Kategori: Försoningsstriden

Bakbunden

Det har gått sju år sen jag frågade en sjukgymnast om de arbetar med hela människan. Jag hade beställt en tid och fick ”ja” till svar. Sen frågade jag om jag fick berätta en sak. Det fick jag och nästa tid undersökte hon min ryggrad. I första behandlingen hade jag presenterat skadorna i min hyperkänsliga själ.

Det låter så bra med helhetsvård men det har varit restriktioner så länge jag minns inom sjukvården. Ingen personal får inleda ett andligt samtal utan att patienten ställt frågor. Av den anledningen lämnade jag sjukvården helt som arbetsterapeut. Jag kände mig bakbunden. Det var i dubbel bemärkelse med mina egna traumatiska minnen av sjukvården till mig som patient. Psykiatrisk vård är inte det samma som själavård trots att själ är samma som psyke fast olika språk. Det går an att säga ”en orolig själ” om en person men det går inte an att rekommendera en kristen tro som hjälpmedel.

Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand har berättat om sin första tid som sjukhuspräst. Det var som om personalen inte märkt patienters andliga behov och frågor, menade han.
(Gissar att det är från boken: ”Tro och misstro” utgiven år 1988)

Så är det nyårsafton och jag har erkänt fullt ut att jag varit stressad under det år som gått. Trots att jag lever kravlöst. Trots att jag inget schema har att följa, inga tider att passa. Det är tydligen den gamla människans stress att inte hinna färdigt…
Hinna färdigt med vad? Album till syskonbarnen? Släktforskning? Städning i garderober och röj? Slänga papper?

Nej, min stress har gällt sjukvården, att inte få till ett dokument av historien. Så fick jag löfte om sällskap på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Innan dess hade jag äntligen fått löfte om att få gå in i byggnaden där de allra oroligaste avdelningarna var. Detta blev årets lyckligaste stund senare när en okänd man klippt ihop min berättelse filmad på plats och visade. Vi två hade aldrig sett varandra förut. Bakom våra ryggar hade det kommit unga studerande till Gyllenkroken där projektledaren finns. Ett av många studiebesök. Ingen tillfällighet precis.

De unga fick senare vara med på premiärvisningen av filmen och på plats på före detta ett av landets största sinnessjukhus den 12 december år 2013.

Hur kan jag vara lycklig över detta? Jag har rivit upp en över 50 år gammal historia och vill vara med och påverka sjukvården! Det är inte sjukvård att överrumpla en psykiskt sjuk med bältesläggning och tvångsspruta utan samtal! Jag kan inget om psykiatri och inget om teologi men jag vet att en själ är känslig – ja, hyperkänslig. Kroppen glömmer aldrig! Kroppen är ett tempel åt den helig ande enligt bibeln.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Det var och är Jesu fråga.

Än har jag inte fyllt 80 år och är med på banan igen inom sjukvården. Jag är bakbunden som föreläsare. Får inget säga om vem som tog av den osynliga tvångströjan, som skavde så. Men mina skavsår lär synas på filmen.
Det gäller att sköta sig år 2014!

Gott Nytt År!

Försoningens möjlighet del 2

Det är tidig söndagsmorgon. Jag fattar, att jag tappat tråden igen och fortsätter genom att ge länkar. Nej, jag ägnar mig inte åt Maria Jesu moder. Mitt inlägg ”Tänk om Maria sagt nej” handlade om hur Jesus gjorde markeringar gång på gång till Maria vems son han var och är. Bibeltexterna är inte otydliga på något sätt.

Länken ”Hur bibeln skall läsas” är bra oavsett om inte jag är uppvuxen i ortodox tradition. Länken till Equmeniakyrkans samtalsdag om försoningen beror på att jag inte kan återge pastor Ingrid Svenssons belysning av försoningen i sidled. Hon talar mycket bra angående förlåtelse till en förövare, som aldrig inser sitt brott. Jesu försoning är fullbordad och räcker även för den, som har svårt att glömma övergrepp.
Före detta metodistpastorn är första talaren.

