Sönderstressade förkunnare – Del 2

Detta är min plats. Namnet har jag blivit tilldelad mot min vilja att blogga: ”Gunnels plats i rymden”. ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Det är titeln på Tomas Sjödins senaste bok. Där fortsätter jag om sönderstressade förkunnare. Margit Sahlin lever inte längre men väl debatten om rätt eller fel. Får en kvinna förkunna Guds ord?

En dag stod jag på Frölunda bibliotek och läste ”Sändaren” en gemensam tidning för Svenska Missionskyrkans läsare och Svenska Baptistförbundets. (På biblioteket finns ett så högt skåp eller bord, att en kan stå och läsa.) Detta är redan gammal historia. Jag fick syn på en liten notis att samtalen strandat efter 27 år dem emellan. Kunde detta vara möjligt med 27 års samtal om dopet? Jag frågade en initierad och fick veta, att det var långt flera år än så. Det finns en bok skriven om samtalen fram och tillbaka till och med. I dessa samtal borde det ha varit kunniga förkunnare i både teologi och exegetik? För att inte tala om kyrkohistoria och tradition? Gissa om de varit stressade?

Så kom det en dag då jag själv var stressad till max och måste få fråga föreståndaren i stora Smyrnakyrkan: ”Var hämtar de olika samfunden sin teologi ifrån?” Konstigt svar som jag redan hört tidigare och ville ha bekräftat Europa eller USA? Så ingen behöver ta åt sig. Vi är alla påverkade av tiden, omgivningen och familjen. En del håller hårt på tron att ha tolkat rätt. Andra är mer moderata. Jag för min del blev intresserad av frikyrkohistoria. Hur uppkom begreppet ”Stockholmsbaptister” i motsats till ”Örebrobaptister”? Varför låter det så ofta att P. Waldenström var den förste missionsföreståndaren inom Missionsförbundet, när det var E.J. Ekman? Gissa om där fanns stressade förkunnare? Och den stressen fortsätter som olika tolkningsmodell.

Det håller inte att låta bli att läsa bibeln för alla krig och grymheter som står där! Det håller inte att låta bli att läsa bibeln därför att kristna bara bråkar med varandra! Det håller inte att påstå, att Jesus inte kommit tillbaka som han lovade! Om jag fattat rätt började den yttersta tiden i och med Jesu himmelsfärd. Perioden före hans ankomst finns noga beskriven i Gamla Testamentet. Perioden efter hans ankomst finns noga beskriven i Nya Testamentet.

Den som hittar sin plats tar ingen annans. Kristna skall inte spela fia med knuff. Det var ett par lärjungar en gång som grälade om bästa platsen bredvid Jesus sen i himlen. Läs gärna om det grälet i bibeln och om det finns en plats för alla.

”Har du läst Tomas Sjödins bok ännu,” frågade jag min syster, som vuxit upp i samma frikyrkliga hem och miljö, som jag gjort. Hon svarade ”ja” men drog på det. ”Tyckte du inte om den?” ”Jo, men jag tycker han vandrar än. Jag skall läsa om den får jag se!”

Tycker nog jag också. Författaren och pastorn Tomas Sjödin vandrar ännu. Precis som det heter i sången: ”Jag har vandrat med Jesus en lång, lång tid och är icke trötter ännu.”

Under tiden går det att vila i Kristus och vara försonad i Kristus.

Fängelset

Ett fängelse kan se olika ut. Hinsebergs kvinnofängelse ligger så vackert omgivet av vatten delvis. Det så kallade slottet ligger högt. Var och en har sina egna associationer frivilliga eller påtvingade till fängelset.

År 2008 blev jag inbjuden till ett 50-årsjubileum. Mina kurskamrater på sjuksköterskeskolan hade varit färdiga som sjuksköterskor 50 år. Samtidigt med inbjudan var mitt manus klart till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.  Alla sår var öppna och blödde. Det var jag själv, som rivit upp dem och skickade mitt manus som ett vänligt ”nej tack” till inbjudan. Jag ville definitivt inte komma. Jag som inte fick gå färdigt min utbildning…

Som svar på mitt manus fick jag frågan vart jag ville komma och sen påstående, att jag identifierade mig med de intagna på Hinseberg. Det är skillnad på en fråga och på ett påstående. Jag har fått frågan också, om jag identifierar mig med de psykiskt sjuka. Till slut frågade jag en god vän och psykoterapeut. Hans vänliga svar var, när han lyssnat färdigt: ”Du vet ju själv hur du har det!”

Tack! Det jag har gemensamt med de fångna är nyckelknippan och ljudet av nycklar, som sätts i en dörr. För övrigt har vi inget gemensamt mer än de två i personalen, som jag kunde namnet på och höll kontakt med. Men de känner inte Annika Östberg.

