Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)
Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.
Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.
Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.
Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.
Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)
Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…
”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”
Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.
Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂
Annandag Jul i min barndom var det samma som sparbössetömning. Inga sparbössor vilka grisar som helst. För visst var det ”Sparbanken”, som hade en stor porslinsgris? Tidningen i skolan hette ”Spara och Slösa” två flickor, som stod för två olika alternativ. Om jag inte minns fel. På den tiden fanns ingen strid om genus. De var flickor.
Annandagens sparbössor tömdes i gudstjänsten eller efter och pengarna gick oavkortat till Svenska Missionsförbundets yttre mission.. Jag har ingen mobilkamera, som kan ge bildbevis. När Missionskyrkan i Norra Björke skulle rivas så räddade jag en oanvänd. Likaså räddade jag gamla tidningar för söndagsskolan.
Långt, långt senare har jag räddat en satir ur ”Parsmos penna”. Den passar den sorts humor som jag fått.
Gud eller Allah får avslutas idag med ”reinkarnation”.
Han var fyra år men inte fem och kom på besök hos mig. Knappast innanför dörren kom frågan:
”Tror du på reinkarnation?”
Jag blev alldeles ställd och undrade, om han visste vad det var. Jo, det visste han, för det hade pappa berättat om. När man dör, så går man över i en annan…
Då svarade jag på hans fråga, så gott jag kunde, att vi är unika personligheter och slutade med: ” jag vill då inte gå över i någon annan, när jag kommer till himlen.”
”Ja, så tror jag,” svarade han och försvann till leksakerna. Det var inget mer att prata om!
Detta var många år sen och debatterna har blivit långt mer invecklade på intranät. Och långt över mitt huvud. Abraham och Isak skall vi känna igen. Elia är Elia och Johannes Döparen är Johannes Döparen. Bibelundervisning behövs och tydliga markeringar vad vi som kristna tror på. Andra får tro som de vill. Det gäller att pröva hållfastheten
Jag vet inte om någon såg rundabordssamtalet mellan representanter från de största religionerna i världen. Jag vet inte om någon såg någon poäng?
I vart fall så fick Josef ett änglabesök, när han var som mest rädd. Se Matteus evangelium kapitel 1
”…barnet i henne har blivit till genom helig Ande. Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”
Så fungerar det över hela världen att människor blir frälsta och upprättade i namnet Jesus. Och inget annat.
Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.
Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.
Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.
Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.
Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.
Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade! Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.
Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.
Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)
Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.
Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.
Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.
Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!
Nytt blad i samma ämne: Gud eller Allah i Sverige. ”Det som är skrivet på nätet är offentligt.” Jag behöver inte fråga om lov för att citera från Facebook. Om Gud och Allah är samma fast olika språk, då fattas det bibelkunskap! Där fortsätter jag från igår och förrgår…
Jag vet på ett ungefär vad en religionsdialog betyder. Igår fanns det en timmas program i TV1 klockan 20: ”Runda bordet: religion”.
Företrädare för de största religionerna var ärkebiskop Antje Jackelén från Svenska Kyrkan; Awad Olwan, iman från muslimska föreningen i Nacka; Maynard Gerber, kantor i judiska församlingen i Stockholm; Trudy Fredriksson, ordföranden i Sveriges buddhistiska samarbetsråd; och Willy Pfändner, hindu.
Programmet förlöpte precis som jag minns TV-programmen i samma ämne med Per-Arne Axelsson som samtalsledare. Igår kom frågorna skrivna på skylt, så vi kunde följa dem utan en programledare. I samtalet mellan ärkebiskop Antje Jackelén och Marcus Birro på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg var det en frisk fläkt och spänning. Igår var alla precis lika väluppfostrade och avbröt inte varandra eller höjde tonläget. Allt var så vänligt.
Är Kristendomen så totalt urvattnad och utan källanvisningar? Är Allah så vänlig och kärleksfull enligt Koranen, att vi kan ha gudstjänster inom samma byggnad? Är det bara lite dialog som fattas?
Det är natt och jag är bara uppe en stund och hostar. Igår såg jag hela musikalen från Smyrnakyrkan, Göteborg, i söndags i repris. Den finns som video i förra bloggposten. Vi fick veta, att det finns 40 olika nationaliteter bland församlingens medlemmar. De har olika språk, kommer från olika kulturer men har vi olika namn på den Gud vi tillber?
Har vi 40 olika bilder av Gud fast färgade av olika kulturer inom samma församling? Vad innebär åsiktsfrihet?