Samtal om försoningen i Betlehemskyrkan Equmeniakyrkan den 17 dec 2013

Så hur svårt det än kan vara att följa mina tankegångar så gäller min blogg min relation till bibeln och försoningen genom Guds son. Sen kom mitt intresse för teologi år 2000, därför att andra inte tänker som jag gör. Varför är det nödvändigt att leta fel hos P.P. Waldenström i hans försoningslära, det fattar inte jag. Nu var det skrivet. Andra talaren Stefan Swärd f.d. örebromissionen vill ha någon skiljelinje mellan objektiv och subjektiv försoningslära. Tredje talaren Sofia Camnerin hade varit med i Svenska Kyrkan i ungdomen och sen som ”missionare” med mina uttryck. Min fråga är hur länge hon måste försvara sina formuleringar i skrift för många år sen? Är det inte bibelns texter som skall vara till grund för ett samtal om försoningen?

Biskop Kallistos Ware Hur bibeln skall läsas

Denna länk såg jag nu på morgonen given via Berit Simonsson på facebook. Hon tillhör Svenska Kyrkan. Så länge jag lever kommer jag också att rekommendera bibelläsning. Kyrkotillhörighet har med uppväxt och tradition att göra. Varför skulle jag till exempel tala illa om Svenska Missionsförbundet, som gett mig all respekt och kärlek till bibeln?

Detta var lite om mina associationer hit och dit. Men Dag Sandahls blogg tänker jag inte besöka mer. Jag har gått ut med mina gamla erfarenheter om psykisk ohälsa år 1956 och chocken av att få uppleva hur ett sinnesjukhus fungerade. Vi skall varken kalla någon medmänniska fåne eller dåre. Lite empati skadar inte om psykiskt sjukas situation. Jag är villig att lyssna på dem som orkar berätta.

Försoningens möjlighet

Så är det vardag igen och julen är över med lilla barnet i krubban. Denna jul tog jag inte ens ner min vackra julkrubba med så säregna minnen från en missionsförsäljning på landet. Där var allt så billigt men ingen klagade över att deras arbete underskattades totalt. Det bara var så. Julkrubban kom som en gåva utifrån. Den är gjord i keramik och så vacker men vad hjälpte det bland de gamla i församlingen, som inget mer behövde.

Bredvid mig satt en liten 10-åring, som aldrig varit på en missionsförsäljning tidigare. Han fick mitt löfte att vara med och bjuda och följa med till 200 kronor. Det blev intressant för alla till slut men mycket nervöst bara för den, som inte fick följa med längre. Så kom en andlös tystnad, när auktionsförrättaren sagt: ”Jag har 200.” Ja, det var alldeles tyst några obehagliga sekunder i Norra Björke Missionskyrka. Då kom det högt och tydligt från pojken:

”Men slô då!”

Så blev jesusbarnet i krubban mitt (och hans ett par jular till). Jag samlar på fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig. Jag stannar inte där utan tänker på författaren Lena Anderssons Sommarprat ett år. Det var så skickligt gjort, att jag lyssnade om och om igen på hennes recitation över bibeltexten i Markus evangelium kapitel 2, om den lame mannen. ”Vadå synd? Jag har väl inte syndat mer än någon annan? Ja, det viskade den lame nästan ohörbart bara lärjungarna närmast den lame hörde det…” Minns du?
Så bra att författaren Lena Andersson kom igen skriftligt och förväntades sig tydliga svar av en blivande ärkebiskop. Minns du? Har vi inte rätt att förvänta oss lite tydliga textutläggningar av viktiga sammanhang? Julspelen är över för denna gången. Kvar är frågorna om han är Guds son. Vilken makt har han fått i så fall av Gud? Det är väl ändå inget att debattera med KG Hammar om Jesus är Guds son eller inte! Det är väl bara att slå upp bibeln och läsa själv! Det står skrivet på många ställen. Faktiskt.

Nu räcker det för min del att följa prästen Dag Sandahls julsaga om dårhuset i Uppsala och tvångströjan på psykiatern! Nu räcker det för min del! Det akademiska språket fattas mig men orden i bibeln har borrat sig in i min själ – in i mitt psyke vad nu det är för skillnad. Jag är genomborrad som en bräda i tabernaklet! Hör du det?

