Kökssoffan Del 2

På vänstra sidan av kökssoffan hemma brukade besökare sitta. Detta gällde inte våra privata mattider utan tiderna emellan. Rummet innanför köket var sängkammaren och innanför den salen. Salen användes bara vid högtidliga tillfällen. Enligt ett barnbarn sov aldrig hans farmor, så varför skulle hon få ett nattlinne i julklapp. Det undrade han över. Visst var hon uppe tidigast och måste ha ett stort brödbak klart innan telefonväxeln öppnade.

Det var en parentes med barnbarnets fråga före en jul och dags för julklapp. Barnbarnen fanns inte när Norra Björke blev automatiserat år 1948. Innan dess var mor Anna centrum i socknen utan att synas. Hon svarade vänligt ett ”Björke” varje gång det ringde och hon fick gå ifrån sina andra sysslor. Det var bara tjugo abonnenter de första åren. Nu gäller det att inte tappa tråden i mitt berättade om kökssoffan och alla minnen den väcker. Mor Anna dog år 1983. Tio år senare mötte jag en äldre dam hemifrån, som tyckte det var så roligt, att jag påminde i utseende om min mor. Mig hade hon inte sett sen min barndom.

Då kom hennes barndomsminnen upp. Hennes mamma var sjuk, så svårt sjuk, att de hade blivit skilda åt. Hon fick sitta på kökssoffan och berätta, att hon ville ringa till sin mamma. Det kunde jag inget om. Jag ser den gamla damen framför mig och försöker förstå hur det kändes att förlora mamma som barn.

Telefonväxeln och Telegrafstation

Vi minns tillsammans på en hemvändardag eller som i torsdags på en minnesstund efter en begravning. Snart finns det inga äldre att fråga om barndomen. Då kanske de är bra att berätta för de unga om hur det var utan mobil – utan att kunna få prata med sin mamma.
”Vi vill kunna nå dig,” sa de på bensinstationen, när jag hyrde en bil. De ville ha mobilnummer till mig! Jag använder inte mobil och kan inte numret! Däremot kan jag fortfarande räkna upp vilka nummer abonnenterna hade i Norra Björke – nästan upp till 90-talet. (Stort skryt förstås och osanning.)

Telegram skulle bäras ut inom två kilometers avstånd från telegrafstationen utan extra kostnad

Hos grannen fanns det fyra barn. Hos oss sex, så det blev ingen jämnårig till mig att leka med. De äldre fick jag inte vara med. Jag var alltid för liten för dem. En gång var jag inte för liten. Det kom en inkallelseorder till en som bodde lång in i skogen och var utan telefon. Det var bara att lyda och gå med det telegrammet för min bror. Han var yngst av bröderna men inte tuff nog. Det närmade sig kvällen och jag fick gå med. Telegrafverket stod med en liten fotogenlampa. Storebror var redan inkallad någonstans i Sverige. Han var rädd högst upp i Norrland.

Det har varit en bra barndom med trygghet, som en lillebror sa på minnesstunden. Och detta på tal om kökssoffan, som finns kvar och jag breder ut mig på. Den har bäst sitthöjd – ergonomiskt riktig för mig fast ordet inte fanns, när pappa David ritade den på 20-talet.