Kategori: En plats för dig

Det kom ett brev

Rubriken är från Pär Lagerkvists dikt: ”Det kom ett brev” den enda dikt jag kunnat utantill i tonåren. På söndagarna skulle det inte vara något arbete men gärna brevväxling mellan föräldrar och barn. Ja, jag är glad i bokstäver, ord och handstilar. Jag är glad över att min storasyster sparat alla brev från 50-talet innan vår mor blev så darrhänt, att hon slutade att skriva brev. Där berättar hon det jag behöver få bekräftat om maktlösheten som anhörig.

Igår kom ett brev från min storasyster, som är 83 år nu och sätter ord på sin maktlöshet år 1956. Det var inte lätt att se på och inget kunna göra.
Detta kallas feedback nu efter 55 år! Äntligen finns min egen berättelse i ord inifrån sinnessjukhuset! Äntligen får mina äldre syskon sätta ord på sin egen smärta att stå bredvid och se på utan möjlighet att förändra tidens sätt att behandla! Äntligen är det tillåtet att tala om hur en psykos kan se ut och att den går över!

Detta kallas feedback. Ja. Någon lyssnar på en berättelse och gensvarar. Så gjorde teol.dr. Sofia Camnerin. Hon fick min bok med eller mot sin vilja:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och gav ett svar på Facebook:

”Hej Gunnel – jag skrev just ett meddelande till dig här på facebook – en slags recension av din bok! Du berättar om smärtan, vägran att bli ett nummer – en ”patient”, du berättar om signaler av hopp och närvaro – som när din bror cyklade till dig med äpplet. Du berättar om starka överlevnadsinstinkter och ett viktigt trots! Så berättar du om vägar till helande – hur din tro har burit dig och att du har funnit någon slags helande – sår mot sår.”

Sofia Camerin finns på Missionsskolan, Lidingö, som jag hade som en hägring under väldigt många år. Den som varit sjuk, blev inte antagen som elev. Där är ett av alla mina sår som ärrat nu. Men med hjälp av min envishet klarade jag av att läsa hennes doktorsavhandlingen i teologi:

”Försoningens mellanrum”

Där är vi nu. Det finns EN som gått vägen före oss och kan allt. Han är modellerad i Gamla Testamentet på så många olika sätt genom personer, byggnader, historiska berättelser och profetior. Som räddaren genom allt.
I mina olika Bloggar finns min kärlek till dessa personer i texterna. Jag älskar kartor och vill veta var jag är. Är detta att vara en fanatiker? Det står till och med i min sjukjorunal från år 1956, att jag är orienterad. Låt mig vara det då! Det enda positiva, som finns om mig i den sjukjournalen är, att jag är snäll mot patienter. Ja, det var därför jag ville utbilda mig till sjuksköterska.

Josef är en modell till Jesu långa väg för oss. Han känner vägen! Det är bara åtta kapitel 1 Mos 37-45 ändå finns där allt! Josef har betytt så otroligt mycket för mig. (Jag begriper inte vad feministteologi är för något.)

Se almanackan här

Vilka juveler!

Vilka juveler! Det gäller Jakobs tolv söner. Det gäller inte att en medalj har en baksida. Det skall handla om en insida av Guds hjärta. Från hjärtat utgår livet. Enligt bibelns språkbruk börjar tankeverksamheten där oavsett vad vetenskapen kan bevisa om hjärnans funktion.

Så när 430 år hade gått av vistelsen och sen träldomen i Egypten för Jakobs söners stora släkt, så var det dags för organisering. Folkets överstepräst gick in i det allra heligaste en gång om året i deras flyttbara tempel, som kallades tabernakel. Det är inte lätt att gissa sig till hur översteprästens bröstsköld såg ut. (2 Mosebok kapitel 39) Det som är intressant är, att den hade tolv ädelstenar i fyra rader och tre i varje. Det intressanta är att de allra flesta ädelstenarna har hårdhetsgraden närmast diamant på skalan. Om jag tolkat en geolog rätt. Ädelstenar blir till i olika miljöer under olika omständigheter och press. Så är den ena inte lik den andra i färger eller skönhet. Slipade blir de unika. Två syskon är heller inte lika exakt. Syskon kan ha samma uppväktmiljö men ändå formas så olika. Jakob var far till tolv söner men de hade inte samma mor. (Syskonen Rebecka och Laban tjänade tydligen inte samme herre. Ingen kan tjäna både Gud och Mammon…Så blev det som det blev.)

