Kategori: Vägen valde mig

En käftsmäll

Det ordet ingår inte i mitt ordförråd. Plötsligt förstod jag innebörden och kände att jag själv fått en käftsmäll. Därav rubriken oavsett att jag tillhör en Pingstförsamling. I samma veva tar jag bilden från Smyrnas Facebook-sida idag och slutar min blogg med den. Det var faktiskt första gången jag besökte den nyss. Facebook har små symboler, som skrivaren skall se upp med och välja rätt. Är det jag skriver offentligt och skall kunna läsas av alla över hela världen? Är det för de vänner jag godkänt själv? Eller är det alldeles privat?

Jag tar det från början. Göteborg är en delad stad på grund av att Göta älv rinner rakt igenom och ut till havet. Inget konstigt med det men i denna stad har jag fått min utbildning inom sjukvården. Inget konstigt med yrkesstolthet för den som får tro på den och behålla den genom livet. Det har varit mest välutbildade läkare, som undervisat på Sahlgrenska Sjukhuset, som finns på ena sidan älven. Långt ut på Hisingen den andra sidan låg de stora mentalsjukhusen Lillhagen och Sankt Jörgen.
I undervisning om psykiska sjukdomar kom ett humoristiskt skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Göta Älvbron.”

Våren år 1956 fick jag diagnosen neuros utan att fatta innebörden. Jag var bara så trött, att jag inte hann färdigt med en redogörelse – ett elevarbete. På hösten samma år fick jag diagnosen psykos utan att fatta innebörden. Jag var bara så dödstrött och blev än mer vaken av sömntabletter. Detta är inte poängen! Detta är ingen poäng! Poängen kom elva år senare när jag var omskolad till arbetsterapeut i full tjänst inom ”Fysikalisk terapi och rehab” och fick mitt första stora ryggskott. Ortopeden i tjänst läste av ryggraden och berättade allt om min framtid. Han sa också de befriande orden:

”Symtomen på denna sjukdom är trötthet.”

Som om jag inte visste det och äntligen fick rätt diagnos! Äntligen föll alla bitar på plats! Där kommer min poäng! Fortfarande när jag närmar mig 80-årsåldern så är jag hel och har både ett psyke och en kropp. Skall detta vara så svårt att fatta? Är jag värd en käftsmäll, när jag försöker påverka sjukvården år 2014 med min information? Hur skulle det vara att låta patienten ha facit till sitt liv? Skall det vara en strid om vem som kan tolka bäst?

Jo, jag både bloggar och skriver på Facebook och är med i en pingstförsamling. Min åsikt är att församlingsmöten är för medlemmar och inte offentliga. Min åsikt är att jag inte kan sluta att vara kristen inom (H)järnkoll. De som svär jämnt får svära obehindrat. De tror, att det inte hörs denna åkallan av fan, djävulen eller Satan. Men jag skall behärska mitt stora ordförråd påverkat av den svarta boken. Den är inte svart i mitt umgänge!

Nu är jag framme vid dagens poäng. Jag har fått en käftsmäll av sjukvården, att jag inte är deras patient. De vill inte se resultatet av mitt tunga arbete att gå igenom sjukjournalen från år 1956! Det jobbet är en bok och sen filmat den 12 september 2013 på plats före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. I och för sig är ju detta skönt, att inte vara patient år 2014. Det är bara det, att sjukvården är mitt intresseområde och jag har fått tillbaka lite, lite yrkesstolthet – lite självkänsla. Gränsen mellan neuros och psykos kan inte gå på Göta Älvbron längre för de stora mentalsjukhusen har avvecklats och ersatts av så bra mediciner. Tro det den som vill! Jag fortsätter att informera om behovet av upprättelse för psykiskt lidande, osynliggjorda människor.

NO MORE – bältesläggningar

Gränsen mellan själ och kropp finns inte! Och anden kom från Gud, när han blåste liv i allt. När människan slutar att andas tror många, att vi dör. Som om vetekornet som föll i jorden dog utan orsak.

Vetekornet Smyrna”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn…”

57 + 57 = 2014

Hur går nu detta ihop? Vem kan tro på en sådan uträkning? Vem kan tro på Google, som scannar mitt liv och Mr Facebook, som kunde göra en film av mina enstaka bilder? År 2002 var detta med Google obegripligt för mig och hela Internet.