När det gällde utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll (ett regeringsuppdrag), så var det klart uttalat om distans till sin egna sjukhusvistelse. Den som ville utbilda sig för att gå ut i samhället för att informera om psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska handikapp fick inte komma i affekt under föreläsningen. Detta är min formulering. Vi fick träna på att hålla föreläsning. Vi skulle ha en positiv inställning att vården blivit bättre. Det visste jag ingenting om och har lätt att trigga igång mot bältesläggningar och tvångsinjektioner.

Så många fel jag gjort under mitt liv! Vi skulle inte använda publiken till vår egen terapi. Precis det gjorde jag en gång under en gudstjänst på Hinsebergs kvinnofängelse. Detta var i mitten av 70-talet och branden på Tidaholms fängelse hade inte varit och det upproret bland män. De intagna fick alltså komma från olika avdelningarna med någon vakt till en gemensam samlingssal. (Efter branden på Tidaholms fängelse fick det inte vara samling gemensamt för alla.) I denna gudstjänst spelade och sjöng ungdomarna från Göteborg och Örebro och jag talade. Överrumplade mina vänner med en berättelse, som de aldrig hört! Det var min första chans, att få tala till tjejer med stor erfarenhet av att vara inlåsta, att vara kränkta av myndigheter och att ha journalanteckningar om sig utifrån bara ett håll. Där satte jag in min berättelse. Det finns en annan sanning – den som Gud har om oss. Han som skapat oss känner oss och älskar oss. Han tänker gott om vår framtid.

I bilen tillbaka till Göteborg var det alldeles tyst om vad jag berättat. Vi höll tyst om detta ända tills såren gick upp igen och jag inte kunde tiga för en av dem i gruppen som varit med till Hinseberg. Då hade det gått tre årtionden. Mitt manus var ett faktum. Det var bara att vänja sig vid att andra tänker utan att avslöja sina tankar om rätt eller fel.

Nu läser jag om Annika Östbergs första bok också: ”Ögonblick som förändrar livet”. Den är mörk och tung att läsa jämfört med andra boken av samma författare. Vi har inget gemensamt! Eller vi har allt gemensamt i Jesus Kristus! Hon har skrivit två böcker och kan kalla sig författare nu. Det kan inte jag efter ett tunt häfte.

Jag är kvinna och har gått in på mansdominerat område. Det är inte mitt fel. Det finns i mina gener och jag tänker inte undervisa! Däremot kommer jag att fortsätta att berätta om vad jag sett i bibeln. Abraham hade tillit till vad Herrens sagt. Han lydde utan att förstå vad Herren tänkt med offret av SONEN. Skökan Rahav begrep inget av krig och framfart men hon ville tro på Israels Gud och öppnade sin dörr för två spejare. Inte nog med det. Hon gömde dem på sin takplats under linstjälkar och ljög för dem som ville åt dem och döda dem. Båda har gått till historien som hjältar. Historien upprepas till och med. De två tillsammans i samma kapitel, samma andetag…

Guds andetag gissar jag. Genom någon annans ande går det inte att bli en troshjälte och rättfärdiggjord. Känn på det! Abraham i sin tid och skökan Rahav i sin.

(De här bibelsammanhangen tänker jag på: 1 Mos 22:1-12, Josua 2:1-18, Hebr. 11:8-12,   30-31 och Jakobs brev 2:20-26)

Köpt och betald

Gunnels plats i rymden är köpt och betald! Det är inte mitt påhitt! Det var inget jag ville minsann…

Eftersom det inget hände fort nog på brefvet.com, så fick jag en färdiggjord plats i rymden, som blev min. Nu är den köpt och betald, för jag vill inte ha någon reklam! Idén om ”Huset som blev ett hem” fungerade inte utan kunskap i HTML, som jag börjat med. Brefvet är överfört men bilderna fungerar inte. Och jag skall inte leka med orden köpt och betald för detta är allvar! Jag har kommit på kant med den församling jag tillhör. För jag får inte som jag vill…

Det är många år sen nu som jag bad om bibelstudier i ämnet: Förbund – Israel – Äktenskap. När det inte hjälpte gjorde jag ett förtydligande, att ritningen till en församling/kyrka finns i bibeln.

Skall det vara så svårt att läsa fjorton kapitel i bibeln tillsammans? Profeten Hosea fick i uppdrag att gifta sig med en kvinna som var prostituerad – mot allt förnuft, mot lagen. Hon blev otrogen så småningom och gick tillbaka till träldomen som prostituerad. Profeten Hosea fick uppdraget att ge sin kärlek än en gång till henne. Han skulle inte bara ta tillbaka henne som hustru utan måste köpa henne fri – betala en lösensumma, gå igenom skammen en gång till att gå i förbund med en orenad. Profeten Hosea skulle lära sig själv och Israels folk vad ett förbund innebar från Guds sida. Han skulle lära sig och folket vad Guds rena kärlek och löfte om trohet innebar. Detta var väl ingen läxa som profeten Hosea ville lära sig frivilligt?

