Huset som blev ett hem

I huset som blev mitt hem bodde redan sorgen och glädjen tillsammans. Där bodde döden, som en naturlig fortsättning av livet eller som ett hot. Där bodde livet som en möjlighet. Det var ganska trångbott redan, när jag anlände. Pappa hade köpt huset år 1920. Själv kom han till stationssamhället året innan. Det var just därför han kommit. Järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan var klar och de unga satsade på industrier, gifte sig och byggde sina hus. Husen som skulle bli hem för kommande generation. Det var en ungdomlig entusiasm och våghalsighet till och med. Det var inga gränser för företagsamheten ser det ut som med facit i hand. Min pappa hade inte kommit då. Min pappa var inte orsak till den stora depressionen på 30-talet eller till att möbelfabriken brann ner. De andra runt omkring var heller inte orsak till detta. De måste bara överleva och gjorde det också.

På den tiden då jag kom till Norra Björke var det inte aktuellt att tala om barnet i gram och längd förutom kön. Barnmorskorna hade en Bessmans våg och vägde i precis som en fiskhandlare vägde fisk. Alla mina äldre syskon är födda hemma i sängkammaren. Det är bara jag som kommer från Trollhättan, som en enda stor överraskning. Min mamma var så trött och smal och vägde visst bara 45 kg som minst. Det syntes heller inte på henne, att det skulle bli en till i huset att mätta och passa. Den berättelsen kommer att upprepas via storebrors version.

Gång på gång har jag fått frågan:
”Men varför lägger du inte detta bakom dig? Det är ju ändå 50 år sen och över det! Att du inte går vidare!”
Detta ”det” gäller inte huset, som blev mitt hem. Detta ”det” var nästan det enda i den berättelse, som jag skrivit ner tidigare. Några av mina läsare ville inte ha detta ”det” utan en början på historien. Några läsare ville inte ha detta ”det” och sen ett skutt på 50 år, där nästan inget har hänt för att sluta med hur jag tvingades ta itu med ”det”. Och hur det har plågat mig från och till under alla 50 åren och styrt mina tankar.
Var det så lyckat att bära det ensam med påtvingad tystnadsplikt? Är det så lyckat, att få vara ögonvittne men inget få säga?

Snart finns det inga ögonvittnen kvar om jag också tiger med ”det”. Och varför lyssnade ingen på pigan i huset, som var så deprimerad men ändå kom varje sommar till Norra Björke för att få träffa min mor Anna? Eller varför lyssnade inte jag bättre på de gamle, som fanns där före min tid?

(Prov på ett första kapitel, när jag skriver om boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”)

En överlevnadskonstnär

KÄPP-OLLE

Så länge Olle hade en gård om än så liten, så gick han under namnet Asp-Olle eller Olle i Aspet. En dag orkade inte han med gården längre och inte hans lilla hustru Tilda. Inte heller klarade pigan Ester Sjögren av det. Dom tre var tvungna att sälja av och flytta fram till samhället.

I vårt Solhem fanns en liten lägenhet på rum och kök ledig. Den kostade 15 kr/mån. utan värme.
Olle var född den 13 dec. 1868 och Matilda 6 mars 1867. Det finns inget datum för deras inflyttning i Solhem men väl ett foto på Tilda och mig, där jag har en stor bula i pannan. Det borde vara taget sommaren 1937. Alla tre hade sina sovplatser i köket. Ester sov i kökssoffan och Olle och Tilda i en utdragssoffa med halmmadrass. Dagtid var den som hopdragen mycket hög av alla sängkläder. Där högst upp brukade jag klättra upp och somna. En gång hände det att jag rullade av och ramlade ned på golvet, grät och sprang ner till mamma. Det var inte bara som liten jag fanns hos Tilda och Olle. En gång frågade jag Tilda, hur hon klarade, att flytta från Aspet och alla djuren. Det gällde höns ”och hade ja´ inte haft Gunnil, så hade ja´ aldrig klarat mig utan dom”

En tid kom då vi flickor fick ha långbyxor och kortklippt hår. Tilda hade blivit gammal och lite skumögd, när jag kom på besök. Besöket var ett avbrott i vardagen och hon blev så glad och tittade på mig. Så kom kommentaren:
– Men ä de du Märtin, va lik Gunnil du ä´.