Det är natten till den 19:december. En dag gick hon förbi mig och vi hejade. Hon frågade hur jag mådde. Mitt svar var, att jag mår bra efter mina omständigheter.
”Ja, var och en får sköta sin näsa,” blev hennes svar.
Nu är jag uppe mitt i natten och sköter min. Och hostar emellanåt och dricker varmt. Det gick inte att skriva färdigt min nya bloggpost igår. Jag kom av mig. Vet jag inget om vad en religionsdialog innebär? Det som står på Facebook är offentligt. I en tråd fick jag inspiration till rubriken: ”Gud eller Allah i Sverige”
Efter det har jag nämnt namnet på tre kvinnor: Gunnel André är präst och exeget. Sofia Camnerin är pastor och teolog. Ingrid Svensson är präst och teolog. Anne-Jorid Ahgnell är musiker och pastor. Sen är det en femte kvinna, okänd för mig, som står för frågan om språket i Gud eller Allah. Kvinnor kan. Året var 1958, då jordens undergång började i och med att första kvinnan prästvigdes. Detta är en parentes för all begåvning kommer från Gud och kan förvaltas bra. Vi skulle kunna hjälpas åt med information! Där börjar gårdagens bloggpost. Sen kommer jag att fylla på bibelhänvisningar fram till julafton kanske…
Så enkelt! ”Det är bara olika språk!”
Hur ofta har jag inte hört, att vi ber till samme Gud! Var det inte så att vi fick den ena religionsdialogen efter den andra i svensk television för många år sen? Vi skulle mötas för att se hur mycket vi har gemensamt. Vi bekännande kristna skulle ligga lågt och bara välkomna andras religioner. Mångfald som berikar oss. Vi skulle vara generösa och tiga med hur vi tror. Det är bara olika språk Gud eller Allah.
Så har åren gått och vi bekännande kristna har tappat mark. Varför skall vi vara tysta? Varför skall inte bibeln vara med och läsas och studeras?
Det är ju så enkelt att undersöka källan! Det är bara att öppna böckernas bok och läsa innantill. Ingen är utesluten ur Guds kärleksplan. Det är bara att titta på olika kartor över området och studera platserna, när Gud sagt vad till sina profeter och folket. Platserna finns ju kvar! Judar som följde den uppståndne Jesus började att kallas kristna. Det var i Antiokia. Stavningen ändrades i och med Bibel 2000 på namnen. Tyvärr. (Varför skulle vi som bor i Sverige säga Copenhagen till exempel?)
Samtidigt som jag tvättar mitt livs trasmatta i harmoniska, milda färger hemifrån i en tvättstuga, så kommer jag att fylla på med bibelhänvisningar. Det finns mellantid. Det finns ett försoningens mellanrum angående teologi: Sofia Camnerin. Det finns en exeget, som jag kommer att fråga på orden: Gunnel André. Det finns ett manus sammanställt av Ingrid Svensson, som jag stavar på angående förlåtelse och försoning. Den föreläsningen fick vi (några frivilliga) lyssna till för ett år sen i Betlehemskyrkan.
Det är Anne-Jorid Ahgnell och hennes man Lars, som sammaställt all musik från hela världen i glädjen från Smyrna internationella församling den tredje advent.
I denna julkonsert medverkar alla med olika bakgrund och hemländer. Det som är gemensamt är inte språket eller kulturen. Det som är gemensamt är tron på ljuset och glädjen från himlen. Det profeterna sagt har kommit en frälsare från Davids stad.
Den 19:e kl 14
När två nya bibelöversättningar kom ut runt år 2000, så blev det omtumlande för mig. Där det stod ”gudsfruktan” i 1917 års översättning står det ”religion” i Bibel 2000. För mig innebär ”gudsfruktan” respekt för Gud men inte skräck för honom. På svenska språket hör ”Gud” till historiens och bibelns Gud. Allah betyder också gud men inom Koranens texter. I Sverige har vi religionsfrihet men muslimer, som konverterar till kristendomen får mycket att frukta. Så det finns mycket att samtala om. De som väljer, att bli kristna kan också få möta stort motstånd från anhöriga. Men det är inte jämförbart.
Den 20:dec
”Var och en måste sköta sin egen näsa.”
Det uttrycket hade jag aldrig hört förut. Så jag hann fundera. Varför skulle jag gå runt och snora? Det kanske var för tio dagar sen, då inga baciller hade nått mig. Nu sköter jag min egen näsa och går inte runt bland folk.
