Nyckeln till dödsriket

Skriv, skrivare, skriv…Min dikt gäller en konung! Min skrivare är en snabb penna. Orden går inte att hejda! Orden finns i boken i huset, som blev mitt hem. Orden finns i boken, som fanns i morfarfars hem och morfars. Orden finns i boken, som fanns i farfar och farmors hem…Jag vaknade och de bubblade inom mig. Ibland i fel ordning. Då är det bara att kontrollera. Hur står det egentligen? Hur står det i senaste översättningen? Hur står det i Olle i Aspets bibel med den gamla stilen?

Det är inte bara jag, som orden flödar ur. Det är inte bara jag, som skriver. Min bok kom ut den 17 september 2011 och började med en hänvisning till målet för mitt skrivande. Fast om jag hade bibelcitat från början, så skulle jag tappa intresserade läsare, fick jag höra. Vem vill gå och leta efter en bibel, om det finns någon? Vem vill leta upp var citatet kan finnas?

Jag vaknade och börjar om igen på en fortsättning:
Skriv, skrivare skriv! Min dikt gäller en konung…!

”Att du inte lämnar det bakom dig! Det är ju över 50 år sen!”

Ja, vad gör jag, när det finns andra, som kommer ihåg från andra hållet? Det finns ju andra, som tvingas berätta sin historia! Så nu tar jag mig friheten att citera Anneli Jäderholm från Facebook igår:

”JAG VILL BERÄTTA – Artikel i DN är klar och publiceras någon dag den här veckan. Läser ni så ge mig en hint! Jag har gjort allt jag kan för att beskriva min upplevelse och känsla. Precis allt! Idag fick jag den bästa present jag någonsin fått. En bältesnyckel som har sina anor ända från 1970 talet! Symboliken gör mig mycket rörd och sentimental. Mannen som gav mig den hade bältat patienter i trettio år men först i mötet med mig påmints om att det var människor han bältat! Kära vänner! mötet mellan människor är undergörande! Delandet- KÄNSLAN och UPLLEVELSEN. Jag beundrar hans mod, styrka att så rakryggat och ärligt möta mig. Låt det sprida ett ljus över framtiden.”

Vad har detta med med min konung att göra?. Jo han fanns i huset, som blev mitt hem, innan jag kom dit. Han fanns långt, långt tillbaka i tiden och hade nycklarna till dödsriket och har dem kvar. Han kan låsa upp den värst fjättrade människan eller den som är bunden av silkesfina trådar.

Jag vet vad jag skriver om. Jag vet vem jag vill ge min hyllning för hans makt, att befria från dödens grepp. Han är med i dödsskuggans dal. Han är med i varenda situation och kan hjälpa om han får.

Min dikt gäller en konung! Hans ord gäller idag också att aldrig överge oss utan att ge oss en Hjälpare (försvarsadvokat). Det står i presens. Han skall påminna oss om vad han lovat. Det står i boken, som fanns i huset, som blev mitt hem. Boken följde med till olika hus, där jag bott. Boken ligger på mitt köksbord oöppnad ännu. Jag vet, att i den finns beskrivningen av min vän skönare än tio tusen.

En bältesnycket inom mentalsjukvårdenBilden av den nyckel Anneli fick som gåva

Dubbelbokad

Idag skulle jag kunnat vara dubbelbokad. Det låter positivt i mina öron, som brukar ha vit almanacka. En dag är röd förstås och då är jag alltid bokad för gudstjänst. Det skulle inte falla mig in att kalla mig bänknötare, för att inte just jag får sjunga solo.

Om inte om hade varit, så hade jag varit dubbelbokad idag. Det är något visst med det, att vara så efterfrågad från olika håll och dessutom ha så mycket omkring sig, att jag inte vet vad jag lovat komma till. Om jag haft pengar, skulle jag haft kvar min gamla Volvo. Om jag inte varit så rörelsehindrad skulle jag kunna vara lite överallt dessutom.
Tyvärr. Till och med det kan låta bra. Tyvärr var jag redan inbokad!

Jag kunde ha varit dubbelbokad idag om inte om funnits. Om inte han som bjudit mig en gång varit en liten lintott på 4 år, som just hade förlorat sin pappa och jag aldrig kan glömma den begravningen i min hembygds kyrka eller klockringningen! Om bara jag haft pengar…om bara jag inte varit så handikappad, då hade jag varit dubbelbokad idag. Jag kunde ha varit med i min hembygds församlingshem för att få titta på gamla svart/vita bilder från förr. Lintotten en gång har blivit vuxen men kan aldrig bli så gammal som jag är nu. Både han och jag kan mycket om svart/vitt.