Där finns en preposition som är fel. Stödbrädan skall inte ligga utanpå utan gå genom bräderna som…ja, som står upprätt på en given försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver. Hör du det? Jag är upprättad i Jesu försoning och har samma mått som de andra varken lägre eller bredare. Nu är jag tillbaka där igen! Ältar jag eller undervisar jag om försoning genom Jesu blod? Jag lever inte längre i en osynlig tvångströja från Restad Sjukhus! Jag tänker inte följa Dag Sandahls blogg längre! Min bitterhet och besvikelse har varit min synd. Min synd är försonad genom Jesu korsdöd. Där är den naglad fast och jag har rätt att leva fullt ut i hans försoning. Den försoningen har inget mellanrum. Den har ett Restad Sjukhus i mitt fall men det stör mig inte längre, att jag ingenting blev av allt jag drömde om. Jag är försonad med Gud genom Jesus och älskar sången: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…” (Psalmer och Sånger nr 510)

Julen är över och i ett av överskåpen i hallen ligger den vackra julkrubban i keramik som barnet bredvid mig i bänken fick ropa in på en missionsförsäljning. Jag har så många vackra minnen men stannar inte där. Och inte vid årets julspel heller. Kvar är mitt gamla, lättirriterade jag, som hänger upp mig på allt och inget. Hör du det? Jag tål inte ordet ”skådespel” om återgivna bibelsammanhang!

Får jag vara så lättirriterad men ändå glad i frälsningen och försoningen, som nått mig också. Ett barn är fött. En son har blivit oss given. På hans skuldror blev min synd lagd. Eller har jag fattat alldeles fel?
Jag inte bara känner mig fri. Jag är fri tack vare honom.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Förvirrande debatter

I början av 2000-talet bekände jag på nätet, att jag blivit förvirrad genom kristnas debatter. Den dolda agendan syntes inte i bibelsajten för unga. Vuxna kristna passade på att föra sin talan i olika riktningar. Jag blev förvirrad. Det är inte bra. Det kan vara psykisk ohälsa. Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Gud och Allah är också samma ord fast på olika språk. Sen gäller riktningen. Ordet psyke associerar till psykiatrin. Ordet själ associerar till själavård.

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är tryckt på förlaget Recito igen och går att köpa via författaren. (Via Recito bara 3 månader från utgivningen).

I den boken gör jag upp med psykiatrin och min sjukjournal från år 1956. Det är maktmissbruk att stämpla en 20-åring för livet och inte bry sig om konsekvenserna!
”Psykiatrin har misslyckats,” sa en läkare privat häromdagen. Ja, om de bara är ”nej” till de sjuka, som söker hjälp och vård eller medicinering, om det finns plats inom sjukvården eller bältesläggning om patienten blir orolig.

Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Ja, men själavården då inom kyrkorna?
Har den lyckats? Kan vi se det genom alla förvirrande debatter mellan de teologiskt utbildade? Varför lade jag mig i som bara är en vanlig medlem och bibelläsare? Varför provocerar jag de, som utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll? Får jag inte vara med någonstans i ett ”vi”?

En teolog och pingstpastor berättar på sin blogg, att han lämnar Pingströrelsen. Då kan jag inte vara ”vi” med honom längre heller: ”vi pingstvänner”. Och inte kan jag vara ”vi” med Torsten Åhman heller: ”vi missionare”. Och inte kan jag tillhöra ”den gudstjänstfirande församlingen” i Svenska Kyrkan heller för jag gick ur Svenska Kyrkan i min ungdom. Man tillhör inte två kyrkor/samfund fick jag lära mig.

Vem får jag då vara ”vi” med? Det har kommit en lista till mig med 35 olika frågor för mig att bearbeta. Det är studeranden, som vill underlätta för mig till en föreläsning om psykisk ohälsa. En fråga jag fått tidigare och nu är:

”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”
Det är en mycket bra fråga för om jag förnekade, att jag var sjuk år 1956, så hade jag varit ändå sjukare och saknat sjukdomsinsikt.

Där är kärnan. Jag fick inte tro då, att det fanns något friskt i mitt psyke utan skulle anamma deras diagnoser, som var för livet. Där pågick kampen, att jag trotsade all deras bältesbehandling och tvångsinjektioner med mitt: ”Detta är inte sjukvård!”
Där är kärnan. Mitt stora intresse är själavård/psykiatri, men jag måste vara politiskt korrekt och dela på mig i psyke och ande. I filmen med samma namn låtsar jag inte om varken Gud eller Allah. Jag klarade det! Alltså är filmen inte sann för jag är upprättad och talar i mitt namn. Det är min historia och i min historia finns Gud och livets ord i bibeln.

Där är kärnan. ”Livets ord” som det var på 80-talet (som liten ursäkt) förstörde förtroendet för kristna inom psykiatrin. Det drabbade oss alla. Det har varit maktmissbruk inte bara från psykiater med sina diagnoser. Det har varit maktmissbruk inom Kyrkan – andligt maktmissbruk som skadat för livet!

