Försoningsstriden

Förord

Den stora rädslan

Bokförlaget Natur och Kultur har gett ut faktaböcker av den kände psykiatern Johan Cullberg och av den lika kände psykiatern och psykoterapeuten Clarence Crafoord.
Är det storhetsvansinne, att jag som utbildad arbetsterapeut önskade få ge ut min berättelse på samma förlag? Min berättelse är inifrån ett patientperspektiv från ett av landets stora sinnessjukhus.
Jag skriver medvetet sinnessjukhus. År 1959 ändrades namnet till mentalsjukhus. Det fanns visst ett före och ett efter medicinen Hibernal också.
Natur och Kultur har även gett ut en faktabok av en professor i klinisk psykologi i USA med titeln:

en orolig själ
EN BERÄTTELSE OM ATT VARA MANODEPRESSIV

Författaren som själv lider av den sjukdomen heter Kay Redfield Jamison och skriver mycket ingående om sin sjukdom och ur sitt yrkesperspektiv.
Min egen berättelse handlar om att mer eller mindre ha varit stigmatiserad av diagnostiseringen och behandlingen från och med den 5 september år 1956.
Förra onsdagen fick jag boken ”en orolig själ – ” att läsa och låna. Det regnade dagen efter så jag sträckläste boken. Och upplevde stor lättnad att inte behöva ha den sjukdomen också! Jag behövde heller inte skämmas över att jag inte satt ute och solade mig på Hönö.
Här är min berättelse. Utgiven på egen risk. Läs den så också på egen risk utan att bli arg på någon.

Västra Frölunda den 21 juli 2011
Gunnel Bergstrand

Den som skall blogga skall visst sticka ut hakan. Det har då inte hjälpt på min Blogg vare sig jag utmanat präster eller sjukvårdspersonal. Nu har manus till min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
gått iväg på egen risk och boken får läsas på egen risk. Det går aldrig att förändra någon annan bara att försöka med sig själv.

Livet är en gåva och rikt på möjligheter.

Förbättrad bild

Jojo! Vem vill inte se ung och fräsch ut? Men jag bara varnar er för att försöka manipulera med tekniken. Eller ta en ingenjörsexamen först. Civil helst det låter bättre i mina öron.
Pixlarna har faktiskt fastnat i huvudet på mig men inte kombinerat med siffror.Kilo är antagligen inte kilo via datorn och sorterna går inte att blanda hur som helst. Jag har visst en utförlig bloggpost om pixlar tidigare och skall inte göra mig mer tjatig än jag är redan.

Det som rekommenderades på HTML-kursen, som jag inget begrep av då håller inte idag. Det är skillnad på 72 och 200 dpi. Det är skillnad på scanner och scanner för att få en snyggare bild av mig själv. Detta kommer att stå mig dyrt i konsultarvoden och räkningar från Telia. Då blir det inget kvar att ärva minsann. Telia skall ju dessuton ha betalt för varje räkning och jag vill inte kunna mer elektroniskt. Tänk, om jag då klickar två gånger för att betala deras räkning! Så förtjust som jag blivit i att klicka på ”Gilla” på Face(book).

Tro mig! Det går inte att förbättra utseendet elektroniskt i 72 dpi och tro att det blir så bra i kopia att kopian går att scanna in sen i 300 dpi och så lura förlaget!

”Kvinnans list övergår mannens förstånd.”
Tro det den som vill. Jag blev avslöjad.
Jag gjorde visst ett uppehåll i mitt bloggande vad jag kan se på datum på förra bloggen.
Här har ni gumman. Det finns ingen återvändo.

Den stora rädslan

Det som var ”igår” är ”i förrgår” idag.
Eva lever fortfarande och går tydligen med sin rollator precis som jag gör. En gång i tiden förvandlades jag i ett nu från att ha varit sjukvårdspersonal till patient och efter den allra värsta chocken i mitt liv möttes vi två Eva och jag.

Jag hade kommit in på grund av en svår utmattning och sömnrubbning. Den skulle behandlas bland de allra svårast sinnessjuka 17 patienterna på en avdelning eller flera.(Nej, detta är inte ett syftningsfel. De gick senare med mig från avdelning till avdelning eftersom de tyckte, att jag var bättre eller sämre….)
Jag var placerad i bälte i sängen bredvid den tända lampan, där sköterskan skulle vaka över mig och alla de andra. (Ingen hade räknat med allt jag tog in av kunskap.)