Jakob som fick namnet Israel efter sin kamp med den okände var redan i förbund med Herren Gud sin faders Gud och sin farfars Gud. Herren förnyade förbundet med Jakobs tolv söners stora släkter. Här kommer alla olikheter in men Herrens förbund och löften är de samma. Och deras namn skulle vara inristade på olika ädelstenar och finnas närmast översteprästens hjärta till påminnelse inför Herren Gud.

Glöm oss inte vad du har lovat våra fäder!

En karneol, en topas och en smaragd i första raden men vi får inte veta vilken son i ordningen, som hade sitt namn på vilken ädelsten.
En karbunkel, en safir och kalsedon i andra raden men rubin står det i senaste bibelöversättningen i stället för karbunkel…här är tillfälle för studier…
Här är tillfälle för släktforskning och genforskning. (Är jag lik moster eller faster? Vem är jag?)
En hyacint, en agat och en ametist i tredje raden med var sitt namn på någon av Jakobs tolv söner…
En krysolit, en onyx och en jaspis i fjärde raden och tolv är ett förbundstal. Det är bra att upprepa de förbund Herren slöt i Gamla Testamentet med Noa, Abraham, Isak och Jakob. Herrens välsignelse gick genom Abraham till alla folk genom Jesus senare i tiden. Då är det fråga om Jesus som överstepräst inför Gud med oss närmast sitt hjärta.

Vilka juveler!
Det uttrycket har en negativ betydelse på några, som gjort bort sig. Eller hur? Är det inte så att vi också gjort bort oss precis som Jakobs söner gjorde en gång mot Josef älsklingssonen, drömmaren? 1 Mosebok kapitel 37

Bevara mig som din ögonsten!

Det religiösa

Tavlan hemifrån

Livet är fullt av associationer. Predikan igår i Smyrnaförsamlingen, Göteborg satte igång massor. De fromme förr kallade detta efterpredikan, om den helige Ande talade. Jag för min del kom ihåg humorn inom familjen och ett arvsskifte om böckerna.
– Det religiösa ger vi Gunnel!

I går fanns bibeltexten från Josua bok kapitel 18:14-24. En mening ur den texten broderade min blivande mor en gång i tiden med stora bokstäver i början av 20-talet. Ramen är 90 x 62 cm. Den målade jag i blått över det urblekta tyget för 20 år sen drygt. Ramen har samma färg som bokstäverna nu. Detta budskap till vem som ville läsa fanns över mina föräldrars sängar. De hann fira sin 62 åriga bröllopsdag tillsammans innan döden för tillfället skilde dem åt.

Vi vill tjäna Herren,
ty han är vår Gud.

Anethe Carlsson var gästpredikant igår och från Stockholm.
”Sätt ner foten och fötterna och markera som Josua att jag och min familj vi vill tjäna Herren!”
Ungefär det var huvudbudskapet. Och jag var så glad över mina kartor som finns lagrade i huvudet, som är inpräntade på Israels folks vandring genom öknen till löfteslandet. Det går så fort påpekade Anethe Carlsson att glömma Herrens under och bli påverkad av allt runtomkring det vill säga andra gudars läror.

Det är bara att konstatera vad som skett i Sverige bara under senaste 100 åren. Hur fort gick väckelsen över med alla under i ett nersupet land i misär? På en eller två generationer?

Fastrar och mostrar som inga egna barn har kan också få sätta ner foten idag och vara med i ett tydligt:

Vi vill tjäna Herren
ty han är vår Gud!

Den predikan gjorde mig glad med alla mammor och pappor, barn och gamla runtomkring!

En dag närmare målet

Ja, må du leva. Ja, må du leva. Ja, må du leva uti hundrade år…
Än sen då?
Tre fjärdedelar ligger bakom för min del och jag borde vara inne på slutspurten enligt min favorit Paulus. Jag har aldrig förstått, vad han menar med liknelsen om idrottsmannen. Jo, jag förstår, att bara en vinner segerkransen. Det jag inte förstår är varför inte tvåan och trean blir hyllade av Paulus. De har väl också gjort sitt yttersta för att vinna tävlingen?
Paulus uppmanar Timoteus att tävla som segraren. En dag kanske jag fattar poängen.