Idag kan jag berätta en gång till hur det var en försommardag utanför Norrköping, när hela min framtid var spolierad. Jag kom till en äng på min promenad och där stod en tom, ensam, odekorerad predikostol. Typisk för utomhusgudstjänster och tältmöten. Då kom lusten över mig att få stå där och predika Guds ord! Sen gick jag vidare på stigen över ängen. En man sprang ikapp mig och ropade och frågade, om jag inte sett skylten, att det var en skjutbana. Var han kom ifrån hade jag inte sett. Jag hade tur sa han, att jag inte blivit träffad, när de övade.

Som sagt. Detta har jag berättat förut om sjuksköterskan, som bara gjorde i ordning en blogg med namn och allt och ansåg, att jag bör blogga. Som om det var hennes egen idé!
I så fall var min lust att få predika. Inte visste jag för 12 år sen att detta är männens skjutfält! 🙂

Nu är påsken över och vi som har bibelns referensram lever med siffror och i frikyrkliga sammanhang finns dessa siffror tonsatta med text av Urban Ringbäck. Jag skulle så gärna vilja berätta vad bibeln betytt för mig efter katastrofens dagar. All trösts Gud har tröstat mig många gånger. Det enda jag behövde göra var att öppna tröstens bok och be till Gud om en finare i mjukt kalvskinn med övervikta kanter. Som väl är hade jag så många syskon och en moster, som gav 50 kronor var till en födelsedag. Allt kom i brev från olika håll. Drömmen gick att förverkliga.

Första hållhaken var inte tröst utan en direkt uppmaning från denna bok:
Glöm det som varit! Håll inte fast vid det som hänt! Och så löftet att Gud ville göra något nytt…Kunde jag inte se det redan? (Nej, det gick inte på tio år framåt.)
Rätt citerat fick detta stå på ett av försättsbladen i millimeterstora bokstäver. Inget schvung minsann i handstilen! Ingen tro på framtiden men väl på det som varit.

Påsken är över och under fyrtio dagar uppenbarar Jesus sig för sina lärjungar i bibeltexterna tills han lämnade dem från ett berg i Gallilen. Mig har han inte lämnat någon gång! Jag njuter av alla sammanhang i bibeln kopplat till just fyrtio. Det är möjligt, att jag ger bibelhänvisningar en dag. Allt blev gjort från Guds sida, som behövde göras genom ett utvalt folk och hans ende son och senare hans lärjungar.

Året var 1957 när jag var totalt desillusionerad och fick syn på en övergiven predikostol. Undrar just var männen håller hus, som borde förkunna Guds ord.

P.S.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid
dock segrade ljuset för evig tid
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor vad söker ni här?
Den levande ej bland de döda är
Uppstånden är Jesus. Halleluja.”
Segertoner och Psalmer och Sånger nr 146 vers 2

Den kampen började tidigt. Den fortsatte tills Herrens Gud ångrade allt gott han skapat. Det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Floden kom och dränkte allt utom Noa och de som följde honom.
Hånet mot Herren Gud återkom genom olika folk senare i tiden. Goljat och hans män hånade under fyrtio dagar och nätter.
”Vad får den som tar bort skammen från Israels Gud?” (Citat fritt ur minnet) Vem var han, som utan krigsrustning gick emot? Vem var han, som måste gå ut i öknen och bli frestad av Djävulen under fyrtio dagar och nätter?

Vem är han, som vunnit seger över Djävulen och döden en gång för alla? Så visar han sig gång på gång på olika sätt under fyrtio dagar för sina lärjungar…
Och varenda blomma är med i lovsången över hans seger!
D.S.

”Tror du små blommor bedja till Gud
fastän du ej förnimmer ett ljud
Dock upp till himlen från ängden skön
stiger så sakta blommornas bön.

Gör du som blomman gläd dig och sjung…”

Ur söndagskolans sångbok

Förgätmigej från Göran Schmiths Hemsida och Floran på Rörö

Civilkurage

Det finns mycket mer att berätta. Ifall någon undrar, när jag tänker sluta med ålderns rätt. Nej, då! Det finns de, som är äldre ändå och minns.

