Försoningsstriden – Sida 16 – Gunnels plats i rymden

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076 På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

Fånarna på Restad Del 5

Det är inte lätt att välja rubrik. Säkert mår en och annan dåligt av mitt senaste val. Min tanke är, att nu är det som det är och vi kan använda oss av situationen. Lekarna i TV4 har pågått så länge under namnet ”Fångarna på fortet”. Det går inte att backa i tiden en enda minut. Det går inte att få något osagt eller ogjort. Jag reagerade på studs över artikeln i tidningen TTELA den 22 augusti på rubriken och lekarna på Restad.
Det går att vända detta till något positivt! Det går att samtala om ords betydelse och olika tolkningar. Jag skall inte fåna mig…Jag vill inte vara med om några stolleprov.

En del klarar inte tvetydiga skämt. Ibland går det bra. Ibland inte. Jag har drivit med mig själv mycket för att dölja mina sår. Tänk på ”latmask” eller ”ynkrygg”. Hur känns det för den som inte orkar arbeta? Jag har en ryggsjukdom.

Därför har jag blivit så intresserad av psykiatri och (H)järnkoll! Därför är jag så intresserad av psykiatri.

Saklig information om längtan efter helande

Restad k073 Kyrkogården på Restad

Klicka på bilden för att få korsen tydligare. De är märkta med fyra siffror ett k eller ett m. ”Vem var 2611?” heter en tidigare bloggpost. Kyrkogården såg inte ut så, när jag var patient år 1956. Då var det rader med träkors, numren och ett k eller m. När dessa började att ruttna förstod några att rädda historien och korsen blev tillverkade gjutjärn och fick annan placering för skötselns skull. Den unika kyrkogården bakom f.d. stormavdelningen på sjukhuset är mycket välskött.

Fånarna på Restad Del 3

Ur boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt:

Vägen valde mig

Distriktssköterskan kom hem till mig och tog bort stygnen över operationsärret. Operationen år 2007 hade gått nästan utan komplikationer och jag har fått en ny höftled. Enda komplikationen som blev var att alla svåra minnen sen tidigare sjukhusvistelse för över 50 år sedan hade flutit upp. Alla sömnlösa nätter på sjukhuset, alla associationer väckte upp mitt livs trauma.

Distriktssköterskan kom hem till mig och hade alla papper klara och visade mig.
– Här måste vara ett lösenord och jag skrev ”krutgumman”, men det blev inte godkänt.
Så sa hon.

Det var inte samma distriktssköterska. Det var inte samma ärende. Nu var det en hjälp, som jag skulle få privat. Jag skulle ut på nätet med min hemsida brefvet. Den gamla stavningen skulle antyda det förflutna i mitt liv. Vi kände inte varandra och ändå hade hon lyckats diagnostisera mig – hon också! Krutgumman. Och jag som är allergisk mot omdömen och diagnoser!

Det blev dags för mig att ta itu med dem och nu är jag på skalan mellan den intelligente professorn som bara har ett smalt eget ämne i sitt huvud, som ingen annan knappast förstår och Pippi Långstrump stark och rolig. Vem kan fatta en sådan kombination i begåvningen? På en annan skala går det från rikti´ till kônstí enligt talesättet:
– den ä´ la inte riktit klok!
En tredje skala är från frisk till sjuk. Eller den första av alla skalor. Vad är friskt och vad är sjukt. Vems norm gäller min mammas eller psykiaterns?

Med vilken hastighet kunde det ske från att ha varit en ambitiös, duktig sjuksköterskeelev till att hamna i bälte på en stormavdelning? Den frågan har jag själv ställt mig många gånger och analyserat vägen steg för steg till den 5 september år 1956. Andra har undrat också.
Nu förväntar jag mig feedback av mina vänner inom sjukvården, psykvården eller socialvården på min berättelse: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt.” Kan jag få upprättelse efter över 50 år? Kan jag få vara den jag är kvinna med en prästgen i mitt DNA? Den genen har jag spårat till Sven Svensson född den 20 april 1791 i Warola. Kan jag ha en sådan gen, som hoppat över mina äldre bröder? Snickeribegåvning tycks ju också vara ärfligt betingat. Den begåvningen fick dom.

