Snart är det ”vargtimman”. Det var ett uttryck inom sjukvården år 1956, när jag vakade. Det är visst olika uppfattningar både om uttrycket och att döden härjar mera en viss timma innan morgonen.
Jag vaknar ofta gång på gång numera på natten av kramp i mina fötter. Nog om det. Sen vet jag inte skillnaden mellan senil och dement. Jag vet inte längre vad jag skrivit tidigare i mina bloggar. Så det blir upprepningar – fler än jag tyckt hos andra gamla. ”Hon glömmer att hon glömmer.” Det gällde ju då rakt inte mig utan henne som är 2½ år äldre än jag.
Ändå vill jag inte sluta blogga! Så jag har läst statistiken nu denna natt och klickade på detta att lämna något bakom ryggen – för att gå vidare i bästa fall. Ja, då kom jag till en blogg skriven för fyra år sen och de hjulspår, som inte går att komma ur.
”Döden lurar – lura döden.” Minns du de stora skyltarna vid vissa trafiksträckor? Det skulle bli O-tolerans i trafikdöd med mellanräcken och vajrar. Ja, sen dess blev det andra upprepningar om att hindra döden. Särskilt för oss över 70 år.
Skall jag skratta eller gråta med mina 86 år? Värst var det absolut, att inte få gå på gudstjänst…
Men det skall jag få idag!
När morgonen gryr och färdtjänst kommer…
Det går mindre bra med rollator i snömodd. Annars gäller spårvagn.
Jag är treenig. Jag har en kropp, ett psyke och en ande och skall upp till bevis. Så nu gäller det att träna!
Första gången i mitt långa liv som jag märkte, att jag har en kropp, då var jag fyra år men inte fem. Det finns inga minnesbilder av några personer runt mig bara minnet av en stor plåtsax. Det begreppet kan jag nu. Den sattes in vid utsidan av min knäskål och mellan ett gips. Den smärta minns jag. Det gjorde så ont! Gipset som jag haft tio dagar ner över foten skulle bort. Orsaken var att jag velat hjälpa min pappa att gräva, när han för några ögonblick satte trädgårdsgrepen med platta tinnar ifrån sig. Jag hade tydligen trampat som han gjort men körde den rakt genom en bar fot. Det finns inte ett enda minne från den händelsen eller dygnen på lasarettet utan min stora familj. Barn fick inte ta emot besök för de bara grät efter mammans besök…
Varför saknar jag minnen från åren innan fem? Hur jag än gräver hittar jag bara ett. Min pappa satt i fåtöljen i ”telefonrummet” (rummet där telefonväxeln bredvid köket stod och som var mammas kombinerade arbetsplats). Det måste vara söndag, eftersom pappa satt still. Jag satt i hans knä och han sjöng för mig om barnet, som gick i skogen och grät, ensam utan att hitta hem förrän i näst sista versen. Detta måste väl visa på att jag har ett psyke? Jag var ju hemma igen!
Anden då? När blir ett barn andligt? Jo, det var i en hemsk situation, när mina lekkamrater stod utanför mitt hem och tittade nyfiket in genom fönstren. Vad hände där innanför? Skräcken kröp närmare och jag kom in och såg att min mamma tagit emot zigenare. De skulle tydligen få bo hos oss! Utanför stod pojkarna och markerade, att här händer något konstigt. Kanske skamligt främmande?
Jag gick högst upp på mitt vindsrum och grät stilla och böjde knä. Inte för att jag var ödmjuk utan därför att pojkarna jag lekte med kunde med och titta in i våra fönster. Det var kallt i rummet och min egen lilla järnkamin nådde inte så högt över golvet. Jag måste stå på knä för att kunna tända en brasa. För min skull. Under tiden snyftade jag och bad till Gud, att zigenarna skulle få bo någon annanstans. Deras tält hade inte kommit med samma tåg som dem till vår socken.
Ute var det snöoväder. Gud hörde bön och de fick bo i ”godtemlarhuset”. Min kropp kände, att det var kallt i mitt lilla vindsrum. Mitt psyke var känsligt för att vara omtyckt eller inte.
Det var första bönen utanför ”Gud som haver barnen kär” och mammas böner.
Jag blev frigående. Det finns en plats till i hemmet men på första våningen och bredvid köksspisen. Där fattade jag ett tyst, inre beslut utan att någon såg det utanpå mig. Varken mina föräldrar eller min lite äldre syster. Det var söndag och hon och jag undrade om vi måste gå med till kyrkan.