Min mor hade en födelsekalender. Då fanns inte Mr Facebook med sin världsvida. Hennes blev väldigt sliten och gick sönder i ryggen. Det gällde att hålla reda på födelsedagar och gästande predikanter, som varit i hemmet.
När jag behövde ett årtal på en ingift faster, så hade hon inte skrivit det. Bloggen skall i alla fall handla om civilkurage snabbt och spontant. Sen skall jag resa på en begravning. Min kusin blev 94 år och hette Ruth efter bibelns Ruth. Ja, de hade bibliska namn, så långt de räckte som intressanta.

Min faster Hilma skulle fylla 75 år och de ville resa bort och fira den stora dagen. Ibland kan det bli för mycket med stora kalas i stor släkt. Hur samtalet gick på Fårdala, får jag aldrig veta, när minnena flyter upp och skall samlas ihop. Fast det får inte bli genant det jag skall berätta. Ingen vet ju knappast vad jag varit med om… Det är ju så få, som läser min blogg.

Min far var bland de yngre i en syskonskara av åtta. När jag var 20 år och fick en sömnrubbning och utmattning skulle detta spåras i släkten. Det heter, att läkaren tar upp en anamnes (sjukdomshistoria). Så idag är detta historia. För den dagen i mitt liv blev jag stigmatiserad med en sinnessjukdom vars konsekvenser blev ytterst tråkiga. Sjukhusledningen och länsstyrelsen var överens om att inte utfärda något körkort till mig senare. På grund av denna faster, som varit sjuk på något sätt och borde finnas i mina gener.

Nåväl. På något sätt tänkte min farbror och hans familj på ett annat sätt och ansåg, att jag kunde köra dem till Öland och Solliden med mera. Jag protesterade och sa som det var, att jag inget körkort hade. Min kusin Ruth sa då att om hennes bror Per satt bredvid mig, så kunde det kallas övningskörning. Trots att den var slut för länge sen och jag var godkänd i uppkörningen! Gissa om detta gjorde gott för min självkänsla! Det var ju min farbror som trodde på mig, så jag fått köra Volvo på deras gärden som första övningslektion.

Detta kallar jag civilkurage att trotsa överläkare och länsstyrelse och ta ansvar för mig som chaufför utan körkort senare och år 1959! Det var inte mitt fel, att jag inget körkort fått utskrivet! Jag var stämplad för livet som 20 åring. Nu kallas det stigmatisering det som hände då.

Det kallar jag civilkurage, att andra fortsatte att tro på mig och kusin Per lever och är 96 år, som vittne till min berättelse.

Till minne av

Barn reflekterar det vet vi.
”Det är så konstigt, sa 10 åringen. ”Du säger, att nu skall vi åka hem, när vi skall till Björke och nu skall vi åka hem, när vi skall till Göteborg.”
En gång i tiden fick jag låna en annans barn med många reflektioner. Det är så associationerna flödar denna söndagsmorgonen. För jag skulle vilja skriva:
”Till minne av blåsipporna vid Hunneberg.”
Jag längtade hem just när blåsipporna borde komma.

Varje vår är det likadant. Jag längtar hem till just blåsipporna vid foten av Hunneberg exakt vid Lewins klev. Nu finns tekniska möjligheter med bra optik i mobilerna. Det finns makro och mikrofotografering av duktiga botanister. Det går att få se blåsippor från olika delar av landet via en bra länk: http://www.blommar.nu
Så den länken är min räddning utan bil. Deras bilder är mycket, mycket bättre än mina gamla. Och blåsipporna på Björkö är ändå inte samma, som de är ”hemma”.

Blåsippor BjörköBlåsippor på Björkö

Till minne av min kusin Ruth, som blev 94 år skulle jag vilja skriva om blåsipporna. Varje vår hörde jag hennes mjuka röst meddela per telefon:
”Nu har blåsipporna kommit!”
Det var inte mina blåsippor vid Hunneberg. Det var hennes vid stenmuren vid vagnsbyggnaden på gården.

Fårdala Ruth145Kusin Ruth sommaren 2013

Tidningar tar inte in så många ”In memorian” som det var vanligt förr. Då kunde den på landet som skrev få betalt för varje rad i ortstidningen. Om jag inte minns fel. Om de försynta och lågmälda blev inget skrivet. Nej, jag tror inte att det blir något i någon tidning om min kusin som rapporterade blåsippornas ankomst varje vår till mig och andra.