”Vägen valde dig” citatet är från Dag Hammarsköld. Vägen valde mig. Vilken väg och kan man i så fall välja att bli religiöst lagd eller inte. Som jag ser det skulle jag till de allra svårast sjuka och utslagna på ett sinnessjukhus för att se deras situation. Det bara blev på det sättet enligt de rutiner, som var på den tiden: en diagnos, bälte i förebyggande syfte, behandling med sängläge för att följa sjukdomen, medicinering och lugnare avdelning eftersom.

När jag lugnat ner mig (den 5 sept. 1956) och insett, att jag var patient och fastspänd vid en järnsäng, så såg jag mig om och frågade om detta var stormen. Sen upptäckte jag en liten, gammal gumma i sängen bredvid, som också hade bälte. Hon låg och fingrade på det utan att fatta vad det var eller var hon var. Hon var totaltförvirrad och låg och räknade ”å femtisex, å femtisju, å femtiåtta…”

– Lilla gumman har du också fått bälte?

Hon fattade inte frågan ens. Senare blev hon avdelningens maskot så liten och så gullig, som hon var och så virrig. Hon och jag slapp att vara i dagrummet och gå där runt, runt nära väggarna i en ring. Golvet i dagrummet var så nerslitet där precis som asfalten blir efter alla dubbdäck på vägbanorna.
Som sagt lilla tanten och jag var undantag, som fick vistas i eller mellan sängarna även dagtid. Hon var så virrig, att hon inte ens fattade, att hon och jag var patienter.
Det var alldeles ofarligt att låta henne hålla nyckelknippan en gång. Hon fick skramla med den i leken ”Jakob var är du?”. Dubbelsalen var ju stor med alla sängar och avgränsningar. Det var rätt nyckel hon fick hålla och skramlade med. Det var en personal som sa. ”Jakob var är du,” eller kanske jag också. Då kom tanken och handlingen i ett moment efter en stunds lek. Jag ryckte till mig nyckeln och med den hela nyckelknippan och rusade korridoren fram förbi de enskilda celldörrarna. Så snabb och smidig har jag aldrig varit någon gång sen dess, hann låsta upp första dörren, trapporna ner och sen andra dörren och ut på gården. Ofattbart.
Gissa om en personal kom efter nästan lika snabbt och hotade med bälte! Jag bara stod bakom det tunga stora bordet och skrattade. Det var ju vägen ut på gården, som jag valt med sina höga murar runt! Inte försökte jag fly heller! Leken ”Jakob var du,” var över och den har jag aldrig lekt mer.

En gång när jag satte mig på lilla tantens sängkant slog hon ut med armarna och sa:
– Jag tycker så mycké om allihop här men jag tycker allra mest om dig!
Sen kramade hon mig.

Dagen kom då jag fick promenera ute själv i friska luften utan vakt och från en annan avdelning. Jag mötte en personal på deras gata vid avdelning 10 B. Hon sa, att det blivit tomt efter mig och att lilla tanten bara somnade för gott någon natt senare. Jag minns inte ens hennes namn. Det var som om hon enbart funnits till där för att jag skulle överleva. Sen slapp hon.

Det finns en skarv mellan min berättelse i boken och mitt predikande, som kommer efteråt. Det har blivit ett stort glapp där. Min fråga är ”vem är jag” och vem är hon människan genom alla tider. Hur lär jag mig att försonas med det förflutna och gå vidare å ena sidan och mitt fotografiska minne å andra, som bara plockar upp bilderna? Hur gör jag när bromsarna blir påslagna och jag inte kan gå vidare? Är jag inte tvungen då att städa upp efter mig, sortera och försöka slänga?

