Kategori: Memoarer

Kökssoffan

Det är många minnen med en kökssoffa. Först hade jag en kökssoffa tillverkad, som de gjorde förr i något uthus på gården. Den var lite maskäten inuti och min far, som var snickare kunde göra om sänglådan till en fräsch med spånplatta. Det syntes inte sen utifrån och soffan hade inget antikvitetsvärde. Värdet i den var i vems hem den funnits och minnet av de gamla som ägt den. Senare blev det tillfälle att ropa in vår egen kökssoffa på den interna auktionen mellan oss syskon. Jag bytte upp mig, som andra byter kök ungefär.

Det som är så roligt är alla minnen kökssoffan väcker. Jag har märkt, att de två benen till sänglådan på höger sida är lite fasade längst ner. Det är till skillnad mot de två benen på vänster sida, där pappa hade sin plats. Jag kan höra inom mig små barns trummande med skorna mot träet. Ingen behövde lära ut det. Många barn har suttit på den delen av kökssoffan och många vuxna också naturligtvis. Det är så jag minns idag, när Rune en av grannarna kom för en pratstund. Många år senare kom ett av hans barnbarn och satt där i mor Annas kök. Det är så jag minns.

Minnesstunden för Rune 90 år är över och innan dess begravningsgudstjänsten i Norra Björke kyrka.

Anton kökssoffan158Nostalgi

Så för att börja från början. Kökssoffan hör ihop med min hembygd. Runes far hade kommit till byn, när järnvägen Nossebro-Trollhättan var klar precis som min far och andra unga, som räknade med att få arbete och en framtid. Hundra år är inte mycket konstaterade vi vid minnesstunden. Före detta grannen Josua hade varit med som ”pinnapôjk” år 1914, därför att han kunde skogen mellan Frambo och Norra Björke. Det var fråga om att markera ut kortaste sträckan med hjälp av pinnar.

tåget163Tåget på VGJ vid Norra Björke station år 1919 ungefär Foto: Georg Lindahl

Runt den lilla järnvägsstationen byggde de unga sina hus, bildade familj och hade små industrier så nära bostäderna. Av dessa hundra år hade Rune levt de nittio och vi hade affären, sågverket, möbelfabriken och Missionskyrkan mitt i byn som centrum för arbete och möten.

missionskyrkan NB162Missionskyrkan mitt i byn invigdes år 1921

Så klart att var och en har en egen minnesbild av hembygd, uppväxt och skola. Få stannade kvar om det fanns tillgång till arbete. Många av oss har hållit kontakten trots geografiska avstånd. De unga som kom och bosatte sig i bygden i samband med att järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan blev klar hade ingen släkt där. När pappa dog fanns inte en enda rottråd i Norra Björke. Jag började intressera mig för kyrkogården och läste på gravstenarna och frågade de äldre. På några gravstenar hittade jag bibelhänvisning – en tydlig markering om vad de trott på här på jorden och vad de förväntade sig i himlen.

kyrkan NB161Norra Björke Kyrka

Det var Rune som berättade för mig en gång, hur jag skulle hitta gamla, försvunna boplatser i skogen.
”Titta efter fruktträd i blom på våren! Sen kanske du hittar en grund också efter hus.”

Det är i Norra Björke min hembygd, som jag lärt känna Gud och fått en relation till bibeln. Där har han uppenbarat sig och fortsätter att göra det.

14 07 08 Sonjas fjällvandringHundra blommor fanns i herbariet från hembygden år 1952

Detta vackra foto är från Jämtland på beställning och det finns löfte att återge det av fotografen Sonja Boström. Hennes man Martin är bibellärare/teolog på en folkhögskola där.

Vem är han?

Det är tidig morgon. Det är min tid och tankarna går till min hembygd och allt vad det innebär av minnen under ett långt liv. För det säger bibeln. Livet blir sjuttio år. Åttio om det blir långt. Bibelns upplysning stämmer inte längre. Vissa får en övertid.

Det fick han, som blev 90 år. Några av oss före detta bybor har fått växa upp tillsammans med honom och hans familj. Våra föräldrar gifte sig ungefär samtidigt, när den generationen var ung efter första världskriget. Deras alla barn var tonåringar eller små, när andra världskriget bröt ut. Vi barn fattade inte stort mer än att finlandbarnen kom och placerades i olika familjer. Allt går att analysera i efterhand i rätt eller fel i fel eller rätt. Tågen passerade genom närmaste stad med tyska soldater, som ockuperat Norge.

Tankarna snurrar för det var Missionskyrkan, som var gemensam och tron på Gud och söndagsskolan. Den timmen var alldeles för lång för pojkar, som inte kunde sitta still utan hellre ville cykla eller springa i skogen och orientera efter karta och skärmar. Största föreningen som höll ihop oss var väl Frisksportarna med sin hyrda torpstuga lång inne i skogen.

