I berättelsens baksida finns inget om henne heller, som går att läsa i min bok som kom ut år 2011. Titel är: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och finns fortfarande att köpa via mig.
Hon hade fått förtroendet att skriva en sammanfattning av innehållet i Gamla Testamentet som det blivit översatt i Bibel 2000. Den sammanfattningen finns att läsa i tidningen Ordfront nr 1 år 2000. Hon var dotter till den kände författaren Wilhelm Moberg och hette Eva Moberg. Hur skulle jag kunna skriva om en Eva, som jag inget vet om? Men budet kan jag, som är rubriken i Ordfront:
”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”
Min fråga var under den månad jag läste artikeln om och om igen: Varför är det ingen kunnig i bibeln, som ger oss bibelstudier över Gamla Testamentets texter? Hur kan pastorer påstå att det ingen efterfrågan finns på bibelstudier?
För min del som akademiskt oskolad blev det en veckas morgonandakter i Smyrna närradio. Så upprörd var jag! Kassetterna finns kvar men knappast inga bandspelare.
”Vem är Eva, författaren i hennes egen ålder, som nyligen dog och som skrivit mot Gamla Testamentets Gud i en skarp artikel år 2000?”
Nu vet vi, att inte bara i Sverige utan även i USA är kritiken hård mor Israels Gud. ”Mörkrets makter uppenbaras” är en bok skriven av Jonathan Cahn. Författaren går igenom bibelsammanhang om den ondskan, som spridit sig över hela världen.
”Mörkrets furste stiger ner hotande och vred Han rustar sig för visst…”
Kristendom skulle bort och ersättas med ämnet Religionskunskap i våra skolor. Vi skall minsann inte lära oss gamla psalmer utantill längre! Vi skall lära oss om andra folks religioner i dialog! Allas lika värde…
Inför Gud har vi lika värde. HERREN är en och Jesus hans son. Än så länge är det religionsfrihet att tro på det han sagt:
Det fanns en berättelse i byrålådan som blev alldeles för utförlig och intressant en dag. Det var min idé, när det fattades bilder i filmen. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” att jag kunde dra ut översta byrålådan i Bettys gamla byrå över hundra år. Så blev det och gnisslet hörs varje gång. Skillnaden nu är att jag själv bränt min gamla sjukjournal i slasken som haft en kopia där. Den finns inte mer bara på filmen. Nu räcker det! Det var aldrig min mening med fortsatt berättande år efter år. Kvar är en gedigen utredning på min rygg gjord av en duktig ortoped med egen erfarenhet av operation för diskbråck. Han kunde sin egen ryggsmärta! Jag var förvånad första åren hur han kunde veta! Det fick jag berättat av hans sjuksköterska först efter alla avslutade konsultationer.
Kvar är bibelversen jag fick av min konfirmationslärare Arthur Hesslefors som tonåring:
”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.”
Samme konfirmationslärare som senare var sjukhuspräst på Restad Sjukhus, Vänersborg. Det var helt frivilligt jag sökte upp honom, när jag som 20-åring blev sjuk.
Människan har en kropp. Människan har ett psyke. Det finns en ande i vilken en kan komma i kontakt med Gud och Jesus. Nej, ordet treenig står inte i bibeln men orden upprepas, att vi har möjlighet att födas på nytt genom att tro på den Gud har sänt Jesus Kristus – hans enfödde son.
Detta var min lust att få berätta om vad som står i bibeln och som räddat mig genom hela, långa livet. Jag är inte bara räddad enligt översättningen i B2000. Jag är frälst!
Denna frälsning gäller nu och sen om jag håller fast vid tron på Jesus och allt han gjort för alla och mig.
Hon ringde först efter en månad. Inte som hon lovat efter några dagar. Det gick inte att ringa, sa hon. Hon hade gråtit. Så satte hon igång en saklig kritik – en genomgång av min berättelse i boken. Det tog inte mesta tiden av samtalet utan allt som står på baksidan och inte gick att hitta något om.
”Jag har letat och letat och läst om, men hittar inget!”.
Hon lever inte längre men var kurskamrat år 1963 -1964 i längsta delen av utbildning till arbetsterapeut. Utbildningen var lång före och den var efter 1964 för att bli legitimerad. År 1987 var mitt svåraste år. Min far dog, föräldrahemmet såldes och jag var tvungen ta emot hel sjukpension 52 år gammal. Där kommer rubriken in: Kavat men klen.
Anna-Maria gick vid min sida på en promenad och frågade rakt på sak, när allt hänt samtidigt: ”Och vad tänker du syssla med nu då?” Är det så sjukpensionering fungerar? En slutar arbeta och sysslar med något annat precis som att sjukdomen inte hindrat arbete? Så jag blev ställd men svarade:
”Jag har en bok i huvudet!”
Arton år senare 2015 fick jag den berättelsen som en film på ett USB-minne i band. Jag kunde sätta det runt halsen och hade fått ner mitt trauma från år 1956 från hjärnan till ett USB-minne att visa en publik från olika delar av världen på Stora Teatern i Göteborg. Det var en filmfestival. Filmer och berättelser på olika trauman inom psykiatrin – skador av vården.