Det väsentliga i mitt liv var inte en omskolning till arbetsterapeut att få bli personal en gång till och ha patienter. Det väsentliga har varit att få dela med mig av allt jag fått av trygghet i min tro på Gud som kärleken. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Slut citat

Tro inte, att det går att sopa under mattan och glömma 100 års sinnesjukhusvård eller med senare namn mentalsjukvård! Det är ett regeringsuppdrag att utbilda personer med egen erfarenhet under namnet (H)järnkoll numera. Dessa skall ge information till allmänheten. Det finns utbildade attitydambassadörer över hela landet. Jag tror inte på ödet, att jag råkade ringa till en go´vän i Trollhättan och fick veta vad som stått att läsa i TTELA och debatten i lokalradion om just orden: ”Fånarna på Restad”. Det var ingen som helst slump, att jag redan planerat min resa den 5 september för att få minnas och fotografera. Äntligen har jag fått gå igenom stormavdelningen inifrån! Äntligen fick jag ta in på hotell efteråt och känna mig lite märkvärdig!
(Bildbevis kommer om fyra dagar. Inget digitalt här inte!)

Av barn och dårar får man veta sanningen, enligt bibeln.
Ett bibelcitat till:
Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.

I så fall hade det varit synd om mig!

Restad 5 sept2013076 En målare på den gamla rastgården vid 10 B var snäll och fotograferade mitt besök den 5 sept. 2013

2024 06 19

Någon läsare har klickat på denna blogg igår. Som berättare kan jag läsa ”statistik” nu på morgonen – söka feedback. Tack du okände/okända! Det är omodernt att blogga visst! Skall jag sluta prenumerera eller erkänna, att jag själv behöver få berätta? Jag har fått frågan om vad jag tänker göra sen i så fall. Klarar jag ett tomrum efter någon som vill läsa?

Det kom en dag då jag resolut ”vände på kuttingen” mot sjukvårdspersonal – det är ju min yrkeskategori också! Skall vi hålla varandra om ryggen och svika patienterna, som vi ville hjälpa?

Den dagen har ett datum den 5 september 2013. Jag blev en visselblåsare med foto på mig själv, där den tre meter höga muren har fått en glipa för insyn. Fotot på ”huvudet” av bloggen är taget med ryggen åt Hinsebergs kvinnofängelse, Frövi. Där har jag varit besökare flera gånger i grupp eller ensam. Narkomaner talar om ”taskiga vibbar”, men det har jag inte upplevt, då jag rest tillbaka till gamla sjukhusområdet i Vänersborg och före detta Restad Sjukhus. Jag tror på Gud och vet, att han visat mig förtroende genom den insyn jag fått. Det var livsnödvändigt och såren är läkta. (Ärren är fula.) En törntagg i köttet, att jag varit i bottenläge.

”I hans (Jesu) sår har vi fått läkedom.” (Bibeln)

Öppet brev till Niklas P

Hej Niklas!

Det är jag, Gunnel, som skrev brev till dig en gång. Du svarade aldrig på det. Det gjorde inte de andra pastorerna heller, som fick ett riktigt brev med frimärke. Ja, så länge sen är det år 2002 ungefär.
Min fråga var: Vad är teologi?

Visst var det en sund och rak fråga? Tidigare hade jag sprungit runt bland frikyrkopastorer och undrat vad liberalteologi är för något. Sen begränsade jag min fråga för er skull.

Jag hade fått den ena varningen efter den andra från webbmaster i bibelsajten.nu, att jag var för gammal och sajten var för unga. Ändå var det just i detta utbud, som min fråga uppstod. Det stämde inte med min gamla bibelläsning.

