”Så du vill sjunga en sång med många verser,” sa en av ungdomarna från Smyrnakyrkan. Det var jag, som tog upp provokationen om ny sång och musikstil i gudstjänsten. Detta var på onsdagskvällen i veckan som gick.
På torsdagskvällen blev jag fotograferad i ett stort och viktigt sammanhang i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler, Göteborg tillsammans med en modig kvinna. Det enda vi har gemensamt är Trollhättan, Velanda och Sjuntorp. På de platserna har vi båda varit och har sen helt olika referensramar.
Så nu sjunger en sliten sångvers inom mig:
”En gång som en jagad duva som en sårad hjort jag var
men ett djupt förkrossat hjärta Jesus ej förskjutit har.”
Det sjunger mer inom mig, som är gammalt från bibeln:
”Ohelbar är den skada du fått. Ingen tar sig an dina sår. Men jag Herren vill läka dina sår!”
Det hör ihop allt, som sjunger inom mig!
”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt.”
Det är bra med slitna sånger och en använd bibel. Det Anneli Jäderholm och jag har gemensamt är att vi båda och många andra kämpar mot felaktiga bältesläggningar och tvångssprutor inom psykiatrin.
I torsdags fick vi tillsammans lyssna på ett väl genomarbetat föredrag en timma av journalisten Linda Weichselbraun mot bältesläggningar inom psykiatrin. Det var IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom), som var inbjudare. Och fotograf projektledaren Annica Engström, Stiftelsen Gyllenkroken.
Där fortsätter jag mitt eget bloggande om min oförmåga att glömma de psykiska övergreppen i min personlighet och inom så kallad sjukvård. Finns det plats för Gud i min berättelse? Hur kan psykiatrin släppa in annat från mellersta östern men inte vilja ha helande genom tro på Jesus?
Anneli Jäderholm berättar offentligt, att när hon var som sjukast var hon Jesus och skulle rädda alla världens barn som lider. Jag för min del är självrättfärdig och tror mig kunna glömma övergreppen inom sinnessjukhusvården i egen kraft.
Jo, det svaret har jag fått som tröst eftersom ”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro,” inte har fungerat i mitt psyke. Egenrättfärdig vill jag inte vara. Så då överlämnar jag hela mig igen och igen åt nåden. Och sjunger sången om försoningsdagen…(tre verser).
Jag skulle så gärna vilja veta hur de andra, som varit med om övergrepp hanterat sina minnen och gått vidare.
Det gällde att skydda samhällets invånare från oss sjuka. Muren var tre meter hög runt rastgården.
Fotograf: Annica Engström i filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.