Den stora rädslan

Det som var ”igår” är ”i förrgår” idag.
Eva lever fortfarande och går tydligen med sin rollator precis som jag gör. En gång i tiden förvandlades jag i ett nu från att ha varit sjukvårdspersonal till patient och efter den allra värsta chocken i mitt liv möttes vi två Eva och jag.

Jag hade kommit in på grund av en svår utmattning och sömnrubbning. Den skulle behandlas bland de allra svårast sinnessjuka 17 patienterna på en avdelning eller flera.(Nej, detta är inte ett syftningsfel. De gick senare med mig från avdelning till avdelning eftersom de tyckte, att jag var bättre eller sämre….)
Jag var placerad i bälte i sängen bredvid den tända lampan, där sköterskan skulle vaka över mig och alla de andra. (Ingen hade räknat med allt jag tog in av kunskap.)

Eva klarade av att häva den chock jag fått av deras rutiner. Hon gjorde det lugnt och effektivt och frågade var jag kom ifrån och blev intresserad av min utbildning till sjuksköterska och frågade efter föreläsningarna. Jag frågade efter papper och penna och om jag fick rita och berätta. Jag började med hjärtat och låg på magen i sängen.

Tredje natten tyckte jag, att vi kände varandra så väl, att jag påstod, att jag inte är farlig, när jag sover. Kunde jag få sova utan bältet? Det sved så i ryggen och det var mitt eget fel. Jag hade testat bältet, när jag blivit så arg över chockbehandlingen och gjort armhävningar i den smala järnsängen. Var de personalen rädda för mig, kunde jag lika väl visa, att jag är stark. Så självdestruktivt.

Eva tänkte noga. Sen gav hon ett ultimatum, att om jag lovade, att hon fick låsa mig tjugo minuter efter sex, innan dagpersonalen kom, så gick hon med på det. Jag lovade och teg som muren dagen efter. För visst var det tjänstefel?

Det är därför jag aldrig någonsin kan glömma Eva.

Astrid berättade på tisdagen, när vi besökte f.d. sjukhuset, att hon hade sin bostad ovanpå denna avdelning, ända tills hon gifte sig. Om någon patient blev svår och personalen behövde hjälp, så blev hon eller någon annan väckt och fick gå ner en trappa och hjälpa till.

Detta är historia, som jag är en mycket liten del av som sjuksköterskeelev och patient i ett. 25 % av befolkningen kan någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa.

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......." Visa alla inlägg av Gunnel