Nu är du riktigt i blåsväder märker jag och skall slippa fler frågor från mig. Jo, jag har utvecklats och lärt mig E-post utan frimärke. Du svarade inte på det heller. Men det kvittar, för det var en orimlig fråga och till slut hittade jag din predikan om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var ju egentligen biskoparnas uppgift, att svara sina präster på den frågan. Inte jag med min gamla bibelläsning till Ulla Karlsson. (se http://www.brefvet.com)

Dessutom har jag hittat en predikan om Jesu möte med kvinnan vid Jakobs brunn. Den är också bra. En period gick jag in på Filadelfiakyrkans möjligheter att lyssna på tidigare förkunnelse. En torsdag hade du ett ämne, som passade mig perfekt om försoningen. Det är lite känsligt nu att skriva, att det var en mycket bra utläggning. Du skall ju stå till svars för din undervisning och varje ord skall stötas och blötas i nätdebatter. Vad sa du egentligen, Niklas, om försoningen? Får jag inte tycka om din undervisning längre? Jag är ju också med i en Pingstförsamling och tillhör därmed rörelsen. Hur fungerar denna försoning i praktiken?

Visst är det bra, att jag också har utvecklas lite sen vi träffades i Fiskebäcks Missionskyrka? Kyrka och församling har samma ord i grekiskan och Bibel 2000 har bytt ut ”församling” mot ”kyrka”. Fast när det gäller pingstdagen, då är det en sådan rörelse, att det måste till ett annat grekiskt ord. Det du!

Hoppas att du fortsätter att vara med i rörelsen! Jo, det är en predikan till jag vill nämna. Jag ältar, säger en del. Visst, men så kan det komma en predikan som ger mig en rejäl skjuts framåt. Den hittar jag heller inte i mitt överskåp fullt av kassetter och modernare inspelningar. Du predikade mitt i sommaren om de vise männens väg till Jesus enligt stjärnans budskap till dem. Du predikade över deras olika gåvor och värdet av guldet. Josef måste ju fly med Maria och Jesusbarnet och behövde det för sitt uppehälle. Du sa, att han hade satsat allt han hade på denne Jesus.

Du sa, Niklas, att det har du också gjort. Fortsätt med det!

Hälsningar från Gunnel

Modlöshet

Den här bloggen skall handla om mina känslor igår kväll. I bibeln står det om olika känslor och alla sorters känslor. Där finns inte vårt svenska lagom. Det är tillåtet att känna vrede. Det är tillåtet att gråta och riva sönder sina kläder i förtvivlan.

Dagen började med koncentration av vad jag ville ha ut av ett samtal med en projektledare på Stiftelsen Gyllenkroken. Jag tror i min enfald, att min historia är lika viktig som de yngres. I min ekonomiska situation är 130.000 kronor väldigt stora pengar men ingenting i jämförelse med alla som medverkat med sin berättelse om psykisk ohälsa. Min fråga är fortfarande:

Vem är Sveriges kommuner och landsting?
Dessutom har jag en fråga till:
Vad är psykiatripersonal rädda för som inte vill en dialog om bältesspänningar och tvångssprutor som rutin?

I min enfald trodde jag, att jag trots min höga ålder har något att bidraga med för att förbättra psykiatrisk sjukvård.

Vårt samtal på Gyllenkroken var bra och givande för mig. Trots att jag var uppgiven på kvällen. Trots att jag inte förstår detta med att bära en silvernyckel, så sätter jag in länken och surfa gärna runt bland de enskildas berättelser:

Silvernyckeln?

Gyllenkroken, Göteborg

Nu har jag över 500 bloggar att surfa runt bland och har inte velat vara otydlig. Som kristen har jag mina ömmaste punkter i relationen Svenska Missionsförbundet kontra Pingströrelsen. Men jag skall inte sätta in något foto på P Waldenström ur min privata fotosamling. 🙂

Min subjektiva försoningslära är helt baserad på min egna djupa sår och oförmåga att glömma vad som hände mig år 1956. Kalla det gärna att jag ältar! Poängen med mitt ältande är, att jag har fått en fri vilja. I varje situation där det gällt ett val och landet legat öppet för mig, så har jag måst ansvara för det val jag gjort.