Det står i min sjukdomsjournal från år 1956, att jag efter sex veckor fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt. Det är felstavat. Det går också att debattera, om jag skall stava rätt i citat eller använda deras felstavning. Jag fick inte tro, att jag var frisk! Undra på att jag får frågan:
”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”

Nej, det gör jag inte. Jag är upprättad och har fått av mig deras osynliga tvångströja. Äntligen!
Identifierar jag mig med pingstvänner? Nej, det gör jag inte men jag får tillhöra en pingstförsamling och tidigare i livet en missionsförsamling.
Klarar jag av att vara politisk korrekt?

Nej, inte en sekund! Det är dömt att misslyckas. Skall jag sätta mitt ljus under stolen eller bordet, när jag skall föreläsa?

Medicinföreläsning: Hon tror att vildarna skall förändra vården

Mikael Karlendahl: Jag lämnar pingströrelsen

När jag flyttar till himlen

357 flyttkartonger hade den pensionerade prästen och hans fru ser jag i Dag Sandahls blogg. Jämför detta med mina 75, som var alldeles bedrövligt för många senaste flytten!
För övrigt är allt sig likt här. Jag längtar efter nybakade bullar, som en 86-årig farmor och mormor har som introduktion till sin blogg.
Ja, för övrigt är allt sig likt här. Jag skulle sluta läsa lärostrider bland akademikerna men är redan klar med de tre, som jag följer. Här är det bredd minsann från Svenska Kyrkan till Pingströrelsen och däremellan kommer…ja, varför inte Berit Simonsson med Oasrörelsen? Facebook är suveränt, som vet vem som bör gratuleras idag.
Grattis Berit!
Lukas kap 18:7-8

När jag flyttar till himlen

Jag har rest kring så ofta på jordytans rund.
Jag ha rest uppå land och på hav.
Men jag längtar och trår till den härliga stund
Då med Jesus till himlen jag far.

När jag flyttar till himlen med gator av guld,
Vilken underbar färd det skall bli.
Jag står färdig för flytt, till den boning han byggt.
Det ska bli sista resan för mig.

Här jag packar och packar var gång som jag far,
Bördor bär jag i händerna då.
Men jag skall inte bära en sak när jag far,
Med min Jesus på skyarna blå.

När jag flyttar till himlen med gator av guld,
Vilken underbar färd det skall bli.
Jag står färdig för flytt, till den boning han byggt.
Det ska bli sista resan för mig.

dörren119De gamla brefven har gått genom denna dörr ut och in…

Upprättad

Det är en sak att längta efter upprättelse och en annan att få den. Det är en sak att hålla fast vid en hägring – en annan att kunna nå dit. Bilden av Missionsskolan på Lidingö finns kvar på näthinnan. Det kanske beror på mitt intresse för bilder. Det kanske beror på bildminne. Med åren som går tonas bilden ner och förväntningarna blir mindre och mindre. Det kanske inte var det bästa att stå efter för min del? Kvar är andras doktorsavhandlingar i teologi. Det var liberalteologi, som smög sig in lite pö om pö. Jag har lärt mig ett nytt namn utanför Svenska Missionsförbundet, som var mitt i barndomen och ungdomen: Rudolf Bultmann…

Diagnoserna som jag fick för livet år 1956 har hindrat mycket av min framfart och jag har klagat. I svar på ett av mina klagande brev stod det, att det kanske inte var bra att sparka sig blodig mot en mur. Det kanske var bättre att gå runt den. Ordagrant kan jag inte citera ur läkaren brev. Ibland rev jag det, som påminde om min förlust.

Så kommer frågan vem som har tolkningsföreträde. Det är ett ord, som jag lärde mig av präster i nätdebatter. Då år 2000 var det helt nytt för mig med samma bibel i Sverige som 1917 års översättning. Hade de översatt så fel tidigare? Blev försoningen annorlunda genom Svenska Bibelkommissionens 30 åriga översättningsarbete? Jag för min del vet i vart fall om en preposition, som blivit fel :-). Det var missionär William Bergling som påpekade i början av 70-talet. Och där började mitt intresse för upprättelse! Språket var inte oväsentligt. Bräderna i tabernaklet skulle vara genomborrade. Det skulle inte hållas ihop av något som satt utanpå! 2 Mos 36:20 –
(Tillämpningen var att kristna skulle vara ”genomborrade” av Guds ord.)