Kroppen, psyket och anden blev ett. Och började älska missionskyrkan och vad den stod för…
Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.
Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.
Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:
Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.
Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?
På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…
Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.
Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?
Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunanr Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.
Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
Den sången sjöng inom honom den gången.
Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.
Nu skall vi se hur detta går? Jag har snott en bild av Trollhättan Energi AB. Det får man inte göra! Och så lydig som jag är för övrigt. Sitter isolerad i ett höghus med 60 lägenheter i varje trappuppgång och gemensam tvättstuga till nästa tolvvåningshus med tre uppgångar och lika många lägenheter i varje uppgång. Här finns alltså möjligheter att umgås men vi gamla skall bara vara rädda om oss…
Mobilen visar på 12 grader minus. Det har jag svårt att tro. Men jag har varit ute i knastrande snö för att få rysta mina hemvävda mattor igår. En sanning med modifikation för bara en av de tre är vävd hemma.
Igår fick jag syn på en traktor i djup snö med snötäckta, tunga grenar av gran runt. Genast var jag hemma och kunde nästa alla namn på ställena och vägarna dit. Idag tänker jag att bilden kanske är från ett annat år och en annan plats. Det gör inget för jag hade en fin Corona-dag igår. Det gäller att vara rädd om sig för här är bara rollatoravstånd för mig och tätt med folk på gångvägarna. Då kom jag äntligen hem och hade all snö för mig själv, vägarna och husen. Vill jag inte umgås då? Jo, men inte utan någon i ödehusen. Snön som hänger över grenar på träd orsakar strömavbrott. Gamla stolpar måste bort.
Nej, längre hänger jag inte med. Luftburna ledningar som inte behövs längre?
Det var ingen måtta på min entusiasm när jag var ung och gick utbildning inom sjukvården. Det var så stort och märkvärdigt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Så kom jag hem till landet och mina föräldrar och hann knappast ta av kappan, innan jag måste berätta senaste föreläsningen av docent Thorvald Bjurö. Den handlade om fysiologi och det autonoma nervsystemets påverkan på blodkärlen i olika situationer. Det fanns inget tak för hur imponerad jag var av hans kunskap om blodcirkulationen. Det blev väl en liten paus. Där passade min pappa på lugnt och sakligt med sitt inlägg:
”Han har varit här!”
Gissa om jag kom av mig av pappas enkla vetskap. Denne skicklige docent hade varit ett barn och suttit på vår kökssoffa i vårt enkla kök och var sin pappas son, som också kunde blodets betydelse! ”Livet är i blodet.” Så står det i bibeln har har stått där snart 6000 år. I vår enkla Missionskyrka hade pastor Hilmer Bjurö predikat om kraften i Guds sons blod. Fysiologi eller teologi så är det samme Skapare bakom.
Lördagen före första advent ett år på 70 eller 80-talet ringde en man och frågade vad jag gjorde. Jag svarade, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom vad den skulle handla om. Svaret blev: ”Natt skall icke råda där nu ångest råder.” Det avsnittet var ju i de föreslagna predikotexterna.
”Vad vet du om ångest? Och vad skall du säga om det?”
Jag blev svarslös men hittade snart en motfråga. Kunde jag få ställa den? Jo, det gick bra. ”Varför är du så rädd för att dö?” Svaret kom bums:
”Jag har inga kläder!”
En dag fick jag kopia av ett brev, som inte var undertecknat. Pastor Eric Nilsson fick det första arket med karbonpapper till nästa som blev mitt. Där står bland annat, att vi jamsar om Jesu blod som någon slags ricinolja mot alla krämpor och viftar med våra fribiljetter till himlen. Ett oersättligt brev av andras syn på oss frikyrkofolk. Oersättligt därför att bibeln berättar, att vi alla är nakna inför Gud och utan kläder.
Så detta tål att repetera. Livet är i blodet. Ett blod fick rinna oskyldigt redan i Edens lustgård därför att Gud själv vill ge kläder åt två nakna, rädda, skamsna människor.
Någonstans i min blogg finns brevet i sin helhet. (till Dessa det vederbör..) Rädslan för döden är inte mindre idag. Så onödig rädsla när Jesus dog i vårt ställe och kan ge frimodighet inför döden.