Till slut var det inte jag, som valde honom utan han valde mig! Det som för världen var dåraktigt och svagt det utvalde Gud för att världens visa skulle komma på skam.

Hur debatterar vi kristna ledare

Så blev det en ny morgon med nytt hopp. Och i det hoppet renar jag mig, precis som han är ren.

Enligt skrifterna.

”Om Guds nåd och trofasthet…”

År 1982 kom min morfars bondepratika fram och så småningom fick jag som sagt en stövelkartong med gamla brev och handlingar av min gamla moster. Frikyrkoarvet är väl genomarbetet och genomtänkt. Ingen har varit tvungen att ansluta sig till de äldres val av samfund eller sätt att tro och leva. Tjugo år senare kunde jag bygga min hemsida efter dessa gamla foton, brev och anteckningar.

Den 3 augusti fick jag kontakt med Varola Hembygdsförening. Allt blev aktuellt i och med en släktträff. Någonstans på vinden finns en packe med gamla Svenska Morgonbladets söndagsdel från slutet av 1800-talet med bibelstudier av P. Waldenström och andra. De gamle var mycket noga med bibelstudier. Som jag ser det är det vars och ens personliga ansvar att förvalta det andliga arvet oavsett samfundstillhörighet.

Förra bloggen har bara en bild från en vandring i Galileen. Och en bibelhänvisning, som har talat till mig. Jag har inte ansvar för Missionskyrkan och inte för Pingströrelsen men ansvar över om jag följer Jesus och lyssnar till honom.

Om Guds nåd och trofasthet

Dolda skatter

Stefan Swärds analys av förändringar inom frikyrkligheten med fokus på Niklas Piensohos predikan under Nyhemsveckan

Elden

Den som bjuder andra på en av sina drömmar skall bara bjuda och inte tolka. Om jag fattat rätt och enligt en seriös modell av Ullman och Zimmerman i boken ”Använd dina drömmar”.
Sen är det upp till var och en som lyssnat, att göra drömmen till sin och berätta om vad metaforerna står för.
”Alla tolkar”, upprepade en kyrkoherde på den tiden i bibelsajten, när debatterna var som hetast. Tänk, att det tog många år, innan jag fattade! När det gäller bibeltexter är det väl bara att läsa rätt innantill! Eller?

Ja, hur är de nu med detta? Vem kan tolka de drömmar, som Josef hade och berättade för sin far och sina bröder rätt?
Kan stadsbor tolka ett skördearbete med hårt arbete med lie och folk, som binder för hand alla dessa kärvar? Kan jag, som inget vet om astronomi tolka drömmen om solen, månen och stjärnorna rätt? Allt var ju i olag och alla bugade sig för en enda stjärna?

Kan någon annan tolka min dröm om att vandra motsols mitt i natten, som inget vet om vad jag varit med om och varför det blivit natt och går baklänges? Det är ju bara den som haft drömmen, som har facit till sitt liv! Ändå bjöd jag, för där har jag varit mitt i natten och mitt i verkligheten med alla minnen om åsknedslag både i ett hus mitt i hembyn och just där inne i den stora skogen bakom mannen med en liten eldslåga i min dröm.

Så prövade jag, att se efter någon ny blogg i Fjärde väggen och hos storasysterivassen. De två och andra har arbetat intensivt med ”Tidskiften Evangelium” och bloggandet har fått vila. Men så fanns det bloggar igen om Kyrkan och elden dessutom! Det var förra söndagens föreslagna bibeltexter om hur det skall gå för oss på domens dag. Inom Pingströrelsen följer man inte kyrkoårets föreslagna texter. Så jag får läsa på nu. Ja, hur skall det gå för oss pingstvänner då på domens dag? Räcker det att vara vuxendöpt, andedöpt och kunna tala i tungor och sen få slippa domen?