Nu gäller det delmålen idag. Jag fattar, att de flesta har full almanacka och till och med timangivelser. Jag lever inte någon annans liv och min almanacka är nästan vit för oktober. Där finns inget förrän 18:e, 19:e och 20:e oktober.

Kan det vara möjligt, att jag skall kunna få träffa och lyssna på Ulla Karlsson den 20:e? En kyrka=församling i Göteborg har tydligen kallat henne att tala. Jag gissar, att Ulla Karlsson skall motivera sin tro och vilja att utmana andra till samtal om det motbjudande i påskpsalmerna. Ett exempel var psalmen ”O, huvud blodigt, sårat…” när hon utmanade de anställda till debatt via Kyrkans tidning.

Oss kvinnor emellan, så är jag också debattglad men blir avstängd då och då. Det är männens revir och låt det vara det då! Jag älskar Josef och vandrar i hans fotspår emellanåt. Kartan finns kvar. Vägen är tydlig den går från hemmet med uppdrag att se hur bröderna mår. Vandringen går via Sikem, som har bytt namn till Sykar och kanske heter något annat nu på Västbanken. Där fanns inte bröderna men de hade varit där och gått vidare. En man gav den upplysningen. Bröderna var inte där de skulle. Jag följer Josef på hans vandring upp mot Dotan. Brödernas avudsjuka och hat växer inom dem ju närmare Josef kommer. Helst ville de döda honom. Det stannade vid att de sålde sin bror som slav till egyptiska köpmän.

Ett så mättat kapitel eller bra vägbeskrivning är svårt att hitta som 1 Mos kap 37. Varför läser inte präster bibeln mera i stället för alla utombibliska ifrågasättanden?
Jakob hade blivit lurad av Laban och fick inte sin kärleks brud Rakel först och som den enda. Nu skulle Jakob luras en gång till av sina egna söner! De tog den förhatlige brodern Josefs livklädnad och doppade i blodet av en bock. Ja, förslaget såg lysande ut att slakta en bock, doppa Josefs livklädnad i blodet och sen visa fadern på resten av Josef.
”Den här har vi hittat. Se efter om det inte är din sons livklädnad.”

”Din son.”
De sa inte till Jakob sin fader ”vår bror”. Och Jakob rev sönder sina kläder och ville med sorg fara ner i dödsriket till sin son.
Visst är detta en motbjudande berättelse om hat, mordlust, lögn och blod! Visst är berättelsen en profetia om far och son!
”Gå och se hur dina bröder har det!”

Och sonen sa: ”Jag är redo.”
Visst är det en motbjudande berättelse om hatet mot Guds son, lögnen och det oskyldiga blodet som rann på Golgata!
Visst är historien om syndabocken, som måste dö motbjudande och manteln som sölades i blod! Vi behöver ingen syndabock, någon att skylla på. Ändå lägger vi skulden på någon annan titt som tätt. Vi har ingen skuld i det som händer! Eller?

”Jag har vandrat med Jesus en lång, lång tid och jag är icke trötter ännu.”
Jag behöver en syndabock någon att lägga skulden på.

Davids kamp mot Goljat

En blogg skall vara skriven spontant sägs det. Det kommer att bli spontant för jag har snappat upp Davids kamp mot Goljat i Stefan Swärds Blogg, som jag följer. Mindre spontant är bilden av en utblommad maskros, där frön sprids för vinden. Där kommer min begåvning fram, att kunna prata om tre saker på en gång och förvilla allt för läsaren/ lyssnaren. Det är ett släktdrag från gamla faster. Hon överskattade sina lyssnare och trodde, att vi fattade, vad hon tänkte på.

Nu tänker jag på ett vackert fotografi av en utblommad maskros i storstadsmiljö. Då är det kanske inte ogräs längre utan har varit en vacker gul blomma. Teologen Rudolf Bultmann från Tyskland kom med liberalteologin för storstadsbor, som inget kan om får på landet.

Herdepojken David kunde sina får och han kunde sina fårs fiender. I sitt smått föraktade arbete lärde han sig tro på Gud. Han tränade tillit och förtröstan. En dag fick han i uppgift av sin far att gå och se hur bröderna hade det. Under 40 dygn hade hans folk och inte bara bröderna varit utsatta för mobbning. Ingen räknade med en oansenlig herdepojk, yngst av alla. David vågade ställa frågan vem det var som smädade Israels Gud. Det var det som frågan gällde!