Det är bara jag som vet, att det kommer tre personer i början av gatan från administrationen till avdelning 10 A och 10 B på f.d. Restad Sjukhus, Vänersborg. Jag står med ryggen åt mitt förflutna och fotograferar.
Vem bjöd mig på en märklig dröm en natt, som jag vågade dela bland vänner? Nu eller aldrig tänkte jag ta vara på drömmarna och våga lära känna mig själv!
Jag drömde att tre ansiktslösa män bar in ett stort järnsjok i min lägenhet. Jag stod i dörren till sovrummet med ryggen åt det och bara tittade på. Mina möbler fattades och det placerade järnsjoket tog upp stor del av rummet. Det hade vassa kanter och var väl 2 mm tjockt, ovalt och lätt kupat. Det fanns en sträng som av runnen tenn likt silver. Den som gick förbi kunde skada sig på kanten. Den vita gungstolen fanns inte men bokhyllan stod där. De tre männen syntes inte mer. Jag vaknade.
Jag fick frågan av vännerna varför jag öppnat dörren för dessa män och släppt in dem. Jag förnekade, att jag öppnat dörren utan de bara kom in. Jag fick veta, att de mjuka, vackra möblemanget var borta. Drömmen påverkade oss alla. Efteråt bad jag om enskilt samtal med ledaren, pastorn och psykoterapeuten. Tio år senare ringde jag upp honom och frågade, om han kom ihåg min dröm. Sen frågade jag och konstaterade, att om man drömmer om sig själv, så är det ju jag, som släppt in detta hårda järnsjok i mitt liv. Kunde jag ta det så var det ju bra…
Åren har gått och en dag fick jag nytta av mina svåra livserfarenheter. De tre ansiktslösa männen, som bar in detta hårda, stora, kalla järnsjok i mitt vardagsrum, som andra kunde skada sig på om de gick förbi blev mitt ansvar! Både pastorn och jag kunde associationen till bibeln och att Abraham en gång fick besök av tre män. Är Gud den samme alltid och kan besöka vilken människa som helst med information om nutid och framtid? Det var så länge som jag skyllde på andra. Andra hade gjort fel mot mig. Om en syndabock dog så klarade jag av att skylla på nästa… Det var synd om mig som drabbats så hårt och orättvist.
En dag fick jag för mig att slå upp i Biblisk Ordbok på ordet synd för att se var det står första gången. Det blev mycket intressant. Det är i HERRENs samtal med Kain. HERREN Gud undrade varför Kains blick var så mörk. Kain fick veta, att han borde råda över sina tankar. Annars lurade synden vid dörren. Om jag fattat rätt lade Gud över ansvaret över vad som kunde ske annars på Kain. Gud är ljus och inget mörker finns i honom.
Så blev det med den upplysning om synd i tankesystemet! Kan det vara så farligt med lite syskonavundsjuka? Kain var avundsjuk på att HERREN uppskattade Abels offer men inte hans. Jag å min sida hade ju verkligen velat ge HERREN allt av min ungdom och framtid! Verkade inte som han sett något av allt detta!
Så jag fortsatte att offra till HERREN år efter år tills han satte ner foten och förklarade, att han inte är intresserad av mina offer och jag hade tydligen på mig offerkoftan.
Igår kom det ett blomsterbud med frågan om inte några blommor skulle kunna pigga upp en social Krutgumma. Två vänner från projektet ”Inre Rum” står bakom. Så var den associeringskedjan igång!
Bilden har allt och är tagen av Linda Weichselbraun och ladugården är på Elings ark i Vedum, där Anneli Jäderholm var värd för anhöriga till psykiskt sjuka en heldag. Programmet var späckat och vi såg filmen tillsammans:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Runt om i lokalerna var utställningen: ”En annan tid”
Vilken ambition! Det var så jag mötte dem inom (H)järnkoll. Full fart att gå ut i samhället och ge information om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp år 2011. Senare startade de ”No more” på Facebook i syfte att få bort bältesläggningar och tvångsinjektioner.
Så nu till valet av huvudbild till min blogg: ”Gunnels plats i rymden”
Bilden är tagen med ryggen åt Hinsebergs Kvinnofängelse i Frövi. Där har jag gått flera gånger och väntat på att tiden skulle bli inne att få besöka någon. Det var i en samling/gudstjänst i slutet av 70-talet, som jag gick ut för första gången offentligt, att jag legat i bälte på Restad Sjukhus och hade en sjukjournal med diagnoser jagande mig! Jag valde publik noga och hade inte varnat någon av mina vänner, som var med från Göteborg. Men tjejerna på Hinseberg visste vad det smakar. De skulle förstå, att allt som skrivs om en inte är sant!