Än sen då? Än tidigare då? Ortopeden frågade vänligt år 1987 hur jag mådde vid mitt besök. Mitt svar då kom:
”Gråten sitter inte i halsen. Den sitter mellan L4 och L5.”
Den sitter fortfarande där efter alla år och är kanske ett inklämt diskbråck. Det är inte manodepressiv psykos! Och nu är jag inte kavat längre utan bara klen. Och visar baksidan av berättelsen/boken.
På Facebook har jag sett två stiliga killar barnbarn till den Gunnel som dog, när hennes andra barn var född. En dag satte en okänd från min hembygd in en länk på filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” i Facebook på Vänersborgs tråd, att vi som bott där inte glömmer. Framför allt glömmer en inte Restad Sjukhus eller Källshagens Sjukhus. Det blev ett genomslag för filmen och jag själv kunde sätta in foto på bästa sköterskan och hennes man som gamla. Astrid och Åke hade gått igenom manus till min bok år 2010. Fick jag lov att berätta allt hemskt? Detta foto i den tråden gjorde, att jag fick kontakt med Astrids två barnbarn och Gunnels två döttrar.
Det är en solskenshistoria som inte gick att berätta innan jag mött dem på Facebook!
”Vem är Gunnel, 27 år, som dog när hon fött sitt andra barn?”
Vem är Eva som skrev med så vässad penna mot Gamla Testamentets Gud år 2000 i tidningen Ordfront?
Jag älskar bibeln och har ett gott förhållande till den. Jag är förstår jag en överlevare av psykiatrisk vård, som heter något på engelska, som jag inte kan ännu.
”Lär dig livets vackra gåta älska, glömma och förlåta”
Jag tänker berätta om det så tar hela dagen! ”Så vi får en punkt på historien.” Så sa projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken år 2013. ”Vi åker dit, så vi får en punkt på historien.” Det var hela meningen. År 2020 trilskades jag med henne hela året på Frölunda Kulturhus, ”La Bamba”: ”Jag vill inte vara med längre!” Jag vill inte vara bland de okända, före detta psykotiska i en okänd bok och inbunden. Berätta i mitt namn en gång till! För anonym är jag inte!
”Och femtiosex och femtiosju och femtioåtta.” I en smal järnsäng bredvid min låg en liten, gammal tant och räknade. Samtidigt fingrade hon på bältet runt tunna midjan.
”Lilla gumman! Har du också fått bälte?”
Chocken måste lägga sig för mig vare sig jag ville eller inte. Jag såg mig runt i den stora salen med alla tomma, smala järnsängar. De andra var inte där bara lilla tanten och jag fastbundna. ”Bara att gilla läget,” som uttrycket är nu. Jag såg mig om och frågade en personal i rummet: ”Är detta stormavdelningen?” I så fall kunde det inte bli värre än så.
”Lär dig livets vackra gåta, älska, glömma och förlåta.”
Poesin kom senare som ett mantra i huvudet. Jag var ju bekännande kristen! Idag är det söndag. Jag kommer att berätta om det så tar hela dagen. Det kan vara en efterkonstruktion ”och femtiosex och femtiosju och femtioåtta” som tanten räknade men räknade gjorde hon och blev min räddning! Så att jag överlevde. Efter två månaders ruskig medicinering kom jag till deras finaste neurosavdelning på före detta Restad Sjukhus. Den förvirrade tanten bara somnade in i sömnen och dog. Hon behövdes tydligen inte längre för mig. Jag hade frigång, när jag mötte en personal på min promenad och fick veta det. Innan dess satte jag mig på hennes sängkant. Vi två slapp ju gå runt, runt, runt i dagrummet på dagarna i ända. Hon var lika förvirrad fortfarande och kunde inte se skillnad på personal och patienter. Hon fattade aldrig var hon var.
”Jag tycker så mycket om allihop här men jag tycker bäst om dig!”
Så satte hon sig upp och slog armarna om halsen på mig. Gud sänder alltid någon i ens väg med uppmuntran, då det känns mycket motigt. En dag långt senare sände han någon annan i min väg. ”Och femtiosex och femtiosju och femtioåtta” kanske blev mitt eget förvirrade räknesätt? Lilla tanten hade kanske andra siffror men låg och räknade gjorde hon i sin säng år 1956 med bälte runt midjan.
Det är en senare historia år 1957 med en tom, ensam talarstol på en äng som egentligen var en skjutbana. År 1958 var det en mening i bibeln, som upprepades då och sen:
”Kvinnan skall tiga i församlingen!”
Detta har jag lyckats ta mig runt. Som kvinna får jag lov att berätta vad Paulus har sagt och de andra apostlarna och profeterna. Jag har inget gjort för att få ett morsarv. Brevet finns kvar från min morfar strax innan han dog. Han skrev ner gratulationer och välsignelse till sin äldsta dotter och mig som nyfödd år 1935. I en av hans gamla biblar hittade jag en understrykning – svagt med blyertpenna: ”Hur skall den kunna läsa som måste gå bakom oxar och plöja?” Ungefär så från någon av de apokryfiska böckerna. Bibeln var mer intressant än jordbruket och att förmedla innehållet. År 1958 blev jag nekad utbildning på Missionsskolan, Lidingö.