Det är det som frågan gäller idag. David var bara en förbild till Jesus men en viktig sådan. Det oskyldiga offerlammet i Gamla Testamentet blir herden, som sätter sitt liv på spel mot den väldige fienden Goljat. David fällde honom i Herrens namn. Vem är det, som smädar Israels Gud? Vem tar bort skammen?

(Denna Bloggpost tillägnas Carina Ikonen Nilsson, som klarat av att skriva en bok om ADHD och dyslexi trots sitt dolda handikapp.)

Syndabock

Jag behöver en syndabock! Det är visst fel att tala eller skriva i ”vi”form. Särskilt fel är det av präster från en predikostol påstår ”folket” – folket som inte tror som prästen.
Så min Blogg kan inte börja med: Vi behöver en syndabock! Vilka ”vi” kommer en fråga bums. Tala för dig själv du!

Så där är jag nu med en personlig bekännelse: Jag behöver en syndabock – någon att skylla på! Och jag vet, vad jag talar om efter alla femtio åren. Så länge är det, som jag sökt en syndabock och inte hittat någon, som jag är riktigt nöjd med och som håller måttet.

I början var det rektorn för sjuksköterskeskolan, som var syndabocken. Hon ville bli av med mig som elev! Det höll väldigt många år. Sen blev det överläkaren på sinnessjukhuset, dit jag kom frivilligt som 20 åring. Det var ju han, som satte diagnoserna! Det var ju han, som bar allt ansvar för bältesbehandlingarna och annan inlåsning! Nej, han var alldeles för rar och trevlig, när jag kom. Han dög inte som syndabock så länge. Det fick bli några i personalen på avdelningen som syndabockar. De tänkte inte utan handlade bara efter den slentrian, som pågått i åratal.

Åren har gått och jag har arbetat under tiden och tänkt på annat än att söka en syndabock. I vissa tider – livskriser av större format – så har sökandet tagit ny fart. Nu är det riktigt intressant, när vänner hjälper till och kommer med förslag. Kan det inte till slut vara politikerna, som är syndabockarna undrar jag? Det är ju ändå jag själv, som kommit längst i mitt sökande. Politikerna bestämde, att folk som blev arga och oregerliga måste låsas in! (Jag tänker då på Ester Henning en inlåst konstnär under nästan hela sitt liv.) Det fanns gott om arbetskraft att bygga det ena stora sinnessjukhushet efter det andra runt om i Sverige i början av 1900-talet. Det var allas ansvar ekonomiskt att driva dessa. Staten hade ansvaret. Ingen skugga över staten för alla övergrepp på medborgare. En dag kom de ekonomiska kalkylerna. Det kostar staten för mycket att ha så många inlåsta och landstingen och kommunerna…

Snart är det dags för ett föredrag i ämnet ”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga” och jag får inte skuldbelägga den psykiatriska personalen, som eventuellt kommer för att lyssna på min berättelse. Där sitter jag i en rävsax. Ingen vill vara den skyldige och förresten är ju de ansvariga döda sen länge. Varför är det då så känsligt? Varför får inte jag berätta min berättelse? Varför är det så få, som vill köpa min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”?

Tacka vet jag prästerna. De kan verkligen vara mina syndabockar, som inte sagt det som de borde. För visst är det deras skyldighet, att ta itu med övergrepp, försvara den kränkta/kränkte? Visst borde präster stå på den svagas/svages sida?

Fåfängligheters fåfänglighet att jaga en syndabock eller två! Det är sent men inte försent att lära känna honom bättre, som klarar att vara allas syndabock. Det var inte hans fel något men han tog på sig allt. Skyll på mig var hans ordlösa budskap. Han var tyst likt ett lamm som slaktas. Hans uppgift förvrängdes, förtalades och kommer att förvrängas och förtalas. Han blev gjord till synd och förbannelse på ett kors – en påle.

Det räckte inte med en syndabock som förbild till Jesu gärning i liv, död och uppståndelse i Gamla Testamentet. Det behövdes två syndabockar enligt 3 Mos kap 16. Jesus har två uppgifter att dö för synden och att bära bort synden från syndaren till en onåbar plats i öknen.

