Bakbunden

Det har gått sju år sen jag frågade en sjukgymnast om de arbetar med hela människan. Jag hade beställt en tid och fick ”ja” till svar. Sen frågade jag om jag fick berätta en sak. Det fick jag och nästa tid undersökte hon min ryggrad. I första behandlingen hade jag presenterat skadorna i min hyperkänsliga själ.

Det låter så bra med helhetsvård men det har varit restriktioner så länge jag minns inom sjukvården. Ingen personal får inleda ett andligt samtal utan att patienten ställt frågor. Av den anledningen lämnade jag sjukvården helt som arbetsterapeut. Jag kände mig bakbunden. Det var i dubbel bemärkelse med mina egna traumatiska minnen av sjukvården till mig som patient. Psykiatrisk vård är inte det samma som själavård trots att själ är samma som psyke fast olika språk. Det går an att säga ”en orolig själ” om en person men det går inte an att rekommendera en kristen tro som hjälpmedel.

Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand har berättat om sin första tid som sjukhuspräst. Det var som om personalen inte märkt patienters andliga behov och frågor, menade han.
(Gissar att det är från boken: ”Tro och misstro” utgiven år 1988)

Så är det nyårsafton och jag har erkänt fullt ut att jag varit stressad under det år som gått. Trots att jag lever kravlöst. Trots att jag inget schema har att följa, inga tider att passa. Det är tydligen den gamla människans stress att inte hinna färdigt…
Hinna färdigt med vad? Album till syskonbarnen? Släktforskning? Städning i garderober och röj? Slänga papper?

Nej, min stress har gällt sjukvården, att inte få till ett dokument av historien. Så fick jag löfte om sällskap på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Innan dess hade jag äntligen fått löfte om att få gå in i byggnaden där de allra oroligaste avdelningarna var. Detta blev årets lyckligaste stund senare när en okänd man klippt ihop min berättelse filmad på plats och visade. Vi två hade aldrig sett varandra förut. Bakom våra ryggar hade det kommit unga studerande till Gyllenkroken där projektledaren finns. Ett av många studiebesök. Ingen tillfällighet precis.

De unga fick senare vara med på premiärvisningen av filmen och på plats på före detta ett av landets största sinnessjukhus den 12 december år 2013.

Hur kan jag vara lycklig över detta? Jag har rivit upp en över 50 år gammal historia och vill vara med och påverka sjukvården! Det är inte sjukvård att överrumpla en psykiskt sjuk med bältesläggning och tvångsspruta utan samtal! Jag kan inget om psykiatri och inget om teologi men jag vet att en själ är känslig – ja, hyperkänslig. Kroppen glömmer aldrig! Kroppen är ett tempel åt den helig ande enligt bibeln.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Det var och är Jesu fråga.

Än har jag inte fyllt 80 år och är med på banan igen inom sjukvården. Jag är bakbunden som föreläsare. Får inget säga om vem som tog av den osynliga tvångströjan, som skavde så. Men mina skavsår lär synas på filmen.
Det gäller att sköta sig år 2014!

Gott Nytt År!

Försoningens möjlighet del 2

Det är tidig söndagsmorgon. Jag fattar, att jag tappat tråden igen och fortsätter genom att ge länkar. Nej, jag ägnar mig inte åt Maria Jesu moder. Mitt inlägg ”Tänk om Maria sagt nej” handlade om hur Jesus gjorde markeringar gång på gång till Maria vems son han var och är. Bibeltexterna är inte otydliga på något sätt.

Länken ”Hur bibeln skall läsas” är bra oavsett om inte jag är uppvuxen i ortodox tradition. Länken till Equmeniakyrkans samtalsdag om försoningen beror på att jag inte kan återge pastor Ingrid Svenssons belysning av försoningen i sidled. Hon talar mycket bra angående förlåtelse till en förövare, som aldrig inser sitt brott. Jesu försoning är fullbordad och räcker även för den, som har svårt att glömma övergrepp.
Före detta metodistpastorn är första talaren.

Samtal om försoningen i Betlehemskyrkan Equmeniakyrkan den 17 dec 2013

Så hur svårt det än kan vara att följa mina tankegångar så gäller min blogg min relation till bibeln och försoningen genom Guds son. Sen kom mitt intresse för teologi år 2000, därför att andra inte tänker som jag gör. Varför är det nödvändigt att leta fel hos P.P. Waldenström i hans försoningslära, det fattar inte jag. Nu var det skrivet. Andra talaren Stefan Swärd f.d. örebromissionen vill ha någon skiljelinje mellan objektiv och subjektiv försoningslära. Tredje talaren Sofia Camnerin hade varit med i Svenska Kyrkan i ungdomen och sen som ”missionare” med mina uttryck. Min fråga är hur länge hon måste försvara sina formuleringar i skrift för många år sen? Är det inte bibelns texter som skall vara till grund för ett samtal om försoningen?