Det närmar sig begravning och minnestund för grannen en gång i barn och ungdomstiden, som blev 90 år gammal. Vem var han? Alla som kommer den dagen har egna relationer med honom från olika tider av hans liv. Han och jag har mötts som ”hemvändare” på andras begravningar senare period av livet. Han och jag har pratat mycket om vår hemsocken. Mitt intresse för socknen kom försent, när det inte fanns en enda rottråd dit. Det var då siste medlemmen i Missionskyrkan dog och grannarna inget kunde om ekonomin. Det har gått nästa 30 år sen den kyrkan revs. En kyrka är kvar. Nästan utan gudstjänstbesökare den också. Få kan ekonomin i det sammanhanget heller. I Missionsförsamlingen fanns inte ett enda bidrag från staten. Allt var frivilla gåvor. En frikyrkas medlemmar kan dö ut. Det kan inte Svenska Kyrkans, så länge det är barndop, som ger medlemskap. Så länge som staten har hand om indrivning via skattsedeln…

Vi skall vara rädda om Kyrkornas kulturvärde! Eller? Det kanske är dags i Sverige att tänka till? Jag har nya grannar och lever i ett höghus. De kommer från hela världen nu och har en annan krigshistoria än finlandsbarnen på 40-talet, som kom utan föräldrar. Igår berättade grannen om sin pappa, som trampat på en sådan där liten bomb från Bofors och blivit blind sen början av 90-talet. Det har visst kommit fler krigsskadade till Sverige, som vill åt vår ekonomi och vårt välstånd. Det finns än värre vapen tillverkade i Sverige, som skadat andra för livet.

Det kanske är dags att tänka till! Vilken värdegrund blev vi undervisade om i våra kyrkor, vi som är gamla nu och skall lära oss religionsdialog? Gud och Allah är visst den samme. Skäms ärkebiskopen för Kyrkans tidigare undervisning i Sverige? Skäms jag och tänker vara tyst och försynt på hans minnestund i min hembygds Kyrka? Vi som fick lära oss vägen till Guds hus…

Vem är hon?

kyrkan155En kyrkas utsmyckningar

Kyrkan kallas för hon. När hennes utsmyckningar är dyrbarare än honom, som dog för henne – då är det dags att tänka till!

Endast för kvinnor – tydligare

Det obegripliga skall bli tydligare idag på denna fina söndagsmorgonen. När Jesus uppstått från de döda och graven var tom blev kvinnor de första ögonvittnena. De hade tänkt göra iordning hans kropp. De hade gjort iordning kryddor och hade med sig. Det blev inte som de tänkt. Stenen var bortrullad för ingången till graven. Graven var tom. Sen visste de inte vad de skulle tro. Två män i skinande kläder mötte deras förskräckelse och talade till dem.

”Han är inte här!”
Visst det såg de ju men var fanns han? De fick en förebråelse först varför de sökte honom bland de döda och inte bland de levande. Han hade ju förberett dem:
”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer, korsfästas och uppstå på tredje dagen.”

Detta skulle apostlarna få veta så klart!
”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem.”
Lukas kap 24

Kvinnor pratar. Och jag alldeles särskilt. Det står i min sjukjournal från år 1956, att jag pratar vitt och brett. Då är risken stor med feltolkningar. Väldigt stor för den som viker ut sig både på Facebook eller i bloggar. Det kan bli konsekvenser.

För min del är det ett viljebeslut efter många års vånda och exakt på dagen den 5 september år 2009. Då var det 50 år sen min uppgörelse med Gud, att han kunde få resten av mig. Allt var ändå bara spillror och inget för någon annan att få. Berättelsen blev filmad på plats f.d. sinnesjukhuset i Vänersborg i fjol och visas gång på gång på Gyllenkroken, Göteborg. Berättelsen har samma namn som boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Än sen då? Jo, i och med att jag ”gick ut” och vågade berätta om psykiska övergrepp inom vården och ett bestående trauma, så vågade andra berätta också. Efter 50 år har jag äntligen mött människor, som kan berätta för mig hur det fungerar att ha sjukdomen mano-depressiv psykos. Numera kallas den bipolär och är tydligen inte lättare att bära för det. Vi kvinnor kan prata nu om detta. Nog om det.

OK, jag är frispråkig, pratsjuk och har trott, att jag skulle kunna få prata med män. Alldagligt om svåra saker. Icke heller. Mitt stora problem är att jag skulle vilja förstå. Inte bara vad en diagnos stämplad för livet innebär utan också om existentiell ångest. Det heter så när jag vill veta av teologerna skillnaden på bibeltolkningar. Den ena tolkningen är att ingen går förlorad. Den andra att en människa kan gå förlorad. Båda tolkningarna kan ge ångest.

Senaste debatten jag lagt mig i och inte fattar är att det är en förskjutning från att ha varit en objektiv försoningslära till att ha blivit en subjektiv försoningslära som förkunnas. Det borde märkas tycker jag och envisas om att få ett svar. Svaret var en enda bibelvers i Hesekiel kapitel 16 vers 49. Män talar och kvinnor pratar. Då är det bara att hoppa över mitt prat. Därför satte jag ut tre länkar för att visa vad debatten rör sig om. Präster och pastorer skall flagga för Lammet och inget annat! Tycker jag. Visst har jag varit tydlig?