Det har gått snart sju år sen som jag försökte få in en minnesruta i en ortstidning. De hade slutat med sådant men ändå vann jag en stor poäng. Jag hade berättat om en duktig, försynt mentalsköterska som arbetat på Restad Sjukhus i Vänersborg. Hon gjorde aldrig något väsen av sig men betydde så mycket för så många med sitt lugn och sin vänlighet. Vi var skolkamrater en gång på 50-talet och hade samma intresse för vilda blommor och promenader utmed eller på Hunneberg. Det var Karin som gjorde mig uppmärksam på de glömda människorna med bara ett nummer vid sin gravplats.

Blåsipporna vid Hunneberg har nog blommat över nu. Till minne av dem som gjort mig så glad så många gånger. Det blir en ny och härligare vår för den som är framme i en skönare värld.

Vem var 2611146Vem var 2611?

En kampanj

Det är farligt att skriva på utan att ha läst det finstilta! Det är kusligt, så lätt det går att prata omkull människor. För jag är en av dem, som skrivit på och sen tänkt efteråt och blivit arg tillsammans med grannar. Ångerveckan har fungerat som väl var. ”Nix” skall fungera mot telefonförsäljare men fungerar inte alltid.

I vart fall har jag till slut skrivit på en lista – ett privat initiativ mot bältesläggningar inom psykiatrin. Kampanjen heter:

https://www.facebook.com/events/711679958843086/?source=1 ”NO MORE – avskaffa bältesläggning inom psykiatrin”
Där motiveras orsaker att kämpa för en bättre sjukvård inom psykiatrin även om det har skett stora förändringar till det bättre.

Igår var jag på Gyllenkroken, Göteborg för första gången i ett möte med IBIS (Intresseförening Bipolär sjukdom). Ja, det gick för fort, att jag skrev på men det står jag för. Nu är jag tydligen medlem i IBIS. Det var föredraget för icke medlemmar, som jag betalade för egentligen (för två). För övrigt har jag varit där flera gånger sen år 2011, då jag anmälde mitt intresse att vara med att ge information från psykisk ohälsa. Sen får väl förnekandet börja och förklaringarna. Jag är bara rörelsehindrad och föredraget handlade om stigmatisering. Bara det fick mig att vilja gå och att psykiatrin har en egen präst i Göteborg: Conny Brandell

Det blev en fullträff. Innan mötet började såg jag att doktor Lena fanns där från dokumentären: ”Lillhagen – hatad och saknad”
För allas skull är det mycket starkt att sjukvårdspersonal ställer upp med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och att ha blivit slentrianmässigt bälteslagd.
Precis därför har jag skrivit på listan! Det är inte sjukvård, att spänna fast unga tjejer år 2014 på en brits med remmar runt hand och fotleder och magen! Finns det ingen inlevelseförmåga om till exempel dessa tjejer kanske först varit med om sexuella övergrepp och sen får möta övergrepp inom sjukvården?
Jag tror inte mina öron, när jag lyssnar till alla berättelser nu år 2014!
Därför har jag skrivit på en protestlista och står för det! Ångerknappen behövde jag inte använda.

Det var en fin dag igår på Gyllenkroken. Det finns en mamma (eller flera) med en psykisk sjuk son. Hon fanns i psykiatrireformen runt år 1990 och fattade det som politiker och höga tjänstemän inte fattade. Tillsammans med andra kom det till en lokal på Gyllenkroksgatan. En mycket bra början en liten fristad. En mycket bra fortsättning med namnet kvar från gatan men större och större. En fristad för många har jag sett.

Det var inte bara att tömma mentalsjukhusen på patienter utan att vara förberedd på fortsättningen. Ingen blev fri från en psykisk sjukdom så enkelt. Och jag för min del blev stigmatiserad år 1956 genom bältesbehandling helt obefogat och tvångssprutor och diagnoser.

Det hade gått att prata med mig, fast jag var dödstrött och pratade i ett kör. Det går att prata med mig nu också!
Ur journalen år 1956:
”Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.”

Dödsångest

– Vill ni ha en tro, så läs Gamla Testamentet!

Så sa en bibellärare i slutet av 60-talet till oss elever. Han hade märkt, att unga inom Pingströrelsen ville ha upplevelsen av ett dop i den helige Ande. Så kom hans fråga:
– Brukar ni läsa bibeln?
Det var hans motfråga och motivering. Där finns den helige Ande. Den som vill bli döpt i helig ande eller fylld av anden bör läsa bibeln.