Om det nu är så att vi lever i nya förbundet med Jesus och inte behöver gamla förbundets skrifter, så undrar jag hur vi skall kunna lära oss vad det kostat Herren Gud att ingå ett förbund med oss? Hur skall vi kunna förstå ett språk, som vi inte vill använda? Undra på att de gamla psalmerna och sångerna måste bort som obegripliga!

Gunnels plats i rymden är både köpt och betald nu för jag vill inte ha någon reklam. För övrigt är min plats i rymden både köpt och betald med Lammets blod. De historiska berättelserna kan vi inte hoppa över för då begriper vi inget av vår framtid beskriven i Uppenbarelseboken.

Framtiden är närmare än vi kan fatta! Jesus gick tillbaka till Fadern för att bereda rum för dem som älskar honom. Att gå tillbaka till andra gudar (religioner) är som att gå tillbaka i prostitution och träldom.

Gud är en och slöt förbund med oss människor upprepade gånger. Senast genom sin son Jesus Kristus.

1 Petr 1:18

”Ej silver ej guld har förvärvat mig frälsning, Ej jordiska skatter har friköpt min själ. Nej, blodet på korset är priset jag kostat. Den enfödde sonen gavs ut för min själ.

Ej silver ej guld har mig löst från mitt skuldbrev, nej, därtill min synd och min skuld var för svår Men blodet på korset har utplånat skulden och därtill rättfärdig i Kristus jag står.

Kör: Friköpt jag är men ej med silver Återlöst men ej med guld Det är Guds Lamm som genom blodet har befriat mig från skuld.

Ej silver ej guld kunde då jag var fjärran ge tillträde åter till Gud och hans nåd Men blodet på korset, det förde mig nära. Vad djup och vad höjd i den Eviges råd!

Ej silver ej guld har en väg för mig öppnat till himlen som synden mig utstängt ifrån. I blodet på korset försoningen vunnits och hemma är Faderns förlorade son.”

Nr 525 J.M. Gray 1900 i Segertoner Nr 601 i Psalmer och Sånger

Det står, att det är blodet, som banat en väg till Gud. Är bibelns budskap omodernt nu och utan korset, utan blodet?

 

Ett rött snöre

Synden finns inte längre i frikyrkorna och de stora vackra piporglarna är tysta. Min lilla elorgel gav jag bort på grund av platsbrist och ischias. Jag kunde inte använda fotpedalerna på grund av smärta. Så orgeln åkte ut men kvar var, att synden lurade vid dörren till mitt hem och jag borde råda över den. Allt enligt Herrens ord i bibeln som gäller alltid. Eller borde gälla. Men vi talar inte om det! Vi är hellre i verksamhet med fullt ös. Jag vägrar använda öronproppar på en gudstjänst och bråkar hellre.

Tyvärr!

För så är det. Jag kom till insikt och hämtade Oskar Bensows ”Biblisk Ordbok”. Visst fattar jag, att det är behändigt med en mobil med appar som sökverktyg men där räcker inte mitt huvud till. Så jag bläddrar och tittar efter första ögonblicket med ”synd”. Tro nu inte att den var hos Eva! Det var hennes son, som släppte in några futtiga tankar av avundsjuka, som han borde råda över! Han klarade det inte, som alla väl vet.

Kvar är det fria valet och Herrens förmåga att se vad som rör sig innanför den mörka blicken – själens spegel. Orgeln står där nertystad och sången är borttagen. Det var visst för svår melodi att sjunga fick jag höra vid ett kyrkkaffe. Han som kunde detta är musikalisk och fanns med vid urvalet av de 325 första sångerna i den gemensamma frikyrkliga sångboken, som knappast används längre. Elen är ju så billig.

”Från Frälsaren på korset stam ljus faller på min dräkt Då träda syndens fläckar fram Jag blir med rövarn släkt Men han som var vid rövarn god, han köpt mig fri med sitt dyra blod Så helt förlåter Gud. Så helt förlåter Gud.” (Citat fritt ur minnet)

Snart kanske jag kan komma till min poäng med ett rött snöre! För detta behövs bibelns alla berättelser.(Josua kap 2) Det fungerar inte för mig med en snuttifiering av upprepade rader till trummor och elförstärkta instrument. Kalla mig gärna överandlig eller strängt religiös. Det har jag hört förr. Det röda snöret i bibeln har med räddning från döden att göra. En enda kvinna hade barnslig tro på att ett rött snöre skulle kunna rädda henne och hennes familj.

Hur barnslig får man lov att vara? Tro det den som vill!