”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.”
Då sänder Gud någon till uppmuntran, när allt är motigt. En gång var det en kvinna i Dals Långed, som höll på med översättningsarbete av Gamla Testamentet. Jag visste inte ens något om Svenska Folkbibeln. Det var runt år 1996-1997. Så händer det en gång till för fem år sen. Jag får möta en man som reviderat Svenska Folkbibeln från 1998 – Tony Larsdal. Jag får fråga på olika ord! Jag fick fråga på Asasel. Varför fanns inte det i bibeltexten längre utan i en not bara?
Det gäller i livet, att ha någon att skylla på när det inte blir som en vill. Jag hittade en efter en men som dog, som inte höll att skylla på mer än kort tid. Sen fick jag Peter Fjellstedts BIBLIA med förklaringar i tre volymer och kunde stava mig igenom om de så kallade syndabockarna 3 Mosebok kap. 16. Jesus dog för allas synder. Jesus bär bort all synd och glömmer den. Vad står då Asasel för?
”Lär dig livets stor gåta älska glömma och förlåta.” Det låter ju bra. Men om jag som människa inte förstår skillnaden mellan att förlåta och glömma? Det hurtiga råden hjälpte aldrig mig: ”Lägg detta bakom dig! Det är ju så länge sen!”
Där är jag nu. Det finns fortfarande övergrepp inom mentalsjukvården. Min berättelse behövs om sår som inte läker. Och om sår som läker genom Jesu blod.
Där fortsätter min historia vid år 1957. Alla mina drömmar om att bli något var raserade. Jag kunde ingenting längre trots att min storebror trott, att det vore bra att passa på att ta körkort. Visst! En strålande idé men sen kom det inget körkort från Länsstyrelsen, därför att jag varit intagen tre månader på ett mentalsjukhus. Visserligen ökänt men ändå. Kunde jag inte ens köra bil, fast jag blivit godkänd i andra uppkörningen?
Livet bara rullade på ändå. Jag måste söka arbete och fick arbete på ett barnhem. Varför det fanns barn där vet jag inte. Barnen var rara och en liten flicka lärde jag sjunga:
”Tror du små blommor bedja till Gud? Fastän du ej förnimmer ett ljud Dock upp till rymden från ängen skön Stiger så sakta blommornas bön. Gör du som blomman beder till Gud…” Där sviker minnet men inte av flickan. När jag sjungit den så många gånger i tvättrummet innan det blev tandborstning, så ville hon sjunga den alldeles själv och visa att hon kunde hela sången.
Sommaren försvann och det närmade sig höst och ett år sen mitt trauma. Då kom skräcken för den sjukdom de diagnostiserat mig med. Skräcken för deras behandlingar blev värre än diagnosen natt efter natt. Ingen hade berättat vad sjukdomen innebar som jag skulle ha för livet. Den var och är för livet. Ingen följer upp och ifrågasätter rätt eller fel. Så jag fick en sömnrubbning igen. Efter en tid ville jag hem för att söka frivilligt. Jag ville vara innanför deras dörrar om något otrevligt skulle hända. Jag var över 21 nu och myndig att skriva på ett papper själv om frivillighet – fri att söka hjälp där de krossat all självkänsla.
Innan detta obehag kom hade jag varit ute och promenerat för att lära mig området. Jag kom till en stor äng utan friskt gräs. Där stod en ensam, övergiven talarstol. Det gick en ilning genom min kropp. Så många tältmöten som jag varit på. Tänk, att få vittna om Jesus! Då hör jag högt och argt rop från en man. Han undrade om jag inte sett skylten om att det var ett skjutfält med skjutbana. Jag hade bara sett den tomma talarstolen och en vacker stig tvärsöver ängen. (En kort repetition av alla mina minnen. År 1958 blev det än värre fara att gå över männens domäner.)
Detta får räcka för denna morgon. Jag sträckläste doktorsavhandlingen: ”Vänskap- värden – vandel Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation av ungdomsnarkomaner”.
Förra rubriken var ironisk med ”JAG och Gud”. Åren har gått. Åtta står för något nytt. Åttaåtta kanske jag får uppleva. Nu är det GUD som JAG ÄR som har presenterat sig för mig. Jag å min sida har räknat upp allt jag inte kan.
Och busken brinner där vi två möttes en gång.
P.S. 2025 06 16
Det är morgon igen efter en lång natt. Jag kollar ”Statistiken” för bloggen och läser ett gammalt inlägg elva år tillbaka och min besvikelse över männens egna revir att blogga och förkunna ordet från Gud: ”Stefan Swärd ryter till igen” men som kvinna fanns ingen chans att bli insläppt i samtalet om tolkningsföreträde.