Man skall inte ta en enda vers ur sitt sammanhang men versen är intressant att högfärd är synd och hör till Sodom. Dessutom är det synd, om man inte bryr sig om de fattiga. Sen måste man kunna hela referensramen till denna bibelvers det vill säga allt vad Gud lovat och gett Israel och hur de svek förbundet med Gud och blandade ihop sig med vidriga avgudar. Avundsjuka är synd också och begär att få hämnas. Det står som första synd utanför hjärtats dörr. Den skall man råda över enligt Herren.

Hur var det nu? Pratade jag inte om tre vitt skilda områden i förra bloggen och rörde till det? I vart fall har jag varit högfärdig enligt bibeln och är en av döttrarna år 2014. Det får vara hur som helst med en förskjutning av objektiv försoningslära till subjektiv.

Jag vet att min förlossare lever. Han tog av mig den osynliga tvångströjan med minnen och diagnoser från Restad Sjukhus. Den bar jag ofrivilligt i 50 år. Det kvittar precis vem som har rätt nu. Jag är fri!

Endast för kvinnor

En gång av alla som jag varit irriterad på ”nätet” i kristna debatter valde jag den rubriken: ”Endast för kvinnor”. Det var ju egentligen kvinnliga präster och pastorer jag ville nå! Vem svarade eller vilka? Jo, bara en enda man och bums. Han sa sig vara partikularbaptist. Vi andra i detta debattforum på den tiden som hette IMPAKT ville veta hans kyrko- eller samfundstillhörighet till slut. Vem var han, som kunde så mycket i bibeln? Och vågade skriva emot mig gång på gång?

Så klart att jag känner till lite mer om f.d. Svenska Missionsförbundet än jag känner till Pingströrelsen. Så klart jag känner till Svenska Kyrkan lite mer än Livets Ord i Uppsala. Å andra sidan har bibeltolkningar inte varit de samma inom SMF på västgötaslätten, som de varit i Uppsala. Till slut fattade jag begreppet tolkningshistoria. Prästerna från Lutherska Bekännelsekyrkan hade inte tolkningsföreträde fick alla veta i början av år 2000 på bibelsajten. Så har striderna fortsatt på personliga bloggar i stället för på nersläckta debattforum. Som sagt så kan jag inte låta bli att läsa en blogg från Svenska Kyrkans man, en från Evangeliska Frikyrkan och en från Pingströrelsen – privata bloggar med stor kännedom om egna området. Det var en sanning med modifikation för teologen Mikael Karlendal lämnade Pingströrelsen. Jag har gått motsatta vägen från att vara barndöpt till bibelläsning och sen önskan om vuxendop.

Så närmar jag mig poängen att även kvinnor kan läsa bibeln, tänka och vilja förstå. Jag lämnar de tre männens bloggar:

Aktuell debatt i Stefan Swärds blogg

Dag Sandahls bloggpost i ämnet hbtq

Mikael Karlendal slår larm också…

Så är det alla kommentarerna från namngivna eller anonyma eller skrivna under signatur av män. Där kom en hänvisning till profeten Hesekiel i kapitel 16 vers 49. Där står det om ”döttrar” i hela kapitlet. Därför är denna bloggpost endast för kvinnor! Män kan inte vara ”döttrar”. Män kan hålla på sina revir och bevaka dem men borde tillåta oss kvinnor att prata! Nu tänker jag prata och prata och prata. Det gjorde jag igår också!

Äntligen skulle jag få träffa en pensionerad sjuksköterska för första gången och få prata! Ja, vi pratade med varandra över två timmar utan att prata i mun på varandra. Till slut gjorde hon klart för mig, att hon inte tillhörde IBIS (intresseföreningen för bipolär sjukdom) på grund av sina yrkeskunskaper utan på grund av att hon har sjukdomen.
Äntligen fick jag prata och prata om 50 års ältande privat utan hjälp! Det är kvinnligt att utbilda sig till sjuksköterska. Den utbildningen fick jag aldrig göra färdig. Vem är då döttrarna i Hesekiel kap. 16 och vem är jag dotter till där? Är det inte jag, som varit så högmodig och berättat om alla doktorsavhandlingar i teologi, som jag läst oskolad som jag är?

Visst är det så? ”Försoningens mellanrum” intresserar mig mycket och Sofia Camnerin är en av tre kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Och jag gamla Gunnel har läst igenom hela avhandlingen och lyssnat i Betlehemskyrkan till fler än henne om försoningen. Är det inte jag Gunnel, som blev så stolt över en ny Facebookvän och en namne som undervisat i hebreiska på universitetet i Uppsala? Var det inte jag som ung, som rangordnade sjuksköterskeskolor men inte förstod hur någon kunde välja sinnessjukhusvården bara?

Vem är jag dotter till enligt bibelns mustiga, pricksäkra bildspråk? Vem är jag försonad med? Vad heter min försonare, min förlossare?

Det skulle vara något att prata om!