Det var bara att fortsätta att tro på hur noga Gamla Testamentets texter hör ihop med Nya Testamentets. Jag är upprättad i Kristus på ordets grund! Det bildspåket återkommer på annat sätt än genom två fotstycken av silver. Det har gått många år sen jag fick undervisningen om att jag tillsammans med andra som tror på Jesu försoningsverk är upprättade och har lika värde (lika mått på varje bräda i tabernaklet).
”Vi är ju den levande Gudens tempel.” 2 Kor 6:16

Gäller inte detta vare sig jag är medlem i en Missionskyrka eller i en Pingstkyrka?
Vem får vara medlem i en Pingstkyrka? Jag följer Mikael Karlendals blogg…

Vem får vara medlem i en Pingstkyrka?

Vem tolkar försoningsläran rätt? Jag följer Stefan Swärds blogg…

Vem tolkar försoningsläran rätt?

Och svårare fråga än så: Har jag förlåtit andra, som Gud förlåtit mig? Igår kom ett nytt nummer av Tidningen Evangelium ut. Översättningar är inte lätt!

Har jag förlåtit andra som Gud har förlåtit mig?

Pastorslien

Igår fick jag lite dåligt samvete över hur jag hanterade min morbror kyrkoherdens gamla fina handbok i mjukt rött kalvskinn.
Det blev inte så enkelt som jag tänkt att scanna trosbekännelsen. Å andra sidan är jag så frustrerad över…ja, den länken finns ju till Dag Sandahls blogg ”Till Anna”.
Jag fick fläka handboken lite i ryggen och gjorde den lite illa.

Så klart att alla associationer vimlar i huvudet på mig. ”Missale för Svenska Kyrkan” det var ju det arvet, som jag fick efter honom. Jag bad att få detta! Sen har vi syskon en massa roliga minnen. Den bondpojk, som inte kunde hantera en spade fick läsa. I syskonavundsjukan blev det mycket att retas om.

Så när gräset på sommarstället var högt och tungt att slå fick min syster rådet av en annan morbror att ta pastorslien. Den var lättare.

Det var bara en av frustrationerna igår varför inte jag fick bli präst, som inte orkar arbeta. 🙂

Den andra frustrationen var en artikeln i tidningen Dagen mot Sofia Camnerin f.d. pastor i Missionsförbundet och numera en av ledarna för Eqmeniakyrkan, okänd för debattörer i andra samfund. Så kom kvällen med fullsatt Smyrnakyrka, gratis tidningen Dagen och en sittplats ledig för mig, där jag brukar sitta ungefär. Det är bara det, att mannen bredvid läste just tidningen Dagen och den helsidan. Han slötittade inte utan läste i lugn och ro tills jag avbröt denne okände man – bad om ursäkt och sa ifrån att det där stämmer inte. Det var Tomas Sjödin, som skulle tala och inte jag. Men mötet hade inte börjat.

Tänk om vår professor i Smyrnaförsamlingen barnmorskan Marie Berg hade valt att doktorera på skadorna som alla Kongos kvinnor fått genom det brutala kriget! Tänk om Marie Berg hade valt försoningen som ämne! Kan alla dess våldtagna, uppfläkta kvinnor, som sen förlorat sin egen man på grund av skammen…tänk om de hade fått berätta om försoning och förlåtelse, som en del av kristet tänkande! Hade Sofia Camnerin fått någon förståelse då för sina tankegångar? Ja, försoningen från Gud är fullkomnad på korset och fullständig! Försoningen till förövare och fördärvare av den egna personligheten är lite mer ofullkomlig och svår.

Kvar är min frustration över att män som de enda som fått ämbetet att förkunna evangeliet om försoning genom Kristi blod inte ägnar sig åt sitt ämbete.

ladugardPastorslien

Vem är Jesus?

Passa på nu alla män, som får vara präster och pastorer! Passa på att förkunna vad bibeln säger om vem Jesus är!

Skall inte biskopar undervisa sina präster om hur bibeln skall tolkas? Skall inte biskopar ha lite koll på vad som förkunnas från olika predikostolar eller i vart fall från golvet genom en mikrofon?
Det jag hittar är att en av kandidaterna till ärkebiskopsvalet vet skillnaden på objektiv och subjektiv försoningslära. Än har jag inte hittat något bibelstudium från det hållet om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var lättare att offra en kvinnlig präst i den frågan än att själv ta ansvar för bristen på undervisning.