Olle var gravt handikappad. Han hade en liten klumpfot och en stor klumpfot. Dom fötterna såg jag många gånger. Det hände ju, att jag kom upp kvällstid, när Ester hade fotvård. Om jag inte hade så svårt för höger och vänster, så skulle jag berätta, att det var den vänstra, som var liten. Dom äldre fortsatte väl att kalla honom för ”Olle i Aspet” men barnen i samhället hade snart ett eget öknamn.
Det gjorde så ont i mig, när jag hörde detta: Käpp-Olle. Han låg på knä, som han brukade på vedbacken och högg björksly till kvastar och resten till ved. Olle hade löfte att städa i ”Anderses” skog. Olle högg ner och Ester släpade hem slyn mellan järnvägsspåren. Det var ofarligt och lätt att kunna tågtiderna. Mest var det väl aspsly. Det sitter i lite jämförelser att pappa hade riktig ved – lite barnslig, omogen stolthet.

Jag minns ju bara Olle som vår hyresgäst. Hur klarade han att sköta en gård? En gammal Björkebo, som också föddes där inne i skogarna berättar, att Olle slet och tog sig fram på käpparna, så att det blödde i händerna. När han var stor nog att gå och läsa för prästen, så fanns det ingen präst i Björke. Olle gick alltså till Åsaka fram och tillbaka på sina käppar. När han plöjde, surrade han tömmarna på ploghantagen och lät hästen dra sig. Olle var mycket stark i armarna. Han kröp på sina knän, när han grävde diken och hade en ”släpa” efter hästen. Den kastade han sig upp på när han skulle flytta sig framåt.
(En släpa var gjord av en grov grenklyka av lövträ. Sen spikade de bräder rakt över. Ett enkelt ”fordon” efter hästen, som också användes när de plockade bort sten ur åkrarna.) Den som sett Olle arbeta berättar om ett fint samarbete mellan honom och hans häst. Det går inte på en dag att bygga upp det. När det var dags att gräva upp potatisen, fick han också krypa på sina knän.

Olle och Tilda brukade gå till kyrkan och det par som jag minns delade på sig inne i kyrkan. Tilda satt på fruntimmersidan till vänster och Olle gick till höger. (Mamma och pappa satt alltid bredvid varann på fruntimmersidan, om vi var i ”stora” kyrkan.)

Öknamnet ”Kåste-Olle” vet jag inte, när han fick. Olle gjorde handelsresor till Grästorp från Aspet med häst och vagn mil efter mil. Det blir väl i alla fall 4 mil fram och tillbaka varav det ena milen var väldigt skumpig. Olle kunde mycket och var alltid på gott humör, trots att han fick ta sig fram på kryckor eller käppar hela livet.

Hans kära Tilda dog stilla i utdragssoffan i köket – lika stilla som ett barn kan somna om kvällen. Efter en tid blev Ester sjuk och dog. Det var år 1959. Det var inte tänkt så. Ester skulle få ärva de gamles hem. Olle kunde inte vara kvar i Solhem, när deras allt i alla blev sjuk.
Den dagen Olle skulle till Åsaka Ålderdomshem hade jag en egen kamera och fick mitt första pangfoto i svart/vitt.

Olle hade gjort en hög stol med centrumtappade ben och runt ryggstycket. Den hade han gjort i vedboden i Aspet. Den var min varje gång, som jag satt uppe hos dem. Den skulle bli min sen också, men allt kördes till I.M:s hem i Tivedstorp.
Sen fanns den uppe på en vind där – utan värde för någon.
Tänk, att jag fortfarande kan längta efter den stolen!

(Berättat för mina syskonbarn en gång i tiden och nu för vem som vill läsa.)

Ensam måste Olle resa till ålderdomshemmet