Bibeltanten

Ser att någon klickat fram ”Stackars Svenska Kyrkan” från förra året. Det är ju just den tanten i Ockelbo, som muntrar upp mig gång på gång. Detta fast hon inte lever och jag inte hittar den bok, som har texten om henne. Den arme, nye prästen som fruktade hennes förhör hette Erik Jakob Ekman född 8 januari 1842.
Läs om de två hur det var när de möttes https://gunnelsplats.wordpress.com/2013/09/04/stackars-svenska-kyrkan/

En ung tjej i nutid bad till Gud, att hon skulle få möta gamla människor, när hon flyttade till Göteborg. Gissa vem hon träffade! Gissa vem som drömt om barnbarn! Så fick jag berättelsen om bönesvar och frågan om hon fick kalla mig ”bibeltant”. Detta berättar jag bara som en enkel ursäkt för att jag tänker fortsätta älta. Precis där jag slutade sist. Ja, kalla det gärna, att jag ältar. Jag anser, att det finns bättre och snyggare ord som till exempel, att jag forskar. Och forskar i skrifterna precis som män gör. 🙂 Eller borde göra…

Tappa inte tråden nu! Den är tre år gammal mitt ältande om den senaste kända kvinnliga prästen. Den första är ju Margit Sahlin så klart i mitt minne genom åren och 1958 alldeles särskilt. I nutid gäller det allt blodigt offer, som måste bort och särskilt psalmen ”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…”

”Fy,” sa narkomanen år 1969, ”jag tycker att det är så äckligt med blod! Han sa till mig i Smyrna, att jag skulle tacka för blodet!”

Det var då det. Så säger ingen i Smyrna nu för tiden. Gissar att det kan vara postteologi. Det fina uttrycket har jag snappat upp i en doktorsavhandling om försoningens mellanrum. Just i det mellanrummet är vi nu med mitt ältande, som övergått i forskande. Pingströrelsen som jag tillhör lär ha den objektiva försoningsläran. Jag för min del kan ju min egen väckelsehistoria ner till ”Predikare Lena” på 1700-talet och lär sen ha den subjektiva försoningsläran. Den hade jag insjungen i blodet, innan jag blev inlåst på Restad Sjukhus. Tjugo år gammal men inte myndig och tjugoett. Mamma och jag var helt överens om behov av vård men hon måste skriva på sitt namn. Förlåta och glömma också vad som hände i deras behandling av en sjuk, ung människa.
”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Detta skall redas ut! Gud hatar synden och vredgas över den! Har jag fattat rätt, att han måste placera den vreden på ett offer, som var oskyldigt? Och var finns poängen att gräla om min barnsliga tro på att Gud älskar mig? Han behövde inte något offer för att blidgas! Det är väl ändå min och andras synd som sargat Jesus och plågat honom hela vägen fram till korsfästelsen och döden på ett kors? Det var väl ändå inte Gud, som piskade sin son blodig på vägen dit?

Det tragiska är att pingstvänner idag inte fattar, att de har den objektiva försoningsläran. Ingen har visat mig något intresse av att reda ut begreppen. Jag fick medlemskap år 1970 ungefär. Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig? Hör du det? Jag kommer från Svenska Missionsförbundet. Utan att vara medveten om det borde jag ha en subjektiv försoningslära precis som Sofia Camnerin har i sitt Försoningens mellanrum!

Mitt mellanrum är tre månader inlåst på ett sinnesjukhus fastspänd i ett bälte och tvångssprutad. Det är försoningens mellanrum för min del. För att eventuellt få någon mer att läsa min blogg, bör jag ha med foton. Snart kommer det ett på Paul Petter. Han älskade Gud och blommor. Precis som jag gör. Snart kommer det några blommor från Gotland. Men jag skall fråga först. Annars får det bli från Norrland utan att fråga.

Allt mellan himmel och jord Svar till Fredrik Wenell av Stefan Swärd

(I Norrland finns det en fru till en teolog, som får vissa uppdrag av mig att hämta blommor i fjällen. Hennes man heter Martin.)

130704Visst är denna blomma från fjällen norr om Östersund?

Absolut tystnadsplikt

Det finns mycket att skriva om ”Uppdrag granskning” och det senaste programmet. Det finns många bloggposter, som handlar om programmets vinklingar och fula målsättning. Prästernas tystnadsplikt är viktig. Prästernas plikt att tala finns inte med i debatten. De har ett uppdrag av Gud själv som förpliktigar. (Deras uppdrag är inte att mobba kvinnor.)

Tystnadsplikten får aldrig naggas i kanten

Jag blev bjuden till en prästvigning en gång i Skara domkyrka. Det var så svårt att hitta parkeringsplats i närheten. Så domkyrkan var fullsatt, när jag kom in. Det som blev det viktigaste och heligaste ögonblicken för mig var när de blivande prästerna avgav löfte inför Gud och församlingen att förkunna Guds ord. Och inget annat. Detta prästlöfte har jag kollat upp mer än en gång under årens lopp. Det löftet har jag kontrollerat även inom Missionskyrkan. Tystnadsplikt för präster och pastorer är viktig och får absolut inte brytas. Visst, men var det Jesu befallning att de skulle gå ut och tiga?