 

Storm i ett vattenglas

Undrar just om jag läst rätt, att en biskop uppfattar talet om korset nu som storm i ett vattenglas? Tre modiga, kvinnliga präster har tagit initiativ, att vi som vill skall ta fram och bära vårt kors synligt som halssmycke. Dessutom fotografera själv och lägga in bilden i en Facebookgrupp. Den gruppen heter: ”Mitt kors/My cross”.

Hur kunde detta bli storm i ett vattenglas? Korset har väl provocerat i alla tider? Eller var det bara en dårskap för de intellektuella en gång? ”Visserligen” skriver Paulus men det är ju snart 2000 år sen, ”är talet om korset en dårskap för dem som bli förtappade, men för oss som bli frälsta är det en Guds kraft.” (1 Kor 1:18)

En av de tre kvinnliga prästerna har fått så mycket kritik och hot, att hon inte vill vara präst längre inom Svenska Kyrkan – kritik av de egna. Fast inom stormens öga lär det vara ett lugn. Det är väl nyttigt, att alla biskopar tänker igenom var de står i förhållande till förföljda kristna eller anhöriga till de dödade i hela världen. Vi andra skulle bara plocka fram ett kors som halssmycke från byrålådan och bära det igen.

Jag är en retsticka eller ironisk många gånger men jag vill inte reta någon muslim! Däremot triggar jag igång på all okunskap bland kristna om vad korset står för. Skall vi vara hur menlösa som helst och bara låta tiden gå ifrån oss? Det är väl ändå en dålig ursäkt, att jag inte vet hur jag skall föra ett samtal med en muslim? Det lär inte vara bra, att berätta att Jesus är Guds son. Och detta kan visst biskoparna och vet vad som är lämpligt att bekänna. (Jo, jag är ironisk och kallar det, att de lagt ut en dimridå. Svenska Kyrkan har Bekännelseskrifter. Alla präster lovar inför Gud och församlingen vid sin vigning att förkunna Guds ord.) Vi som är gamla och konfirmerade fick lära oss trosbekännelsen utantill. Den bör sitta där i minnet, om den får upprepas i gudstjänster.

Det finns många olika grupper i vårt samhälle att vara med i och bekänna sig till. Så kommer det en dag då kravet märks, att tycka som alla de andra inom gruppen – med andra ord att vara politisk korrekt. Där kan det uppstå en storm i ett vattenglas förstår jag.

”…frälsningen kommer från judarna,” sade Jesus och hans kors blev rest i Jerusalem. Därifrån utgår kraften till jordens alla väderstreck. Han dog på skammens trä för hela världens synder men en och en måste förhålla sig till hans kärlek och hans försoningsuppgift att dö i vårt ställe och visa en väg att nå Gud.

Jag måste ta emot denna frälsning/räddning själv först, innan jag kan prata med muslimer. Hur det skall gå till politiskt korrekt vet jag inte. Till dess bär jag också tillsammans med 8.000 andra ett kors som halssmycke.

Och berättar gång på gång om tröstens Gud, som har tröstat mig…

Klippan blogg 2015049

Öppet brev till mina ”barnbarn”

Kära ”barnbarn”!

Den som är i min ålder och lite över kan drabbas av sjukdom, komma igen och få panik att livet gick så fort över.

När min far var i 90-årsåldern förstod jag, att han sysslat med utvärdering i sina tankar. Vi bodde i en liten så kallad ”bonnhåla” utan bil. Så mina föräldrar var mycket begränsade till socknen. Min far kom fram till att han haft tre intressen med satsningar: familjen, församlingen och fabriken. Detta innebar en mycket stor familj på 30-talet under den svåraste depressionen i landet, en möbelfabrik som brann ner med dåliga försäkringar och en församling som inte växte och till slut dog ut med honom. Det visste han i sin utvärdering.

Nu har jag mött en pingspastor på Facebook, som är i detta stadium med utvärdering. Jag känner hans arbetsinsats sen slutet av 60-talet i gemensamt arbete bland unga missbrukare. Hans ena dotter sörjer i förväg, att föräldrarna skall dö. Precis som jag gjorde en gång. Banden skall klippas av och nästa generation är den äldre.

Så till poängen med oss gamla som gnällspikar på ungdomen ”nuförtiden”. Tänk, om det handlar om andebedömningens gåva? Tänk, om det är så att vi gamla tigit för länge utan att dela med oss? Han har fått frågan varför han inte tagit itu med ”detta” förut.

Pingstpastorer kan ju alla strömningar hit och dit och särskilt inom Pingströrelsen! Jag var ung och bara 19 år, när en äldre grät och berättade om delningen mellan medlemmar i samma församling på grund av andedopet och tungotalet. Då var det i ett missionshus, som hette Betania. Nu är det en pingstförsamling i samma Betania. Så onödiga strider under så många år! Jag fick historien år 1955. Då var jag så kallad evangelist.