Jag behöver en syndabock någon att skylla på! Jag fick lära känna Jesus, som dog för mina synder och bär bort dem till en plats dit de inte går att nå igen. Det här är mer än teologi och exegetik. Det är verklighet.

Det står mer att läsa i en tidigare Blogg om detta

Öronmärkta pengar

Trappan upp till Naturhistoriska museet i Göteborg går inte i ett. Det byter riktning men är ändå ingen serpentinväg. Nu har jag glömt hur många steg det var att sega sig uppför. Upp kom jag i vart fall därför att jag måste se en utställning med namnet:
Psykets historia under 4000 år

Det var mer eller mindre en order från en pensionerad arbetsterapeut och lärare inom psykiatrin. Så halkade jag in liksom på ett bananskal i Inre rum. Och det har bara gått ett år sen dess. Så fort hinner jag verkligen inte att fatta vad detta gäller! Och nu tycks projekttiden vara slut snart. Det skall komma ut en bok om Inre rum med deadline idag. Ja, så mycket engelska begriper jag, att manus måste vara inne på tryckeriet i tid men inte i otid. Det är sista dagen idag för redaktörerna på Inre rum. Det var fråga om en projekttid med öronmärkta pengar från regeringen till att börja med. Det gällde att informera allmänheten om psykiska sjukdomar och neuropsyiatriska handikapp.
Nej, jag hinner verkligen inte med! Först skulle jag lära mig vad det innebar att vara ambassadör! Jag hinner ju inte ens fatta det förrän tiden är ute!

En dag skulle jag få ett provnummer av tidningen Budbäraren. En budbärare vet jag vad det är. Så kom tidningen och i den låg en liten lapp från en annan Gunnel, att hon träffade mig på 70-talet. I tidningen fanns en artikel skriven av henne som pastor:
”Jag har Asperger”

Att vara en Asperger är inte som att vara en Bergstrand. Nej, Asperger är tydligen inget efternamn. Det är tydligen ett syndrom. Latin? Jag kunde ingenting. Absolut ingenting om hur det kan vara att ha ett handikapp av den sorten… Gunnel har skrivit en bok till och med om hur det verkar i vardagen bland människor. Kommunikationen måste vara tydlig. Det går inte med tvetydligheter och inte bra med ironi.

Jaha. Och jag som dribblar med orden så ofta och är självironisk och ironisk. Det är dags att lyssna på hur andra kan uppfatta eller missuppfatta. Jag kunde heller ingenting om hur de har det i vardagen, som lever med ADHD. Det var en okänd värld, som öppnade sig, när jag läste boken:
Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

Det finns en tidigare Blogg med namnet Ambassadör. Den har jag läst om och där fick jag en positiv bekräftelse av Sofia Lilly Jönsson. Hon hade sett och kom ihåg.

Om nu tiden har gått ut snart för ett av regeringens projekt att utbilda ambassadörer, så finns Guds den högstes projekt kvar att vilja utbilda budbärare av hans goda vilja om frid på jorden, där nu ångest råder.

Min frid ger jag er, sa Jesus, inte som världen ger. Var inte oroliga!

Här finns Bloggen Ambassadör

u.p.a.

Det är bra med små, små noteringar. Situationen var som allra värst för mig på min födelsedag år 1958 och fem äldre syskon hade skickat 50 kronor var i ett kuvert. Exakt vad jag behövde för att få köpa den bibel jag ville ha i mjukt skinn med övervikta kanter. Längst ner i höger hörn på ett försättsblad står präntat med millimeterstora bokstäver ur Jesaja 43

” 18 Tänken icke på vad förr har varit varit
akten icke på vad fordom har skett.
19 Se, jag vill göra något nytt”

Där är försättsbladet slut i nedre högra hörn.

Som om jag inte kunnat de orden utantill efter ”det” och hållit fast vid år efter år! Hemma bet de ihop och gick vidare. Så är jag och min generation uppfostrade. Men grannens yngste klarade av att få sin far att berätta på hans ålders dar. Mamman tänkte tiga som muren men efter en halvtimma hade hon glömt av vad tekniken kunde åstadkomma och rättade till uppgifterna. Tant Lydia gjorde små justeringar, som kom med på bandet från år 1970 gissar jag.