Påsken är över. En mycket bra början för att få en tro är att vandra med Jesus i olika bibeltexter. Det var den uppståndne Jesus, som gick igenom det vi kallar för Gamla Testamentet tillsammans med två desillusionerade, modlösa lärjungar på väg från allt ruskigt som hänt i Jerusalem.

Varför skall någon läsa en så ruskig bok som bibeln är med allt våld och ond bråd död? Ja, varför skapade Herren allt gott och sen lät en flod skölja över alla människor därför att han ångrade sig? Vi hinner ju inte läsa många blad, innan de stora frågorna kommer? Kan någon människa som lever idag någonsin gå ur hans löftesbåge i skyn – gå ur hans förbund?

Bågen i skyn142”Min båge sätter jag i skyn”

Jesus hänvisade till Noas dagar, att så kommer det att bli innan hans andra ankomst. Folk äter och dricker… Är det ett löfte eller ett hot? Kan vi vara trygga eller skall vi leva med skräck för döden? Har påskens budskap inte gått fram ännu? Jesus dog i vårt ställe. Han vann seger över den sista fienden, som vi människor har. Det är döden. Och det var kvinnor, som fick gå ut med det glada budskapet först av alla! Kvinnor får lov att berätta om Jesus! ”Dock natt skall inte förbli där nu ångest råder!”

Jag vet inte hur det går till när mina äldre bloggposter annonseras till höger i en spalt. Det var min mentor, som valde ett visst system och ett namn under vilket jag borde blogga. Så blev det. Så blev jag påmind om en väns dödsångest idag. Som om jag har glömt det telefonsamtalet! Nej då, jag glömmer inte utan ringde upp och frågade den gången, om jag fick citera vårt samtal i en radioandakt. Min fråga var varför han var så rädd för att dö. Hans svar var, att han inga kläder hade.

Visst får kvinnor läsa bibeln och berätta vad det står om Jesus som segrare över döden! Den som vill tacka nej till en kvinnas undervisning får göra det! Noas ark är en profetia om Jesus, som kan rädda från ondskan och döden. Genom sin tro på Herren räknas Noa som en av troshjältarna. Hur mycket hån han fick lida under tiden han lydde Herrens befallning får vi inte veta. Mose stod ut genom att ha den osynlige för ögonen. För visst blev han hånad mer än en gång med orden:

– Har du tagit oss ut i öknen för att vi skall dö?

I Hebreerbrevet kap 2:9 och framåt står det om befrielse från dödsfruktan:

”Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe.

10 Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning. 11 Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, 12 då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. 13 Han säger också: Jag skall förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.*

14 Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, 15 och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. 16 Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. 17 Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. 18 Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.”
Ur Svenska Folkbibelns översättning

Som en löpeld

Det går som en löpeld. Det var presens då. Det är presens nu. Graven är tom. Han är inte där!
Nej, så fort gick det inte att få ut budskapet. Alla fick inte veta det den första dagen. Två lärjungar såg till att komma ifrån sin chockupplevelse. De gick därifrån. Som om det går att gå ifrån det som hänt!

En av de två hette Kleopas. (Lukas kap 24) En av de två kan vara vem som helst tiderna igenom som tror att man kan lämna och gå vidare. Det blev ingen spänst i stegen. I den bibeltext, som har med deras vandring att göra märks sorgen och den förlamade känslan. De stannar upp. Där kom en som inget visste! Där kom en som gått i klapp dem och registrerade deras hållning och utseende. Vad pratade de om? Deras ansiktsuttryck avslöjade allt.

Vi måste inte missa denna föreslagna bibeltext Annandag Påsk om de två lärjungarna på väg till Emmaus från sitt trauma. Som om det bara är att lämna det som varit och gå vidare!

Det går som en löpeld genom filmer, konst och texter, att Jesus firade en måltid den sista kvällen tillsammans med sina lärjungar. Bilderna finns kvar och filmen från år 2004 var ruskig minst sagt och heter ”Passion”. Historien går som en löpeld fortfarande. Nu är det mer angeläget än någonsin utan överdrifter. Graven är tom. Han är inte där! Ja, visst har vi olika uppfattning om vad som hänt! Och det får vi ha.

För min del är jag ett ögonvittne till alla beskrivningar ända från barndomen. Det innebär ett tomt kors, för han är inte där. Han har varit där. Han har varit i Getsemane, där hans ångest blev olidlig. De finaste kapillärerna i huden brast och svetten blev blod. (Det lär finns en enda gång beskrivet i medicinsk historia om en person, som hade så svår ångest.) Hela hans liv bland barnen och vuxna fanns också i små fina bilder och minneskort.