Idag har Israel och Moses namnsdag. Detta är inte politik men ett stort under, att namnen får vara kvar. Sen kommer Tomas, Natanael, Johannes, Adam och Eva. De sprider minsann inga baciller i vår omgivning!
Jag hinner undra över hur mycket tid alla kyrkor skall satsa på den lindade dockan i en krubba. Verkligheten är ju hos Kristus! Hur skulle han kunna bli en baby igen, gå in i sin moders liv och födas på nytt? Det är ju vi, som måste födas på nytt till ett nytt hopp! Han lever och går ibland oss!
När Rune W Dahléns doktorsavhandling kom år 1999, så sträckläste jag halva och njöt av att kunna förstå texten, känna igen namnen på SMF:s ledare och kände mig hemma totalt. Sen kom vemodet. De lärde hade olika uppfattningar om tolkningar och blev oense. Det visste jag inget om. Det blev en kuslig känsla, som satt i tills jag läst färdigt boken. Och sitter i ännu. Avhandlingen heter:
”Med bibeln som bekännelse och bekymmer – Bibelsynfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917 – 1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfyndsledningen.”
Sen dess har vi fått Intranät och bloggar, som jag följer bredare än före detta Missionsförbundet: Stefan Swärd, Mikael Karlendal och Dag Sandahl. I alla dessa bloggar har jag varit med och frågat eller ifrågasatt. I alla dessa tre har jag skrivit, att det är bibelkunskap som fattas. Inte debatter typ: ”Jag har rätt. Du har fel”.
Jag gör bort mig gång på gång, men Paulus påstår att frimodigheten har med sig stor lön. Summan av frimodigheten har blivit, att jag fått kontakt med kvinnliga teologer och exegeter. En liten strimma av ljus har fallit in i min lya. Jo, männen har svarat också men kanske ledsnat på frågorna, när jag inga förkunskaper har (om till exempel helvetet 🙂 ): ”Efter detta”.
Jag är inte hjälpt med ord på latin eller grekiska.
Hon satt på min kökssoffa och tyckte om att lyssna på min berättelse. Orsaken var ett igenkännande till en viss del. Orsaken var, att hon själv inte klarat av att formulera sin smärta. Så slutade jag med:
”Jag har längtat efter upprättelse hela mitt liv!”
Då kom det. ”Vem har inte det? Hur skulle det gå till att jag får upprättelse?”
Hennes ord har förföljt mig. Det var försent, att börja lyssna på hennes berättelse. När hon ringde och frågade mig, om jag var förberedd, att det skulle ske snart, så var jag stum. Hon fortsatte och berättade om en dröm. En ängel hade sagt, att hon skulle ha lätt bagage.
Vid ett tidigare tillfälle frågade hon mig, om jag såg ängeln, som drog upp henne. Ärligt svarade jag, att jag ingen ängel såg.
Hon ville tidigare, att jag skulle skriva en berättelse om hennes liv. Det tunga arbetet var påbörjat men strandade hos en psykiater, som inte ville ge henne Stesolid. Jag kände till hans inställning mot dessa vanebildande mediciner och han ville i så fall, att jag skulle ha receptet.
Det blev en kränkning för mycket. Hon var vuxen kvinna och kunde ansvara för ett recept själv, men klarade inte av att sätta ord på förnedringen, som hon uppfattade den.
Det blev ingen bok om hennes liv som ett kränkt, missbrukat barn från början. Det finns barn, som överlevt tiden på Vidkärrs barnhem och som blivit upprättade.
”Han drog mig upp”, syftar på Jesus. Jesus delar inte sin ära med någon! Hylla sonen! Han är värd all ära!
”Han drog mig upp ur fördärvets grop
Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta
Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på Herren.”
Igår skrev jag på Facebook på min egen tidslinje:”Tänker att pröva koordinationen, som ändå finns via Facebook, Google o.s.v.
Min tanke år 2010 var att satsa fullt ut på (H)järnkoll. Det är fortfarande mitt intresse med allas lika värde och då upprättelse för de, som behöver detta. Julens stora budskap är, att natt inte skall förbli där ångest råder. Så det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Ljuset i mitt liv är Jesus Kristus.”
Så blev det natt och jag kan inte sova. Hur skall någon kunna fatta hur jag tänkte i den senaste bloggposten? Skall jag ta bort länken, som jag gav till pensionerade prästen Dag Sandahl angående ämbete? Hur fungerar skanning av alla mina texter? Hur kommer uppställningen till höger till? Mest lästa inlägg?