Jo, jag minns hur envis jag var att vilja få vara men men bli överhoppad konsekvent. Ett av mina försök löd:
”Fräs till du Stefan Swärd! Denna din blogg har betytt mycket för mig teologiskt och akademiskt oskolad. Varför då stanna upp när någon vill samtala om försoningen praktiskt och personligt? Ingen idag begriper det språket om att vara försonad genom Jesu blod. Då måste vi alla bekännande kristna läsa på och lära in Gamla Testamentets berättelser utan affekt, att jag har rätt bibeltolkning. Jag uppskattar Seth Erlandssons bibelundervisning sen år 1999. Var fanns alla bibeltroende när SKU (Svenska Kyrkans Unga) gick ut stenhårt med obiblisk ”bibelsajten” och nu satsas millioner av skattepengar till att undervisa Svenska Kyrkans personal i RFSU:s lära? Var finns bibelstudier i alla olika kyrkor om vad ett förbund innebär?” Fortsätt att fräsa till men stanna inte, när vi andra inte fattar olika tolkningsmodeller! Jag gillar Torsten Åhman och han vågade gå emot det osunda inom Livets Ords lära i tidningen Dagen. Han vågade ifrågasätta alla påstådda helanden! Försoning och helande i Jesu sår står det mycket om i bibeln och skall ske här och nu. Helvetet i framtiden vet vi inte mycket om utan Jesu försoning.” Ingen kommentar
Kan du se oss två stå där i Haga – ett rivningskvarter i Göteborg. Det hade varit min fasta punkt Räddningsmissionen hopslagen med före detta Fyrbåksexpressen. ”Nu skall hela rasket rivas…” Nu skall 34 – 36 bort på Husargatan och hörnet Pilgatan. Inte nog med att fastigheten med alla minnen skulle bort. Jag skulle bort också ur arbetslivet bara 52 år gammal och få hel sjukpension. Det var absolut ingen lättnad. Bara ett enda stort frågetecken: Vart tog kallelsen vägen, som jag fått av Gud och ville ha som tonåring? Kvar var mitt stora JAG, ett stativ för kameran för skärpans skull och så Gud.
En gång fick jag se att någon tagit bort mitt namn vid numret till ”Ungdomsmissionen” ur senaste telefonkatalogen. Det gjorde också ont förutom all värk i ryggen. Hela den var dålig och gick inte att operera var ortopedens svar. I min bibel finns en anteckning 4:2 efter ett bibelstudie som Christa Maria Lyckhage hållit år 1970. Hon tog ur en eller två verser i kontexten, som det heter och stannade där:
9. Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. 10. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nerbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” Jeremia kapitel 1 (1917 års översättning).
Enda anteckningen är i svagt rött numera siffrorna 4:2. Resten minns jag som i går. Vi satt några unga på studenthemmet Jeriko och drömde om att bli besökare på kvinnofängelset Hinseberg, oavsett hur långt från Göteborg det ligger. Det är en riksanstalt. Där blev unga från Göteborg placerade ofta på grund av narkotikabrott. Boken ”Stängda dörrar” var på gång, som hon skrivit tillsammans med sin man Knuth Lyckhage och Caroline Krook. De unga kände inte jag men de tillhörde 68-rörelsen. Jag för min del var äldre och blev senare placerade i gruppen: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Christa Maria Lyckhage, som var kurator på Stadsmissionen undervisade oss i de fyra verben i bibeltexten hur lätt det var för unga att bli uppryckta ur ett bra sammanhang, nerbrutna genom missbruk av droger, dödade eller fördärvade. Till slut visade hon på hur mycket svårare det var för dessa unga att komma igen och bli upprättade.
En dag stod JAG och Gud på angiven tid och följde hela rivningsarbetet i stadsdelen Haga där Räddningsmissionen haft sin fastighet och arbete! Husen revs ner och jag som sjukskriven och nära hel sjukpension upplevde hela rivningen under tre dagar inom mig själv. Hela min insats, alla mina drömmar revs ner bit för bit. Kvar var mitt stora JAG, stativet och kameran. Jo, kvar var min envishet och ”sjukdomsvinst”. Minsann att jag lärt mig framkalla och kopiera svart/vitt under många långa sjukskrivningar. En stund då och då men mest liggande plant på hård bädd för att slippa ryggvärken. Tänka fick jag och läsa fototidningar bildmässigt – läsa gick dåligt, titta på bilder gick bra.
I min bokhylla längst ner finns resultaten av min envishet i album: en släkthistoria från kriget på min fars sida, en släkthistoria från min mors sida ner till ”Roparna” och kopierade brev långt före dess ner till år 1823, en nutidshistoria om tiden inom Fyrbåksexpressen/Räddningsmissionen i färg och svart/vitt. Gud fanns före min tid i Göteborg och allt fördärv och missbruk. Jag började min släktforskning med frågan vem som var först att bli omvänd till Gud. Trodde att det hette farsarv och morsarv. Numera måste jag stava på engelska språket om ”mad heritage” och kulturarv.