Eva klarade av att häva den chock jag fått av deras rutiner. Hon gjorde det lugnt och effektivt och frågade var jag kom ifrån och blev intresserad av min utbildning till sjuksköterska och frågade efter föreläsningarna. Jag frågade efter papper och penna och om jag fick rita och berätta. Jag började med hjärtat och låg på magen i sängen.

Tredje natten tyckte jag, att vi kände varandra så väl, att jag påstod, att jag inte är farlig, när jag sover. Kunde jag få sova utan bältet? Det sved så i ryggen och det var mitt eget fel. Jag hade testat bältet, när jag blivit så arg över chockbehandlingen och gjort armhävningar i den smala järnsängen. Var de personalen rädda för mig, kunde jag lika väl visa, att jag är stark. Så självdestruktivt.

Eva tänkte noga. Sen gav hon ett ultimatum, att om jag lovade, att hon fick låsa mig tjugo minuter efter sex, innan dagpersonalen kom, så gick hon med på det. Jag lovade och teg som muren dagen efter. För visst var det tjänstefel?

Det är därför jag aldrig någonsin kan glömma Eva.

Astrid berättade på tisdagen, när vi besökte f.d. sjukhuset, att hon hade sin bostad ovanpå denna avdelning, ända tills hon gifte sig. Om någon patient blev svår och personalen behövde hjälp, så blev hon eller någon annan väckt och fick gå ner en trappa och hjälpa till.

Detta är historia, som jag är en mycket liten del av som sjuksköterskeelev och patient i ett. 25 % av befolkningen kan någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa.

Upphovsrätten till bilden

Han satsade allt på sitt intresse, kunskap, tid, pengar och bekvämlighet för att få bilderna. En dag upptäckte han, att hans bilder var stulna av en konstnär, lika duktig, lika känd. Bilderna kom igen som tecknade och sålda som konst. Efter alla debatter om upphovsrätt slutade allt i en rättegång, där fotografen äntligen vann segern. Detta var på 70-talet eller början av 80-talet, om jag inte minns fel. Det finns lag på upphovsrätt.

Vem har då upphovsrätt till en bild av mig? Eftersom jag är bibeltroende är svaret självklart Gud. Bara han har en sanningsenlig bild från början och efterhand som livet pågått. Nu är det frestande med nostalgi att få lura andra och mig själv genom att visa ungdomsporträtt, som till och med blev returscherade hos fotograf. Så otroligt skönt jag haft det i livet, innan jag fick syn på författaren Birgitta Onsells bok:
Avklädd Gud.
Den guden skulle inte jag vilja ha som fotograf på mig varken som ett litet oskyldigt barn eller nu!
Det är viktigt med upphovsrätten till en bild! Det finns en tidsgräns, när man får publicera andras bilder utan tillstånd. Där är vi inte ännu. Jag får inte ens publicera en bild på mig utan tillstånd. Där är jag nu och det är snopet, om det bara finns ett enda bra foto på mig. Det är snopet, att allt skall hänga på upphovsrätten, som inte jag har till mig själv. Jag får inte göra som jag vill själv och visa ett fördelaktigt yttre! Så blev det med den drömmen. Ytterligare en såpbubbla som sprack.

Vem har upphovsrätten till mig och jag får inte göra som jag vill med den bilden? Frågan är om andra får förstöra bilden av mig med sina kunskaper, sin tid och sitt intresse att visa upp en sjuk bild? Jag trodde en gång i 20-årsåldern, att jag var duktig, ansvarsfull och målmedveten men skulle vara sjuk enligt vissa diagnoser och finna mig i att vara inlåst, bältesbehandlad och tvångsmedicinerad. Om det handlar min bok:

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Fast det blir ingen bok utan upphovsrätt till bilden av mig.

Det blir ingen bok eftersom konstnären till bilderna från fångenskap till frihet inte lever längre. Hon är hemma hos Herren och kan frossa i färger och få vara fullt rörlig igen. Det är viktigt med upphovsrätten till färgerna och sanningen om honom, som satte oss fria.