Det var på den tid då kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och före strejken med branden i Tidaholms fängelse. Efter det fick det inte vara stora samlingar. Nåväl. Anna Myhrman och jag hade god kontakt och efter den samlingen berättade hon, att hon också hade den sjukdomen bipolär. Jag hade ju tvingats att acceptera det fack som psykiater ansåg, att jag hörde hemma i. Jag levde med en osynlig psykiatrisk tvångströja med skräck för behov av vård på ett sinnessjukhus på den tiden. Det är på gott och ont att ”gå ut” med sin egna berättelse. Det gjorde alltså jag för tjejerna på Hinsebergs Kvinnofängelse. Men nu är detta över år 2020.
Kvar är minnet. Vi var sjutton i gruppen en söndag på besök och fick gå två och två på avdelningarna före samlingen. Det var tjejernas önskan, att det skulle vara rättvist, att alla avdelningar fick ett besök. Jag fick besöka en enskild och vi fick sitta i ett litet hus, där biblioteket fanns. (Nu är visst alla små hus rivna.) Plötsligt ville hon visa vad hon höll på att sticka. Vi gick över en gräsmatta. Vi skötte oss och frågade tjejerna på avdelningen om det var OK, att jag var med in.
Så kom vi tillbaka och satte oss på stolarna utanför lokalen till biblioteket. En vakt kom in och var så upprörd och frågade var vi varit. Så kom hans slutkläm:
”Besöket skall sitta på angiven plats!”
Där är vi nu! Tappa inte poängen bara! Bara en och en lämnar sitt fängelse för att komma ut i frihet! Och man får inte väga för tungt…
Besöket sitter nu i karantän 84 år gammal och får inte gå ut bland folk. Skall bara vara inne och tvätta händerna, så att jag inte dör.
Detta fick Linda och Anneli syn på sociala medier och skickade blommor igår.
Där sitter hon ensam och får köra sitt race…
Men då hade Hanna kommit in i bilden med sitt käcka i ”No more”-tråden:
”Kom till oss och kör ditt race!” Underförstått inte behöver du sitta ensam.
Nej, jag har inget för att jag ramlat och klagar lite. Och detta får och denna höna på fotot ger mig så klart massor av hänvisningar till bibeln.
Mitt livs testamente är en rulle släktforskning ur bibeln. Ett testamente blir giltigt först när givaren är död, skriver Paulus. Men jag var så frustrerad över att ingen vill ha vad jag vill ge. Så jag gav bort rullen. Den börjar på Matteus kap 1 i provöversättningen till B2000 som kallas NT81. (Det gick inte att kopiera så lång text med de uttryck jag fastnade för:
”vilkas mor var Tamar,” ”vars mor var Rahav,” ”vars mor var Rut,” ”vars mor var Urias hustru,”)
Planschen blev 160 cm lång och fick ibland hänga framför böckerna i min bokhylla.
Svenska Folkbibel tillåter kopiering:
Jesu släkttavla
1 Detta är berättelsen✱ om Jesus Kristus✱, Davids son, Abrahams son✱. 2 Abraham blev far till Isak, Isak till Jakob, och Jakob till Juda och hans bröder. 3 Juda blev far till Peres och Sera genom Tamar, Peres till Hesron, Hesron till Ram, 4 Ram till Amminadab, Amminadab till Nahshon, Nahshon till Salmon. 5 Salmon blev far till Boas genom Rahab, Boas till Obed genom Rut, Obed till Ishai, och Ishai till kung David.
David blev far till Salomo genom Urias hustru. 7 Salomo blev far till Rehabeam, Rehabeam till Abia, Abia till Asa, 8 Asa till Joshafat, Joshafat till Joram, Joram till Ussia, 9 Ussia till Jotam, Jotam till Ahas, Ahas till Hiskia, 10 Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia, 11 och Josia till Jekonja och hans bröder vid den tid då folket fördes bort till Babylon.
12 Efter bortförandet till Babylon blev Jekonja far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel,13 Serubbabel till Abihud, Abihud till Eljakim, Eljakim till Asur, 14 Asur till Sadok, Sadok till Jakim, Jakim till Elihud, 15 Elihud till Eleasar, Eleasar till Mattan, Mattan till Jakob, 16 och Jakob till Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.” (Svenska Folkbibelns översättning)
Så klart jag försökte få fram ett kors genom att teckna de tolv stammarna tvärs igenom hela spalten från far till son – från Abraham men inte från Adam? Vad berodde det på?