Jojo! Jag är högfärdig också förutom att jag kunde reprofotografera gamla bilder, framkalla, kopiera och skriva texter. Jag ville kunna läsa doktorsavhandlingar också. Jag ville kunna förstå men fattade inget! Detta har irriterat mig. Om det finns en doktorsavhandling, som handlar om den första tidens ungdomsnarkomani i Göteborg från år 1955 till ungefär min pensioneringskris 1987, så borde jag väl fatta! JAG hade ju första boendet så nära Skanstorget, som det gick att komma år 1966! Jag såg inga narkomaner där eller handel. Boken heter: ”Vänskap värden vandel – Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation narkomaner”. Författaren är Christer Ahlman som följt femton men tio av dem ingående under återhämtningen. Vi möttes på slutet av 60-talet och har gemensamma minnen och ser allt från diametralt olika håll. JAG och Gud fotograferade rivningen av Haga och har många fina bilder. JAG fick många barn utan att ha någon man precis som bibeln beskriver en övergiven kvinna. Jag har fotograferat dem från slutet av 60-talet. (Någon finns på Facebook utan att jag frågat om lov). Det finns en hel bok med mig som fotograf och författare som heter: ”Det hunden Rasmus fick veta”
Jag längtar efter att ”mina” barn skall få upprättelse! En efter en tills alla är med på VÄGEN…
Det är natt. Vet inte varför sömnen sviker mig. Vet inte varför tankarna går hit och dit över tiden som varit. Lika bra att gå upp och fortsätta berätta minnen. ”Lovsång är inte någon musikstil eller trend,” sa den unga pastorn.
”Jag hade min identitet i musiken och kunde aldrig bli nöjd med min spelning! Kraven blev större och större. Nu har jag min identitet i Kristus,” sa den unge teologen i en predikan för unga.
Så fick jag en länk med sång från Björngårdsvillan i Göteborg av Choralerna på 70-talet av en god vän. Lyssna på Camilla Bengmark gift Brandström i sången om Jesus!
Musikalitet kan ärvas och finnas i en hel släkt. Tro kan påverka men inte ärvas. Fallenhet för ett yrke kan ärvas men inte en kallelse till Guds rike och lovsång i själen. Solisten är släkt med musikern och teologen och farfar/mormorsfarfar var pingstpredikant. Jag för min del har inget gjort för att få ett bibelintresse i arv ända sen slutet av 1700-talet.
Jag ältar inte utan gräver djupare och djupare under Andens ledning i bibeltexter.
Nu är det lovsång mitt i natten. Min identitet sitter inte i en yrkesuniform från 50-talet. Min identitet är i Kristus. (Tack Joel McInnes för din predikan den gången). Jesus har försonat mig med ett svårt trauma i 20-årsåldern. Han har gett mig en rätt diagnos. Det sjukvården misslyckades med totalt.
Jag är en syndare värd att dö för på ett kors för Guds älskade son Jesus Kristus.
Så kom lovsången mitt i natten! Jag är frälst. Jag är räddad undan döden.
Nu erkänner jag nästan som under galgen. Alla har ju fått veta min skam – så välformulerad i en bok först år 2011. Sen blev berättelse en film. Sen blev det mer och mer att lägga på mina syndabockar. Av deras fel. När rektorn för Göteborgs Sjuksköterskeskola skola var död, så gällde det att hitta någon annan att skylla på varför det gick som det gick för mig. Det blev hela ”systemet” med bältesläggningar på ett mentalsjukhus år 1956. (Det höll inte utan var politikernas fel, som inte tillät mer personal. Det var billigare att alla patienter fick ligga i bälten om nätterna.)
Det blev fart på den hemska berättelsen tack vare Youtube. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” rullar vidare. Och fler vill, att jag sätter ord på min skam. Ja, det blev min rubrik: ”Skammens resa”. En Antologi är ett faktum där var och en står för sin egen berättelse eller konst. Boken heter:
”MAD STADIES, KULTURARV & KONST EN ANTOLOGI Red. Annica Engström & Elisabeth Punzi
Visst, jag har berättat offentligt sen år 2007. Då dog en representant för mentalsjukvården. Kvar fanns ingen syndabock! Ingen klarar att bära skulden, att det gick mindre bra för mig! Och jag har blivit upptäckt som god berättare med min vackra offertröja!
Då hörde jag hans milda röst: ”När tänker du berätta om mig som offer?” Allt slog tillbaka i blixtbelysning. Jag behöver Jesus att lägga min skam på – den jag inte orkar bära själv! Jag behöver honom som syndabock! Jesus blev skammad för min skull, spottad på och hånad. Av den ordentliga, målmedvetna sjuksköterskeeleven en gång så medveten om sin duktighet blev inget kvar. De klädde av mig min identitet i den vackra uniformen:
”Tro inte att du är något förmer än oss!”
”Om det inte hjälper att sparka sig blodig mot muren kanske man kan gå runt den.” Allt enligt överläkaren som var år 1956 och som föreslog, att jag skulle skriva en bok av mina erfarenheter långt senare. Mitt tjat om andras fel mot mig har inte gått hem. Skammen skall läggas där skammen hör hemma. Men det finns ingen som orkar bära den.