Mitt i natten snurrar tankarna på kopplingen om Guds välsignelse till alla. Sen avslutade jag med en länk till Dag Sandahl om ämbetet endast för män. Hur tänker jag?
För mig som har facit till mitt eget liv är tankegången tydlig. Jag är kvinna och fick i tonåren en bekräftelse av Gud. Precis som jag önskade och väntade på. Den var så enkel. Jag ville bara få vara med och dela med mig av vad jag fått av trygghet i tron på Gud och hans ord.
Senare fick jag en utmattning och sömnrubbning under min utbildningstid till sjuksköterska. Efter en felaktig diagnostisering och behandling blev det stopp överallt för mig. Kvar var en krossad framtidsdröm. Kvar blev ett virrvarr av andras uppfattningar om mig, som inte stämde med vad Gud sagt genom sitt ord. Där är jag nu och det är natt.
Om prästen Dag Sandahl vill fortsätta hävda sina egna tankegångar om Svenska Kyrkans fel mot vissa, så är det hans sak. Året det blev fel var 1958 och jag själv hade fått ”nej” till en pastorsutbildning. Det har blivit många ”nej” sen dess.
Men Gud har sagt ”ja” till mig.
Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara…
Bilden är från Psalmanackan av Charlotta Folkelind, då systersonen Ruben Lind var lite mer än fem år men inte sex och fick hjälpa till med sina bokstäver. (Klicka på bilden, så syns hans fina bokstäver bättre. Det händer bara en kort period i livet…)
Det har gått många år nu sen debatten var aktuell om rätt ordval till översättningen av 1 Mosebok kapitel 12 och vers 3. Måste det vara ett antingen eller? Måste det vara ett rätt eller ett fel översatt? Frågan gick till en kvinna – en ny kontakt via facebook. Frågan kunde också ha gått till en annan kvinna, som var med sju år i översättningsarbetet till Svenska Folkbibeln.
Det är morgon och jag har läst Dag Sandahls bloggpost: ”Frågan”. Det gäller inte samma fråga. Hans gäller ämbetet. Min fråga gäller välsignelsen, som var förutbestämd av Gud, att den skulle gå genom Abraham. Hur kan det då översättas, som om vi idag skall vara aktiva och önska oss den?
Första advent är över då så många önskar att få höra de vackra adventssångerna i någon kyrka. Den söndagen har blivit den stora kyrksöndagen. Stressen i samhället har ökat så mycket att det är svårt att vänta tills någon julotta för att få denna stillhet med alla ljus och sånger.
”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna Davids son välsignad vare han…”
Frågan då? Jo, för min del med mitt vaknade intresse för tolkningar, så var den språklig om rätt eller fel i vanlig ordning ur min personlighet. Svaret blev både ock. Svaret tar jag min friheten att citera och kommer att fråga sen. Frågan gick till en exeget. Här är inte man eller kvinna, jude eller grek, träl eller fri. Alla är vi ett i Kristus. Eller hur?
”Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelsen som du (Abraham) har fått.” (Bibel 2000)
”I dig (Abraham) skall alla släkter på jorden bli välsignade.” (Svenska Folkbibeln)
Frågan som exegeten Gunnel André besvarade lyder så här:
”Den hebreiska verbform (nifal) som hebreiskan har på detta ställe kan dels uttrycka passivum (så har 1917 och de andra översättningarna tagit det) eller reflexivum såsom Bibel 2000 stannat för. Det finns även fler möjligheter. De gamla svenska översättningarna valde det passiva “välsignas”, “bli välsignad”, medan Bibel 2000 har valt det reflexiva “välsigna sig” och båda är rätt. Men svenskarna skulle säkert protestera kraftigt mot översättningen “alla ska välsigna sig” och det av det enkla skälet att det inte är begriplig svenska.
Så här förklarar sig Bibelkommissionen i den fullständiga utgåvan Statens Offentliga Utredning, SOU 2000:100: “välsignelse. Ryktet om att Abram blivit rikt välsignad av Herren skall nå så långt att alla folk kommer att nämna Abrams namn och önska sig lika stor välsignelse som han fått. Utsagan upprepas i 18:18; 22:18; 26:4: 28:14. En annan tolkning, “alla folk på jorden skall bli välsignade genom dig”, finns i Septuaginta och har övertagits av NT (Apg 3:25; Gal 3:8).”