Och varför en halv bibelvers när hela sammanhanget säger allt?
Här sitter jag och kan inte annat än att återvända till en hobby. Nej, jag gillar inte att sy korsstyng och inte att sticka! Det får bli lite släktforskning igen. Lite upprepning för tredje och fjärde gången. Repetition är studiernas moder.

Släktforskningen för Jesus via Josefs släkt börjar med Abraham. Abraham födde Isak. Tänk, så enkelt! Abraham var far till Isak. Mer än så står det inte trots att Abraham var far till Ismael innan dess. Sopar bibeln sanningen under mattan? Inte alls. Detta förklarar Paulus noga senare i tiden att just där hände en delning. Vägen delade sig i två vägar den naturliga vägen att en ung kvinna kan bli med barn utan att vara gift å ena sidan. Å andra sidan så kan Gud hålla ett löfte, som ser orimligt ut. Och Gud höll sitt löfte om en son genom en 90-årig kvinna.

Paulus förklarar detta utförligt, att där går en skiljelinje. VÄGEN är kvar men det finns andra vägar att välja. En människa kan bli född av Gud enligt evangelisten Johannes och få makt att bli hans barn. Detta händer när en människa vågar tro på vad Gud säger och håller fast vid det. Paulus utvecklar den tanken, att den födelsen leder till frihet. Motsatsen är ett liv i träldom. Vad träldom innebär kan man läsa om i Moseböckerna.

Släkttavlan för Jesus börjar med mannen, som höll fast vid ett orimligt löfte av Gud om en son. Släkttavlan slutar med en son, som skall frälsa sitt folk från deras synder. Det kan inte Josefs son. Jesus är Guds son och ingen Josefsson.

Känd av Gud

Jag är känd av Gud och detta är min trygghet. Jag är ingen kändis däremot och vill inte bli det heller. Mina vänner vet, att jag pratar om många saker på en gång. Hoppar från ämne till ämne utan hänsyn till lyssnaren. Hinner du med?

Detta är en personlig blogg. Det går inte att tvinga in mig i ett fack för då blir jag frustrerad. Är jag utbildad inom sjukvården? Ja. Har jag varit patient? Ja. Måste jag skriva på ett sådant sätt att antingen personal eller patienter känner sig trygga i var jag står?

Där är jag nu ambivalent som från början. Min far var företagare i liten skala och folkpartist. Det var på den tiden Folkpartiet var mer som Kristdemokratena var i början. Eller också var han själv mycket tydlig i sina kristna värderingar, så det politiska partiet passade honom då. Min storebror var lika övertygad socialdemokrat med samma kristna värderingsgrund. Jag hade fullt förtroende för båda och blev politiskt ambivalent från början.

Nu gäller det sjukvården och mitt fulla förtroende för den från början. Jag var personal och ville förbi det. Sen blev jag patient och fick en chockupplevelse. Nu har det gått närmare 60 år sen dess och jag är ambivalent inte bara politiskt utan även när det gäller sjukvård.

En dag var jag tvungen att tänka ifrån andra hållet än mitt som patient, kränkt och skadad på djupet.

”Gå högre upp!”

Så skrev f.d. överläkaren på Restad Sjukhus till mig och berättade om sin situation med 340 patienter, personal att vara ansvarig över och ja, det var en orimlig arbestbörda. Där är jag nu och kan läsa om hennes långa brev om och om igen hur personalsituationen såg ut då. Där är jag nu ambivalent mellan att själv vara före detta personal och själv vara 20 år och bli patient. Alla patienter låg i bälte på nätterna på den avdelning, som jag fick lära känna år 1956. Det var den oroligaste avdelningen och hade enligt statistik upp till 50 patienter. Jag såg inte alla. Jag såg bara en enda vakande sköterska på natten.

Får jag lov, att berätta min historia? Får jag lov, att tro på en dialog mellan den tidens personal på sinnessjukhus och mig som patient med svåra minnen?

”Gå högre upp!”

Det var inte sjukvård bara eller brist på sjukvård. Det var politik också. Så fick jag en ny backlash, när Tidningen Trollhättan/ELA hade en artikel den 22 augusti, att det ju gått 25 år sen sjukhuset lades ner och att vi bör glömma och gå vidare. Till vad? Vem bestämmer, att det räcker med 25 år för att glömma vad som förekommit inom mentalsjukvården av själsliga övergrepp? Jag följer inte ”Fångarna på fortet”. Undrar bara i mitt stilla sinne vad ett sådant underhållningsprogram kostar och om jag måste vara med att betala? Plötsligt blir jag politiskt intresserad av vart alla pengar tar vägen. Plötsligt får jag intresse för alla projekt och vad de kostar. Vem följer upp alla goda projekt?