En dag i den stora förskingringen av barnen från 20 och 30-talet från byn, så fick jag en kopia av den inspelningen. Jag fick en berättelse av alla problem under den stora depressionen på 30-talet med de glada tillägget: ”…men vi var unga allihop och inte rädda för nåt!”

Någon hade varit ovarsam med trassel och linolja på möbelfabriken vid ett tillfälle, så det självantände och fabriken brann ner till grunden. De var dåliga försäkringar och min far var ansvarig för alla. När nästa start skedde som förening med nytt namn så fanns tillägget u.p.a.
Som komplement till grannens berättelse fick jag veta av en äldre bror till mig hur irriterad vår far varit av detta tillägg u.p.a.
– Ingen kan arbeta utan personligt ansvar!
Det var hans svar den gången. Det var hans livsinställning: orsak och verkan.

Inte heller jag lever u.p.a.
Under hela 2000 – 2010 har jag varit med i heta debatter om rätt eller fel tolkning av bibeltexter. Vissa har bara bestämt sig för avstånd till Gamla Testamentetes Gud. Det är intressant, att jag aldrig lagt märke till allt, som de är fixerade vid. Guds godhet har blivit ett dike att ramla i för vissa. Guds stränghet har blivit det andra för andra. Som om inte både Guds godhet och stränghet hör ihop. Fråga Paulus. Han är man och får lov att undervisa!

Jag för min del har insett att synden börjar i mitt hjärta och inte i andras. Kain klarade inte av att hantera sina tankar, sin avudsjuka, sin besvikelse. Han fick rådet av Herren att jobba med personligt ansvar.

När Kain inte klarade detta började undervisningen om i vilket tecken han och vi alla efterkommande kan få segra över avundsjukan och besvikelsen.

Navelsträngen

Det är tio dagar kvar tills min bok beräknas komma ut från förlaget Recito AB. På egen risk. Den bör läsas på egen risk också och jag kommer inte längre att ställa min fråga:
– Vill du och vågar du läsa denna, så skall du få ett exemplar? (Det gällde mina hemmagjorda böcker.)

För mig är det viktigaste kapitlet ”Klänningen” och handlar om min identitet. Den satt i kläderna på den tiden. Den längsta titeln jag någonsin haft är distriktsarbetsterapeut. Jag hade bytt från psykiatrin till fysikalisk terapi och rehabilitering och arbetade tillsammans med sjukgymnaster och ortopeder. I boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är det en sjukgymnast, som klipper navelsträngen till sjukvården. Nu är jag varken personal eller patient längre! Det är skillnad på att bära en vit rock eller en patientskjorta!

På Sahlgrenska Sjukhuset i tjänst som arbetsterapeut fick jag mitt första stora ryggskott på en kafferast. Jag läste Göteborg-Posten och nös samtidigt. Sen var det klippt men nära till hjälp, en rullstol och en ortoped. Han var känd för att berätta allt och det var inne på den tiden. Så jag fick rätt diagnos äntligen och det var en befrielse. Till slut lade han till:

– Du går ingen ljus framtid till mötes!

Det var hans yrkeskunskap om hur min rygg såg ut och vad som var att vänta. Det var sannning men inte hela sanningen. Inte Guds sanning om min framtid.
Navelsträngen då. Jo, det kom en dag hösten 2007, då jag inte orkade längre med alla associationer som flöt upp till ytan och plågade mig. Sjukgymnasterna på Frölunda Specialistsjukhus fick bli ett bollplank. Jag skrev av mig vare sig de ville eller inte ha det ena kapitlet efter det andra. I datorn heter mappen med dessa brev: ”Navelsträngen” efter den allra finaste föreläsningen jag sparat från utbildningarna. Det händer osynliga under för ögat, när ett barn blir fött och navelstängen klipps.

Teologi, anatomi och fysiologi hör ihop. Bibeln har ett obegripligt språk för den som inte vill ha helheten från början. Det står om att tvätta sina kläder i lammets blod. Det står om vita kläder på en skara, som inte går att räkna och som står inför tronen. Genom tro på lammets blod har de skött sina kläder rena under en hel jordevandring. Kläder som varit smutsiga många gånger. De sjuka har blivit friska. Min identitet sitter inte längre i vit rock på sjukhus. Den är i Kristus.