Biskop Kallistos Ware Hur bibeln skall läsas

Denna länk såg jag nu på morgonen given via Berit Simonsson på facebook. Hon tillhör Svenska Kyrkan. Så länge jag lever kommer jag också att rekommendera bibelläsning. Kyrkotillhörighet har med uppväxt och tradition att göra. Varför skulle jag till exempel tala illa om Svenska Missionsförbundet, som gett mig all respekt och kärlek till bibeln?

Detta var lite om mina associationer hit och dit. Men Dag Sandahls blogg tänker jag inte besöka mer. Jag har gått ut med mina gamla erfarenheter om psykisk ohälsa år 1956 och chocken av att få uppleva hur ett sinnesjukhus fungerade. Vi skall varken kalla någon medmänniska fåne eller dåre. Lite empati skadar inte om psykiskt sjukas situation. Jag är villig att lyssna på dem som orkar berätta.

Försoningens möjlighet

Så är det vardag igen och julen är över med lilla barnet i krubban. Denna jul tog jag inte ens ner min vackra julkrubba med så säregna minnen från en missionsförsäljning på landet. Där var allt så billigt men ingen klagade över att deras arbete underskattades totalt. Det bara var så. Julkrubban kom som en gåva utifrån. Den är gjord i keramik och så vacker men vad hjälpte det bland de gamla i församlingen, som inget mer behövde.

Bredvid mig satt en liten 10-åring, som aldrig varit på en missionsförsäljning tidigare. Han fick mitt löfte att vara med och bjuda och följa med till 200 kronor. Det blev intressant för alla till slut men mycket nervöst bara för den, som inte fick följa med längre. Så kom en andlös tystnad, när auktionsförrättaren sagt: ”Jag har 200.” Ja, det var alldeles tyst några obehagliga sekunder i Norra Björke Missionskyrka. Då kom det högt och tydligt från pojken:

”Men slô då!”

Så blev jesusbarnet i krubban mitt (och hans ett par jular till). Jag samlar på fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig. Jag stannar inte där utan tänker på författaren Lena Anderssons Sommarprat ett år. Det var så skickligt gjort, att jag lyssnade om och om igen på hennes recitation över bibeltexten i Markus evangelium kapitel 2, om den lame mannen. ”Vadå synd? Jag har väl inte syndat mer än någon annan? Ja, det viskade den lame nästan ohörbart bara lärjungarna närmast den lame hörde det…” Minns du?
Så bra att författaren Lena Andersson kom igen skriftligt och förväntades sig tydliga svar av en blivande ärkebiskop. Minns du? Har vi inte rätt att förvänta oss lite tydliga textutläggningar av viktiga sammanhang? Julspelen är över för denna gången. Kvar är frågorna om han är Guds son. Vilken makt har han fått i så fall av Gud? Det är väl ändå inget att debattera med KG Hammar om Jesus är Guds son eller inte! Det är väl bara att slå upp bibeln och läsa själv! Det står skrivet på många ställen. Faktiskt.

Nu räcker det för min del att följa prästen Dag Sandahls julsaga om dårhuset i Uppsala och tvångströjan på psykiatern! Nu räcker det för min del! Det akademiska språket fattas mig men orden i bibeln har borrat sig in i min själ – in i mitt psyke vad nu det är för skillnad. Jag är genomborrad som en bräda i tabernaklet! Hör du det?

Där finns en preposition som är fel. Stödbrädan skall inte ligga utanpå utan gå genom bräderna som…ja, som står upprätt på en given försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver. Hör du det? Jag är upprättad i Jesu försoning och har samma mått som de andra varken lägre eller bredare. Nu är jag tillbaka där igen! Ältar jag eller undervisar jag om försoning genom Jesu blod? Jag lever inte längre i en osynlig tvångströja från Restad Sjukhus! Jag tänker inte följa Dag Sandahls blogg längre! Min bitterhet och besvikelse har varit min synd. Min synd är försonad genom Jesu korsdöd. Där är den naglad fast och jag har rätt att leva fullt ut i hans försoning. Den försoningen har inget mellanrum. Den har ett Restad Sjukhus i mitt fall men det stör mig inte längre, att jag ingenting blev av allt jag drömde om. Jag är försonad med Gud genom Jesus och älskar sången: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…” (Psalmer och Sånger nr 510)

Julen är över och i ett av överskåpen i hallen ligger den vackra julkrubban i keramik som barnet bredvid mig i bänken fick ropa in på en missionsförsäljning. Jag har så många vackra minnen men stannar inte där. Och inte vid årets julspel heller. Kvar är mitt gamla, lättirriterade jag, som hänger upp mig på allt och inget. Hör du det? Jag tål inte ordet ”skådespel” om återgivna bibelsammanhang!