Så fattade jag att evangeliet började genom det omöjliga löftet om en son till Abraham. Genom att fyra kvinnors namn nämndes blev deras historia särskild markerad som observandum för mig. Jag har haft tid att tänka sen början av 90-talet! En dag drog jag slutsatsen som Paulus formulerat: Lagen kunde inte åstadkomma en rättfärdighet inför Gud! Genom att våga läsa alla ruskigheter i Gamla Testamentet såg jag, att Jesus blev född människa genom Maria ”i en syndig kropps gestalt” Rom 8:3 Jesus blev sänd som ett syndoffer. Han kom för att ta på sig skulden av all vår synd. Han tog på sig domen i vårt ställe. Det går inte att fatta på ett år!
Släktregistret tecknat uppifrån och ända ner på två blädderblocks ark har gjort mycket med mig under åren! Det gick upp ett ljus för mig, att botten var nådd av synd. Där föddes Jesus och presenterade vem Gud är under några år. Efter hans himmelsfärd och under noggranna forskningar i skrifterna kan evangelisten Lukas börja på Jesus och vandra uppåt i släktleden via Marias far. Tusen år tidigare går Marias släkttavla ihop med Josefs i Batsebas söner med kung David, Natan och Salomo. Jesus skulle komma ur kung Davids hus. Lukas fortsätter sin släktforskning ända upp till Adam son av Gud. Alltså Jesus steg ner ända till botten av mänsklig synd och elände och fullbordade det uppdrag han fått av Gud in i minsta detalj (tabernaklet). Jesus steg upp till fadern samma väg som han kommit genom helig Ande.
Det finns ingen synd, som inte är beskriven i bibeln. Det är inte Guds fel, att Gamla Testamentet har så ruskiga krig. Gud är sanningens källa.
Detta är en repetition av vad jag skrivet förut i min blogg. Försök se Jesus i ett tänkt långt släktregister blödande på korset. All vår synd är med genom hans händer och fötter. Blodet till försoning rann första gången i Edens lustgård, då människan Adam och Eva var nakna inför Gud och skamsna över sin olydnad. Blodet från ett oskyldig djur rann. Gud gjorde kläder av skinn och klädde dem.
Det är att bli rättfärdiggjord att tro på vad Gud gjort för oss genom Jesus.
Bibeln är en kontext. Gud är en och har en tanke. Han visade sin vilja till samarbete med sin Skapelse. Hans rike är ett. Han vill leda sitt folk.
Abraham och Lot kom till ett vägval. De såg samma syn framför sig. Nya Testamentet skriver på ett ställe ”den rättfärdige Lot”. De valde i höger eller vänster. Lot fick välja först. Vi kan följa hans väg.
Långt senare ville ett stort befriat folk vara som alla andra. Valet stod mellan Gud eller en kung som ledare. Vi kan följa valutgången.
Saul blev avsatt och Gud valde en herde som ingen räknade med. I detta Guds rike blev det en strid, som troende i alla tider räknat som alltid nuvarande – den mellan Saul som kung och 3.000 krigsmän mot Guds vilja i David. Guds vilja instängd i en mörk grotta.
Är det rätt att undanhålla de unga denna kunskap på liv eller död? Gud är en. Människan är en. Kroppen är en. Församlingen är en. Vi har inte fått en höger eller vänster-skala att välja mellan utan skall gå rakt fram i namnet Jesus.
Nu är det som det är. I morse tänkte jag byta profilbild och tryckte på fel ord, som jag inte begrep dessutom. Detta går inte att återställa. Svar från Word Press
Ritningen till en kyrka/församling enligt bibeln
(Sedd genom en gammal ärrad människas glasögon den 19 nov 2018)
Det var spontant skrivit till en liten grupp. Nu finns det här med bibelhänvisningar. Vi kan inte hålla på att se oss blinda på alla felbyggen (feltolkningar) under årtusenden som gått. Bibeln presenterar sanna profeter men också de falska. Historien har visat Guds sanning genom Jesus.