Så lever jag mellan stolarna igen där jag fallit gång på gång förut. Jag är utbildad inom sjukvården och har varit patient på båda sidor det vill säga psykiatri å ena sidan och ortopedi/kirurgi å andra. Journalerna är inte jämförbara.

Vad vill jag sagt? Jo, jag är känd av Gud! Där finns min trygghet genom allt. Jag måste gå högre upp! Han vet vilken väg jag vandrat. Han känner mina tankar och ser om jag är stadd på en olycksväg. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull…
Kanske det blir bibelhänvisningar till kvällen?

Här kommer lite förhandsinformation. Jag har gått högre upp och lyssnat på sjukvårdspersonalen! Jag har lyssnat på patienter – de allra mest stukade, som inte orkade leva längre. Jag har lyssnat på mig själv. Andra har lyssnat på min historia om och om igen och nu spelat in den på plats f.d. Restad Sjukhus avdelning 10 B = ”stormen”. Detta hände den 12 september 2013.

En kille som aldrig sett mig tidigare har klippt ihop, klippt ner en och en halv timmas speltid till 30 minuter. De minuterna har jag fått se tillsammans med honom, projektledaren på Gyllenkroken och Martin, som skött ljudet så perfekt. (En annan Martin min yngre bror är en av huvudpersonerna i filmen genom vad han betytt för mig den gången särskilt.)

”Gå högre upp!”
Det rådet har jag fått i ett annat sammanhang också när jag ramlade mellan stolarna. Då gällde det teologi och motsättningarna mellan ”Bibeln på mina egna villkor” och att ha respekt för summan av Guds ord.

Det är egentligen ett mycket bra råd: Gå högre upp!

En fånig dröm

Här kommer den sista akten i mitt lidandets historia. Publiken är liten och sparsmakad. Föreställningen kostar inget. Den är gratis. Så varsågod, Zebulon och Gunilla!

Jag drömde, att vi var i den undantagsstuga, som finns på gården, där min mor var född. På golvet satt en liten puckelryggig mamma med tre små barn runt sig. Det var morgon och jag var inte klädd och kom inte åt att gå till tvättrummet. För vid ytterdörren satt Niklas Piensoho på golvet vit i ansiktet och lutade sig mot dörren. Där var så trångt, att inte lilla dörren till tvättrummet gick att komma åt. Jag var generad över att inte vara tvättad och klädd.
Jag tittade ut genom fönstret åt trädgården till. Där var ett nybyggt magasin, som inte var målat ännu. Min syster ägde allt plus husen från år 1885 och tidigare i närheten. Jag tänkte, att jag skulle kunna hjälpa henne att måla men det skulle jag inte låtsa om.

Sen vaknade jag för länge sen. Minst 10 år sen och drömmar kan man låna ut men får inte tolka. Struntprat! Min ”drömkompis” såg rätt tolkning direkt och hutade åt mig.

Igår kom akten. Det heter så. Jag trodde, att det var ett ärende men det är en akt. Sista akten i mitt lidandes historia. Sen skall jag vara med i ”Fånarna på Restad” med mina stolleprov – leken med de lärde i teologi. Det handlar om försoningen. Är den subjektiv eller objektiv?

Tänk, att detta var sant! I min akt långt ner i någon källare i en låda svår att hitta på Landsarkivet står det tydligt hur stämplad jag blev för livet som 20 åring med en sinnessjukdom! Ja, Barbro Westerholm kunde mycket som läkare och fick uppdrag i Medicinalstyrelsen. (Det var repris på ”Min sanning” igår kväll på TV med henne.) Mina brev dit skall vara diariförda från år 1956. Det tänker jag inte tala om nu som ”Min sanning”.

Det hette sinnessjukdom på den tiden. Det har inget med sinnesro att göra eller någon sinnesrobön. Det har inget med en glad eller sorgsen, trött själ att göra. Det är fråga om makt att bestämma över andra. Maktmissbruk.

Jag fortsätter att vara glad. Och ledsen ibland. Det kan väl inte vara sjukt?