Så såren finns i min kropp och själ ända sen den kvällen, då värdinnan grät och berättade. Har jag då rätt till min långa erfarenhet av frikyrkofolk som ekumen?
Kan det vara en gemensam andebedömning av pingstpastorn och mig, att det inte stämmer med rörelsen från Australien med högsta volym, strålkastare som spider olika färger och en dimridå innan evangeliet förkunnas? Har vi rätt att varna unga människor för dessa trix?

Var i bibeln hittar vi denna trend att rusa än hit och än dit efter det häftigaste? Hans församling hette Gilead men får inte ha anknytning till bibelns händelser där längre.

Några små morgonfunderingar. Jag saknar er!
Frid
önskar
Gunnel

 

Ingen parafras

parafras  omskrivning, omdiktning, bearbetning… (Enligt Bonniers Ordbok 23)

Den som behärskar hebreiska, grekiska och arameiska har rätt att översätta testamentet till modernare språk. Det gäller bara för läsaren att jämföra med vad det står tidigare. Några olika svenska översättningar kan ge rätt innebörd av texten från sitt originalspråk. Men en parafras är en parafras och kan inte bli godkänd som översättning.

En tolkning är en tolkning som tolkare tycker olika om. Vissa konstnärers bilder fastnar på näthinnan och i minnet. Så var det med Werner Sällmans Kristusbilder för mig och många andra. (Warner Sallman 1892 – 1968)

The_Head_of_Christ_by_Warner_Sallman_1941

Den kände Harry Carlsson, Tibro (HC-möbler), berättade för oss tonåringar år 1950 på ett läger om sitt möte med denna konstnär i Chicago. Hans förnamn Werner har blivit som ett efternamn Warner och det svenska påbråt verkar glömt numera. Hans mor var från Sverige och hans far från Åbo. Den Jesus han såg för sin inre syn en natt bearbetades och blev konst.

Eller också blev det en sångtext av någon annan: ”Jag ser i ordet hans sköna bild, hans sköna bild Han är så tålig Han är så mild Han är den bäste av alla.” (Nils Frykman 1886)

Bibelns beskrivning av den kommande Messias var, att hans utseende inte kunde behaga oss. Så nog finns det bearbetningar. Så klart jag tilltalades av Werner Sällmans vackra Jesus-bild och äger en kopia. Så klart att Nils Frykmans sånger påverkat mig också. Nu vill jag inte ha någon parafras.

De flesta kan lilla bibeln: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan hava evig liv.” Nyare översättning ändrar inget! Kärleken är ju villkorad! Ja, det har jag fått höra mer än en gång i samtal på intranät. Vadå villkorad? Jo, man måste kunna tro!

Så till den vers som finns innan denna så ofta citerade: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14)

Så det är inte nog med tro på Jesus! Det gäller att tro på ormen i öknen också! Bibeln är ingen parafras. Den berättar rakt på sak om det omöjliga för människan och det möjliga för Gud. Bibeln beskriver kampen mellan kärlek eller död.

Så om jag fattat rätt var det en strid i himlen i pre-adamitisk tid. En av änglarna blev högmodig och satte sig upp mot Gud. Resten är historia med många namn. Vi känner igen ”ormen från urtiden”. När Israel som ett folk vandrade genom öknen mot det land som Herren lovat dem kom alla klagomål. Maten var för ensidig. Törsten var svår. Varför skulle de lyda vad Mose sagt dem? Hade han fört dem ut i öknen för att dö?

Där kommer berättelsen om deras trots, som fick Herren att tappa tålamodet. Han sände giftiga ormar. De blev sjuka. Många dog. (4 Mos. 21:4-9) När de förstod sambandet med olydnad och synd, vädjade de till Mose. Han i sin tur borde vädja för folket inför Herren. Ja, så vet vi, att Mose skulle göra en kopparorm och sätta upp på en påle. De som såg upp mot den blev friska. Glömt berättelsen? Aldrig kunnat den? Vilket som. Israels folk glömde detta under men bar med sig kopparormen i sin fortsatta vandring. Generation efter generation. Den historiska verkligheten blev inte bara en parafras utan en avgud kallad Nebustan.

Generation efter generation bar de  med sig kopparormen men glömde historien! Det är ruskig läsning i bibeln om hur förbundsfolket lämnade Herrens undervisning och ledning. De blandade ihop sig med andra folk och började dyrka deras gudar! Så visst är det grymheter i Gamla Testamentet! Så visst är det lätt att tappa poängen om att allt var gott som Gud skapat! Så när som på ormen då i Edens lustgård – eller? Bibelns undervisning är att den trotsiga, högmodiga ängeln blivit utkastad från himlen men fortsatte trotsa Gud i ormens skepnad:

”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos. 3)

Jag upprepar. Tvivlet mot Herrens ord fortsätter tills Herren Gud tappade tålamodet och Mose fick i uppgift att göra en kopparorm och hänga upp på en påle. Den som blivit sjuk av giftiga ormar skulle se upp mot kopparormen och få sin hälsa tillbaka! Så enkelt! Börja om från början och lyssna och lyda Herrens ord! Med facit i hand vet vi, att detta är en profetia om Guds egen son Jesus, som skulle komma och ta på sig all skuld i vårt ställe. Vi klarar heller inte av att lyssna och lyda! Vi glömmer vad korset står för! Bildligt talat bär vi med oss kopparormen generation efter generation och låter den bli en avgud! Varför hänger Jesus kvar på korset annars på så många målningar? Eller uthuggen i trä? Han är ju inte kvar där på skammens påle!

”Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Gal 3:13  Profetian om Jesus som blev gjord till förbannelse för vår skull förebildades i en kopparorm en gång under ökenvandringen! Den korsfäste Jesus skall inte vi bära omkring och avguda! Jesus är inte en Nebustan! 2 Kungaboken kap 17 och 18

Nu närmar jag mig poängen. Min blogg är en ”jag”- berättelse väldigt ofta. En period hamnade jag i ett gammalt hjulspår i mitt berättande. Kan det vara så att mitt eget trauma blev som en kopparorm, som jag släpat med mig år efter år? Ibland tycker nog jag, att min bok, som dessutom blivit filmad, är riktigt bra:

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”…

För övrigt är det den levande Jesus, som jag borde se på för att bli helad.

Glömt?

Naken eller avklädd

”Det är inte fråga om vad man säger utan hur man säger det.”

Hur många gånger har inte jag fått höra detta som en fin tillrättavisning. Jag borde formulera om mig! Och detta mer än en gång. I stället för att vara klumpig är det ju bättre att pröva lite finkänslighet?

Vi har åsiktsfrihet men risken är att bli avklädd offentligt och få stå naken inför alla. Det är förargelseväckande beteende att gå naken offentligt. Personen som provocerar kan få böter. Inom konst och litteratur är allt tillåtet. Det är tillåtet att kränka kristna. Det är tillåtet att skriva en hel bok om Gud efter egna eller andras halvsanningar. Det är tillåtet inom litteratur och konst att ta eviga sanningar ur sitt sammanhang och förvanska dem.

Det är skillnad på att vara naken eller bli avklädd inför folket. Det är tillåtet att gå naken i en demonstration. Den som tittar får skylla sig själv. Den som går på en utställning och tittar får också skylla sig själv hur provocerande än bildspråket är och kränkande för en kristen. Det är tillåtet att avbilda vatten och en duva och två nakna män.

Hur är det nu med poängen? Jo, det började med att två människor var nakna och inte skämdes inför varandra. Det fortsatte med en metafor för lögnens fader med flera olika namn framöver i texten. Han lurade först den ena, som kallas hen nu. Sen lurade nutidens hen den andre, som också heter hen nu.

Historien är tydlig för den som inte vill bli avklädd och naken inför allt folk. Historien är tydlig för den som vill bli klädd inför Gud. Välklädd.

Än så länge har vi yttrandefrihet i Sverige. Än så länge är det tillåtet att formulera om sig.

Tro det den som vill.

En vit sten

Det finns många olika slags handikapp. Jag har en del. Det är olika dagar, som olika är olika svårt att bära. Den som börjar bli dement kan skämta och fylla i lite meningar med fantasins hjälp. Den som inte kan engelska språket kan köra med en inlärd fras då och då. Men det håller inte länge. Det håller inte alls.

Så har jag blivit taggad på Facebook igår. Bara den lilla meningen innehåller lite av ett begrepp ur engelskan. Det är en hel video med fem damer från olika delar av världen, som samtalar under ledning av Åsa Moberg känd författare och debattör. Hon nämner mitt namn i början av intervjun och detta är det enda jag fattar vidden av men inget mer. Detta är frustrerande! Tre dagar var jag med på Internationella filmfestivalen, satt i en mjuk låg fåtölj, fast jag aldrig väljer det annars och förstod ingen engelska! En gång till under de dagarna lyckades jag snappa upp att mitt namn nämndes av en föreläsare.

Jag kan inte förlora ett språk, som jag aldrig behärskat före år 1953. År 1956 mötte jag väldigt många kvinnor mot min vilja, som förlorat sitt språk – sitt egna språk svenska. Det var en tragisk iakttagelse, som jag aldrig glömmer. Var de så inne i sin sjuka värld, att de hade nog av röster som talade? Var de så understimulerade av miljön, att det var meningslöst att samtala med någon annan? Jag försökte provocera fram ett samtal med en av dem. Hon hade sin säng närmast en vägg. Till slut blev hon så irriterad på mig, att hon tog knytnäven och bankade i väggen. Jag hade fått fram en reaktion. Jag fick dåligt samvete men var hon farlig eller inte, där hon satt i sängen i sitt bälte?