Berättelsen om Jesus som syndabocken, som måste dö för allas synder håller! Berättelsen om syndabocken, som skulle bära bort all synd från Israels folk ut i öknen håller också. Jesus är förebildad i hela försoningen! 3 Mos 16
Så likt en rövare under galgen har jag också blivit frälst!
”Från Frälsaren på korsets stam, ljus faller på min dräkt, då träder syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt, Men han som var mot rövarn god, han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt förlåter Gud. Så helt förlåter Gud.”
Det är normalt att vara tonåring. Det är normalt att kastas hit och dit i känslor. Det är normalt att vara påfrestande för föräldrar och omgivningen. Det är normalt att undra: ”Vem är jag?”
Det är inte normalt att förbli en tonåring. Jag läser om en bok på morgonen som Jonas Dagson skrivit och citerar:
”Nytt bokfynd: Jen Wilken skriver om Bibelstudiemetodik – inte bara för kvinnor. I en recension av boken skriver recensenten: ”Wilkin identifierar två viktiga problem bland kristna resurser för kvinnor: De tenderar att vara känsloskrivna och människocentrerade. Alltför ofta går kvinnor till Skriften och frågar inte ”Vem är Gud? ” men ”Vem är jag? ” Den senare frågan har visserligen sin plats, men som Wilkin invänder, ”Varje studie av Bibeln som försöker etablera vår identitet utan att först proklamera Guds identitet kommer att ge partiell och begränsad hjälp. ” Slut citat
Där fortsätter min egen berättelse om eget bibelläsande. Det var år 1958 och jag drömde om en fin bibel i mjukt skinn. Men den var dyr. På min födelsedag blev det så att fem äldre syskon och en moster skickade brev med en femtiolapp var som gratulation. Så lättvindigt men generöst. Det var precis vad en bibel kostade som jag önskade.
Men små, små bokstäver och med bläck är det citerat den vers jag stavade på ständigt längst ner i ett hörn på ett försättsblad. Glöm det som har varit och se framåt! Totalt orimligt för min del som bara ältade det som hänt mig!
Jes 43:18-19 ”Tänken icke på vad förut har varit akten icke på vad fordom har skett. Se jag vill göra något nytt säger HERREN.”
Tonårstiden var förbi och jag var 23 år på väg att utbildas till arbetsterapeut. Till och med det hade Herren hjälpt mig fram till! När alla mina planer på att bli sjuksköterska var spolierade, så måste jag skola om mig. Andra visste, att en kan få vägledning i bibeln. Jag var kränkt och missmodig och visste att det ordet inte finns i bibeln – arbetsterapeut som min syster föreslagit. Så läste jag från Gamla Testamentet något kapitel och något från nya. En dag kom jag till 2 Mosebok 31. Frågan för mig var om jag skulle söka till Stenbyskolan och alla slöjdkurserna där. På 50-talets slut var det ett krav i utbildningen. Här står orden ”…alla slags slöjdskicklighet…”. Det räckte för mig. I min läsning i Nya Testamentet hade jag kommit till ”…tänk på dem som är fångna som ni vore deras medfångar.”
Så klart att mina minnen av bältesläggningar och tvångsinjektioner från år 1956 inte försvann fast kurserna på Stenebyskolan passade mig perfekt! Mitt bibelläsande fortsatte egotrippat efter bibelverser som passade min situation. Jag tog åt mig precis allt som gällde de kända bibliska personernas upplevelser. ”Du sammanvävde mig i min moders liv.” ”Jag är med dig!” ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Fritt ur minnet. Jag och Gud som erkände mig. Flera som sagt ”nej” till mig på olika sätt hade svårt att väga upp tröst från Gud. Det tog närmare 30 år. Då kunde jag förklara för en god vän i Räddningsmissionen:
Gud har sagt ”Ja” till mig!
Hon skrattade till men jag hade fått hel sjukpension och var bara 52 år gammal. Inte lätt att förstå någons tvivel på eget värde och kallelse.
Kan någon förstå ett så segt, gammalt ältande av en tre månade lång vistelse på Restad Sjukhus år 1956? ”Varför lämnar du inte detta bakom dig?” Ständig fråga från dem, som inte orkade höra något av skadan. Jag kunde bli en evig tonåring, som bara brottas med frågan ”vem är jag och varför?”
Gud lät mig hållas i min bibelläsning om bekräftelse. Tids nog har jag fått lära mig att alltid fråga först till vem är bibeltexten ställd?
Så har inte jag läst min bibel. K G Hammar sa i stridens hetta runt år 2000, att vissa har bibeln som en Gud. Jag har bibelns ende Gud och en relation till honom som är barnslig. Jag har en relation.
