Nu var det nära, att jag tappade tråden! Hur kom jag på en sådan idé, att skriva om kökssoffan hemifrån? Jo, jag tränade på att komma ihåg namnen på hans fyra söner och klarade tre. Sen for jag till min hembygd och kunde möta dem och särskilt då honom, som fyller 60 år idag. (Grattis sånt står på Facebook). Han har suttit på min kökssoffa och druckit hallonsaft hos mor Anna som barn.
Hans far, som skulle begravas har suttit på samma plats många gånger och hans farfar var målare en gång i tiden. Linus målade denna soffa för första gången och jag den senaste. Pedantiskt också. Jag har haft mina läromästare att titta på.
Snart finns det ingen äldre att fråga. Visst var det ont om arbete och pengar på 30-talet och en stor depression! Att min storebror sovit på halmmadrass i kökssoffan som barn gjorde mig ändå förvånad. Det var ju ingen status. Att de gamla hyresgästerna på andra våningen från långt inne i skogen hade halmmadrass i utdragssoffan i köket, det minns jag. Men hos oss – var det möjligt?
I vart fall ökade standarden med eget rum uppe på vinden för storebror. Till och med jag, som är yngst måste lämna kökssoffan som sängplats på natten. Inte för att jag blivit stor nog att dela rum med äldre systrar. Det kom en ny, som behövde platsen. Kriget hade kommit och var hotfullt nära. Obehagligt även för ett barn. Vi fick inte ha tänt lampan i köket ens utan svart rullgardin utan springa upptill så att fienden inte skulle kunna se vårt hus. I den vevan fick vi som många andra ett finlandsbarn.
Huset som pappa köpte som ungkarl år 1919 fanns nästa nybyggt då. I den stora stormen år 1917 blåste massor av träd ner. De måste tas tillvara och sågverket kom till och husen runt järnvägen. Det var redan ”Telegraf och telefonstation” i huset med givna namn. Så i ”väntrummet” samlades alla finlandsbarn ”med lapp om halsen” och tolk från Trollhättan och mammorna, som skulle ta emot. Kökssoffan blev hans sängplats den som varit min närmast mamma och pappas sängkammare.
Nu är jag framme vid poängen varför det blev en del 3 av kökssoffan. Det kom en dag, då jag ville veta hur mor Anna klarade finska språket. Hur visste hon vad han ville ha sagt? Jag märkte, att han blev rädd, när vi lekte ute och det hördes ett flygplan. Då drog han mig i handen och ville ha med mig till källaren snabbt. Mamma berättade, att det var svårt. Hon hörde, att han låg och grät i kökssoffan första kvällen och kunde bara hämta en näsduk och ge honom. Det kom hon ihåg. Vilken maktlöshet, att inte kunna språket! Dagtid hade de varandra så klart nära till grannarna, som också hade finlandsbarn. Som vuxen kan jag läsa på om krig men aldrig, aldrig fatta ändå. Som vuxen kan jag fråga den som blev kvar i Sverige men aldrig, aldrig förstå värdet av fred.
Lite predikande också så jag inte alldeles tappar stilen. ”Samla er inte skatter på jorden där mott och mal förstöra och tjuvar bryta sig in och stjäla.” Att en sänglåda i en gammal kökssoffa kan bli maskäten är inte konstigt. En fabriksgjord med friskt trä har större förutsättningar att klara sig. Vad värre är, det är med mask i oersättlig kyrkokonst! Eller?
Jag såg till min fasa på begravningsgudstjänsten i torsdags i hembygdens kyrka, att aposteln Bartolomeus i trä blivit angripen av mask och förlorat lite av höger fot. Det är stora värden, som gått förlorade minsann i kyrkan.
Gunnels plats i rymden 