Som det ser ut idag. Min rumskamrat under ett år på sjuksköterskeskolan lever och är bara 76 år. Hon också. Bilden är tagen i augusti 1956. De första dagarna i septemter var jag plötsligt sjuk. Det minns vi båda två, som om det vore igår. Det är viktigt med sömn. Det är viktigt med rätt behandling.
Har hon upphovsrätt till bilden av mig? Vi skilldes ju så dramatiskt och våra vägar gick åt olika håll.

”Jag vet väl vilkar tankar jag har om er, säger Herren. Nämligen fridens och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.” Jer 29:11

Öppet brev till kvinnlig präst

Denna länk går till Svenska Kyrkans tidning.
Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer
Webbdebatt: Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm
Publicerad 2011-03-23

Eftersom länken inte fungerar längre kommer en del av inlägget här insatt den 13 oktober 2013

Ulla Karlsson skrev:
”Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus”. Sv ps 143

”När världens Frälsare jag ser på korset där sitt liv han gav, jag bittert ångrar, blygs för det som förr min lust och stolthet var”. Sv ps 145

Eller en mer modern variant:

”Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem. Han gick med sina vänner som skulle svika honom snart. Han gjorde det för dem. Han gjorde det för dem”. Sv ps 442

Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…

Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Det kräver förstås ett stort och omfattande arbete i att formulera nya psalmtexter, nya gudstjänstordningar och annat, men det kan det vara värt i slutändan!

Ulla Karlsson
Präst i Aspeboda församling

Så jag skriver spontant ett öppet brev.

Kära Ulla Karlsson!

En av mina Bloggar heter Vem är jag. Den kom för ett år sen och nu behöver jag inte berätta mer om det personliga, att jag varken fick bli sjuksköterska, missionär eller pastor. Den som vill bli präst måste ha lika höga intagningspoäng, som den vill bli läkare har jag hört. Så grattis till begåvningen! Den finns i generna.
Du skriver bland annat, att alla som är pedagoger vet, att människor utvecklas av uppmuntran, inte tvärtom. Så sant. Jag för min del fick självkänslan totalt knäckt inom mitt eget område: sjukvården.

Ingen behöver försvara bibelns budskap. Det tänker inte jag göra heller. Det jag vill berätta är, att det finns en röd tråd genom hela bibeln från pärm till pärm och det är blodet. Inom min första utbildning fick vi grundlig undervisning om blodets betydelse både i anatomi och fysiologi. Så jag tvivlar inte på blodets betydelse i människokroppen utan är bara fascinerad.

Genom min egen bibelläsning och trovärdiga bibellärares undervisning har jag fattat, att jag kan bli upprättad, ren och rättfärdig i kraft av Lammets blod. Ja, detta är totalt ute men inne för mig och många flera, som inte blivit besmittade av felaktig teologi. Jag har haft stora problem med mitt minne för detaljer – min oförmåga att glömma. Genom Jesu försoningsgärning på korset för mina synder vet jag att jag inte bär på agg mot någon. De hade tråkiga, kränkande rutiner år 1956.

Teologi nuförtiden kan tydligen se ut hur som helst. SOS för teologer med din inställning! Du har två handikapp. Det ena är att du är kvinna. Det andra är, att du är präst. Det innebär, att jag följt den debatten över 50 år om kvinnliga präster och tagit åt mig all kritik som ett läskpapper.

Numera undervisar jag inte utan berättar bara vad Jesu Kristi Gud sons blod betytt för mig, så att jag blivit upprättad! Det är nåd och inget annat. Nu kommer jag med stor glädje att berätta vidare om Jakobs söner hur de slaktade ett djur och doppade Josefs mantel i för att kunna lura sin far Jakob, att Josef nog blivit dödad. 1 Moseboken kap 37 –

Ja, så uppenbart är förhållandet mellan far och son i gamla testamentets texter till förhållandet mellan far och son i nya testamentet.
– Vi såg hans själs ångest 1 Mos 42:21

Har du och jag sett hans själs ångest i Getsemane för vår skull? Lukas kap 22:44
Jesus dog för din och min skull. Men han lever även om det fanns blodfläckar på manteln.