1) Så vi följer frälsningen från slaveriet i Egypten till löfteslandet via metaforer. Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Så frälste Herren på den dagen… 2 Mos 14:22
2) Ställ väktare på muren! Om Jerusalems mur senare är ett skydd mot fiender, så drar jag slutsatsen, att Herrens undervisning i alla tider är ett skydd mot fiender. (Ett annat bibelstudium från 70-talet, att var och en måste bygga upp det nerrivna i sitt eget liv enligt Esra och Nehemjas profetböcker) Jes 60:18, Nehemja och Esra
3) Den första kyrkan var en vandringskyrka, som kunde sättas upp och plockas ner efter vandringen mellan punkterna A och B eller Alfa och Omega=ORDET från Gud i Jesus.
4) Ingen låst dörr! Jesus är herden, dörren in till fåren. (Det lär vara en låg mur runt en fårfålla i bibelns landskap för natten och herden låg i dörröppningen. Utombiblisk kunskap.) Tabernaklets förhänge var vävt med bestämda färger och varje färg står för en sida av Jesus som kung, överstepräst och profet. Joh 1:1-9, 2 Mos 15:18, Hebr 5:10,
5) Altaret är det första som möter oss innanför förhänget. Det har exakt mått, fyrkantigt, höjd, djup, bredd och längd. Försoningen genom blodet skall nå ut i alla väderstreck senare. Israels folk lydde ritualerna under 40 år utan att kunna fatta innebörden. Peter Fjellstedts förklaringar från 1800-talet håller idag också. Jesu frälsningsgärning var tvåfaldig (två felfria syndabockar). Israels folk hade en försoningsdag om året. Deras synd skulle placeras på en syndabock, som skulle bära bort synden ut i öknen. Namnet Asasel upprepas fyra gånger. Hänvisning till Jesu seger över Satan i öknen. Satan försöker alltid gräva upp gammal synd som Gud förlåtit för länge sen. Nutid alltid. Den andra felfria syndabocken där Israel placerade sin synd skulle slaktas och lite av blodet bäras in av översteprästen till Gud i det allra heligaste. 2 Mos 27:1, 3 Mos 16
6) Översteprästens kläder finns beskrivet in i minsta detalj för övrigt. Översteprästens bröstsköld hade tolv olika ädelstenar i skalan 1- 10 och var nästan alla nära högsta kvalitet enligt en geolog, som jag frågat. Jesus är vår överstepräst inför Gud och vi är också tecknade med våra namn i hans hjärta. Han vädjar gott för oss inför Gud. 2 Mos 28, 39
7) Vem som helst får komma till en församling idag. Dörren är öppen genom Jesus. För att komma längre in skall synden placeras på de två syndabockarna. Det är ett viljebeslut personligt och bekräftas genom vattnets dop. (Dopgrav var ju omöjligt att ordna i öknen varje år av de 40 åren 🙂 )
8) Raskt är vi framme vid mitt personliga vittnesbörd. Sju är en veckas dagar. Vid åttonde börjar något nytt. Gud har upprättat mig på en försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver (GT plus NT) under mitt liv! I ett bibelstudium på 70-talet bland kriminella och prostituerade i gamla Räddningsmissionens lokaler i Haga undervisade en baptistpastor från Näsåker om upprättelsen i Kristus enligt modellen i Tabernaklet. Då såg jag framför mig min och de andras dåliga självkänsla/självvärde, som olika mått på de olika bräderna och de lyckade människorna i Smyrna! Men en försonad, förlåten kriminell fick ju samma mått i höjd och bredd! Var detta sant? Fick inte jag breda ut mig på någons bekostnad och ta större plats som en av alla brädor i tabernaklet?
9) Gud bygger sitt tabernakel i öknen som modell i alla tider för alla folk – ett flyttbart, upprättat folk på en försoningsgrund med ett rent försoningssilver! Guds ord är som renat silver, sju gånger! Var en kristen än kommer i världen så passar måtten givna av Gud till Mose – inte högre än någon annan upprättad kristen – inte bredare eller smalare. 2 Mos 25, 26 och fortsättning
10) I Kristus kan hans nåd och hans nådegåvor fungera fritt utan avundsjuka på andra ”brädor”s teckning i ett vresigt akacieträ! För Gud själv har dragit över med guld över alla skavanker.
”Det tar ett helt liv att läsa bibeln,” sade en gång läkaren och pastorn Sven Ahdrian. Det är läkedom i Jesu sår och full upprättelse på hans försoningsgrund. Det är gemenskap mellan människor över hela världen, som står på den grunden.