”Andlig klarsyn” var rubriken för den 21:e juli. Matt 7:22-29, Ordsp 7:1-3 och 1 Kor 3:10-15

Jag för min del har sysslat mycket med utvärdering av mitt liv – ältat tycker en del. Vart tog kallelsen vägen, som jag fick när jag var 16 – 17 år? Det har jag undrat mycket över. I vart fall har Gud lovat, att jag skall få vara med igen, när elden renat mig från slagg.

Elden kan vara förödande men också renande. Om mitt eget verk brinner upp på domens dag, så är frälsningen kvar genom Jesus Kristus och härligheten från Gud.

Det är nog och övernog!

Dokumentation

Eric Strand var en av min mors lekkamrater och granne. Om det nu fanns plats för så många lekar i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet. Krigsåret 1914 köpte Eric en kamera tillsammans med Lars Larsson från Logården i Warola för 14 kronor och 50 öre. Det är tack vare Erics intresse att fotografera, framkalla och kopiera, som det finns foton för eftervärlden och mig. Och mitt intresse för svart/vitt…

Så gick det till år 1982, att min morfars bondepraktika kom till rätta. Jag hade inte ens vetat att den fanns. Min mor hann att läsa den och berättade vad hon mindes av händelserna ur den. Jag hann att fråga vem som tagit dessa fina svartvita fotona, som fanns i en hurts i bokhyllan. Så gick det till med mitt intresse för dokumentation. Eric Stand levde och jag kunde kontakta honom för fler berättelser och fick hans löfte att reprofotografera hans bilder och använda dem. Han blev drygt 90 år och berättade så gärna.

Sen var intresset för släkten och släkterna igång jämsides med frikyrkohistorien. Vad är några hundra år bakåt i tiden jämfört med att få lära känna Jakob och hans söner? Nu är jag där igen och kommer att fortsätta. En repetition av berättelsen finner du i bloggen:

Brunnen är tom

Jag för min del använder min gamla systemkamera med utbytbara objektiv och min fantasi, när jag läser bibeltexterna om Jakob och hans söner. I min själs mörkrum har jag stått med alla negativ och prövat mig fram med olika tider på fotopappret i olika tider.
”Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam…”

Josef ger sig tillkänna för sina bröder till slut i berättelsen om hungersnöden. Jakobs söner hade varit tvungna att vandra den långa vägen till Egypten gång på gång för sin egen överlevnads skull. De hade hunnit att tänka och komma ihåg mycket. De hade sett Josefs själs ångest, när de ville döda honom eller lämna honom i en tom brunn att dö långsamt…
1 Mosebok kap 45
Där ser jag, att de inte ens hinner att be Josef om förlåtelse innan han har gett den.
Josef är en förbild till Jesus.

Sådan är Jesus. Han ger oss tid att fatta brödundret och försoningen.

Fotorum047 (800x566) Arbete i mörkrummet Olle Strand till höger och ? till vänster (justerat)

Självironi och ironi

Utan självironi hade jag inte överlevt psykiskt de djupa skador, som jag fick genom psykiatrisk vård år 1956. Genom självironi skyddade jag min själ från att förblöda vid många tillfällen. Det var aldrig fråga om en återträff, som det talas om nu där patienten får träffa personal inom psykiatrin och berätta om sina upplevelser av bältesbehandling och tvångssprutor. Av hela mitt hjärta skulle jag vilja vara med och berätta! Men det låter sig inte göras. Min skada är för gammal! Och jag fortsätter att vara kvinna och gå in på mansdominerat område! Hör du det Dag Sandahl och prosten hemifrån!

På grund av denna ironi blir det nya ledsamheter. Jag har en blogg men ingen predikostol. Får inte ens stå på golvet i kyrkan och berätta om Jesus. Jag har tydligen gjort bort mig, som visat på att kyrka och församling har samma ord i grekiskan. Detta har jag skrivit utan att kunna grundspråken! Jag har bara sett förändringen från församling till kyrka i Bibel 2000. Två kyrkor av sten kan inte bli en kyrka har jag skrivit. Är det fel uttryckt?