Hur skulle det vara om teamet i Uppdrag granskning for runt i kyrkorna och lyssnade på vad prästerna talar? Hur skulle det vara om folket fick mat från himlen för sin själ och slapp hemmagjorda tolkningar och vantolkningar? Skall bibeln vara på mina villkor? Skall prästerna prata bort att en brudgum i bibelns språkbruk är en man och kan förebilda Herren? Om det inte finns någon som helst utbildning angående förebilder på teologiska fakulteter, så är det väl ändå dags för det snart! Allegori hette det, när jag var ung. Det står inget i bibeln om två brudar inför Herrens altare. Det står däremot om tio jungfrur (unga kvinnor), som alla väntade på att brudgummen skulle komma och att bröllopet skulle börja.

Snart är det Pingst. Det står inget i bibeln om att den högtiden passar bäst inom Pingströrelsen.

”Men när den helige Ande kommer över eder skall ni få kraft att bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

Apg kap 1

Prästvigning148Skara domkyrka och prästvigning med barnet i centrum

”Bäste Gunnel…”

I dessa tider av genusforskning kanske det passar att börja där. Jag har gått in på mansdominerat område. Det har jag fått sota för. Men inte av rektorn för Missionsskolan, Lidingö, William Bredberg år 1959 eller 1960. Först skrev han ett meddelande om att jag inte blivit antagen till pastorsutbildningen. Sen skrev han ett tackbrev till mig för att jag hade tagit det så bra. Jag hade skrivit tillbaka och berättade om min tolkning av hans brev:

Gud har väl en annan väg för mig då..

Tydligen har jag inte kunnat ta motgången så värst bra. Det som skrivs på nätet är offentligt. Alla mina inlägg är offentliga. Innan Sofia Camnerins avhandling var klar som heter ”Försoningens mellanrum” skrev jag till henne privat med alla mina frågor. Just därför att hon var vänlig att svara på Skutan/Bibelsamtal till andra också! Avhandlingen har blivit sågad av de lärde männen senare offentligt. Det klarar hon. Det är värre med mig, som är så snarstucken och ingen avhandling har att försvara.

Nåväl detta är inte Sofia Camnerins svar utan ett svar från en kommentator i Stefan Swärds Blogg till mig:

Bäste Gunnel! De enklaste definitionerna kan ju enkelt slås upp på wikipedia. Att titta enbart där kan ge väldigt mycket.
Däremot att analysera var dagens förkunnare står i sin teologi är desto svårare och kräver mer.
Den största utmaningen är när teologer och förkunnare tycker sig stå för en omdaning och samtidigt ser sig som bibeltrogna. Som exempel: Att analysera var P.P Waldenström står någonstans har varit en svår utmaning för den som försökt för han var också en omdanare, där han tyckte det dogmatiska tagit överhanden och då plockade teologi lite här och var. Dessutom blev han oerhört missuppfattad i sitt eget tycke. Inte helt olikt dagens situation med andra ord 🙂

Det svaret uppskattar jag och slapp ju att bli kallad ”hen”. Utvecklingen går framåt. Jag har kvar mitt temperament. Det är ärftligt från min fars sida. Prästgenen som jag fått är som sagt från mors sida. Senaste kyrkoherden lever inte heller. Hans generation har dött ut. Min morbror slapp att uppleva Jonas Gardells egen teologi ”OM GUD” eller ”OM JESUS”.

Bifogar senaste fotot av mig, som visar på vad jag kunde ha varit, om inte alla drömmar slagits i spillror år 1956. Fotograf är projektledaren på Gyllenkroken, Göteborg: Annica Engström

20140528_193326_resizedBarnbarnsbarn kunde det ha varit

Försoning till livs

Här kommer en fortsättning på ”Försoning till döds”. Det är möjligt, att det går att hitta bättre rubrik längre fram. Som det nu är får den stå.

Min far var försonad ända till sista andetaget och höll fast vid den bibelundervisning han fått redan som barn. Hans söndagsskollärare hette Svensson. Söndagsskolan hölls i hans föräldrahem i finrummet. Det fanns inga andra rum att välja bland. Där bar de in små bockar och plank att sitta på söndagsmorgonen för alla barnen. Barnen från andra hem väntade redan medan pappas familj åt frukost. De var så ivriga att komma in. Det fanns ingen konkurrens med annan information.

Som sagt och skrivet. Jag fattar inte skillnaden mellan objektiv och subjektiv försoningslära! Det gjorde inte min far heller. Det var aldrig aktuellt. När prövningarna kom tog de sig igenom allt med Guds hjälp. Över det tomma korset i Missionskyrkan i min barndom fanns texten: Gud är kärlek. Vid en ommålning av väggarna kom den aldrig tillbaka.

Försoning till livs har jag varit med om hela mitt långa liv. Så nu bjuder jag på färskaste fotot från Gyllenkroken, Göteborg från den 28 maj – i nästa bloggpost. Det är samma fotograf som tog upp min berättelse den 12 september 2013 på före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. Annica Engström är projekledare och visade filmen:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” vid tre tillfällen den 28 maj på Gyllenkroken.

img001Mor Anna

Huvudpersonen i filmen är förutom mitt berättande ”jag” min mor, som skrivit på ansökan om vård för mig. Jag var inte myndig den 5 sept år 1956. Det finns en mor också som levde i försoningen ända till sista andetaget. Det sista andetaget hördes knappast enligt min bror. Mor Anna kunde heller inte skillnaden på objektiv och subjektiv försoningslära under sin långa livstid. I hennes uppväxt fanns inget fotografi i finrummet på C.O.Rosenius. Där fanns det bara ett stort på P.Waldenström på en vägg och en förstoring av storasyster och hennes man på en annan.