Så blev jag till slut den namnlösa lärjungen, som lämnade traumat bakom mig och gick ifrån det som hänt. Det var då som han dök upp och undrade vad som hänt. Vad pratade jag om tillsammans med någon annan? Varför såg jag så bedrövad ut? Och fattade jag ingenting av påsken i Jerusalem att den måste ske som den gjorde?

Märkligt vilket tålamod han haft att lyssna på allt mitt prat! Sen började han att gå igenom allt som var sagt om honom och som måste ske först. Det gjorde inte så mycket att min tro tagit slut. Han försvann inte efter det samtalet. Han bröt brödet igen och igen och läste orden…Fast nu är det påtagligt, att jag måste öppna min bibel själv för att kunna läsa texterna om honom. Som barnet som lär sig äta själv.

Idag är det Annandag Påsk. Varje år är evangelitexten om Emmausvandrarna. En lärjunge har ett namn. Den andre/andra vet Jesus namnet på. Han vet vilken väg jag vandrat. Han vet sin egen väg för min skull.

”Måste inte Messias lida allt detta för ingå i sin härlighet?”

Jesus tvättar lärjungens fötter 2014 04 20 Ur ”Passion” Annandag Påsk kl 18 i Smyrnakyrkan, Göteborg

Passion

Ur Wikipedia citerar jag om filmen:”The Passion of Christ” år 2004
Gibsons officiella motiv[redigera wikitext]:

”Det här är en film om kärlek, hopp, tro och förlåtelse. Han [Jesus] dog för hela mänskligheten, led för oss alla. Det är dags att gå tillbaka till detta grundläggande budskap. Världen har blivit galen. Vi skulle alla behöva lite mer kärlek, tro, hopp och förlåtelse.” [1]
”Det var jag som satte honom på korset. Mina synder placerade honom där.”

Så har det gått tre år sen vi kunde läsa i Svenska Kyrkan Tidning, att vissa blodiga psalmer borde bort. Som ett exempel nämndes:

”Guds rena lamm oskyldig
på korset för oss slaktad
Alltid befunnen tålig
fastän du var föraktad.
Vår synd du haver tagit och dödens makt nedslagit
Giv oss din frid o Jesus”

Är det så underligt, att jag efterlyst bibelundervisning från de teologiskt lärda/lärde? Är det så underligt, att en hyperkänslig människa inte ville gå och se filmen: ”The Passion of Christ”? Det fanns fler än jag, som inte ville ha bibeltexterna om Jesu sista vecka förstörda med blodig sadism visat på en filmduk.

Långfredagen är över för detta året. Idag gestaltas sista veckans bibeltexter på olika sätt i Smyrnakyrkan i Göteborg klockan 18 och även i morgon.

En musikal om veckan som förändrade världen

Tre år har gått sen en kvinnlig präst skakade om mina tankar om att det inget blodigt offer behövs. Visst vi gör så gott vi kan. Sen får Gud göra resten. Kan det vara tvärtom måntro?

”Om jag strävar aldrig så
räcker ej min kraft ändå
till att fylla helt din lag
Om jag gråter natt och dag
står dock syndens fläckar kvar
Blott i dig jag frälsning har.”

Ur psalmen: ”Klippa du som brast för mig…”

hunneberg”Hela vägen går han med mig…”

Rättegången

Ur boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Han hade ett förflutet som narkoman och kriminell. Det följs åt så ofta. Så hände undret i hans liv, att han fick ett möte med Jesus kanske inte lika dramatiskt som det Saul från Tarsus hade upplevt en gång.
Men ändå. Det gamla var förgånget och något nytt hade kommit. Trodde han.
Så hände det, som inte får hända. Han fick ett återfall där han blandat sprit och narkotika blivit våldsam, slagit sönder en stor fönsterruta och sen gjort motstånd mot tjänsteman det vill säga polisen.
Som ett brev på posten kom ångesten och ångern och ruelsen. Det kom ett fysiskt brev också om inställelse till rättegång.
I det tillståndet mötte han mig med sin berättelse och de förtvivlade orden.
– Jag orkar inte en rättegång till! Kan inte du gå i mitt ställe?
Ja, så blev det. Han skrev en fullmakt åt mig och när åklagaren läst upp brottsrubriceringen och brottet och ställt frågan om NN erkänner brottet, så skulle jag svara: «Ja».