Får jag vara så lättirriterad men ändå glad i frälsningen och försoningen, som nått mig också. Ett barn är fött. En son har blivit oss given. På hans skuldror blev min synd lagd. Eller har jag fattat alldeles fel?
Jag inte bara känner mig fri. Jag är fri tack vare honom.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Tänk, om Maria sagt nej!

(Den 6 oktober år 2010 fick jag detta och sätter in det från min hemsida brefvet.com
Jag mådde bättre av att läsa bibeln än som nu följa teologiska debatter om tolkningar.)

Tänk om Maria sagt nej…

Tänk om Maria sagt: – Nej, detta vill inte jag!
En ung flicka fick ett änglabesök. Hon skulle bli havande och föda en son – inte genom sin trolovade utan helig ande skulle komma över henne.

Tänk om Josef sagt:
– Nej detta ställer inte jag upp på! Vad skall folk säga? Varför skall jag ta ansvar för ett barn, som inte är mitt?
Skulle han behöva lyssna på allt tissel och tassel, alla fantasier om vem som egentligen var far till barnet?
Och sen när barnet var fött och det kom nya profetior, nya löften men också något om ett svärd…

Detta svärd skulle gå rakt genom Marias hjärta. Tänk om Maria sagt:
– Nu orkar jag inte mer!
Eller om Josef sagt:
– Detta hade jag inte tänkt, att behöva gå till Egypten undan dödshotet mot ett litet barn!

Tänk om Maria och Josef gett upp när Jesus var 12 år gammal och försvann för dem! Dom hade vandrat en dagsresa från Jerusalem mot hemmet och trodde, att Jesus fanns med i ressällskapet. Det var som om det hade varit självklart. I tre dagar letade de och fann honom till slut i templet bland lärarna.
– Hur kunde du göra så? Din far och jag har sökt efter dig och varit så oroliga!
Hade inte Maria orsak att förebrå sin 12 åring? Jesus gjorde en markering mot dem:
– Visste ni inte att jag bör vara där min fader är?
Tänk om Josef backat ur och sagt till Gud:
– Nu får du ta över! Detta klarar inte jag!

Illasinnade rykten spreds om Jesus, när han börjat sin verksamhet på jorden. Snickaren Josefs son från Nasaret var nog från sina sinnen. Maria och bröderna sökte upp honom. De närmaste fick föra fram hälsningen:
– Din mor och dina bröder är här för att söka dig…

Än var inte tiden inne då svärdet skulle gå genom Marias själ. Det var bara en ny markering. Jesus svarade:
– Vem är min mor och vem är mina bröder?
Tänk, om Maria gett upp! Tänk om hon inte orkat följa med hela vägen ända till Golgata!

Tänk, om Jesus hade gett upp! Tänk om han sagt:
– Nej jag vill inte lämna himlens härlighet för att leva som människa på jorden!
Tänk, om Jesus hade gett upp! Tänk om han sagt:
– Jag vill inte gå i döden för att rädda människorna!

Då hade vi varit utan Gud och utan hopp i världen…..

Fånarna på Restad – sista delen

Förr trodde jag, att alla tänker som jag gör – lika självklart. Nu vet jag, att ingen gör det – ofattbart. Jag kunde inte ens ordet ”referensram”. Det fick jag lära mig på en själavårdskurs med psykoterapeuten Anker Nielsen. Och jag var 35 år och hade inte fattat, att andra refererade till sina helt andra upplevelser än mina.

Så egentligen borde jag inte bli förvånad över att andra lägger in andra begrepp i ordet ”fånar” till exempel. Livet leker i TV-programmen och ”Himlen kan vänta” på biografen. ”Fångarna på fortet” blev ”Fånarna på Restad” och jag reste dit. Återbesök som det heter inom sjukvården. Färdigbehandlad. Försöksutskriven.

Nu är den efterlängtade dagen över och filmen har haft premiär på f.d. Restad Sjukhus med samma namn som boken: ”

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Det var knäpp tyst i salongen i f.d. överläkaren Hehrnes villa under hela filmen på 30 minuter. Efter detta hade jag som föreläsare fått 35 väl genomtänkta frågor att tänka över i förväg. Det gäller NU och vård och omsorg i Trollhättan och Vänersborg. Hur förklarar jag det, att jag inget kan om psykiska sjukdomar mer än vad andra berättat? En eloge åt initiativet (H)järnkoll med pengar från högsta ledning! Det var i en utbildning till attitydambassadör, som jag för första gången i livet hörde alla dessa olika egna berättelser om olika sjukdomar eller handikapp. Min egna upplevelse av psykisk ohälsa år 1956 räcker ingenstans! Teoretisk kunskap är nog bra men att få ett ansikte på en sjukdom är mer värdefullt. Och ADHD är inget att skämta om!