Skall det vara nödvändigt att göra allt så komplicerat för mig på ålderns dag med systematisk teologi? Se tidigare länkar till problemen. Min morfar ville läsa till präst men det fick han inte. Storebror hade drunknat innan han tog studenten. Detta trauma finns mellan mångas rader i ”brefven” och morfars anteckningar. Pennalism skulle visst upphöra på det läroverk, där storebror gått. Senare.

Senare. Ja, det är mycket som vi kan skjuta upp och tänker ta itu med senare. Det är så obehagligt att tänka på det nu. Detta med mobbning till exempel. Många barn går till skolan med en klump i magen eller vägrar till slut att gå dit. Det är inte mitt problem. Mitt problem är hur jag skall kunna få ihop det allt som jag läst i de teologiskt lärdes bloggar om försoning. Som om det är väsentligt?

Skall den vara objektiv eller subjektiv? Skall jag kunna få predika någon mer gång i livet i någon Missionskyrka om försoningens hemlighet? Visst är filmen bra:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” men det är ingenting jämfört med att få ha en relation till honom som viskade sitt ”bliv” och ville mening i mitt liv.

Inte kan väl alla Missionskyrkor försvinna på en gång? Han (Jesus) har försonat oss med Gud! Det är stort och behöver sägas även i Equmeniakyrkor. Han (Jesus) har försonat mig med mig själv och mitt trauma från år 1956.

Psykiatrisk sjukvård behöver kunskapen om försoning också tycker nog jag.

Försonad till döds

Min far blev nästan 95 år gammal och hade som sagt aldrig läst teologi. Som jag berättat tidigare klarade han inte av att berätta skillnaden mellan C.O.Rosenius och P.P.Waldenströms olika tolkningar av bibeln. Det bara var så att i finrummet i hans hem hängde ett stort porträtt av den ene lärofadern på en vägg och på nästa den andre. Lika stora porträtt som jag kan se det från ett foto från hans föräldrahems finrum. ”Det bara var så”.

Min far var en systematisk arbetande snickare ända fram till sista halvåret. Ingen oordning i hans tankegång. När han låg på sin dödsbädd bad han mig läsa för honom:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
1917 års översättning

Han citerade versen själv först och sen var det bara så att jag inte visste var denna vers står skriven och letade förgäves i Johannesevangeliet. Jag fick gå hem och lära mig min läxa. (Joh.11:25) Han var redan försonad till döds och trygg i sin Gud. Den teologi han kunde fanns i sångerna från barndomen och i hans egen bibelläsning. Så har jag det också och älskar sången:

”Min Gud vad jag betänker vad du har gjort för mig…Du döden för mig smakat, du mina synder bar och över mig du vakat i alla mina dar…Nu är jag redan salig och går till himmelen.”

Far147Systematiskt snickeri

En enda gång i livet talade vi teologi han och jag. Det var en söndag efter gudstjänsten i Svenska Kyrkan med barndop. Prästen sa, att det lilla barnet blivit inympat i det äkta olivträdet. En liten stund hemma vid köksbordet pratade far och jag om den tolkningen. Som inte var vår. En personlig omvändelse är en förutsättning, ett personligt svar på Guds kärlek i Kristus för att bli inympad var hans och är min tolkning av just den bibeltexten.

Så kom påsken år 2011 med ett S.O.S. från en kvinnlig präst och jag blev förtvivlad minst sagt över denna okunnighet om försoningen genom blodet. Det har varit en total förvirring sen dess som speglat sig i mina olika bloggposter. Privat har jag ju en Missionskyrka som är riven och en Svenska Kyrkan som står kvar i min hembygd. Dessutom har jag haft mitt arbete på Räddningsmissionen, Göteborg där anställda och frivilliga tillhörde olika kyrkor. Vi debatterade aldrig olika tolkningar. Efter det tillhör jag Smyrna och efterlyser en teologi inom Pingströrelsen.

Öppet brev till kvinnlig präst

De tre mammorna som jag mött inom utbildning till attitydambasadör i (H)järnkoll förstår inte det kristna pratet. De har lärt mig så mycket om hur det fungerar att leva med neuropsykiatriska handikapp. Systematisk teologi gissar jag är obegripligt, när tusentals tankar samtidigt ger kaos i huvudet. Om jag fattat rätt önskar de en tanke i taget från sig själva eller barnen.

För min egen del är jag försonad med Gud genom vad Jesus gjort för mig på korset. Jag är försonad till döds jag också trots att det är långt till min fars höga ålder. Jag är försonad med minnen från en destruktiv sjukvård på 50-talet. (Och protesterar högljutt nu tillsammans med de sjuka, som råkar ut för bältesläggningar och tvångsinjektioner inom psykiatrin.)

Min Gud har vakat över mig alla mina dar. Som sagt. Som skrivet.