Efter denna händelse fick jag en aha-upplevelse. Det var ju så det hade gått till i himlen en gång. Gud såg människornas förtvivlan. Gud såg, att vi inte orkade stå till svars för vad vi gjort av brott. Gud frågade sin ende son:
– Kan inte du gå i deras ställe och erkänna det du blir anklagad för?

Och Jesus lämnade himlens härlighet. Han blev människa som vi och var frestad precis i allting som vi. Dock utan att synda.
Sen började anklagelserna. Dom haglade över honom. Efter det piskades han blodig. Alla rop ljöd, att han var skyldig till döden på ett kors.

Jesus hade fått fullmakt av Gud att gå på den rättegång, som ingen av oss orkar gå på. Han sa «Ja» i vårt ställe och tog på sig våra brott. Han led döden i vårt ställe. I mitt ställe.
Och jag är fri.

korset4Golgata Teckning av Dagmar Holmqvist

Åsikter och insikter

Det är inte nödvändigt, att ha åsikter om allt. Jag har den åsikten att här behöver städas före påskhelgen. De flesta anser, att detta är inget att ha åsikt om utan bara att se till att det blir gjort. En åsikt kan bli en insikt och ett tvättat fönster kan bli en utsikt minsann, som blir njutbar!

Det finns massor av åsikter om barns andliga behov eller om det är hjärntvätt i kyrkornas söndagsskolor. Hur var det nu med den naiva sången om Noas ark i förra bloggposten? Är det åsikter eller insikter? Kan någon vetenskapsman formulera upplysningen bättre? Det fanns en man, som vågade lyda Herren oavsett detta orealistiska bygge på torra land under så lång tid. Han heter Noa.

År 1991 kom det ut en provöversättning till Bibel 2000 av Bibelkommisionen:
”TRE BIBELBÖCKER FÖRSTA MOSEBOKEN ORDSPRÅKSBOKEN JEREMIA”
Karl-Gustaf Hildebrand har skrivit förordet.
Detta förord den gången satte myror i huvudet på mig för denne lärde man kunde så mycket om mångas åsikter. Detta gällde bland annat berättelsen om Noa saga eller myt. Därför vågade jag sätta in en gammal söndagsskolesång om just Noas ark. Tänk, om författaren till den enkla sången inte hade några åsikter utan bara insikter? Kan det bli så? Och är det jag, som inte fattar begreppet ”myt”?

För min del har jag fått växa upp med söndagsskola utan rörelsesånger. Det fanns ingen flanellograf heller bara torra, sakliga berättelser och sånger ur söndagsskolans sångbok. Som barn hade jag inga åsikter om det var sant eller inte. Som tonåring ville jag ha mera. Åsikter har jag om allt annat men insikter är något annat.

Det har nästan blivit fula ord talet om att lyda. Därför har begreppet ”Israel” blivit obegripligt och mytologi väger tyngre än sanningen. Visst är det beundranvärt att kunna olika folks gudar! Visst är det bra att kunna gammal historia! Till detta behövs kartor! Det behövs för att kunna se proportionerna på en lydig mans vandring till exempel som Abraham var och jämföra det med de stora mäktiga folken runt omkring.

Noa byggde efter den ritning han fått av Herren långt tidigare. Mose och folket byggde i allt som Herrens sagt genom en ritning till Mose senare än Abraham. Måtten har en så fin harmoni. Ändå senare i tiden blev det ett tempel där Salomo lydde Herren i början av sitt liv. Innan dess hade Israels folk varit lydiga utan att förstå innebörden av riterna. Försoningsdagens offer pekar fram mot Jesus död på ett kors. Det blodet blev givet en gång för alla och renar från all synd.

Budskapet i Noas bygge av en ark håller också!

Summan av Guds ord kan ge många åsikter men också mer och mer insikter.

KartaIsrael är som en liten prick bara bland de stora mäktiga rikena runtomkring

Noa

Det är söndagsmorgon och dags att förbereda ”söndagsskolan”. Eller hur? Visst är det lämpligt att börja med en rörelsesång? Den får inte glömmas sången om Noa! Filmen om honom har haft premiär och många har redan sett den. Bra eller dålig? Sevärd? Det vet jag inte ännu. Hitintills har jag några bloggposter om regnbågen i skyn. På vad sätt motsätter vetenskapen några väl valda formuleringar i den gamla boken, som kallas bibeln? Både vetenskapsmän och allmänhet vet nu för tiden hur det går till när regnbågen visar sig i skyn. Det som fattas är summan av Guds ord som är sanning enligt bibeln. Det håller att pröva minsann!

