Som en löpeld

Det går som en löpeld. Det var presens då. Det är presens nu. Graven är tom. Han är inte där!
Nej, så fort gick det inte att få ut budskapet. Alla fick inte veta det den första dagen. Två lärjungar såg till att komma ifrån sin chockupplevelse. De gick därifrån. Som om det går att gå ifrån det som hänt!

En av de två hette Kleopas. (Lukas kap 24) En av de två kan vara vem som helst tiderna igenom som tror att man kan lämna och gå vidare. Det blev ingen spänst i stegen. I den bibeltext, som har med deras vandring att göra märks sorgen och den förlamade känslan. De stannar upp. Där kom en som inget visste! Där kom en som gått i klapp dem och registrerade deras hållning och utseende. Vad pratade de om? Deras ansiktsuttryck avslöjade allt.

Vi måste inte missa denna föreslagna bibeltext Annandag Påsk om de två lärjungarna på väg till Emmaus från sitt trauma. Som om det bara är att lämna det som varit och gå vidare!

Det går som en löpeld genom filmer, konst och texter, att Jesus firade en måltid den sista kvällen tillsammans med sina lärjungar. Bilderna finns kvar och filmen från år 2004 var ruskig minst sagt och heter ”Passion”. Historien går som en löpeld fortfarande. Nu är det mer angeläget än någonsin utan överdrifter. Graven är tom. Han är inte där! Ja, visst har vi olika uppfattning om vad som hänt! Och det får vi ha.

För min del är jag ett ögonvittne till alla beskrivningar ända från barndomen. Det innebär ett tomt kors, för han är inte där. Han har varit där. Han har varit i Getsemane, där hans ångest blev olidlig. De finaste kapillärerna i huden brast och svetten blev blod. (Det lär finns en enda gång beskrivet i medicinsk historia om en person, som hade så svår ångest.) Hela hans liv bland barnen och vuxna fanns också i små fina bilder och minneskort.

Så blev jag till slut den namnlösa lärjungen, som lämnade traumat bakom mig och gick ifrån det som hänt. Det var då som han dök upp och undrade vad som hänt. Vad pratade jag om tillsammans med någon annan? Varför såg jag så bedrövad ut? Och fattade jag ingenting av påsken i Jerusalem att den måste ske som den gjorde?

Märkligt vilket tålamod han haft att lyssna på allt mitt prat! Sen började han att gå igenom allt som var sagt om honom och som måste ske först. Det gjorde inte så mycket att min tro tagit slut. Han försvann inte efter det samtalet. Han bröt brödet igen och igen och läste orden…Fast nu är det påtagligt, att jag måste öppna min bibel själv för att kunna läsa texterna om honom. Som barnet som lär sig äta själv.

Idag är det Annandag Påsk. Varje år är evangelitexten om Emmausvandrarna. En lärjunge har ett namn. Den andre/andra vet Jesus namnet på. Han vet vilken väg jag vandrat. Han vet sin egen väg för min skull.

”Måste inte Messias lida allt detta för ingå i sin härlighet?”

Ur ”Passion” Annandag Påsk kl 18 i Smyrnakyrkan, Göteborg