Hoppas det klarnar lite av detta. Gamla översättningar är långt ifrån alltid “mer rätt”. Numera vet man mycket mer om både bibelmanuskript och hebreiska.”
Den ritning, som Gud själv gett håller under alla tider. Pröva själv! Ingen kan leva sitt liv åt en annan människa. Ingen kan ha så mycket empati, att det går att ta över en annan människas tankesystem och känsloliv. Ingen kan ta över en annan människas fysiska smärta heller.
Gud gav en ritning till hur var och en skall få komma till sin rätt – bli upprättad. På vilken grund? Ja, en del påstår att det är på klippan Petrus och millioner och åter millioner människor över hela världen kallar sig katoliker. Andra påstår annat och oenigheten fortsätter via internät eller lokalt inom kyrkan. Tills Kyrkan faller isär bildligt talat på grund av politiskt tillsatt kyrkoråd och uppbyggd administration, som slukar alla pengarna. En liten grupp håller på den judiska teologin. En kort period var det Jonas Gardells teologi, som skulle råda.
Nej, vi talar inte om att Jesus skall komma tillbaka! Då kan det bli stora gräl om ersättningsteologin. Har judarna rätt, som väntar på Messias för första gången eller har kristna rätt, som väntar Messias för andra gången? För att inte tala om den bekväma läran, att döden är en illusion bara. Vi utveckas bara till det bättre genom nästa liv och sen nästa liv. Om vi inte lyckats så bra på denna sidan döden… Eller läran om att alla blir utan någon ondska bara vi dött och hamnar i himlen. Gud bli allt i alla hux flux.
Vi skall vara positiva! Om alla människor tänker positivt, så skulle det aldrig bli några krig. Det är bara att sätta igång att tänka positivt! Ta ansvar. Se framåt. Inte älta gamla ledsamheter. Det finns många variationer och en del säger, att var och en blir salig på sin fason.
Bibeln säger, att man blir salig om det håller. Eller har jag fattat fel? Pröva gärna från början. Gud ångrar inte sin kallelse och sina löften vare sig till judar eller greker, män eller kvinnor. Han kan inte ångra, vad han gjort för oss genom Jesus Kristus. Han håller fast vi sina löften oavsett hur många de är.
Så det som är Israels egen historia kan bli vår frälsningshistoria. När deras träldomstid i Egypten var slut och de hade kommit ut på sin ökenvandring till ett eget land, så fick de instruktioner av Herren Gud själv. Nu är det bara några detaljer, som jag tänker påminna om. Orsaken till detta är alla gräl om vem som tolkar bibeltexterna mest rätt i olika bloggar och kommentatorfält.
De befriade israeliterna skulle samla ihop allt silver de erövrat från egyptierna efter vars och ens förmåga. Undantagna var de under 20 år. Detta silver kallades försoningssilver. Här gäller det att läsa på! Här gäller det att tro, för summan av Guds ord är sanning och alla hans domar är rättfärdiga.
Under varje bräda i bygget till ett flyttbart tabernakel skulle de sätta två fotstycken av silver. (2 Mosebok kapitel 26) Två pastorer från olika samfund har undervisat mig och andra utförligt om den överförda meningen till Nya testamentets undervisning och till funktionen i vår tid av församlingsbygge. Denna undervisning fick jag i början av 70-talet och repeterar. Ritningen håller! Upprättelsen sker genom att vi får en försoningsgrund under våra fötter och blir upprättade tillsammans. Vi är den levande gudens tempel i vår tid! Skall jag då gräla om vilken grund han eller hon står på vid sidan om? Om en katolik håller fast vid vad Jesus gjort för oss genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse, så har han eller hon fått exakt samma grund under sina fötter att stå på som jag fått. Petrus är ingen försoningsgrund att stå på men silvret står för att Guds ord är renat i eld, prövat. Jag är upprättad på Guds löften både i gamla testamentet och i nya. Ingen kan ändra på den upprättelse, som jag har fått i Jesus Kristus. Jag är inte upprättad på någons teologi! Och fungerar bra tillsammans med alla dem, som också är upprättade i Jesus Kristus på ORDETs grund. Av dessa enskilda ”bräder” kan det bli en Guds församling – flyttbar till och med som helgedom åt Gud. Kyrkor är fastigheter byggda för ändamålet att medlemmarna tackar och prisar Gud för hans väldiga gärningar.