Om jag vore en liten mus

1.Om jag vore en liten mus, ville jag bo uti Noas hus.
Ville jag se den mannen stark bygga på sin ark.

2. Noa Herren på orden tog. Spikarna dansa´och hammar´n slog.
Arken han byggde efter mått, som av Gud han fått.

3. Skratta du, men det gör ej jag, för jag vet att till sist en dag,
räddas blott den som på Herren tror och i arken bor.

Teologen Stefan Gustavsson om Noa

 

”Min båge sätter jag i skyn…”

Foto: Lars Ahgnell

 

Foto Lars Ahgnell

Söndagsskolan – den tidlösa

Det var en mörk och regnig dag med några ljuspunkter igår. Ljuspunkten var en oväntad kontakt på Facebook, som tror att jag kan lämna mina hjulspår. Det skall bli riktigt intressant, om det kommer att fungera. Det gäller att lära sig nytt. Det gäller överkurs på universitetsnivå. Å andra sidan är det tillåtet att söka själv hos de gamle lärda födda på 1800-talet med gammal skrivstil. Jo, det går att träna på. Hellre det än universitetsspråk för min del. Mitt i allt rann det till en gammal kör:

”O ljuva hemvist för Jesu vänner. Där finns ej mera en sorgens tår.
Ty syndagiftet ej mera bränner. De äro läkta de djupa sår.”

Precis så beskiver Peter Fjellstedt om ormens gift som brännande, dödligt i sin förklaring till 4 Mosebok 21.
Exegeten och teologen Gunnel André har skrivit boken:
”DET STÅR SKRIVET
Med inblick mellan raderna”

Det gäller kyrkoårets texter från Gamla Testamentet och jag ringde min goda vän pensionerade prästen Ulla Welén för att fråga vilken årgång, som vi befinner oss i. Det är för och nackdelar att vara pingstvän och bara f.d. ”missionare”. I Svenska Missionskyrkan på min tid följde vi de föreslagna predikotexterna. Egotrippad som jag är fick jag en stor, tjock bok i julklapp av mig själv. Det hela gedigna arbetet bjuder en annan Gunnel på – en ny Facebookvän.

Ormen finns inte förrän i tredje årets föreslagna texter från 4 Mosebok 21:4-9 på det sätt som jag ville läsa om honom. Det är Johannes tydliga koppling mellan kopparormen i öknen och Jesu död på ett kors för världens frälsning. Joh 3: 14 –
Här kommer en upplysning till om mig. Jag har missat att köpa den almanacka, som har alla föreslagna bibeltexter för varje söndag under året. Den är slutsåld nu. Nu är det sagt och idag är det den 6 april. Vi närmar oss påsk! På torsdagskvällens bönemöte fick vi sjunga:

”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid
Kristus med sig förenat människa med Gud igen
Brusten är templets förlåt Vägen är öppen fri
Öppen till nådastolen för dig och mig.”

Så till rubriken. Äntligen har jag fattat, att jag har rätt att berätta det jag vet som en gammal söndagskolfröken (underförstått då inte som en kvinnlig präst). Jag skall inte ge någon mer länk till Dag Sandahls blogg. Om jag sätter in länkar här till mina egna äldre bloggar om patriarkerna, så kan det bli kronologisk ordning så småningom. Att jag inte tänker bli någon feministteolog det har jag skrivit förut minsann.

Nu gäller det bara att komma ihåg söndagens rubrik: Söndagsskola

Barnavännen140Barnavännen år 1935

P.S. Texten på framsidan i söndagsskoltidningen från år 1935 lyder under rubriken: Ett underbart möte
”Och han uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom —
han gick in och stannade kvar hos dem. —
Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, välsignade det och gav dem —
då öppnades deras ögon och de kände igen honom,—
men då försvann han ur deras åsyn.” D.S.
Ur Lukas kap 24:13-32

Här kommer den första länken ur mitt eget förråd skriven för snart fyra år sen:
Försoningsdagen

Försoningsdagen