”Vad hade av mig blivit om du ej handlat så
om du ej nåd mig givit jag måst i döden gå.”

Eftertanken

Igår morse var jag irriterad, när jag skrev min blogg. Det är möjligt, att jag tar bort den. En blogg kan vara koncentrerad. En annan spretig och några är flamsiga. Det är jag Gunnel i alla fall, som försöker förstå de lärdas infallsvinklar och påverkas av debatterna. Eller mitt eget trauma.

Min alldeles egna debatt handlar om försoningen genom blodet och inget annat. Min far kunde inte förklara varför hans mor min farmor fortsatte att gå i gudstjänsterna i Missionshuset och hans far min farfar gick på gudstjänsterna i Missionskyrkan trots att de gift sig och var förenade som ett. Tomterna var och är precis bredvid varandra. Fast var det olika tider gick de väl till båda mötena? Min far var totalt okunnig om teologi. Farfar också. Han var grovsnickare. Min far var finsnickare men kunde bygga också och undervisade söndagsskolbarn långt upp i åren. Trots att han ingen talare var. Han blev rörd och grät lite vid poängen. Pinsamt för honom och hans egna barn.

Min lust att predika kommer från min morfars släkt. Det har ”släktat” över och är mycket obekvämt för min församlingsledning, gissar jag. Försöker hålla mig på min kant här i 2:an. Det är inte lätt. Jag är inte född pingstvän.

Så ha överseende med mig och mitt intresse för kvinnliga präster, som inte förkunnar som de skall. Det skall vi inte anklaga dem för utan gå till botten av de teologiska universitetens undervisning sen ett par hundra år tillbaka. Vi kan hålla oss i Sverige med Lund och Uppsala. Och att det finns tre Jesaja. Inte en som det fanns i min ungdom. Konstiga ord är heller inte bekvämt för mig och min irritabilitet.

Precis den är med upp på korset, när Jesus dog för hela världens synder och mina. I hans sår har vi fått läkedom. Påskens bibeltexter är bra hela året.

Vi närmar oss pingsthelgen. Brist ut min själ i lovsångsljud…

Söndagsskolan150Söndagsskolan på 20-talet

En käftsmäll

Det ordet ingår inte i mitt ordförråd. Plötsligt förstod jag innebörden och kände att jag själv fått en käftsmäll. Därav rubriken oavsett att jag tillhör en Pingstförsamling. I samma veva tar jag bilden från Smyrnas Facebook-sida idag och slutar min blogg med den. Det var faktiskt första gången jag besökte den nyss. Facebook har små symboler, som skrivaren skall se upp med och välja rätt. Är det jag skriver offentligt och skall kunna läsas av alla över hela världen? Är det för de vänner jag godkänt själv? Eller är det alldeles privat?

Jag tar det från början. Göteborg är en delad stad på grund av att Göta älv rinner rakt igenom och ut till havet. Inget konstigt med det men i denna stad har jag fått min utbildning inom sjukvården. Inget konstigt med yrkesstolthet för den som får tro på den och behålla den genom livet. Det har varit mest välutbildade läkare, som undervisat på Sahlgrenska Sjukhuset, som finns på ena sidan älven. Långt ut på Hisingen den andra sidan låg de stora mentalsjukhusen Lillhagen och Sankt Jörgen.
I undervisning om psykiska sjukdomar kom ett humoristiskt skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Göta Älvbron.”

Våren år 1956 fick jag diagnosen neuros utan att fatta innebörden. Jag var bara så trött, att jag inte hann färdigt med en redogörelse – ett elevarbete. På hösten samma år fick jag diagnosen psykos utan att fatta innebörden. Jag var bara så dödstrött och blev än mer vaken av sömntabletter. Detta är inte poängen! Detta är ingen poäng! Poängen kom elva år senare när jag var omskolad till arbetsterapeut i full tjänst inom ”Fysikalisk terapi och rehab” och fick mitt första stora ryggskott. Ortopeden i tjänst läste av ryggraden och berättade allt om min framtid. Han sa också de befriande orden:

”Symtomen på denna sjukdom är trötthet.”

Som om jag inte visste det och äntligen fick rätt diagnos! Äntligen föll alla bitar på plats! Där kommer min poäng! Fortfarande när jag närmar mig 80-årsåldern så är jag hel och har både ett psyke och en kropp. Skall detta vara så svårt att fatta? Är jag värd en käftsmäll, när jag försöker påverka sjukvården år 2014 med min information? Hur skulle det vara att låta patienten ha facit till sitt liv? Skall det vara en strid om vem som kan tolka bäst?

Jo, jag både bloggar och skriver på Facebook och är med i en pingstförsamling. Min åsikt är att församlingsmöten är för medlemmar och inte offentliga. Min åsikt är att jag inte kan sluta att vara kristen inom (H)järnkoll. De som svär jämnt får svära obehindrat. De tror, att det inte hörs denna åkallan av fan, djävulen eller Satan. Men jag skall behärska mitt stora ordförråd påverkat av den svarta boken. Den är inte svart i mitt umgänge!

