag kunde bli en evig tonåring, som bara brottas med frågan ”vem är jag och varför?”

Gud lät mig hållas i min bibelläsning om bekräftelse. Tids nog har jag fått lära mig att alltid fråga först till vem är bibeltexten ställd?

Så har inte jag läst min bibel. K G Hammar sa i stridens hetta runt år 2000, att vissa har bibeln som en Gud. Jag har bibelns ende Gud och en relation till honom som är barnslig. Jag har en relation.

Minst sagt!

Vägen Del 2

Nu skall du får veta ”vägen, sanningen och ?”. Sanningen är den, att jag bör avsluta bloggandet i min höga ålder. Sanningen är den, att jag inte minns ett dugg av senaste bloggen. Sanningen är den, att jag faktiskt kommer ihåg, att jag varnat. Om tekniken krånglar blir jag nervös. WordPress har ingen representant i Sverige. Det ramsystem jag valde från början tyckte jag bättre om. Sen början år 1990 har jag köpt antivirusprogram av Norton. Det skall inte behövas längre påstår en del, för det är inbyggt i någon brandvägg. Ja, då är det dum envishet, att jag vill veta hur många ”spårare” jag har. Vad är det för skillnad mellan spårare och sökmotorer?

I veckan fick jag kontakt med en kvinna i Norrland var nu gränsen går. Det var roligt för mig, för hon är proffs yrkesmässigt! Här sitter ja´ med mina komplex, att inte kunna stava ens. ”Synonym” skrev någon ”är det ord man tar till när man inte kan stava till det man först tänkte på.”. Vi två har träffat varandra en enda gång, då jag tänkte ge upp och gå hem. Oavsett det intressanta programmet! Hon tog tag i mig och ville prata lite om skam.

Så fanns det bara två platser kvar vid ett bord där Dorothy och Lucy satt från USA. De ville jag prata med! ”Kan du engelska,” frågade jag den okända damen. Försynt skickade hon över ett litet personkort. Där läste jag: ”Översättare, psykoterapeut…” Ja, det gjorde ju inget. Det var en sådan hjälp jag behövde just då.

”Är det jag som skall skämmas?”

Den meningen är från år 2006, när jag skrivit offentligt och berättat om traumatiska händelser år 1956. ”Jag gick ut” som det heter och det hade även de två damerna från USA gjort från ungefär samma ålder 17 år eller 19 år och jag var 20 år den gången. Men att skämma ut sjukvården som jag gjorde var inte bra! Eller som de gjort på liknande sätt i USA.

År 2015 när vi blev sittande vid samma bord på Stora Teatern i Göteborg en kort stund gick över. Kvar är minnet av gemensamma ruskiga händelser. Kvar är vi två som bor i Sverige utan språkförbistring. Vi har samma språk om du undrar…

Så nu kommer poängen med våra föräldrar som lärde oss vägen till Guds hus.

Detta är mina. Anna och David Bergstrand.

5 Mosebok kapitel 19

Min sång i natten

Det är natt och jag vill sammanfatta mina påsktankar.

De börjar med Emmaus-vandrarna Lukas evangelium kapitel 24:13-35. Alltid föreslagen predikotext i kyrkoåret på Annandag Påsk.

I år har jag vänt från tankarna vad Jesus eventuellt berättade som orsak varför han måste dö. Det finns att läsa om i Svenska Kärnbibeln med sina förklaringar. Det finns mycket av forskning kring detta.

I år har jag utgått från att han är VÄGEN att nå fadern för vår skull. Vägen fram till en av de sex givna fristäderna skulle hållas i ordning, så att den gick att nå undan blodshämnaren. 4 Mos 35 och 5 Mos 19. Den förebilden håller i alla tider.

Följ blodfläckarna från början av VÄGEN! Ett felfritt, oskyldigt djur måste dö för att HERREN Gud skulle kunna ge kläder åt Adam och hans hustru. Det hade varit nakna inför Gud men blev blyga av skammen genom olydnad.

Det blev blodfläckar på VÄGEN, där Kain slog ihjäl sin bror. Abels blod började ropa till Gud: Hjälp!

Det blev blodfläckar där bröderna slaktade ett djur och doppade Josefs mantel i. Sen var lögnen ett faktum: ”Vi har hittat hans mantel!”

Det blev väldigt mycket av blodfläckar i Egypten, då det felfria lammet slaktades. För att inte tala om blodet på alla dörrposter!

Lite avundsjuka. Några lögner och vi fortsätter att kivas under VÄGEN år 2023. Vem tolkar rätt? Vems åsikter gäller?

Mina föräldrar var de första, som höll i ordning VÄGEN till Jesus. Det var lätt som barn att nå honom och lära känna honom. De var söndagsskollärare också tillsammans med andra. Sen kom bibeltrogna pastorer och gav bibelundervisning, som inte var snårig.

Jag hade det bra till och med stormen år 1969. Då fick flera nyfrälsta narkomaner återfall och jag fick känna på deras ockulta blandningar samtidigt med deras berusningar. Det kom villoläror, som jag inte sett förut.

Sen kom ”En ny tid – En ny tro”. Den boken har jag läst flera gånger. Västerlänningar tror, att det är ofarligt med meditation och frigörande dans t.ex. Ingen vill veta, att det kommer ur hinduismen!

Ja, så skulle vi bara behöva lyda tolv apostlar från Australien. De står för det som fattas i bibeln (min ironi). Eller detta att vara utan medlemsregister och ekonomiskt ansvar! Det fattar inte jag.

VÄGEN valde mig, som är beskriven i bibeln. Den höll att vandra på under alla år. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Psaltaren 119:105

Klockan har hunnit bli 2.00 2023 04 10

Gunnel Bergstrand