P.S. Jo, om man lånat ut en dröm i en grupp, så får andra bara göra den till sin – bara låna. Sen är den min igen och bara jag har facit till mitt liv. Vill jag kan jag berätta vad som utlöste drömmen. Detta är så uppenbart, om man vet att drömmen lånar personer, som står för något och överdriver det. K visste hur gärna jag vill predika men dörren ut i frihet var blockerad av en predikant! ”Får du inte predika, Gunnel,” sa hon. Jag ville bli mamma och få barn och drömmen överdriver min ryggskada till en förkrymt, puckelryggig mamma med tre barn. Jag ville vara välklädd och redo för dagens uppgifter men kom inte åt tvättrummet. Jag ville inte vara instängd. Jag ville inte vara på undantag(sstuga)! D.S.

Öronmärkt

Denna bloggpost är endast för pastorer! Manliga pastorer. Frikyrkopastorer i synnerhet. Är ni med ni, som kan fikonspråket?
Här är ett citat från en av pastorernas bloggar, som jag följer:

”Därtill kanhända Piensoho är av den ullen att han inte eftersträvar den rakhet som du efterfrågar? Många kristna, och i ingen mindre mån pastorer och ledare är sådana. De fungerar såsom de alltid vill ha någon extra utgång möjlig, och vill inte vara tydliga. Tydlighet tycks skrämma dem.”

Ja, det som är ute på nätet är offentligt och får citeras. Jag skall dessutom berätta, att pastorer kan vara raka.
Så fick jag frågan, när jag var 29 år vacker och trevlig, varför jag inte var gift. Jag svarade som det var, att jag ville bli missionär och det fick gå före.
Följdfrågan kom omedelbart:
– Varför blev du inte det då?
– Jag kom inte in på Missionsskolan.
– Varför kom du inte in?
– Det kan jag inte svara på. Fattar inte varför.
– Har du varit sjuk?
– Ja.
– Jasså! Då är det därför.

Så enkelt med en rak kommunikation och äntligen fattade jag halvsanningarna från rektorn och näste rektor på Missionsskolan. Jag har varit på Restad! Synnerligen obekvämt att vara kvinna med denna prästgen i arvet! Inte nog med det. Jag är stolt över mitt farsarv också en alnsticka, som han i sin tur ärvt av sin far 60 cm lång. En biblisk aln är bara 50 centimeter. Bäddat för teologiska samtal bara det.

I torsdags hade jag med min fars tumstock och Heikki, som skulle öppna ”stormavdelningen” för mig, projektledaren och Martin såg, att den var modell äldre. Här kommer poängen! Jag är fri men ändå bunden! Jag är en öronmärkt slav kvar i hans tjänst. Muren är öppnad utifrån numera. Den är tre meter hög i rött tegel. Jag har mätt den två gånger med min fars tumstock!

Här är poängen. Jag var öronmärkt redan före Restad och hade med sången om Jesus in bland de allra sjukaste, som sällan eller aldrig kom därifrån utan fick vandra runt, runt, runt nära väggarna. Personalen ledsnade på alla söndagsskolesånger och frågade efter Evert Taube. (De sångerna sjungs som allsång visst i min församling på sommaren.)

Här är poängen. Egypten står för träldom. Abraham fick en profetisk uppenbarelse om sin avkommas träldomstid, när han var i dvala och ett sen…
Det som står i bibeln står kvar fortfarande oavsett en otydlig predikan i somras. Det är bara att läsa på och predika frihet för de fångna! Välsignelsen gick både till Ismaels avkomma och Isaks men frälsningen kommer bara genom ett omöjligt löfte för människan från Gud. Den unga kvinnan skall föda en son -jungfrun skall föda en son…teologer kan debattera hur mycket som helst om det omöjliga eller det möjliga för Gud.

”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Här är poängen. Jag har syndat och varit bitter och elak mot dem, som höll mig inlåst! Jag är fri från tvångströjan av diagnoser men ändå en öronmärkt slav, som går tillbaka frivilligt och kollar läget. Eftersom muren var tre meter hög hade inte personalen behövt vara så fruktansvärt rädda, när jag snodde nyckelknippan och kilade ut på rastgården. Dörrarna kunde gott varit öppna med tillgång till lite frisk luft! Jag bara skrattade åt eländet en stund den gången år 1956!

Idag finns precis samma rädsla, som personalen hade då att göra fel. Bälte är ingen lösning! Höga murar är ingen lösning! Och trösklar då in i en församlingsgemenskap – hur skall de se ut? Var skall vi sjunga och om vem?

Få se om någon pastor begriper denna bloggpost. Det skall bli intressant.

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077Byt gärna namn men mig lurar de inte…