Olga Runciman från Danmark – en av de fyra som intervjuades har berättat (text i svensk översättning), att ett trauma i barndomen kan utlösa schizofreni senare i livet med hallucinationer. Hon har tagit sig igenom många svåra år och kallar sig ”stemmehörer”. Hon har lärt sig leva med sitt handikapp och utbildat sig till psykolog för att kunna hjälpa andra.

Åter till år 1956, då jag mötte svårt sjuka kvinnor, som förlorat sitt språk. Men var de farliga? Innanför kontoret fanns ett låst utrymme. Där fanns mitt godis hemifrån. Av det kunde jag få hämta lite då och då – hämtade och la några praliner längst ner på kvinnans bädd. Precis så långt ifrån henne, att jag inte behövde bli rädd och hon skulle nå dem.

Hon hade förlorat sitt språk. Skamligt att jag också visade rädsla. Skamligt på vilket sätt jag provocerade fram ett annat språk. Jag kommer ihåg namnen på många av personalen men inte på en enda patient. Som om de inget namn hade! De hörde röster bara.

I all engelska som flödade fram mellan den 16 – 18 oktober 2015 på Stora Teatern i Göteborg så hörde jag mitt namn nämnas två gånger utan att fatta vad de sade mer än så. Gissa om jag är framme vid poängen! Vad andra än säger om mig positivt eller negativt eller vad jag anklagar mig själv för så finns det en vit sten någonstans där allt stämmer.

Enligt Skaparens eget löfte skall jag få en vit sten med ett nytt namn, som ingen mer känner till än jag som fått det.

Spännande! För Skaparen känner de andra också, som blivit missförstådda och missbedömda. De som kanske ligger i bälte nu. Och andra är så trötta på…

Uppenbarelseboken 2:17

(Vi vet inte hur många det är, som håller fast vid honom, som segrat över all sjukdom, all synd och döden. Det gäller bara att hålla sig till rätt Gud i denna tid, när det vimlar av läror och gudar.)

 

Sverige idag

Karta Arvedelar055

Svartenbrandt är död men Jesus lever. Det står inte på löpsedlarna dagen efter. Och jag vågar fortsätta skriva, att bibelns budskap gällde då. Det gäller nu. Det gäller sen.

Igår handlade bloggen om 60-talet då narkotikan översvämmade Sverige. De var som fiender, som ockuperade landets unga. Innan dess hade vi 50-talet, som förberedde allt med fri kärlek. Himmelens Gud som gav livet hade inget att säga till om längre i Sverige. Kvinnan var inte längre hans medskapare utan satte ner foten som sin egen gud med bestämmanderätt över livet. Omärkligt kom allt positivt tänkande in. Genom det kunde vi uträtta allt omöjligt. Det handlade om blommor och kärlek och allas lika värde mer och mer. Gud blev mindre och mindre eller i vart fall likställd med andra gudar. Ordet blev religionsdialog och tolerans.

Sätt in Sverige i stället för kartan över löfteslandet. Studera utvecklingen i Nordriket med Israels tio stammar. De blandade ihop sig med andra folks gudar och avgudadyrkan. De går att läsa om i 2 Kungaboken 17: 24 och framåt.

En dag fick Herren nog och tog sin hand från dem. De fick som de ville och blev en munsbit för Assyriens härar. De tio stammarnas folk blev fångar i Assyrien. Kvar var Juda stam och Benjamins stam i söder. Kvar var profeterna, som varnade och varnade men inget hjälpte. Detta är historia. En gång sade Herren till Samuel: ”Det är inte dig de övergett utan mig!” Eller minns jag fel?

Svenska folket har släppt in många fiender redan med olika syfte och i olika namn. Den kristna läran är nerriven som muren runt Jerusalem. Räddningen i Jesus Kristus skulle vara som en skyddsmur runt landets gränser!

Studera metaforerna för träldom! Det var inte Moses, som räddade folket ur deras träldom i Egypten. Det var Herren, som tog striden mot Egyptens alla avgudar! Herren är EN. Det är inte samme Gud med olika språk som Allah numera heller.

Så det är dags att inse, att också jag och min familj har syndat mot Gud. Vi har försummat att läsa hans ord och bygga upp det som blivit nerrivet eller sönderbränt i vår skyddsmur.

Nehemja har mycket att lära oss om ryktesspridning och lögn. Det försenar uppbyggandet!