Allt gott
önskar
Gunnel Bergstrand

Kristen per definition

Första gången jag såg detta uttryck var på http://www.bibelsajten.nu tänkt för unga mellan 12 och 20+ i debatt om kristen tro. Jag reagerade häftigt och ansåg, att ingen kan avgöra vem som är en kristen. Där någonstans sökte jag behörighet till Missionskyrkans och Baptistsamfundets Skutan för att få ställa alla mina frågor. Vi borde ju ändå ha en minsta gemensamma nämnare! Där någonstans började varningarna mot mig komma för mina ordval.

10 år har gått och debatten rasar fortfarande. Nu är det på Bloggar. Nu vet jag, att man inte får bli arg på nätet bara hemma i all stillhet utan vittnen. Utan åhörare. Debatten om rätt översättning av 1 Mos 3:15 syns inte längre. Det finns en acceptans att de två svenska bibelöversättningarna skiljer sig åt.

Mina väninnor tror inte som jag gör. Det finaste är att säga:
– Jag tolkar inte på samma sätt, som du gör.
Mer tydligt är att tolka som förre ärkebiskopen KG Hammar angående jungfrufödelsen. Den tredje varianten lyder:
– Jag är också kristen men inte på ditt sätt.

Om nu detta senare innebär, att hon inte uppför sig lika illla, som jag gjort i debatter på nätet, så beror detta på att hon aldrig deltar. Om det däremot innebär, att jag är emot Nyandligheten, så delar vi inte intresset för New Age.

Dessutom har jag väninnor, som är med i olika frikyrkor och som inser efter alla år, att det är meningslöst att tolka på annat sätt än mitt. Vi talar inte om det.

Det är två veckor kvar till Jungfru Marie Bebådelsedag. Det låter sig inte debatteras, att det sen är 9 månader kvar till jul. Den som vill kan låta sig drabbas av bibeltexterna i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium. De skriver på olika sätt men är helt överens om att Gud steg ned och blev människa i Jesus Kristus.
Jag har en relation till dessa bibeltexter helt frivilligt. Jag har dessutom en relation till aposteln Paulus raka påstående om förbannelse över den som förkunnar en annan Jesus.
(Bibelhänvisning till Galaterbrevet kapitel 1)

Men numera är det mer viktigt med ett gott samtalsklimat oss emellan – oss kristna.

Patient 67

Den här morgonen kommer jag att fantisera fritt ur hjärtat om deckaren Patient 67. Den intresserar mig verkligen, eftersom jag aldrig läser några deckare och vill begripa vad jag läser. Så jag har frågat bibliotikaren. Sen fick jag syn på en ung tjej, som skrev om filmen. Genast fick hon en skur av frågor per mail. Tålamod och åter tålamod. Som om inte jag läst boken själv!
Unga och gamla kan få ett bra samtal per mail och en gång var hon yngst och jag äldst i en kurs om (H)järnkoll. Det är det, som detta gäller. Hennes mobil är av senaste modell och hoppar över lite bokstäver, som den anser går att utesluta. Så får ju inte jag skriva minsann…

”- handlar om två poliser som ska till ett mental sjukhus för att utreda ett fall där en patient har rymt, dom ska hitta henne oh föra tillbax henne, men den e lite lurig, vem e patient 67? saker oh ting stämmer inte riktigt där borta, ena polisen tar de här på fullaste allvar oh går in helhjärtat i att finna patienten, men som sagt de e ngt lurt på sjukhuset….. utspelar sig på 50-talet, hur bra som helst, älskar den, oh slutscenen e bäst, man vet aldrig va man ska tro när man ser den. bygger på en bok som heter patien 67, tror jag den heter. den ska tydligen va ännu mer lurig, än filmen”

Precis så är det för mig lite lurigt. Jag skrev en Blogg om boken, ångrade mig och tog bort. Då kom det ett meddelande till mig om Error 404.
Så kan man alltså inte göra bara sudda ut och tro, att det är glömt vad jag skrivit! Skriver jag det som jag ångrar, så finns det läsare som prenumererat på det jag ångrar, att jag skrivit.