År 1998 hade vi en hemvändardag med början i kyrkan och gudstjänst. På kvällen åt vi allra närmaste grannarna middag tillsammans. Vi hann bara sätta oss för att ha roligt tillsammns som i barndomen och ungdomen förrän en sa:
”Jag vill passa på att be dig, Gunnel, om förlåtelse för att du inte fick vara med oss, när vi var små!”
Sen berättade hon om min stränge pappa, som sagt till henne med sin skarpa blick. Hur glömmer jag detta utanförskap, när jag var liten eller ung? Å andra sidan fanns det alltid gamla att hälsa på och sitta hos…

Idag kunde jag ha varit dubbelbokad och fått maila ett tyvärr. Jag är bjuden åt fler håll och prioriterar. Nej, det behöver jag ju inte säga, när jag ändå ingen bil har…

Carina Ikonen Nilsson har rekommenderat en bok, där hon medverkar:

”Varför vill ingen leka med Dennis och Stina?”

Boken handlar om barn med ADHD, som inte får vara med. När jag läst den kommer jag att blogga mera. Carina är en av alla, som inte fått vara med som barn och heller inte fått någon förklaring förrän egna barnet hade samma problematik.
Jag för min del är inte odiagnostiserad minsann men vill inte ha diagnoserna. Nog om min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Idag tänker jag besöka Gyllenkroken i Göteborg och prioritera deras mat och gemenskap. Än så länge är jag med i (H)järnkoll även om jag inte får sjunga solo.

Gunnel i samtal med Folke på Hemvändardag Foto: Tore Welén

Huset som blev ett hem

I huset som blev mitt hem bodde redan sorgen och glädjen tillsammans. Där bodde döden, som en naturlig fortsättning av livet eller som ett hot. Där bodde livet som en möjlighet. Det var ganska trångbott redan, när jag anlände. Pappa hade köpt huset år 1920. Själv kom han till stationssamhället året innan. Det var just därför han kommit. Järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan var klar och de unga satsade på industrier, gifte sig och byggde sina hus. Husen som skulle bli hem för kommande generation. Det var en ungdomlig entusiasm och våghalsighet till och med. Det var inga gränser för företagsamheten ser det ut som med facit i hand. Min pappa hade inte kommit då. Min pappa var inte orsak till den stora depressionen på 30-talet eller till att möbelfabriken brann ner. De andra runt omkring var heller inte orsak till detta. De måste bara överleva och gjorde det också.

På den tiden då jag kom till Norra Björke var det inte aktuellt att tala om barnet i gram och längd förutom kön. Barnmorskorna hade en Bessmans våg och vägde i precis som en fiskhandlare vägde fisk. Alla mina äldre syskon är födda hemma i sängkammaren. Det är bara jag som kommer från Trollhättan, som en enda stor överraskning. Min mamma var så trött och smal och vägde visst bara 45 kg som minst. Det syntes heller inte på henne, att det skulle bli en till i huset att mätta och passa. Den berättelsen kommer att upprepas via storebrors version.

Gång på gång har jag fått frågan:
”Men varför lägger du inte detta bakom dig? Det är ju ändå 50 år sen och över det! Att du inte går vidare!”
Detta ”det” gäller inte huset, som blev mitt hem. Detta ”det” var nästan det enda i den berättelse, som jag skrivit ner tidigare. Några av mina läsare ville inte ha detta ”det” utan en början på historien. Några läsare ville inte ha detta ”det” och sen ett skutt på 50 år, där nästan inget har hänt för att sluta med hur jag tvingades ta itu med ”det”. Och hur det har plågat mig från och till under alla 50 åren och styrt mina tankar.
Var det så lyckat att bära det ensam med påtvingad tystnadsplikt? Är det så lyckat, att få vara ögonvittne men inget få säga?

Snart finns det inga ögonvittnen kvar om jag också tiger med ”det”. Och varför lyssnade ingen på pigan i huset, som var så deprimerad men ändå kom varje sommar till Norra Björke för att få träffa min mor Anna? Eller varför lyssnade inte jag bättre på de gamle, som fanns där före min tid?

(Prov på ett första kapitel, när jag skriver om boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”)

En överlevnadskonstnär

KÄPP-OLLE

Så länge Olle hade en gård om än så liten, så gick han under namnet Asp-Olle eller Olle i Aspet. En dag orkade inte han med gården längre och inte hans lilla hustru Tilda. Inte heller klarade pigan Ester Sjögren av det. Dom tre var tvungna att sälja av och flytta fram till samhället.