”Hur kändes det att komma till komma till Restad Gård?”

Det var en av alla frågorna. En annan hade anknytning till stämplingen till att vara en s.k. Restapatient och eventuellt skam.

Äntligen finns det intresse för att lyssna på svåra undanträngda svar! Äntligen fick jag berätta för dem som frivilligt valt att lyssna! Den som inte blivit ”bältad” ofrivilligt och överrumplande fattar inget av hur detta trauma sitter i! Därför valde jag frivilligt år 2006 att gå ut med mina erfarenheter från år 1956. Visst borde det vara preskriberat! Visst borde jag tiga om mina erfarenheter! Lägga det bakom mig och gå vidare…

Idag skall ämnet försoning genomlysas av teologer i Betlehemskyrkan i Göteborg. Om det skall handla om vem som tolkar bibeln mest rätt i ämnet, så har jag inte lust att gå dit. Stefan Swärd har gett oss manus på sin Blogg. Sofia Camnerin har en annan infallsvinkel, om jag förstått rätt. Jag för min del har bara min egen personliga bibelläsning. I den finns inget om hur jag skall kunna glömma alla övergrepp i psykiatrins namn. Försoning är en gåva som Gud ger genom Jesus sin son och jag har en relation med båda.

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)
– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!
Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad , där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.
10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar. I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.
Filmen hette: Så tuktas en argbigga
Punkt slut.
Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.
Så tuktas en argbigga.
(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)
Öl. = överläkaren
Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut citat ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Fånarna på Restad

Försoningssamtal – manus av Stefan Swärd

Förvirrande debatter

I början av 2000-talet bekände jag på nätet, att jag blivit förvirrad genom kristnas debatter. Den dolda agendan syntes inte i bibelsajten för unga. Vuxna kristna passade på att föra sin talan i olika riktningar. Jag blev förvirrad. Det är inte bra. Det kan vara psykisk ohälsa. Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Gud och Allah är också samma ord fast på olika språk. Sen gäller riktningen. Ordet psyke associerar till psykiatrin. Ordet själ associerar till själavård.

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är tryckt på förlaget Recito igen och går att köpa via författaren. (Via Recito bara 3 månader från utgivningen).

I den boken gör jag upp med psykiatrin och min sjukjournal från år 1956. Det är maktmissbruk att stämpla en 20-åring för livet och inte bry sig om konsekvenserna!
”Psykiatrin har misslyckats,” sa en läkare privat häromdagen. Ja, om de bara är ”nej” till de sjuka, som söker hjälp och vård eller medicinering, om det finns plats inom sjukvården eller bältesläggning om patienten blir orolig.

Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Ja, men själavården då inom kyrkorna?
Har den lyckats? Kan vi se det genom alla förvirrande debatter mellan de teologiskt utbildade? Varför lade jag mig i som bara är en vanlig medlem och bibelläsare? Varför provocerar jag de, som utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll? Får jag inte vara med någonstans i ett ”vi”?

En teolog och pingstpastor berättar på sin blogg, att han lämnar Pingströrelsen. Då kan jag inte vara ”vi” med honom längre heller: ”vi pingstvänner”. Och inte kan jag vara ”vi” med Torsten Åhman heller: ”vi missionare”. Och inte kan jag tillhöra ”den gudstjänstfirande församlingen” i Svenska Kyrkan heller för jag gick ur Svenska Kyrkan i min ungdom. Man tillhör inte två kyrkor/samfund fick jag lära mig.

Vem får jag då vara ”vi” med? Det har kommit en lista till mig med 35 olika frågor för mig att bearbeta. Det är studeranden, som vill underlätta för mig till en föreläsning om psykisk ohälsa. En fråga jag fått tidigare och nu är:

”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”
Det är en mycket bra fråga för om jag förnekade, att jag var sjuk år 1956, så hade jag varit ändå sjukare och saknat sjukdomsinsikt.

Där är kärnan. Jag fick inte tro då, att det fanns något friskt i mitt psyke utan skulle anamma deras diagnoser, som var för livet. Där pågick kampen, att jag trotsade all deras bältesbehandling och tvångsinjektioner med mitt: ”Detta är inte sjukvård!”
Där är kärnan. Mitt stora intresse är själavård/psykiatri, men jag måste vara politiskt korrekt och dela på mig i psyke och ande. I filmen med samma namn låtsar jag inte om varken Gud eller Allah. Jag klarade det! Alltså är filmen inte sann för jag är upprättad och talar i mitt namn. Det är min historia och i min historia finns Gud och livets ord i bibeln.