Varola gamla Missionshus vid en sommarfest runt år 1916
Foto: Eric Strand
Det var i grevens tid jag frågade mina föräldrar på de gamla fotona. Men det var inte för sent. Min mor Anna hade ett halvår kvar att leva. Inte annat än att de visste så levde fotografen också. Det var år 1982. Så pappa Davids 90-årsdag hade hon varit med och firat. Den lilla födelseboken finns i min ägo och vissa namn hann jag fråga på. Vi rör oss på 1800-talets mitt och slut nu. Ett andligt arv går inte att ärva men väl dess påverkan. Jag ville ha detta vykortet och fick det. Nu gäller förstoringsglas! Går det att hitta någon jag känner igen? Nej, jag frågade aldrig på namn den gången…
Längst upp till vänster står min mor och raden under hennes lillasyster. Detta har jag löst genom att studera hattarna. Fotografens lillebror och Stina finns på ett foto där hatten är på och barnen har plockat blommor. Jag får nöja mig så. Det var värre som tonåring att få veta hur lik en gammal faster jag var. På tal om arv. Det frikyrkliga arvet har jag på båda sidorna och ända förbi Roparna år 1847 – 1850. I min ägo frågar en anmoder sin broder prästen Sven Vahlberg i ett ”bref” om dessa som går i gårdarna och uppmanar till omvändelse. Det var redan i slutet av 1820-talet.
Jo, jag skriver precis som jag pratar hit och dit. Nu tänker jag visa, att jag alls inte är rörig och i sinom tid avsluta mitt bloggande. Min far var mycket minnesgod på namn och årtal. Där fick jag några år mellan 1983 och 1987 medan han levde att fråga honom om frikyrkligheten i Hjo.
Bilden är lånad.
Det var söndagsskola i hans hem i Borrbäck klockan 9 på morgonen. De hann knappast plocka undan från frukosten för alla barn ville in. De fick sitta på plankor ovanpå bockar. Klockan 11 var det möte i Missionskyrkan och klockan 3 i Missionshuset. ”De´ va´ inget kônstitt me´ de´, ” svarade min far, när jag ville veta något om dessa kända ”försoningsstrider”. Hans far tillhörde Svenska Missionsförbundet och hans mor Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Som jag ser det på min farmors far, som varit nersupen och som var omvänd till Gud, så hade han varit med och byggt ”Bönhuset”. En ung Emma hade mer känsla för detta. Fästmannen Per Johan hade varit med och byggt ”Waldenstömarnas”.
Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. En församling byggs också upp av olika delar. Och jag blir påverkad men ärver inte någon lära om Gud.
Bild från Medicinhistoriska Museet, Göteborg den 8 juni 2023.
Foto Annica Engström
Uniformen till vänster hör till Göteborgs Sjuksköterskeskola, Sahlgrenska Sjukhuset. Det fanns inget huvud på provdockan att fästa en liten hätta på. Uniformen för sjuksköterskor som gick på Sofiahemmet i Stockholm klarar provdockan till höger hjälpligt att visa.
Innan mitt besök på Medicinhistoriska Museet gick jag till min bokhylla för att få med denna bild. Jag hade känt mig som denna åsna som satte sig på tvären. Jag hade varit motsträvig – ville inte vara med en gång till och berätta min historia. Så slog det mig, att det fanns en berättelse i bibeln om Bileams åsna. Men början var år 2007. Då dog min skolkamrat från realskolan i Trollhättan helt plötsligt. En kort tid innan träffades vi i min hembygds kyrka Norra Björke. Efter andakten var det kyrkogårdsvandring. Dagen efter hade vi två kyrkogårdsvandring i hennes hemförsamling Gärdhem – en mycket rikare socken vad det gäller gjutna staket runt gravar. Karin hade varit klassens geni men ville inte ens ta studenten utan blev mentalsköterska på Restad Sjukhus. Jag däremot hade sämsta tänkbara betyg för att slippa gå om ett år men var stolt över mitt val av utbildning.
Den långa utbildningen började med ett år som biträde på Vänersborgs Lasarett. Det blev så många anmärkningar på mig, att jag blev kallad ner till den stränga husmodern Judith och sen fick jag flytta från avdelning till avdelning och fick ta ”långpassen” under semestertid. Det ena efter det andra. Efter det fick jag min första sömnrubbning. Ingen tittade på min rygg. Jag kom in ändå på sjuksköterskeutbildning och klarade ett helt år. Då kom en ny sömnrubbning fast jag fick starka sömntabletter och kunde inte sova varken dag eller natt, när jag var framme vid perioden med ”vak”.
Nu är vi framme vid den 5 september år 1956 då jag blev frivilligt intagen på Restad Sjukhus, Vänersborg, på värsta så kallade stormavdelningen. Varför finns ingen förklaring på mer än att jag tror på Gud. Han ansåg tydligen, att jag måste se hur de sjukaste psykiskt hade det. Alla patienter hade bälten varje natt från tidig kväll till morgonen. Det var 50 patienter på avdelningen och två vakande sköterskor på natten. 25 patienter på var sida om alla toaletter och badrum.
Karin fanns som elev här men de vägrade ringa efter henne. Jag ville hon skulle komma och intyga, att inte jag är farlig som behövde ligga i bälte dygn efter dygn de första tre. Karin kom efter tre veckor och jag frågade direkt hur hon fått veta detta. Ja, det var skvallervägen. Så dog hon år 2006 och jag hade ingen längre som bollplank: ”Hur kunde behandlingen av en sjuk få gå till så?”