I vårt Solhem fanns en liten lägenhet på rum och kök ledig. Den kostade 15 kr/mån. utan värme.
Olle var född den 13 dec. 1868 och Matilda 6 mars 1867. Det finns inget datum för deras inflyttning i Solhem men väl ett foto på Tilda och mig, där jag har en stor bula i pannan. Det borde vara taget sommaren 1937. Alla tre hade sina sovplatser i köket. Ester sov i kökssoffan och Olle och Tilda i en utdragssoffa med halmmadrass. Dagtid var den som hopdragen mycket hög av alla sängkläder. Där högst upp brukade jag klättra upp och somna. En gång hände det att jag rullade av och ramlade ned på golvet, grät och sprang ner till mamma. Det var inte bara som liten jag fanns hos Tilda och Olle. En gång frågade jag Tilda, hur hon klarade, att flytta från Aspet och alla djuren. Det gällde höns ”och hade ja´ inte haft Gunnil, så hade ja´ aldrig klarat mig utan dom”

En tid kom då vi flickor fick ha långbyxor och kortklippt hår. Tilda hade blivit gammal och lite skumögd, när jag kom på besök. Besöket var ett avbrott i vardagen och hon blev så glad och tittade på mig. Så kom kommentaren:
– Men ä de du Märtin, va lik Gunnil du ä´.

Olle var gravt handikappad. Han hade en liten klumpfot och en stor klumpfot. Dom fötterna såg jag många gånger. Det hände ju, att jag kom upp kvällstid, när Ester hade fotvård. Om jag inte hade så svårt för höger och vänster, så skulle jag berätta, att det var den vänstra, som var liten. Dom äldre fortsatte väl att kalla honom för ”Olle i Aspet” men barnen i samhället hade snart ett eget öknamn.
Det gjorde så ont i mig, när jag hörde detta: Käpp-Olle. Han låg på knä, som han brukade på vedbacken och högg björksly till kvastar och resten till ved. Olle hade löfte att städa i ”Anderses” skog. Olle högg ner och Ester släpade hem slyn mellan järnvägsspåren. Det var ofarligt och lätt att kunna tågtiderna. Mest var det väl aspsly. Det sitter i lite jämförelser att pappa hade riktig ved – lite barnslig, omogen stolthet.

Jag minns ju bara Olle som vår hyresgäst. Hur klarade han att sköta en gård? En gammal Björkebo, som också föddes där inne i skogarna berättar, att Olle slet och tog sig fram på käpparna, så att det blödde i händerna. När han var stor nog att gå och läsa för prästen, så fanns det ingen präst i Björke. Olle gick alltså till Åsaka fram och tillbaka på sina käppar. När han plöjde, surrade han tömmarna på ploghantagen och lät hästen dra sig. Olle var mycket stark i armarna. Han kröp på sina knän, när han grävde diken och hade en ”släpa” efter hästen. Den kastade han sig upp på när han skulle flytta sig framåt.
(En släpa var gjord av en grov grenklyka av lövträ. Sen spikade de bräder rakt över. Ett enkelt ”fordon” efter hästen, som också användes när de plockade bort sten ur åkrarna.) Den som sett Olle arbeta berättar om ett fint samarbete mellan honom och hans häst. Det går inte på en dag att bygga upp det. När det var dags att gräva upp potatisen, fick han också krypa på sina knän.

Olle och Tilda brukade gå till kyrkan och det par som jag minns delade på sig inne i kyrkan. Tilda satt på fruntimmersidan till vänster och Olle gick till höger. (Mamma och pappa satt alltid bredvid varann på fruntimmersidan, om vi var i ”stora” kyrkan.)

Öknamnet ”Kåste-Olle” vet jag inte, när han fick. Olle gjorde handelsresor till Grästorp från Aspet med häst och vagn mil efter mil. Det blir väl i alla fall 4 mil fram och tillbaka varav det ena milen var väldigt skumpig. Olle kunde mycket och var alltid på gott humör, trots att han fick ta sig fram på kryckor eller käppar hela livet.

Hans kära Tilda dog stilla i utdragssoffan i köket – lika stilla som ett barn kan somna om kvällen. Efter en tid blev Ester sjuk och dog. Det var år 1959. Det var inte tänkt så. Ester skulle få ärva de gamles hem. Olle kunde inte vara kvar i Solhem, när deras allt i alla blev sjuk.
Den dagen Olle skulle till Åsaka Ålderdomshem hade jag en egen kamera och fick mitt första pangfoto i svart/vitt.

Olle hade gjort en hög stol med centrumtappade ben och runt ryggstycket. Den hade han gjort i vedboden i Aspet. Den var min varje gång, som jag satt uppe hos dem. Den skulle bli min sen också, men allt kördes till I.M:s hem i Tivedstorp.
Sen fanns den uppe på en vind där – utan värde för någon.
Tänk, att jag fortfarande kan längta efter den stolen!

(Berättat för mina syskonbarn en gång i tiden och nu för vem som vill läsa.)

Ensam måste Olle resa till ålderdomshemmet