Där är kärnan. ”Livets ord” som det var på 80-talet (som liten ursäkt) förstörde förtroendet för kristna inom psykiatrin. Det drabbade oss alla. Det har varit maktmissbruk inte bara från psykiater med sina diagnoser. Det har varit maktmissbruk inom Kyrkan – andligt maktmissbruk som skadat för livet!

Det står i min sjukdomsjournal från år 1956, att jag efter sex veckor fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt. Det är felstavat. Det går också att debattera, om jag skall stava rätt i citat eller använda deras felstavning. Jag fick inte tro, att jag var frisk! Undra på att jag får frågan:
”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”

Nej, det gör jag inte. Jag är upprättad och har fått av mig deras osynliga tvångströja. Äntligen!
Identifierar jag mig med pingstvänner? Nej, det gör jag inte men jag får tillhöra en pingstförsamling och tidigare i livet en missionsförsamling.
Klarar jag av att vara politisk korrekt?

Nej, inte en sekund! Det är dömt att misslyckas. Skall jag sätta mitt ljus under stolen eller bordet, när jag skall föreläsa?

Medicinföreläsning: Hon tror att vildarna skall förändra vården

Mikael Karlendahl: Jag lämnar pingströrelsen

”Jag har inga kläder.”

I min ålder kan man leva på minnen – minnen som blivit mindre sårbara – minnen som inte irriterar längre. Irriterade gjorde de i stundens allvar. Provocerade gjorde de också. Vem vågar anmärka på mig?

Telefonen ringde en lördagsförmiddag och en vänlig röst frågade vad jag gjorde. Det var inte helt lätt att berätta om. Jag förberedde en predikan för första advent. En gemensam kyrkokör skulle sjunga och efteråt skulle det bli mat för alla i en Missionskyrka 17 mil längre bort. Det är mycket arbete med alla förberedelser. Vilket förtroende att få predika och sen få med en gåva till Räddningsmissionens arbete.

Då ringde en man och provocerade mig med sina frågor. Jag hade ärligt berättat, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom omedelbart:
– Vad skall du predika om?
– Dock natt skall inte förbi där nu ångest råder…
– Vad vet du om ångest?

Min irritation accelererade. Det var färdigdebatterat med den mannen. Så till slut tog jag till ett anfall. Det var ju inte det första samtalet om kristen tro. Så började jag vänligt med att fråga, om jag fick ställa en fråga till honom. Det skulle gå bra och den kom:

– Varför är du så rädd för att dö?
– Jag har inga kläder!

Det har väl gått över 30 år sen det samtalet. Jag mår fortfarande dåligt av debatten mellan Stefan Swärd och Torsten Åhman om vad som händer ”Efter detta” – efter döden. Och varför debattera försoningen utan att någon vittnar om Jesu försonande blod i sitt eget liv – vad fick förlåtelsen från Gud för effekt i vardagslivet?

”Jag har inga kläder,” sa mannen som ringde och störde mig i mina djupa tankar. Ångesten skall ta slut! Säg det till en, som bär på sjuklig ångest och inte kan bli kvitt den! Vad visste jag om ångest? Frågan var på kornet. Jag vet i princip ingenting mer än om en normal oro och lite onormala bekymmer, som visar sig onödiga efteråt.

Vad vet jag om dödsångest? Ingenting. Det finns visst till och med barn, som inte vågar somna på kvällen för det vet inte vart de tar vägen.

”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont. Ty du är med mig din käpp och stav de trösta mig.”

Visst. Men alla känner inte herden och vet om vandringen med honom steg för steg.
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
Visst. Men alla vet inte var stigen går och råmärken har man flyttat! Jag har vandrat på en tydligt rösad led fram till korset. Där har jag fått kläder bildligt talat. Jag är inte naken inför Gud – ångestfylld inför döden.

Precis detta handlar advent om. Mörkret är skingrat och ljuset har kommit till världen. Ljuset lyser nu. Ljuset kan skingra en människas mörker. Visst har jag kontrolleringsbehov och vill veta vem som släppt in Jesus i sitt hjärta! Visst skulle jag vilja veta hur han eller hon trodde till slut, när döden kom.

”Jag har inga kläder!”