Klippan Kristus

Boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt
går att beställa på forlag@recito.se och beräknas komma ut i tryck den 16 augusti.
Den är indelad i tre delar:
Sår som inte läker
Lex Maria
Ande, själ och kropp eller bara psyke och soma

Jag har lärt mig mycket om upphovsrätt sen dialogen med förlagets personal började och jag har bloggat om detta. Boken slutar och börjar i mitt liv med Guds kärlek genom Jesus Kristus. Tydligen har jag upphovsrätten till ett visst fotografi. Det är inte bara att scanna och kopiera minsann.

Om man trycker på Ctrl och minus några gånger kan man se bilden fullt ut på skärmen. För datorn och hemsida räcker det med 72 dpi men inte för boktryck. Bilden på mig är scannad i 1200 dpi. Tack till alla er, som gjort stora försök att få mig att förstå lite av denna vetenskap. Jag tror inte att pixlar har med saken att göra. Det tar vi sen. Och inte kilobyte heller hur det nu stavas.

Försoningens hemlighet skall jag ta med teologen Sofia Camnerin SMK.

Konklusion

Fattar inte varför det skall vara så många främmande ord, när de finns svenska. Det mest effektiva sättet att få mig att känna mig utanför är att tala på ett annat språk.
I mitt första förord till ett manus hade jag ett ord på latin men det fick jag inte ha kvar för det uteslöt en arbetsterapeut från en sjuksköterskas kunskap eller allmänhetens. Jag tyckte nog för min del att lite faktaspråk gav tyngd åt min berättelse. Det skulle stå varböld och inte abscess. (Vem vet om jag kan stava rätt efter 55 år? Väntar på att min mentor griper in under dagens lopp.)

Mitt manus åkte ner i byrålådan. ”Inte en människa orkar läsa detta,” sa min dåvarande chef på Räddningsmissionen. Jasså. Jaha. Och 20 år senare fick jag frågan vad min berättelse har med Räddningsmissionen att göra. Det var en mycket bra fråga och även detta manus började vägen till byrålådan.

Där blev det stopp. Jag kan slå upp ordet konklusion och börja om från början! Det fanns alltså ingen sammanhållning i min berättelse. Den är som jag pratar om tre saker på en gång. Det fattas ord! Men bilderna finns ju. Titta på dem då!

Första bilden är en celldörr beskriven för en konstnär. Dörren har jag sett en gång på Hinsebergs kvinnofängelse. Anna Myhrman var kurator där under en lång tid och visade mig och mina vänner stort förtroende som besökare. Så en tjej bad mig, att hon skulle få visa sin celldörr, som en stor kassaskåpsdörr med grova kolvar. På bilden syns en liten hopkrupen tjej. Är den illustrationen svår att förstå, att en ung tjej kan ha förlorat sin frihet av olika anledningar?

Nästa bild illustrerar tre olika celler från ett fängelse för män sett inifrån när dörren är låst utifrån. Alla tre ropar till Gud om frihet på olika sätt.
Det är inte bara att scanna konstnärers bilder och använda! Som sagt så finns det en upphovsrätt till bilden. Konstnären lever inte här nere på jorden längre och upplösning skall vi inte tala om! Det håller inte med 72 dpi.
Om Kristus inte uppstått från de döda, så är vi de mest ömkansvärda men nu har han uppstått och vi skall uppstå med honom. Där fick jag in vad min favoritteolog skrivit!

Jag har lärt mig mycket om upplösning och upphovsrätt till bilden den senaste veckan. Tur att jag kan få blogga om det. Konstnären Dagmar Holmqvist kände jag tills hon dog och hon har barn att fråga om tillstånd och barnbarn. De andra då rumskamraten, som har upphovsrätten till den vackra bilden på mig 20 år gammal, leende och full av framtidsdrömmar? Hur skulle jag kunna veta om Ruth, sjuksköterskeeleven från år 1956 lever eller var hon bor och upplösningen är fortfarande väsentlig. Det finns två stora sinnessjukdomar schizofreni och manodepressiv. Ruth och jag delade rum hela första året på sjuksköterskeskolan. Kanske Ruth kunde berätta vilken dag eller natt, som jag fick en av dessa sjukdomar? Om jag dessutom lånade hennes kamera för att få en bild från KK på en patient med en liten baby, vem har då upphovsrätten till den bilden på samma film?
Vem har rätt till barnet, som mamman inte velat ha ens?