År 2007 fick jag äntligen en höftledsprotes efter att ha varit söndervärk i flera år. Då flöt alla minnen upp från 50 år tidigare. Jag hade inte legat inne någon mer gång. Det var så fruktansvärt, att jag tvingades ta itu med min gamla sjukhusjournal. Jag måste få bekräftat hur de sett på mig! Så jag läste bit för bit, grät och skrev ner min egen upplevelse av händelserna. År 2010 anmälde jag mig till (H)järnkoll ett regeringsuppdrag. De som hade erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få utbildning och sen gå ut i samhället och berätta. Punkt slut. Meningen var att få bort fördomar. Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom ut år 2011. År 2013 på hösten hade projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken lovat att följa med på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Med var det en ljudtekniker med en väska med teknik. Annica Engström filmade min berättelse genom avdelning 10 B, utanför och på kyrkogården.
På korsen fanns fyra nummer plus ett ”k” för kvinna och ”m” för man. Hur skulle jag kunna glömma den gamla kyrkogården år 1956, som Karin visat mig med rader av träkors. Nu är det gjutna kors med en plåt för nummer.
Idag den 9:e juni 2023 har jag varit på Medicinhistoriska Museets stora utställning. Efter allt jag fick se var det dags för fotografering vid uniformen. År 1955 hade jag min identitet i den vackra uniformen. Det var så hög klass på tygerna att en hemifrån bad att få köpa allt när hon började som elev. Jag fick inte fortsätta min utbildning efter att jag varit intagen på Restad Sjukhus. Då hade jag ångest innan mötet med rektorn och detta besked. Senare kom det andra besked, att jag inte fick det körkort jag klarat uppkörningen på. Eller besked från Missionsskolan på Lidingö, att jag tyvärr inte blivit antagen som elev.
Nu är jag framme vid att jag känner till bibelns åsna som kunde tala. Jag fick för mig, att jag var som denna åsna som satte sig på tvären och inte ville vara med längre. Så jag blev tvungen att läsa på.
Bileam åsna gjorde helt rätt. Hon var inte ”mad”.
Och jag har inte min identitet i någon uniform utan i Kristus.
Dagens avsnitt – mitt val en kvart i en bibelläsningsplan ur Svenska Kärnbibelns översättning:
1 Kor 12:12-14
Jesu kropp 12För på samma sätt som kroppen är en (är en enhet) har den ändå många delar (lemmar).
Trots att det är många olika delar, formar de tillsammans en kropp, så är det också med den Smorde (Messias, Kristus). 13Med en och samma Ande har vi alla döpts in i samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Vi har alla fått dricka (fått törsten släckt, blivit fyllda) av samma Ande.
14För kroppen består inte av en enda del (lem) utan av många.
Slut citat
”Du går ingen ljus framtid till mötes!”
Det var den skicklige ortopedens slutord i maj år 1967. Innan dess hade han undersökt min ryggrad. Jag hade fått ett kraftigt ryggskott på arbetstid på ”Fysikalisk terapi och rehab” på Sahlgrenska Sjukhuset. Äntligen var jag färdig arbetsterapeut – omskolad från en avbruten sjuksköterskeutbildning! Ortopeden fanns kvar på avdelningen när detta hände och erbjöd mig starka värktabletter. När jag sa ”nej tack” sa han:
”Du får som du vill men du är ju vit i ansiktet och sitter på knytnävarna.”
”Får jag köra bilen hem?”
”Ja, om du kör försiktigt! Annars kan det gå åt skogen!”
Det var den skicklige ortopedens slutord. Och jag gick därifrån arg som ett bi. Vad visste han om min framtid? Jag hade ju min tro på Gud! Men hans sanning visade sig vara rätt långt senare. Det som var bra var att få sanningen osminkad äntligen och dessutom rätt i allt han berättat om ryggen!
Symtomen av en skolios är inte de samma som symtomen av en psykos. Det var en otrolig lättnad efter elva års grubbel och psykiskt lidande av fel diagnos och fel behandling på ett av landet största mentalsjukhus. År 1956 hette det sinnessjukhus och ”manodepressiv psykos” min diagnos av en sinnessjukdom satt för livet på mig som en 20-åring.
Utan att ens titta på min rygg! Svagheten visade sig redan i folkskolan på läkarundersökningen och senare i realskolans läkarundersökning. Men eftersom jag inte hade någon värk kunde jag gå vidare inom sjukvården och utbilda mig.
Nu är detta sagt! Jag kan fortfarande bli arg som ett bi. Eller kalla det att jag har kort stubin.
Gode Gud, förläng stubinen!
Idag måste jag be om hjälp inom den somatiska sjukvården. De vägrar erkänna att de är påverkade av journalanteckningar om psyket.
När jag var söndervärkt i höfter och knän år 2004 sa en läkare:
”Du får ingen operation! Och om du är arbetsterapeut vet du att det finns rollatorer!”
Några år senare sa en annan läkare: ”Varför skulle inte du få en operation?”
Och så fick jag en höftprotes och slapp massor av värk.
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.