Detta vet Gud om och har vetat sen början. Redan i början fick ett felfritt djur i hans perfekta skapelse släppa till livet. Gud ville ta bort olydnadens skam och gav människorna kläder av skinn. De blygdes och gömde sig nakna – medvetna om sin nakenhet, eftersom de inte lyssnat till Herrens ord. De behövde inte ens be om kläder att skyla sig med. De behövde få tillbaka sin frimodighet inför Gud. Därför måste någon dö i deras ställe. Ett blod rann oskyldigt i Edens lustgård. De som var nakna inför Gud och rädda och skamsna blev klädda. De fick kläder utan att behöva be om det ens. Gud visste deras behov. Gud vet vårt behov.

Det är budskapet i advent. Han ger det vi behöver, innan vi ens formulerat vårt behov.

Se din konung kommer till dig!

En rättvis dom

Ett tredje försök att förklara varför jag såg fram mot domsöndagen. Kalla det gärna att jag ältar och är tjatig. Ibland behövs det. ”Domsöndagen” är ett begrepp, som mest präster och pastorer har förförståelse för. Det har med kyrkoårets föreslagna bibeltexter att göra. Det behövs dessutom kunskaper i grundspråken hebreiska och grekiska, om jag fattat rätt. För att inte tala om juridik. ”Nåd” i frikyrkliga kretsar är ett omodernt uttryck nu. ”Nåd” i min generation är ändå inte samma begrepp, som det är på Hinsebergs kvinnofängelse. Där är ”nåd” bara ett juridiskt begrepp, som bara högsta instans kan bevilja. Och även på manliga fängelser så klart.

Nycklar på ett fängelse är inte de samma som nycklar inom psykiatrin eller rättspsykiatrin. Det är skillnad på att avtjäna ett straff mot att bli vårdad inom psykiatrin. Nycklarna står för olika (be)grepp i olika händer. (Maktmissbruk, attityder?)

Det som är aktuellt i våra dagar genom TV-debatter är övergrepp och inget annat och brist på civilkurage. Bättre sent än aldrig. Tjugo år är en lång tid att vara inspärrad, drogad och manipulerad. Vad är då 130.000 kronor i statens budget eller Sveriges kommuner och Landstings? Jo, jag är irriterad på denna struntsumma, som är större än en årsinkomst för mig. Hur kan man låta trettio personer med psykisk ohälsa och olika diagnoser få berätta och bjuda på sin livserfarenhet och sen kvittar det om någon i allmänheten får ta del av utställningen ”En annan tid”? Det finns inte pengar att fullfölja ett bra genomarbetat projekt!

Nu är det i vart fall i rätt tid att samtala om rättsliga övergrepp i stor skala, som det Sture Bergwall blivit utsatt för. Om han har en homosexuell läggning, så har Medicinalstyrelsen/Socialstyrlesen upphävt detta som diagnos på en sjukdom. Alltså blir det en skillnad mellan brott och sjukdom i hans fall. Bergwall borde ha avtjänat sitt straff. Om narkomani är straffbart borde Bergwall ha sonat sitt straff inom rimlig tid. Enligt AA (Minnesotamodellen) är alkoholism och narkomani behandlingsbara sjukdomar. Sjukdomar straffas inte. Sjukdomar behandlas. Bergwall borde vara färdigbehandlad.

Det som fattas i Sverige är han som dömer rättvist. De allra högste inom domsväsendet kommer under hans dom en dag. Precis därför såg jag fram mot domsöndagen år 2013. För om jag personligen låter domen gå över mitt liv nu så kommer domen att bli frikännande på domens dag.

Enligt skrifterna.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det går att krångla till det rejält med teologiska kunskaper eller exegetik :-). Den kunskapen saknar jag och har varit och fortsätter att vara som ett barn och tar emot gåvan: NÅD oförtjänt nåd.

Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.

Öppet svar till mother…

”Jag kan för lite om Kristendom för att förstå varför du ser fram emot Domsöndagen. Berätta vad Domsöndagen är!”

Så frågade du Madelein – mother to three boys and three girls

Du gav mig löfte om betänketid och att jag får sätta in ett av dina fina fotografier. Först berättar jag hur vi träffades och varför och vad vi har gemensamt. Du var kursledare för blivande attitydambassadörer inom (H)järnkoll. Du stod där framme inför oss kursdeltagare höggravid lektion efter lektion utan att tröttna. Sen började jag vänta på detta barn men det var tre veckor kvar. Då tyckte jag det var länge att vänta tre veckor för att få se en baby.
Du var glad och förväntansfull fast det var det sjätte barnet. Bara en gång under kursdagarna visade du besvikelse eller frustation. En M-politiker i Skåne hade beklagat, att det inte var aktuellt med steriliseringar längre i Sverige. Vissa barn kostar samhället lite extra pengar.