”Det finns ingen referensram till bibliska berättelser,” sa författaren Kerstin Ekman i en radiointervju för många år sen. Hon var besviken över att bibelkunskapen håller på att försvinna.
Här är en gammal bild från boken Tabernaklet, som kom ut år 1937. Grundaren för Pingströrelsen i Kerala, Indien, K.A. Abraham var på besök i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Hans undervisning om Tabernaklet i öknen stenograferades ner och kom ut i bokform.
Sen dess har missionär Wilhelm Bergling gett ut ”Tabernaklet i öknen” år 1956 och 1965. Det är vad som finns i min bokhylla. I mitt medvetande är det en stor upplevelse bara orden som upprepas i Hebreerbrevet kap 8:1-5
”Huvudpunkten i vad jag har att säga är detta: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen 2 och förrättar tjänst i helgedomen, det sanna förbundstältet, som är rest av Herren och inte av någon människa. 3 En överstepräst tillsätts för att frambära offergåvor och därför måste också vår ha något att bära fram. 4 Om han nu vore här på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det finns andra som frambär gåvorna enligt lagen. 5 Men vad de tjänar är en skuggbild av de himmelska tingen, så som det blev sagt av Gud till Mose då han skulle uppföra tältet: Se till att du gör allting efter den förebild som du har fått se på berget.” (B2000)
I 1917 års översättning stod det ”mönsterbild”. Ritningen för frälsning från synd och döden håller i alla tider. Synden placeras på både en och två syndabockar. En bär bort den för alltid till öknen (Asasel) och en måste dö och lite av blodet föras in till det allra heligast. Allt beskrivs noga angående den stora försoningsdagen. 3 Mos kap 16. Någon har sagt, att det finns inga möjligheter att alla dessa detaljer blivit nedskrivna om de inte har betydelse i verkligheten i alla tider. Så blev jag intresserad av en gravsten i min hemsocken, som har en bibelhänvisning. Ett kraftigt kors står ovanpå en kraftig sockel. Så associerade jag till Lagen och Nåden genom Jesus på korset. 2 Mos 25:22
Sången: ”Dig o, Gud Lamm ske ära” handlar om försoningsdagen. Lars Mörlid sjunger.
Under fyrtio år upprepade Israels folk ritualer, som de inte kunde se framtiden av. Mose såg den osynlige och hade honom för ögonen och kunde stå ut med allt motstånd. Första gången fick han ord av Herren Gud att slå på klippan för att folket behövde vatten att dricka. Andra gången som Herren Gud talade om detta skulle Mose inte slå på klippan bara tala till den. Mose hörde inte på noggrant utan slog andra gången också. Bibelforskare menar, att så noga var det med lydnaden för att mönsterbilden skulle hålla i alla tider. Jesus blev slagen men uppstod efter döden. Han är den klippa, som kan släcka en evig törst. I bibeln upprepas lovsången till Jesus som klippa. Vi får be om vatten!
Så fick vi sena tiders kristna psalmen ”Klippa du som brast för mig…” Nr 230 i Psalmer och Sånger.
Svårare blir det med sången: En nådastol
”En nådastol Herren Gud oss givit/Som genom korset oss öppnad är/Där Jesus Kristus försoning blivit/För världens synder som ordet lär. Kör: O, sköna plats invid Jesu hjärta/När synden trycker en sargad själ/Dit får jag komma med all min smärta/Vid nådastolen blir allting väl”
Det lär vara en felöversättning ordet ”nådastol” från Luthers översättning men ordagrant betyder det försoningsställe. B2000 översätter med ”lock” och innebörden blir den samma: platsen där Gud mötte med nåd.
Rom 3:21-26
21 ”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – 22 en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. 23 Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, 24 och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 25 Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, 26 under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.”
(Ett kulturmärkt missionshus i Hjo, där den gamla sången om nådastolen sjöngs. Jag har tittat på Wikipedia om hur gammal sången är. Missionskyrkan syns bakom. De sjöng samma berättelsesånger. Förbundsarken var 2½ aln lång och 1½ aln bred. ”De gamle” kunde skillnaden på Lagen och Nåden.)
Ha överseende om jag inte klarar av att vara tydlig. För det behövs hela bibelns berättelser. Det finns en tidigare blogg om två fotstycken av silver, som sattes under varje bräda. Det står om försoningssilver och det står att läsa om försoningsgrund.
Gunnels plats i rymden 