(Svenska Kyrkan har ett orimligt system att lösa ut präster, som inte vill tjänstgöra tillsammans med kvinnliga präster. Först har de blivit marginaliserade utan chans att bli kyrkoherde eller biskop. Vad är det annat än med skattebetalarnas medel, eftersom de flesta blivit medlemmar i Svenska Kyrkan utan att fatta innebörden? Enligt bibeln har Kristus betalt allt som behöver betalas för vår frälsning.)
”Så du vill sjunga en sång med många verser,” sa en av ungdomarna från Smyrnakyrkan. Det var jag, som tog upp provokationen om ny sång och musikstil i gudstjänsten. Detta var på onsdagskvällen i veckan som gick.
På torsdagskvällen blev jag fotograferad i ett stort och viktigt sammanhang i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler, Göteborg tillsammans med en modig kvinna. Det enda vi har gemensamt är Trollhättan, Velanda och Sjuntorp. På de platserna har vi båda varit och har sen helt olika referensramar.
Så nu sjunger en sliten sångvers inom mig:
”En gång som en jagad duva som en sårad hjort jag var
men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har.”
Det sjunger mer inom mig, som är gammalt från bibeln:
”Ohelbar är den skada du fått. Ingen tar sig an dina sår. Men jag Herren vill läka dina sår!”
Det hör ihop allt, som sjunger inom mig!
”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt.”
Det är bra med slitna sånger och en använd bibel. Det Anneli Jäderholm och jag har gemensamt är att vi båda och många andra kämpar mot felaktiga bältesläggningar och tvångssprutor inom psykiatrin.
I torsdags fick vi tillsammans lyssna på ett väl genomarbetat föredrag en timma av journalisten Linda Weichselbraun mot bältesläggningar inom psykiatrin. Det var IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom), som var inbjudare. Och fotograf projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken.
Där fortsätter jag mitt eget bloggande om min oförmåga att glömma de psykiska övergreppen i min personlighet och inom så kallad sjukvård. Finns det plats för Gud i min berättelse? Hur kan psykiatrin släppa in annat från mellersta östern men inte vilja ha helande genom tro på Jesus?
Anneli Jäderholm berättar offentligt, att när hon var som sjukast var hon Jesus och skulle rädda alla världens barn som lider. Jag för min del är självrättfärdig och tror mig kunna glömma övergreppen inom sinnessjukhusvården i egen kraft.
Jo, det svaret har jag fått som tröst eftersom ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro,” inte har fungerat i mitt psyke. Egenrättfärdig vill jag inte vara. Så då överlämnar jag hela mig igen och igen åt nåden. Och sjunger sången om försoningsdagen…(tre verser).
Jag skulle så gärna vilja veta hur de andra, som varit med om övergrepp hanterat sina minnen och gått vidare.
Det gällde att skydda samhällets invånare från oss sjuka. Muren var tre meter hög runt rastgården.
Fotograf: Annica Engström i filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Det finns gnällspikar i den församling, som jag tillhör. Och jag tillhör. (Det var väl ändå inget syftningsfel?) De är dom, som bara klagar på än det ena och än det andra. Dom har blivit gamla och gaggiga. Och jag får naturligtvis skylla mig själv, som blev det och inte kan engelska.
”Tala för dig själv du,” får jag höra.
Ja, visst skall jag göra det. Jag får skylla mig själv, som blivit så gammal och bara klagar över att jag minns hur det var förut. Minns inte någon annan det hur det var att få sjunga en sång av Lina Sandell i gudstjänsten till orgel? Minns ingen mer än jag, hur melodin går till psalmen/sången:
”Jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå… Jag följer korset och lämnar världen…”
Visst , jag får skylla mig själv, som blivit så gammal och en gnällspik. Det var Hillsong, som bytt ut melodin och introducerat den i församlingen, som jag tillhör. Detta fattade jag igår i reprisen av deras gudstjänst och jag vill inte vara en gnällspik. Utan fortsätta vara lite charmig och med mitt pastorsfjäsk. I den församling som jag får tillhöra…
Även om jag närmar mig åttio, så fattar jag, att det skall vara rörliga färger nu som sveper över estraden, där unga hoppar och dansar.
Jag är inte avundsjuk bara lite rörelsehindrad. Annars gillar jag färger och glädjeskutt.
Men inte teater. Verkligheten finns hos Kristus.
Lite nostalgi bara. Syskonbarnen Anna, Ulrika och Ninnie vid sin farmor Annas orgel.
Och så nästa generation med andra instrument. Storebrors barnbarn Linnea, John, Anna och Simon.
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.