Jaha. Därför ser jag fram mot domsöndagen enkelt uttryckt. Då söndagen före glädjens högtid advent (ankomst) är det tänkt med lite ransakan. Var befinner jag mig i förhållande till Gud och framtiden? Är det något som behöver göras upp?
”Kom låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder är blodröda kan de bli snövita.” Citat fritt ur minnet. Ett samtal där båda talar till varandra. Bibeln visar gång på gång att människan får komma med sitt först hur negativt den än är. Sen talar han. Ingen tvingas att ta råd ens.

När du var med ditt första barn vände livet för dig, om jag fattat dig rätt. Du sa ”ja” till livet inom dig och tog ditt ansvar. Vad jag förstår så har inte ens sjätte barnet varit en cellklump, som går att skrapa bort – eller än värre borde skrapas bort. Därför blev jag så glad, när jag mötte dig. Ett barn och ”ja” till livet oavsett vilka besvär det skulle innebära.

Vi fick en ny arbetsmarknadsminister, som sagt ”JA TILL LIVET” och det blev ett fasans rabalder i tidningar. Kunde hon verkligen få vara politiker i regeringen och i Högern dessutom?
”Moderata politikern Elisabeth Svantesson är alliansregeringens nya arbetsmarknadsminister. Hon har tidigare varit engagerad i den abortkritiska rörelsen ”Ja till livet”.”
Därför behöver vi en domsöndag med de föreslagna bibeltexterna om ett möte med Gud här och nu! (Inom Pingströrelsen följer inte förkunnarna de föreslagna texterna och inte inom Evangeliska Frikyrkan.)

Du har sagt ”Ja” till livet och fjärde barnet har fyllt 10 år. Det är en personlighet som ingen i familjen vill vara utan. Man och hustru tillhör varandra skriver Paulus. Enligt bibeln är det Gud, som skapar i kvinnans moderliv. Det står om en möjlighet i mannens kropp till en son många generationer framåt i tiden. Det kan ingen förneka. Sätter jag in ett foto på två små pojkar i min släkt så är den ene morfar nu och den andra farfar. Det var en möjlighet redan när de bara var barn om framtiden.

Jörgen och Mathilda den vildaVem tänkte i en cellklump? Nu är hon 10 år! Grattis!

Vem bryr sig om Domsöndagen i Pingströrelsen?

Ja, det är bara jag som undrar. Det skall komma en länk till slut som handlar om vem som har ansvar för läran. Jag följer tre representanters bloggar. En för Svenska Kyrkan som skrivs av Dag Sandahl. En för Evangeliska Frikyrkan som skrivs av Stefan Swärd. En för Pingströrelsen som skrivs av Mikael Karlendal. Alla tre representerar sig själva men finns i de olika kyrkorna. Inte tre bara utan en fjärde så klart. Det är IT-pastorn med långa väl genomarbetade bloggar, som kommer sällan. Lars Gunther kommer från Svenska Missionskyrkan, som nu ingår i Equmeniakyrkan.

Det som rör till det för mig är anonyma eller inte anonyma personer som kommenterar med egna synpunkter. Och kvinnan skall tiga i församlingen enligt Paulus.

Därför ser jag fram mot Domsöndagen varje år. Rädsla finns inte i kärleken. Men det finns sjuklig rädsla, som kan förstöra livet. Om domen går över mitt och andras liv nu så skall vi inte bli dömda sen. Det är bibelns budskap. Om Jesus får vara den han är och vår syndabock här och nu så blir det en frikännande dom på domens dag. För den som är i Kristus och stannar där.

Så nu kommer det ett gammalt minne igen. Inte från år 1956 utan från år 1957 när hela min framtid var raserad och jag skulle bära dessa minnen av skam själv. Ingen visste vad jag bar på utanför Norrköping ny i området och på en promenad. Jag kom till en stor äng med en stig över. Där i början stod en tom predikostol. Jag drog den slutsatsen, att det varit ett friluftsmöte nyss. De hade inte hämtat hem den ännu men jag visste vad en gudstjänst stod för både inomhus och utomhus. Så kom lusten över mig att få stå där och vittna för människor om vad det står i bibeln.

Det jag inte såg var några människor bara möjligheten, bara erfarenheten av vad jag gjort tidigare och ville av hela mitt hjärta. Då när jag var halvvägs över ängen i egna tankar och drömmar kom två män springande efter mig och frågade om jag inte såg varningen, att det var ett skjutfält. Det var farligt att promenera här! Tänk om de inte fått syn på mig och hunnit hejda mig?