I min blivande bok finns alla frågorna ”vem är hon” under olika tider i livet och i bibelns berättelser. Tredje bilden tecknad av Dagmar är från Golgata med Jesus döende i mitten av två döende rövare. Den bilden har för dålig upplösning och jag hittar inget orginal. Boken som skall komma i tryck handlar om att denne Jesus dog i mitt ställe och teckningen finns perfekt återgiven i rätt upplösning i bibeln. Det är bara mig det är fel på om jag scannar in bilden med fel kvalitet och inte lyckas få med illustrationen i min text.

Fjärde bilden av Dagmar finns i färg och det blir för dyrbart i tryck. Det är en kanariefågel, som lämnar sin trånga bur för dörren har öppnats utifrån. Boken slutar med ett orginal med ett barn, som Skaparen själv har upphovsrätten till och inget hellre vill än att leda hela vägen hem. Ja visst. Det var jag, som tog den bilden år 1978 på ett litet barn under en klippa – ett klippbock som brustit. Bilden hade oskärpa. Det var för mörkt och blev för lång exponeringstid. Det blev både över- och underexponering. Så jag brydde mig inte om att titta på resultatet förrän 5 år senare.
Då uppenbarade sig Herren själv i mitt mörkrum Getsemane, som Nils Ferlin uttrycker det i sin dikt. Det kom fram ett kors ur klippan på Hunneberg och ett till genom sprickbildningarna i berget och ett till på det vita fotopappret, när jag vaggade det i framkallningsvätskan.
Och han sa till mig: Jag är med dig alla dagar intill tidens ände.

Det borde väl vara innebörden av konklusion bland alla fragment? Dessa fragment kommer att tryckas nu utanför mitt eget tryckeri. Datorn finns i köksgarderoben och tillsammans med garderoben från hallen kommer tryckeriet. (Jag har en genomgång från tagentbordet till utskrivaren som från hjärnan till munnen ungefär på mina tankar.)

Varsågod!

Den stora rädslan

Det som var ”igår” är ”i förrgår” idag.
Eva lever fortfarande och går tydligen med sin rollator precis som jag gör. En gång i tiden förvandlades jag i ett nu från att ha varit sjukvårdspersonal till patient och efter den allra värsta chocken i mitt liv möttes vi två Eva och jag.

Jag hade kommit in på grund av en svår utmattning och sömnrubbning. Den skulle behandlas bland de allra svårast sinnessjuka 17 patienterna på en avdelning eller flera.(Nej, detta är inte ett syftningsfel. De gick senare med mig från avdelning till avdelning eftersom de tyckte, att jag var bättre eller sämre….)
Jag var placerad i bälte i sängen bredvid den tända lampan, där sköterskan skulle vaka över mig och alla de andra. (Ingen hade räknat med allt jag tog in av kunskap.)

Eva klarade av att häva den chock jag fått av deras rutiner. Hon gjorde det lugnt och effektivt och frågade var jag kom ifrån och blev intresserad av min utbildning till sjuksköterska och frågade efter föreläsningarna. Jag frågade efter papper och penna och om jag fick rita och berätta. Jag började med hjärtat och låg på magen i sängen.

Tredje natten tyckte jag, att vi kände varandra så väl, att jag påstod, att jag inte är farlig, när jag sover. Kunde jag få sova utan bältet? Det sved så i ryggen och det var mitt eget fel. Jag hade testat bältet, när jag blivit så arg över chockbehandlingen och gjort armhävningar i den smala järnsängen. Var de personalen rädda för mig, kunde jag lika väl visa, att jag är stark. Så självdestruktivt.

Eva tänkte noga. Sen gav hon ett ultimatum, att om jag lovade, att hon fick låsa mig tjugo minuter efter sex, innan dagpersonalen kom, så gick hon med på det. Jag lovade och teg som muren dagen efter. För visst var det tjänstefel?

Det är därför jag aldrig någonsin kan glömma Eva.

Astrid berättade på tisdagen, när vi besökte f.d. sjukhuset, att hon hade sin bostad ovanpå denna avdelning, ända tills hon gifte sig. Om någon patient blev svår och personalen behövde hjälp, så blev hon eller någon annan väckt och fick gå ner en trappa och hjälpa till.

Detta är historia, som jag är en mycket liten del av som sjuksköterskeelev och patient i ett. 25 % av befolkningen kan någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa.