Kategori: Memoarer

Mitt val är gjort… Del 2

”Om man anser att Svenska Kyrkan är som samfund, så tillhör man inte två,” ungefär så uttryckte distriktsföreståndare Raneskog sig i undervisningen för oss unga år 1954 inom Missionsförbundet. Mitt val var lätt. Alltså gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag hade aldrig bett, att få bli medlem där. Medlemskap eller lärjungaskap det är frågan.

Nu har jag äntligen fått den fråga, som jag längtat efter: ”Vem är kyrkan?” och uppmaningen: ”Berätta” fast det var jag, som ville lyssna. Det var hon, Anneli Jäderholm, som skulle berätta om Jesus och existentiella frågor i fredags. Det var tillsammans med teologen och exegeten Ola Sigurdsen i Domkyrkans församlingsvåning i Göteborg. (Till höger i spalten över länkar finns Anneli Jäderholms hemsida för mer information)

Äntligen kanske det kommer att lossna och vi får till ett samtal mer än på Facebook!
Kan det vara, som jag tjatar om i alla sammanhang, att det fattas bibelkunskap? Är det inte så att alla kränkta människor längtar efter upprättelse men inte vet hur det skall gå till att få den?
”Psykiatrin har misslyckats!” Så sa en läkare och lade till att hon själv aldrig skulle orka arbeta inom den vården. Av tusen sjukhusplatser, som försvann genom psykiatrireformen, återstår visst ett hundra. Förklaringen är, att vi fått så bra mediciner. Tro det den som vill och har erfarenhet.

Mitt val är gjort. Jag valde bort den stora sjukvården som arbetsplats och gick ut i tomma intet utan fast anställning och lön. Det hette i slutet av 60-talet, att man gick ut i tro. Min tro var slut efter ett år. Sen måste jag ha lite mer bibelkunskap och gick på bibelskola.

Efter 20 år inom Räddningsmissionens ramar fick jag veta av en pastor/psykoterapeut, att jag måste vara hjälpt själv, innan jag kan hjälpa andra (underförstått utslagna). Det var så dags men jag fick skylla mig själv. Det är inget strongt i det, att bära på ett trauma år efter år ensam, bita ihop och gå vidare.

Så det är bara att leta bland mina bloggar om tabernaklet i öknen beskrivet i bibeln. Där står det i detalj om hur en människa skall kunna bli upprättad och försonad med Gud. Det står inget om att en kränkt människa skall ta på sig en offerroll. Det står inget om skådespel heller. Israels folk lydde Gud och utförde ritualerna och tjänsterna under 40 år i öknen utan att fatta den djupaste innebörden och det profetiska i upprepandet. Jesus är den syndabock vi behöver. Bara han orkade bära all världens synd upp på skammens påle. Han blev utskämd som en rövare och ogärningsman. De spottade på honom och hånade och slog på hans väg till korset.

Upprättelsen i mitt liv har gått den vägen genom alla berättelser i Gamla Testamentet. Varför då bli stigmatiserad av några verser och sen förkasta hela Jesu försoninggärning?
Han kan upprätta fullständigt! Män och kvinnor får samma försoningsgrund (av silver) att stå på sida vid sida. Psykiatern med all sin teoretiska kunskap är inte högre än den stukade patienten i ett tempel för Gud! Varje enskild människas kropp är tänkt till ett tempel åt Gud tillsammans med andra.

Så enkelt är det med teologi och psykiatri.

Mitt val är gjort…

Som sagt. För den som är morgonpigg är det lätt att vara bland de första vid vallokalen. Luften är sval på morgonen och det har höstat till sig. Pratglad som jag är, så blev det tillfälle både före och efter valet. Efter valet får jag veta, att Kd är högern och Jesus vänstern. Hur fick jag fram detta samtal? Inte nog med det. Vi fick ett bra samtal om mobbning också av någon anledning. Jag fick ett namn till och med och har googlat på en tapper för detta elev, som vågat ta initiativ mot fortsatt mobbning i skolan.

”Mitt val är gjort” och det finns melodi och fortsatt text. Det sjunger inom mig och jag var bara i 10 årsåldern vid första valet med två olika partier. Det var två halvstora barn mot två föräldrar. Det var söndag då som nu och en enig fråga var:
”Är vi tvungna, att gå med till kyrkan?”

Mor Anna brukade aldrig predika men då kom ett par tårar i hennes ögon och så sa hon något obegripligt för mig.
”Den dan kommer då ni ingen kyrka har att gå till.”

Så var den debatten slut. Vi stod vid köksspisen och jag gjorde mitt val i huset, som blev mitt hem ända från födelsen. Ingen såg vad som skedde inom mig men kärleken segrade.

Mitt val är gjort! Deras val var gjort! Mormor och morfars, farmor och farfars och farmorfars var gjort. Ändå är och var det helt frivilligt för var och en av dem! Schartauaner tror jag gör om det varje morgon. Tänk, så vackra tavlor det fanns förr med bibelspråk. Jag har undrar mycket över den stora broderade tavla, som hängde över mina föräldrars sängar. Den har ingen vanlig liten text, som går att hitta i andra gamla hem eller på foto i böcker.

josuaVi vill tjäna Herren

Sammanhanget avgör allt om det nu var min far, som föreslog vad min mor skulle brodera som text. Det blev försent att fråga. Sen dess har ju jag blivit så intresserad av teologi och tolkningar inte minst. Det går att debattera hur länge som helst, om vi har en fri vilja eller inte. Israels folk skulle lämna slaveriet i Egypten och gå ut i öknen för att fira gudstjänst på Herrens befallning via Mose. En dag var hela folket befriade efter stora test mellan Gud och Egyptens olika gudar. Ja, det kom dagar då alla under som skett blev glömda och klagandet satte igång. Ändå längre fram i tiden ställs allt på sin spets. Josua har tagit över ledningen. Inget är bra. OK, gör som ni vill då! Utse andra ledare, andra gudar men ”jag och min familj vi vill tjäna Herren.” (Fritt ur minnet efter Josua kapitel 24)

Det kan debatteras hur länge som helst om predestination. ”Jag är ingen lekboll för nyckfulla öden…” Det går att Googla på sångerna, som ringer inom mig idag. Gissar på Lewi Pethrus och Allan Törnberg som textförfattare. Mitt bloggande sker spontant.

Mitt val är gjort…

Kvalificerat struntprat

Det gäller visst att ha en bra rubrik om någon skall läsa eller lyssna. Det finns trix med andra ord. Ibland måste det få handla om struntprat för att dölja irritationerna. Då är det en fördel att kunna stava rätt till att börja med. Skall det inte vara ett ”s”, som jag vill ha i ordet? Jag hade avväpnat mina motståndare i debatterna mer än en gång med mitt ”kvalificerat struntprat”. Annika ledsnade på detta obildade och jag fick en vänlig upplysning om hur det skall stavas. I så fall.

Jag håller på med samtalsterapi av den enklare sorten nu. Det är en ny dator, som skall få mig att fatta det mest enkla på jorden. Eller i himlen där hans arbetsverkstad ligger och snurrar. Just nu kommer jag inte ihåg hela ordförrådet från hans sida. Mest är det ”Försök igen”. Ja, det låter ju vänligt. Men för mig är detta en tolkningsfråga. Det är skrivna ord utan röst. Jag kan inte följa ögon eller gester. Jag kan tolka fel och tappa balansen. Bli irriterad. Det är det, som denna samtalsterapi går ut på. Jag skall lära mig lugn. Inte brusa upp. Inte ge upp. För det är ju andra gången minst, som jag ligger i hårdträning.

Vad är friskt och vad är sjukt? Det närmar sig Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Det känns som att jag skall försvara en avhandling mot flera opponenter under tio minuter på Recito Förlag. Väl att jag går i denna samtalsterapi med nya datorn. ”Försök igen” eller för det första ”Fel lösenord”. Problemet är bara att datorn och jag har olika uppfattning om vem jag är. Av andra har jag fattat att datorn är mer intelligent. Bara det kan irritera. Kan jag inte få tro, att jag är samma Gunnel Bergstrand på två olika konton?

Precis så är det i verkligheten också. Jag har varit sjuk men blivit frisk. Jag är svårt rörelsehindrad men känner mig frisk. ”Försök igen”. Träna, träna, träna. Gärna Vättern runt på cykel. ”Fel lösenord” ”Det går inte att göra så”. Ja, det sista är väl den längsta meningen i vår samtalsterapi datorn och min. Jag är lugn. Än så länge.

Det finns vissa saker man inte skall sopa under mattan och glömma. Det är vikten av det första mötet mellan människor och särskilt mellan en sjuk och en frisk. Därför känns det som att jag skall försvara en avhandling, som tagit mig över 50 år att skriva. Jag var tjatig då. Jag är tjatig nu med mitt:

”Man gör inte så mot en patient!”

En patient är alltid i underläge och kan inte skaka av sig sin sjukdom eller trötthet. På 50-talet som min historia gäller skulle den diagnos, som man fick då gälla för hela livet. Diagnosen lämnades till högre instanser. Journaler skall visst sparas i minst tio år. Inte så på Restad Sjukhus – ett sinnesjukhus, som inte fick bättre rykte av att byta namn. Det gäller hela Sverige. Där var det för evigt enligt det svar jag fick år 1962. För då var jag ledsen. Det är normalt. Det går inte att jämställa med en depression. Det är inte sjukt att vara glad heller för den delen.

Snart är det val och det går att personrösta. Om någon har de psykiskt sjuka eller alla utförsäkrade på sin agenda är jag villig att byta parti. Ett samhälle blir precis så bra som vi är mot de ofödda, barnen eller de svaga. Efter valet gäller det att hitta rätt lösenord för att få vara med och påverka.

Mitt livs trasmatta

Dokumentären om bildhuggaren Eva Spångberg kan ses 28 dagar till via dator.
Mitt livs trasmatta

Jag kom hem från ett besök på Sahlgrenska Sjukhuset och hade ett mail:
Ser du TV2 Mitt livs trasmatta nu?

Det står bara den direktfrågan från en pensionerad ”Sahlgrenare” och ny bekantskap. Det regnade nästan hela eftermiddagen. Jag hade gått till spårvagnen mellan skurarna och hann fram tills nästa skur kom. Då hade jag rundat hela gamla delen av Sahlgrenska Sjukhuset och hittat rätt.
Här fortsätter mitt ältande. Persiennerna var nerdragna för alla fönstren. Jag ville veta var jag var och frågade efter en timma, om jag fick dra upp en. Det var bara att konstatera hur tätt de byggt och vilken insyn det var från före detta elevhemmet in i sjuksalen. Det var obehagligt nära. Jag hade suttit i en besöksstol precis där jag blivit fotograferad nästan 60 år tidigare som sjuksköterskeelev. Minnena strömmade över mig.

*********************

Det är mitt fel, att fotot är felvänt! Berättelsen finns i bokform och berättelsen blev filmad. Så klart jag trodde, att någon annan gjort fel. Inte jag inte men GS är spegelvänt! Det är jag som skannat! Inte Google över mina texter och bilder heller…

Helfigur 1955104Sjuksköterskeeleven år 1955 i backen framför elevhemmet

Går det att förneka minnen? Den gamla som fick mitt besök i lördags hade berättat sina minnen från kriget år 1940 i Norge. Nu gick det inte längre att tiga med dessa barndomsminnen. Det var hennes livs trasmatta. Åskovädret hade gått över och jag hade sett det gamla elevhemmet alldeles inpå. Kunde man gå mellan byggnaderna? Den gamla damen – i förhållande till den ännu äldre damen, som fick besöket – teg om sitt och satte sig igen och fortsatte att lyssna. År 1940 var hon elva år. Jag var bara fem år och samtidigt i hennes berättelse gick dokumentären i repris på TV2:
Mitt livs trasmatta
Hon som fick mitt besök berättade för första gången om sina barndomsminnen. Kan någon bära allt detta så många år för sig själv? Det var hennes livs trasmatta.

Detta är inte min ”trasmatta” bara orsaken till att boken blev av. Det är inte jag, som skall skämmas över en utmattning och brist på sömn under ett år som elev på Sahlgrenska Sjukhuset! Det är inte jag, som skall skämmas över alla psykiska övergrepp inom sinnessjukhusvården på 50-talet! Det är bara det, att jag blev ett ögonvittne och fick ett trauma.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Boken finns att köpa igen i mitten av augusti och jag är engagerad i NO MORE om slentrianmässig, felaktig bältesbehandling inom psykiatrin. Min berättelse är filmad på plats och visas för studenter på studiebesök på Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg. Filmaren konstaterade bara, att det var svårt att filma före detta elevhemmet på Sahlgrenska, där jag bott. Varför fattade jag inte för ett år sen snart. Nu fattar jag. Jag har sett varför i lördags.

NO MORE Bältesbehandling inom psykiatrin…

Dokumentären: ”Mitt livs trasmatta” kunde jag se via datorn igår. Bildspråket håller.
Eva Spångberg lever inte längre men allt vittnade om hennes relation med honom, som tar vara på allt och gör något fint av det. Om man vill…

Så vill jag också att mitt livs trasmatta skall se ut, när han skär ner den från bommen.

Klockan går mot natt

Rubriken är given och gäller en blåklocka fotograferad i månljus. Inte vilket månljus som helst utan början till en röd måne. (se http://www.blommar.nu)

Därför fortsätter jag med mina barndomsminnen. Nej, de kan man inte bygga en teologi på. Det vet jag. Däremot är det mycket viktigt att vara rädd om den kunskap, som gavs i barndomen.

Jag var tolv år men inte tretton när vanlige pastorn predikade i Missionskyrkan. Gunde Raneskog blev senare både distriktsföreståndare och riksdagsman. Året var 1948 och bibelkunniga visste, att Jesus skall komma tillbaka. Precis som han lovat. Först måste judarna få komma tillbaka till sitt land. Det var det som hänt. Nästa fråga var alla hot och krig de utsattes för efter den 14 maj och skulle Jesus komma tillbaka nu?

Ur den predikan kommer jag ihåg en enda mening:
”Den bästa bön vi kan be är: ”Tillkomme ditt rike!”

Det är det fortfarande. Klockan närmar sig natt. Och jag länkar till
”Tankar i natten” av LeoH

SKR-och/eller Svenska Kyrkan utlys en sorgedag

Det finns flera SOS till vårt folk och även från en socialdemokrat om de allvarliga läget i Sverige i politiken. Vi är förblindade av religionsdialog och ser inte vad vi förlorat genom vår kristna tro! Får vi inte tro på bibeln i vårt eget land?

(Bibelhänvisning till ”Klockan går mot natt” är Apg. 2:20-21)

Marias val

”Förvirrande debatter” är en av mina rubriker. Det är mäns bloggar och bara kyrkliga, kunniga. Det som gör mig mest ledsen är mina egna svagheter att vilja ha rätt och visa att andra har fel. Sofia har gett mig rätt. Vi har fått en fri vilja: ”Ja”

Hur kan då någon ägna så mycket tid åt att leta fel i P.P.Waldenströms försoningslära? Skrev han inget bra citerat från bibeln? Och fanns det inget bra uträttat bland alla kvinnliga bibelkunniga inom Örebromissionen?

Så klart att jag helst skulle vilja slippa min nyfikenhet på vad prästen Dag Sandahl skriver. Analysen fortsätter över en ruinerad kyrka.

Analysen fortsätter om kyrkans förfall. Är det kvinnornas fel?

Gärdhems kyrkoruin 2011Gärdhems kyrkoruin

Det är bara det, att det är karlgöra att laga tak. Män har mer muskelstyrka än kvinnor och taket i Gärdhems kyrka blev inte skött. Det regnade in. Så småningom blev kyrkan förstörd. Senare blev den en ruin och var det när min klasskamrat guidade mig där sommaren år 2006. Tidigare hade det varit kyrkogårdsvandring i min hembygd Norra Björke.

Det är precis så det är. Män blir inkallade till krigstjänsgöring, om det är krig eller krig hotar. Det lär vara orsaken till att kyrkan i Gärdhem inte blev skött. När krigen var slut fanns inga pengar till restaurering. Så fick förfallet fortsätta med gamla kyrkan. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Blev församlingen skött?

Ur Lukas kapitel 11 och Svenska Folkbibelns översättning:

Jesus hos Marta och Maria
38 Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. 39 Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. 40 Marta däremot var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning, och hon gick fram och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” 41 Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. 42 Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne”

Jag funderar mycket över vad Jesus ansåg vara det enda nödvändiga i förhållandet mellan allt som behöver göras å ena sidan och å andra sidan denna fria vilja att prioritera ett lyssnande till Jesus.

”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!”
Ur Missionsbefallningen till Jesu lärjungar Matteus 28:19-20

Är det kvinnorna fel, att gudstjänstbesökarna försvunnit? Får inte jag som kvinna berätta om den undervisning, som Jesus gett mig?

En fågelskrämma

Det blir ingen Del 4 av Kökssoffan.
Det var mötet med min hembygds barndomsvänner, som satte igång alla associationer vilka som suttit på kökssoffan i mitt föräldrahem och alla barn, som haft den som sovplats på natten. Sen började jag att skämmas över mitt ironiska slut om kyrklig konst som värdefull. Som håller på att gå förlorad…

Sen dess har jag hittat en blogg av en kvinnlig präst. De var kvinnliga pastorer och präster, som jag önskade nå och trösta från början. Men misslyckades. Mina kunskaper räcker inte till. Jag har inget akademiskt språk och ingen ville ens bli facebookvän med mig. Förbittrad? En gammal käring?

Inte alls. Hur fräsch som helst och på bettet. Lite adrenalin bara…
En man skrev något om att det inte räcker som teologi med barndomsminnen. En vänlig liten känga bara. Och jag skall inte lägga mig i det jag inte begriper något om till exempel Calvin och utväljelse åt olika håll.

Storasyster lämnade landet för snart 60 år sen och fattar inte varför jag klagar på Svenska Kyrkan. Men Svenska Kyrkan är inte som våra grannar var i vår barndom och ungdom. Den har utvecklats! Och Missionskyrkan är inte som den var heller. Den dog ut och revs. Så kan man inte bära sig åt med Svenska Kyrkan bara ändra innehållet. Bara ta bort talet om Jesus som uppståndelsen och livet och enda vägen till fadern i himlen.

Nej, nu skall vi vara toleranta och ha religionsdialog. Ingen får skriva något längre på någons näsa. Ingen får påstå, att så här står det skrivet i bibeln! Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Vem kan rabbla de gamla buden? Å andra sidan var de fel? ”Du skall icke stjäla.” Och hur var det nu med beläten? Konstigt ord. Husgudar då? Var det inte Rakel, som stal sin fars husgud, gömde den och ljög om att hon inte kunde stiga av sadeln på riddjuret? Kan konst vara viktigare i en kyrka än budskapet om Jesus som Guds son?

Bär ut eran gud i trä och sätt honom i grönsakslandet får ni se om han kan hjälpa er!

(Bäst att läsa på lite mer i bibeln, men där står det! En profet vågade driva med folket! Det behövdes. De hade övergett en mäktig, levande Gud och utvalt andra gudar.)

Hänvisning till profeten Jeremia kap 10

Himlen är här

Kvinnlig präst är modigare än manlig präst? Läs Helena Edlunds blogg här

Kökssoffan Del 3

Nu var det nära, att jag tappade tråden! Hur kom jag på en sådan idé, att skriva om kökssoffan hemifrån? Jo, jag tränade på att komma ihåg namnen på hans fyra söner och klarade tre. Sen for jag till min hembygd och kunde möta dem och särskilt då honom, som fyller 60 år idag. (Grattis sånt står på Facebook). Han har suttit på min kökssoffa och druckit hallonsaft hos mor Anna som barn.
Hans far, som skulle begravas har suttit på samma plats många gånger och hans farfar var målare en gång i tiden. Linus målade denna soffa för första gången och jag den senaste. Pedantiskt också. Jag har haft mina läromästare att titta på.

Snart finns det ingen äldre att fråga. Visst var det ont om arbete och pengar på 30-talet och en stor depression! Att min storebror sovit på halmmadrass i kökssoffan som barn gjorde mig ändå förvånad. Det var ju ingen status. Att de gamla hyresgästerna på andra våningen från långt inne i skogen hade halmmadrass i utdragssoffan i köket, det minns jag. Men hos oss – var det möjligt?

I vart fall ökade standarden med eget rum uppe på vinden för storebror. Till och med jag, som är yngst måste lämna kökssoffan som sängplats på natten. Inte för att jag blivit stor nog att dela rum med äldre systrar. Det kom en ny, som behövde platsen. Kriget hade kommit och var hotfullt nära. Obehagligt även för ett barn. Vi fick inte ha tänt lampan i köket ens utan svart rullgardin utan springa upptill så att fienden inte skulle kunna se vårt hus. I den vevan fick vi som många andra ett finlandsbarn.

Huset som pappa köpte som ungkarl år 1919 fanns nästa nybyggt då. I den stora stormen år 1917 blåste massor av träd ner. De måste tas tillvara och sågverket kom till och husen runt järnvägen. Det var redan ”Telegraf och telefonstation” i huset med givna namn. Så i ”väntrummet” samlades alla finlandsbarn ”med lapp om halsen” och tolk från Trollhättan och mammorna, som skulle ta emot. Kökssoffan blev hans sängplats den som varit min närmast mamma och pappas sängkammare.

Nu är jag framme vid poängen varför det blev en del 3 av kökssoffan. Det kom en dag, då jag ville veta hur mor Anna klarade finska språket. Hur visste hon vad han ville ha sagt? Jag märkte, att han blev rädd, när vi lekte ute och det hördes ett flygplan. Då drog han mig i handen och ville ha med mig till källaren snabbt. Mamma berättade, att det var svårt. Hon hörde, att han låg och grät i kökssoffan första kvällen och kunde bara hämta en näsduk och ge honom. Det kom hon ihåg. Vilken maktlöshet, att inte kunna språket! Dagtid hade de varandra så klart nära till grannarna, som också hade finlandsbarn. Som vuxen kan jag läsa på om krig men aldrig, aldrig fatta ändå. Som vuxen kan jag fråga den som blev kvar i Sverige men aldrig, aldrig förstå värdet av fred.

Lite predikande också så jag inte alldeles tappar stilen. ”Samla er inte skatter på jorden där mott och mal förstöra och tjuvar bryta sig in och stjäla.” Att en sänglåda i en gammal kökssoffa kan bli maskäten är inte konstigt. En fabriksgjord med friskt trä har större förutsättningar att klara sig. Vad värre är, det är med mask i oersättlig kyrkokonst! Eller?

Jag såg till min fasa på begravningsgudstjänsten i torsdags i hembygdens kyrka, att aposteln Bartolomeus i trä blivit angripen av mask och förlorat lite av höger fot. Det är stora värden, som gått förlorade minsann i kyrkan.

Kökssoffan Del 2

På vänstra sidan av kökssoffan hemma brukade besökare sitta. Detta gällde inte våra privata mattider utan tiderna emellan. Rummet innanför köket var sängkammaren och innanför den salen. Salen användes bara vid högtidliga tillfällen. Enligt ett barnbarn sov aldrig hans farmor, så varför skulle hon få ett nattlinne i julklapp. Det undrade han över. Visst var hon uppe tidigast och måste ha ett stort brödbak klart innan telefonväxeln öppnade.

Det var en parentes med barnbarnets fråga före en jul och dags för julklapp. Barnbarnen fanns inte när Norra Björke blev automatiserat år 1948. Innan dess var mor Anna centrum i socknen utan att synas. Hon svarade vänligt ett ”Björke” varje gång det ringde och hon fick gå ifrån sina andra sysslor. Det var bara tjugo abonnenter de första åren. Nu gäller det att inte tappa tråden i mitt berättade om kökssoffan och alla minnen den väcker. Mor Anna dog år 1983. Tio år senare mötte jag en äldre dam hemifrån, som tyckte det var så roligt, att jag påminde i utseende om min mor. Mig hade hon inte sett sen min barndom.

Då kom hennes barndomsminnen upp. Hennes mamma var sjuk, så svårt sjuk, att de hade blivit skilda åt. Hon fick sitta på kökssoffan och berätta, att hon ville ringa till sin mamma. Det kunde jag inget om. Jag ser den gamla damen framför mig och försöker förstå hur det kändes att förlora mamma som barn.

telefonväxeln168Telefonväxeln och Telegrafstation

Vi minns tillsammans på en hemvändardag eller som i torsdags på en minnesstund efter en begravning. Snart finns det inga äldre att fråga om barndomen. Då kanske de är bra att berätta för de unga om hur det var utan mobil – utan att kunna få prata med sin mamma.
”Vi vill kunna nå dig,” sa de på bensinstationen, när jag hyrde en bil. De ville ha mobilnummer till mig! Jag använder inte mobil och kan inte numret! Däremot kan jag fortfarande räkna upp vilka nummer abonnenterna hade i Norra Björke – nästan upp till 90-talet. (Stort skryt förstås och osanning.)

kartan björke 2166Telegram skulle bäras ut inom två kilometers avstånd från telegrafstationen utan extra kostnad

Hos grannen fanns det fyra barn. Hos oss sex, så det blev ingen jämnårig till mig att leka med. De äldre fick jag inte vara med. Jag var alltid för liten för dem. En gång var jag inte för liten. Det kom en inkallelseorder till en som bodde lång in i skogen och var utan telefon. Det var bara att lyda och gå med det telegrammet för min bror. Han var yngst av bröderna men inte tuff nog. Det närmade sig kvällen och jag fick gå med. Telegrafverket stod med en liten fotogenlampa. Storebror var redan inkallad någonstans i Sverige. Han var rädd högst upp i Norrland.

Det har varit en bra barndom med trygghet, som en lillebror sa på minnesstunden. Och detta på tal om kökssoffan, som finns kvar och jag breder ut mig på. Den har bäst sitthöjd – ergonomiskt riktig för mig fast ordet inte fanns, när pappa David ritade den på 20-talet.

 

Kökssoffan

Det är många minnen med en kökssoffa. Först hade jag en kökssoffa tillverkad, som de gjorde förr i något uthus på gården. Den var lite maskäten inuti och min far, som var snickare kunde göra om sänglådan till en fräsch med spånplatta. Det syntes inte sen utifrån och soffan hade inget antikvitetsvärde. Värdet i den var i vems hem den funnits och minnet av de gamla som ägt den. Senare blev det tillfälle att ropa in vår egen kökssoffa på den interna auktionen mellan oss syskon. Jag bytte upp mig, som andra byter kök ungefär.

Det som är så roligt är alla minnen kökssoffan väcker. Jag har märkt, att de två benen till sänglådan på höger sida är lite fasade längst ner. Det är till skillnad mot de två benen på vänster sida, där pappa hade sin plats. Jag kan höra inom mig små barns trummande med skorna mot träet. Ingen behövde lära ut det. Många barn har suttit på den delen av kökssoffan och många vuxna också naturligtvis. Det är så jag minns idag, när Rune en av grannarna kom för en pratstund. Många år senare kom ett av hans barnbarn och satt där i mor Annas kök. Det är så jag minns.

Minnesstunden för Rune 90 år är över och innan dess begravningsgudstjänsten i Norra Björke kyrka.

Anton kökssoffan158Nostalgi

Så för att börja från början. Kökssoffan hör ihop med min hembygd. Runes far hade kommit till byn, när järnvägen Nossebro-Trollhättan var klar precis som min far och andra unga, som räknade med att få arbete och en framtid. Hundra år är inte mycket konstaterade vi vid minnesstunden. Före detta grannen Josua hade varit med som ”pinnapôjk” år 1914, därför att han kunde skogen mellan Frambo och Norra Björke. Det var fråga om att markera ut kortaste sträckan med hjälp av pinnar.

tåget163Tåget på VGJ vid Norra Björke station år 1919 ungefär Foto: Georg Lindahl

Runt den lilla järnvägsstationen byggde de unga sina hus, bildade familj och hade små industrier så nära bostäderna. Av dessa hundra år hade Rune levt de nittio och vi hade affären, sågverket, möbelfabriken och Missionskyrkan mitt i byn som centrum för arbete och möten.

missionskyrkan NB162Missionskyrkan mitt i byn invigdes år 1921

Så klart att var och en har en egen minnesbild av hembygd, uppväxt och skola. Få stannade kvar om det fanns tillgång till arbete. Många av oss har hållit kontakten trots geografiska avstånd. De unga som kom och bosatte sig i bygden i samband med att järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan blev klar hade ingen släkt där. När pappa dog fanns inte en enda rottråd i Norra Björke. Jag började intressera mig för kyrkogården och läste på gravstenarna och frågade de äldre. På några gravstenar hittade jag bibelhänvisning – en tydlig markering om vad de trott på här på jorden och vad de förväntade sig i himlen.

kyrkan NB161Norra Björke Kyrka

Det var Rune som berättade för mig en gång, hur jag skulle hitta gamla, försvunna boplatser i skogen.
”Titta efter fruktträd i blom på våren! Sen kanske du hittar en grund också efter hus.”

Det är i Norra Björke min hembygd, som jag lärt känna Gud och fått en relation till bibeln. Där har han uppenbarat sig och fortsätter att göra det.

14 07 08 Sonjas fjällvandringHundra blommor fanns i herbariet från hembygden år 1952

Detta vackra foto är från Jämtland på beställning och det finns löfte att återge det av fotografen Sonja Boström. Hennes man Martin är bibellärare/teolog på en folkhögskola där.

Vem är han?

Det är tidig morgon. Det är min tid och tankarna går till min hembygd och allt vad det innebär av minnen under ett långt liv. För det säger bibeln. Livet blir sjuttio år. Åttio om det blir långt. Bibelns upplysning stämmer inte längre. Vissa får en övertid.

Det fick han, som blev 90 år. Några av oss före detta bybor har fått växa upp tillsammans med honom och hans familj. Våra föräldrar gifte sig ungefär samtidigt, när den generationen var ung efter första världskriget. Deras alla barn var tonåringar eller små, när andra världskriget bröt ut. Vi barn fattade inte stort mer än att finlandbarnen kom och placerades i olika familjer. Allt går att analysera i efterhand i rätt eller fel i fel eller rätt. Tågen passerade genom närmaste stad med tyska soldater, som ockuperat Norge.

Tankarna snurrar för det var Missionskyrkan, som var gemensam och tron på Gud och söndagsskolan. Den timmen var alldeles för lång för pojkar, som inte kunde sitta still utan hellre ville cykla eller springa i skogen och orientera efter karta och skärmar. Största föreningen som höll ihop oss var väl Frisksportarna med sin hyrda torpstuga lång inne i skogen.

Det närmar sig begravning och minnestund för grannen en gång i barn och ungdomstiden, som blev 90 år gammal. Vem var han? Alla som kommer den dagen har egna relationer med honom från olika tider av hans liv. Han och jag har mötts som ”hemvändare” på andras begravningar senare period av livet. Han och jag har pratat mycket om vår hemsocken. Mitt intresse för socknen kom försent, när det inte fanns en enda rottråd dit. Det var då siste medlemmen i Missionskyrkan dog och grannarna inget kunde om ekonomin. Det har gått nästa 30 år sen den kyrkan revs. En kyrka är kvar. Nästan utan gudstjänstbesökare den också. Få kan ekonomin i det sammanhanget heller. I Missionsförsamlingen fanns inte ett enda bidrag från staten. Allt var frivilla gåvor. En frikyrkas medlemmar kan dö ut. Det kan inte Svenska Kyrkans, så länge det är barndop, som ger medlemskap. Så länge som staten har hand om indrivning via skattsedeln…

Vi skall vara rädda om Kyrkornas kulturvärde! Eller? Det kanske är dags i Sverige att tänka till? Jag har nya grannar och lever i ett höghus. De kommer från hela världen nu och har en annan krigshistoria än finlandsbarnen på 40-talet, som kom utan föräldrar. Igår berättade grannen om sin pappa, som trampat på en sådan där liten bomb från Bofors och blivit blind sen början av 90-talet. Det har visst kommit fler krigsskadade till Sverige, som vill åt vår ekonomi och vårt välstånd. Det finns än värre vapen tillverkade i Sverige, som skadat andra för livet.

Det kanske är dags att tänka till! Vilken värdegrund blev vi undervisade om i våra kyrkor, vi som är gamla nu och skall lära oss religionsdialog? Gud och Allah är visst den samme. Skäms ärkebiskopen för Kyrkans tidigare undervisning i Sverige? Skäms jag och tänker vara tyst och försynt på hans minnestund i min hembygds Kyrka? Vi som fick lära oss vägen till Guds hus…

Vem är hon?

kyrkan155En kyrkas utsmyckningar

Kyrkan kallas för hon. När hennes utsmyckningar är dyrbarare än honom, som dog för henne – då är det dags att tänka till!

Endast för kvinnor – tydligare

Det obegripliga skall bli tydligare idag på denna fina söndagsmorgonen. När Jesus uppstått från de döda och graven var tom blev kvinnor de första ögonvittnena. De hade tänkt göra iordning hans kropp. De hade gjort iordning kryddor och hade med sig. Det blev inte som de tänkt. Stenen var bortrullad för ingången till graven. Graven var tom. Sen visste de inte vad de skulle tro. Två män i skinande kläder mötte deras förskräckelse och talade till dem.

”Han är inte här!”
Visst det såg de ju men var fanns han? De fick en förebråelse först varför de sökte honom bland de döda och inte bland de levande. Han hade ju förberett dem:
”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer, korsfästas och uppstå på tredje dagen.”

Detta skulle apostlarna få veta så klart!
”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem.”
Lukas kap 24

Kvinnor pratar. Och jag alldeles särskilt. Det står i min sjukjournal från år 1956, att jag pratar vitt och brett. Då är risken stor med feltolkningar. Väldigt stor för den som viker ut sig både på Facebook eller i bloggar. Det kan bli konsekvenser.

För min del är det ett viljebeslut efter många års vånda och exakt på dagen den 5 september år 2009. Då var det 50 år sen min uppgörelse med Gud, att han kunde få resten av mig. Allt var ändå bara spillror och inget för någon annan att få. Berättelsen blev filmad på plats f.d. sinnesjukhuset i Vänersborg i fjol och visas gång på gång på Gyllenkroken, Göteborg. Berättelsen har samma namn som boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Än sen då? Jo, i och med att jag ”gick ut” och vågade berätta om psykiska övergrepp inom vården och ett bestående trauma, så vågade andra berätta också. Efter 50 år har jag äntligen mött människor, som kan berätta för mig hur det fungerar att ha sjukdomen mano-depressiv psykos. Numera kallas den bipolär och är tydligen inte lättare att bära för det. Vi kvinnor kan prata nu om detta. Nog om det.

OK, jag är frispråkig, pratsjuk och har trott, att jag skulle kunna få prata med män. Alldagligt om svåra saker. Icke heller. Mitt stora problem är att jag skulle vilja förstå. Inte bara vad en diagnos stämplad för livet innebär utan också om existentiell ångest. Det heter så när jag vill veta av teologerna skillnaden på bibeltolkningar. Den ena tolkningen är att ingen går förlorad. Den andra att en människa kan gå förlorad. Båda tolkningarna kan ge ångest.

Senaste debatten jag lagt mig i och inte fattar är att det är en förskjutning från att ha varit en objektiv försoningslära till att ha blivit en subjektiv försoningslära som förkunnas. Det borde märkas tycker jag och envisas om att få ett svar. Svaret var en enda bibelvers i Hesekiel kapitel 16 vers 49. Män talar och kvinnor pratar. Då är det bara att hoppa över mitt prat. Därför satte jag ut tre länkar för att visa vad debatten rör sig om. Präster och pastorer skall flagga för Lammet och inget annat! Tycker jag. Visst har jag varit tydlig?

Man skall inte ta en enda vers ur sitt sammanhang men versen är intressant att högfärd är synd och hör till Sodom. Dessutom är det synd, om man inte bryr sig om de fattiga. Sen måste man kunna hela referensramen till denna bibelvers det vill säga allt vad Gud lovat och gett Israel och hur de svek förbundet med Gud och blandade ihop sig med vidriga avgudar. Avundsjuka är synd också och begär att få hämnas. Det står som första synd utanför hjärtats dörr. Den skall man råda över enligt Herren.

Hur var det nu? Pratade jag inte om tre vitt skilda områden i förra bloggen och rörde till det? I vart fall har jag varit högfärdig enligt bibeln och är en av döttrarna år 2014. Det får vara hur som helst med en förskjutning av objektiv försoningslära till subjektiv.

Jag vet att min förlossare lever. Han tog av mig den osynliga tvångströjan med minnen och diagnoser från Restad Sjukhus. Den bar jag ofrivilligt i 50 år. Det kvittar precis vem som har rätt nu. Jag är fri!