Inte nog med att jag gick i egna tankar och var inne på farligt område just den tiden. Jag levde med en skräck och rädsla inombords som accelererade så småningom till en ny sömnrubbning. Det går att trigga igång skräck för vad som kommer att hända. Det går att bli sjuk av rädsla för en sjukdom. Nej, jag skriver inte gåtor bara min egen erfarenhet från år 1957. Jag levde i skräck för vad som hänt mig året innan. Nu är det mesta av livet bakom mig och jag undrar vilka pingstpastorer som skall predika över domsöndagens föreslagna bibeltexter. Pingstpastorer får välja texter själva. Och kvinnan skall tiga i församlingen. Och jag skall hålla fast vid kallelsen för att inte komma på fall…

Hur går detta ihop? Vem skall bli dömd i mitt ställe på domens dag? Ingen. Där kommer inte att finnas någon att skylla på. Det kom en sådan lust över mig på den där promenaden över en äng. Jag såg en tom predikostol sommaren år 1957 och ville inget hellre än att vittna/predika.

Och jag är kvinna och älskar Jesus för att han tog på sig min synd och skuld och frikände mig. Det vi har sett och hört det förkunnar vi.

Ansvar för läran – och förvirrade debatter

”Kvinnans rätt till sin kropp”

Ibland blir jag så frustrerad, att jag önskar bli politiker! Då gäller det en ”struntsumma i deras budget”. Den summan är oöverkomlig för mig. Sen blir jag irriterad. Så lätt är det. ”Liten tuva välter ofta stort lass.” Som sagt.

För att ta det från början igen. En överläkare inom mentalsjukvården rekommenderade mig att gå högre upp om jag ville klaga på vården. Det var ju precis det, som jag hade gjort som 20-åring! Det var ju jag, som gick ända upp till Medicinalstyrelsen och frågade vem som har rätt att ordinera bältesläggning? Nu heter det Socialstyrelsen. Det är snart 60 år som sen de fick förra brevet av mig. Kanske dags att skriva igen?

”Kvinnan har rätt till sin egen kropp,” trummas det in i oss år efter år. Ingen får överrösta det budskapet minsann. Ingen kvinna i regeringsställning får ha ett förflutet i Ja till livet!

På min tid som sjuksköterskeelev skulle frågan om abort aktualiseras som teori inom det ämnet. Ja, vad hette ämnet? Var det ”Förlossning och kvinnosjukdomar”? När var det befogat med abort? Det allra värsta scenariot målades upp som exempel. Det var ju självklart en medicinsk orsak till abort och sen kom exemplet på en av de största kompositörerna i tiderna och ett annat exempel på en känd konstnär. Var de dessa som varit en cellklump bara med rätt att skrapas bort? Vi skulle tänka till som elever.

I mitten av 50-talet fanns ingen aggressiv debatt om kvinnans rätt till sin kropp. På 30-talet var det den värsta tänkbara arbetslöshet och depression i Sverige. Ändå föddes det ena barnet efter det andra i dessa kollektiva bekymmer i samhället. Hur skulle mina föräldrar t.ex. klara av att försörja ett barn till med nummer sju av födslar? Vid tredje graviditeten numera kan en barnmorska fråga: ”Vill du ha abort?”

Kvinnan har rätt till sin kropp!

I denna självklara uppfattning finns ingen man med tydligen. Är det jämnställdhet? Vad hade jag för rättigheter till mig kropp, när jag var 20 år gentemot överheten? Vi skall som kristna tacka Gud för överheten men också be för den. Det kanske är dags nu. Där brister jag. Där reagerar jag först nu på talet om rätten till abort och ofriheten att ha en annan åsikt. Har vi åsiktsfrihet i Sverige? Får en politiker ha åsikten, att det är för många aborter i Sverige? Är det rätt att använda abort som preventivmedel?

Tankarna snurrar i mitt huvud. Har vi verkligen åsiktsfrihet i Sverige? Får en kvinna, som är politiker inte ha en kristen värderingsgrund i sitt arbete i Sveriges regering? Måste hon förneka sin tro för att kunna arbeta med så stora problem i vårt land som arbetslösheten innebär?

Tankarna snurrar i mitt huvud. Får en politiker inte tro på Gud som Skapare och vi som medarbetare? Mitt eget problem är inte att få bli politiker. Mitt problem är inte abortfrågor och kvinnans självständighet. Mitt problem är konsten att kunna vara politik korrekt inför en skolklass. Det är mitt problem just nu. Hur skall jag kunna dela på kroppen och själen från anden? Det är tillåtet att tro att kropp och själ hör ihop nu för tiden. Det är tillåtet att tala om somatiska sjukdomar till skillnad från psykiatriska. Men är det tillåtet att tala om att en människa har en ande, som är orolig innan den finner vila hos Gud?

Får jag lov att citera en psalmvers inför studenter, som väljer psykiatrin?

”Den gång du viskade ditt bliv
du ville mening i mitt liv…”

Kvinnans rätt till sin kropp?