Så nu kommer poängen! När Gud förlåter det jag ångrar och ber om förlåtelse om så suddar han ut det som en molnsky, som försvinner. Tyvärr finns det personer med gott minne, som prenumererar på det jag ångrat. Jag är värst av alla att komma ihåg och samla.

Där kommer det luriga i filmen in. Vem är personal och vem är patient på detta sjuka sjukhus? Vem är förövaren och vem är offret? Jag har läst min egen sjukjournal över 50 år senare i tiden och minns det mesta i detalj. Det är spännande värre för jag blandade ihop rollerna och trodde, att jag fortfarande var sjuksköterskeelev. Det var patient jag skulle vara! Det är det som är lite lurigt och jag skall glömma och gå vidare och kommer i alla fall ihåg vem jag var och är.

Där kommer verkligheten in. Gud suddar ut mina vredesutbrott och prenumererar inte på dem. Jag är försonad med alla minnen av övergrepp på ett sinnessjukhus – försonad med mig själv, att jag blev så arg på deras system att möta en patient. Det är lite lurigt vem som var vem.

En del kristna menar likt teologen Rudold Bultmann en gång att språket i bibeln måste anpassas i tiden. Nutidsmänniskor förstår inte talet om försoning. Som om det skulle hjälpa mig att tala om höghus och rusningstrafik, när jag har längtat efter förlåtelse och hjälp att glömma?

Jesu Guds sons blod renar från all synd. Det är dagens verklighet.

Över tre år har gått sen jag skrev denna blogg och försökte förstå den så kallade försoningsstriden i slutet av 1800-talet. Idag den 4 jan. 2013 ser jag, att jag inget begripit ändå – trots försöken. Så vissa rader har jag suddat ut och låter resten stå kvar:

Igår skrev jag lite om kampen i rymden mellan gott och ont och mellan ljus och mörker. Idag är Påskdagen och kristna över hela världen firar med ett unisont: "Kristus är uppstånden!" Kampen är över och allt som behöver göras för oss människor är redan gjort på Golgata – ensam av Jesus Guds son. Synden och döden är besegrade.

Jag har fått berättelsen om Gud och Jesus med modermjölken men inte träffat generationerna före mina föräldrar. Det var där striden fanns på jorden! Det var där svenskarna var lika nersupna, som dom är idag fast kvaliteten på sprit blivit så mycket bättre och tillgången till pengar så stor. Det går att dölja alkoholmissbruk mycket längre nu för tiden men nöden är inte mindre för det. Så i min släktforskning har det kommit fram vem eller vilka som var nersupna men blev omvända till Gud. Så hette det på den tiden: "omvänd till Gud." I denna stora väckelse på 1800-talets mitt och senare blev det inte bara nykterhet utan också ett läsande av bibeln. Vanligt folk såg mer än prästerna ibland vad det står i bibeln. Så blev det konflikter och stridigheter vem som tolkade de heliga orden mest rätt.

Farmorsfar hade varit en nersupen man. När han blev upprättad kunde han använda sin begåvning till något konstruktivt. Om jag förstått rätt fanns det brännerier på nästan varje gård och även i prästgårdar. Så när farmorsfar köpt upp böndernas potatis och byggt en stärkelsefabrik, så var han med som byggnadsarbetare att bygga ett Missionshus. När min farfar skulle bli måg hos honom, så var farfar också byggnadsarbetare och var med och byggde en Missionskyrka på samma tomt. En lärofader hette Rosenius och en annan Waldenström. Dom tolkade försoningen med Gud på olika sätt.

Farmor tillhörde EFS, när dom gifte sig och farfar SMF. I deras gemensamma hem hängde en stor tavla i finrummet på C.O. Rosenius och på den andra väggen en stor tavla av P. P Waldenström. Nu finns ingen bibelkunskap kvar knappast eller referensram till objektiv eller subjektiv försoningslära.

Kristus har försonat oss med Gud. Det kan vi hålla fast vid. Vägen är öppen att nå honom.

"Försoningsstriden" med bild på gamla Missionshuset (EFS och C.O.Rosenius som grundare)
och Missionshuset/Missionskyrkan i Hjo, (SMF med s.k. waldenströmare) på samma tomt i Hjo.
Nu är det en församling av de båda.