Nattorientering

Det var igår, som jag skrattade åt länken från Landet runts inspelning om tråkigaste platsen i Sverige. Idag är jag allvarlig. Är det Sverigedemokrater, som leker krig i en skog med en gammal pansarvagn? (se länken)

Mina egna minnen rusade iväg till mitten av 60-talet eller början. Att mina bröder orienterade kunde jag. Men det var dagtid. Bland de unga i distriktet runt Essunga skulle det bli nattorientering, som jag inte fattade och inte kunde skogen. Banan var snitslad med vita små lakansremsor. Med hjälp av en bra ficklampa gick det att hitta rätt stig, när ljusstrålen träffade remsan. Som ledare var det min uppgift att se till att de vita vägledarna fanns kvar i träden. De som gick först eller lite senare kunde bli frestade att försvåra tävlingen genom att ta bort någon.

Det var då den långe tonåringen kom och gick vid min sida och faktiskt avslöjade på sitt sätt, att det inte var roligt, att jag lämnade dem och flyttade till Göteborg. Hade jag tänkt igenom hur jag skulle klara mig utan dem?

Jag å min sida kunde inte tänka ut ett sabotage, att någon tog bort en vit remsa i träden. Det var ju inte ens ett Emil-hyss! Så gick vi där han och jag och såg till att banan var OK. Tro inte att jag glömt dessa stökiga tonåringar i Grästorp! Den kvällen fanns det ju unga från Essunga också.

Hur är det nu med bibelkunskapen? Jo, om det var någon skyldig, som skulle straffas med döden, så skulle den personen se till att fly till en fristad i Löfteslandet. Dessa fristäder var strategiskt så placerade att sträckan inte fick bli för lång. Det skulle gå att hinna fram innan åklagaren kom ifatt! Och hör och häpna ingen fick plocka ner de vita remsorna av lakanstyg så att den skyldige skulle komma vilse!

Nej, så står det inte i bibeln. Det står bara att vägen till fristäderna skulle hållas i ordning. Försumlighet är allvarligt nog och att leka krig är ändå värre.

Det är dags att vakna nu! Vi har firat påsk! Kyrkan i Sverige skall väl ändå inte plocka bort de vita snitslarna på vägen till Jesu kors för dem, som är hotade till livet? Och vilseleda med andra stigar…

Bibelhänvisning: 4 Mosebok 35:6  och 5 Mosebok kap. 19

Historien

Så började historien för min del. Den äldsta sysslingen på min mors sida skulle komma till Göteborg på besök. Handstilen på hennes brev som låg på golvet i tamburen var så bekant, men vem var brevet ifrån? Kan någon ärva en handstil för så skrev ju min mor, innan hon blev darrhänt och gammal? Så skrev en kusin…

I brevet fanns en förfrågan om natthärbärge för henne och hennes man. Vi kände inte varandra. Besöket blev en stor vändpunkt för mig år 1982. Gudrun ville lämna tillbaka min morfars bondepraktika och jag fick kopior av gamla brev om Roparna. Så sa hon, att de gamla breven innehöll uppgifter om Roparna.Historien163

Nu har jag nystat färdigt. Åren har gått och jag fortsatte min släktforskning i bibeln. Visst är det imponerade att komma ända ner till Adam och Eva! Utan historia lever ingen vare sig den är ljus eller mörk eller ointressant rent av. I min morfars bondepraktika är det fråga om sådd och skörd mest. I hans farfars tid var det fråga om ett svårt svältår. Det fanns inget ätbart. I bibelns historia återkommer berättelser om hungersnöd mer än en gång.

Det är morgon den 12 mars och mina tankar skall få virvla totalt fritt hit och dit, för det är sista dagen på kontraktet för brefvet.com. Någon har befogenhet att släcka ner den hemsidan sen. Innan dess fick jag hjälp av en supporter att flytta över de små berättelserna hit. Här är bilden på husen, som gått i arv från far till son. Jag har berättat om ”prästgenen”, som då rakt inte passade i en kvinnlig arvinge år 1958. Jo, jag har berättat om äldste sonen i en av generationerna, som tydligen var lika klen, som jag varit. Den slutsatsen har jag dragit alldeles själv, för det blev inget av en.

(Det är en västgötahistoria av Sixten Bengtsson. På landet förr i tiden var det märkvärdigt, när en missionär kom hem och berättade från något okänt område. Så var missionärens berättelse slut i kapellet och hon gav tillfälle till frågor. Det var tyst en stund. Sen kom frågan: ”Ho´ hade ena halter söster. Va´ ble´ de´ å´ den?”)

Nej, jag tänker inte oja mig, för det allra mesta av livet ligger bakom. Nu vet jag, att jag har sinne för teologi. Det var en kvinnlig exeget, som fick mig att fatta häromdagen. Och det gjorde mig gott!

Noomi betyder den ljuvliga men hon förlorade allt och tyckte att släkten borde kalla henne Mara. (Ruts bok kapitel 1)

Detta är antagligen lite teologi, som jag gräver i. Eller snarare är det så att jag älskar att promenera bredvid olika personer via texter och kartor bibeln…

Kom ihåg hur mycket jag vandrat bredvid Josef!