Nu är jag framme vid dagens poäng. Jag har fått en käftsmäll av sjukvården, att jag inte är deras patient. De vill inte se resultatet av mitt tunga arbete att gå igenom sjukjournalen från år 1956! Det jobbet är en bok och sen filmat den 12 september 2013 på plats före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. I och för sig är ju detta skönt, att inte vara patient år 2014. Det är bara det, att sjukvården är mitt intresseområde och jag har fått tillbaka lite, lite yrkesstolthet – lite självkänsla. Gränsen mellan neuros och psykos kan inte gå på Göta Älvbron längre för de stora mentalsjukhusen har avvecklats och ersatts av så bra mediciner. Tro det den som vill! Jag fortsätter att informera om behovet av upprättelse för psykiskt lidande, osynliggjorda människor.

NO MORE – bältesläggningar

Gränsen mellan själ och kropp finns inte! Och anden kom från Gud, när han blåste liv i allt. När människan slutar att andas tror många, att vi dör. Som om vetekornet som föll i jorden dog utan orsak.

Vetekornet Smyrna”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn…”

57 + 57 = 2014

Hur går nu detta ihop? Vem kan tro på en sådan uträkning? Vem kan tro på Google, som scannar mitt liv och Mr Facebook, som kunde göra en film av mina enstaka bilder? År 2002 var detta med Google obegripligt för mig och hela Internet.

Idag kan jag berätta en gång till hur det var en försommardag utanför Norrköping, när hela min framtid var spolierad. Jag kom till en äng på min promenad och där stod en tom, ensam, odekorerad predikostol. Typisk för utomhusgudstjänster och tältmöten. Då kom lusten över mig att få stå där och predika Guds ord! Sen gick jag vidare på stigen över ängen. En man sprang ikapp mig och ropade och frågade, om jag inte sett skylten, att det var en skjutbana. Var han kom ifrån hade jag inte sett. Jag hade tur sa han, att jag inte blivit träffad, när de övade.

Som sagt. Detta har jag berättat förut om sjuksköterskan, som bara gjorde i ordning en blogg med namn och allt och ansåg, att jag bör blogga. Som om det var hennes egen idé!
I så fall var min lust att få predika. Inte visste jag för 12 år sen att detta är männens skjutfält! 🙂

Nu är påsken över och vi som har bibelns referensram lever med siffror och i frikyrkliga sammanhang finns dessa siffror tonsatta med text av Urban Ringbäck. Jag skulle så gärna vilja berätta vad bibeln betytt för mig efter katastrofens dagar. All trösts Gud har tröstat mig många gånger. Det enda jag behövde göra var att öppna tröstens bok och be till Gud om en finare i mjukt kalvskinn med övervikta kanter. Som väl är hade jag så många syskon och en moster, som gav 50 kronor var till en födelsedag. Allt kom i brev från olika håll. Drömmen gick att förverkliga.

Första hållhaken var inte tröst utan en direkt uppmaning från denna bok:
Glöm det som varit! Håll inte fast vid det som hänt! Och så löftet att Gud ville göra något nytt…Kunde jag inte se det redan? (Nej, det gick inte på tio år framåt.)
Rätt citerat fick detta stå på ett av försättsbladen i millimeterstora bokstäver. Inget schvung minsann i handstilen! Ingen tro på framtiden men väl på det som varit.

Påsken är över och under fyrtio dagar uppenbarar Jesus sig för sina lärjungar i bibeltexterna tills han lämnade dem från ett berg i Gallilen. Mig har han inte lämnat någon gång! Jag njuter av alla sammanhang i bibeln kopplat till just fyrtio. Det är möjligt, att jag ger bibelhänvisningar en dag. Allt blev gjort från Guds sida, som behövde göras genom ett utvalt folk och hans ende son och senare hans lärjungar.

Året var 1957 när jag var totalt desillusionerad och fick syn på en övergiven predikostol. Undrar just var männen håller hus, som borde förkunna Guds ord.

P.S.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid
dock segrade ljuset för evig tid
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor vad söker ni här?
Den levande ej bland de döda är
Uppstånden är Jesus. Halleluja.”
Segertoner och Psalmer och Sånger nr 146 vers 2

Den kampen började tidigt. Den fortsatte tills Herrens Gud ångrade allt gott han skapat. Det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Floden kom och dränkte allt utom Noa och de som följde honom.
Hånet mot Herren Gud återkom genom olika folk senare i tiden. Goljat och hans män hånade under fyrtio dagar och nätter.
”Vad får den som tar bort skammen från Israels Gud?” (Citat fritt ur minnet) Vem var han, som utan krigsrustning gick emot? Vem var han, som måste gå ut i öknen och bli frestad av Djävulen under fyrtio dagar och nätter?

Vem är han, som vunnit seger över Djävulen och döden en gång för alla? Så visar han sig gång på gång på olika sätt under fyrtio dagar för sina lärjungar…
Och varenda blomma är med i lovsången över hans seger!
D.S.

”Tror du små blommor bedja till Gud
fastän du ej förnimmer ett ljud
Dock upp till himlen från ängden skön
stiger så sakta blommornas bön.

Gör du som blomman gläd dig och sjung…”

Ur söndagskolans sångbok

Förgätmigej från Göran Schmiths Hemsida och Floran på Rörö