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal varit med på Nyhemskonferensen. Som ung fick jag predika i Missionshuset i Bjurbäck, Nyhem. Då tillhörde församlingen där Svenska Missionsförbundet. Så kom detta med andedopet på 20-talet och det blev en Pingstförsamling också. Då var inte jag född men vet att ”Pingst” köpt tillbaka f.d. missionshuset. Detta var en parentes, att jag uppskattar pingstpastorn, som teolog som varit på Nyhem.

Nu närmar vi oss poängen att en kvinna förkunnat Guds ord på ett bra sätt bibelenligt tydligen:

Mikael Karlendahl skriver i sin nya blogg:

”Jag tyckte det var intressant att lyssna till Sara Lindholm som är pastor i församlingen United i Malmö. Hon har medvetet tänkt igenom sin teologi. Definitivt inte någon semipelagianism! Jag skulle nog säga att det inte ens var synergism, utan monergism.”

Mikael Karlendal svarar på frågan vad detta innebär:
”Orden har sin historiska förklaring och har uppstått i situationer då de egentligen var reaktioner mot något annat. Jag ska be att få återkomma med lite bättre förklaringar längre fram. Men jag tror att det går att lyssna på Sara Lindholms predikan i efterhand via nätet. Hon betonar att vår frälsning helt och hållet är ett Guds verk från början till slut, och att även vår s k medverkan egentligen i sig är ett resultat av Guds förekommande verk eller nåd. Sara betonade detta på ett så starkt sätt att jag kallade det monergism. Hade hon lämnat mer utrymme för människans egen samverkan med Gud hade det kallats synergism. Hon är inte semepelagian, för hon tror inte att en människa fallen i synd i egen kraft kan vända sig till Gud. Hon tror att vår omvändelse till Gud eller att vi börjar söka honom aktivt, egentligen är ett Guds verk i oss.”

Tänk, om kvinnoprästmotståndarna inom Svenska Kyrkan ändå ville använda sin tid till bibelundervisning! Då kanske jag skulle kunna få ha andakt igen i min hembygds kyrka! Än är jag inte 80 år fyllda. Jag har fattat, att det inte håller med sökarvänliga gudstjänster.

Teologi när den är som bäst

Ett viktigt budskap: Gud lagar det trasiga

Backspegeln

Någon har sagt, att tro sig kunna vara utan historia är som att köra bil utan backspeglar. Jag snappade upp ordet backspegel i Stefan Swärds senast blogg och associerar till ”Backspegeln” på Skara museum. Där fick jag viktig hjälp en gång genom att få läsa om Skara allmänna läroverk på 1860-talet. Det var så jag senare fick köpa boken inbunden av J Hagberg en gång präst i ”mitt” pastorat.
”Minnen från Skara skola på 1860-talet” av Peter Bagge

Ja, det var tydligen en mycket rolig skoltid för vissa elever och pennalism för andra. I min frikyrkohistoria kommer inte jag längre än till denne blivande student, som drunknade år 1868. Hans dröm var att få bli präst. Precis som farmors bror Sven Walberg. Han gick in till lillebrors skolklass innan och lillebror var 10 år och blev min morfar så småningom. Sorgen präglade hela familjen generation efter generation, tycker nog jag. Ingen mer fick studera på länge för att bli präst och bryta mönstret. Och varför just jag som kvinna skulle få denna ”prästgen” i arvet är obegripligt! (Jag menar obekvämt så klart.)

Där är vi nu. Svenska Kyrkan blev fri från staten och jag behövde inte venia för att få hålla andakt i min hembygd kyrka. En vecka före midsommar kallas det ”Vägkyrka” och jag frågade mig vad jag hade gemensamt i teologi med Svenska Kyrkan. Det var då jag fick syn på lammet med segerfanan högst upp nära taket på altaret. Sen tittade jag efter när psalmen ”Guds rena lamm oskyldig på korset för oss slaktad…” blev skriven och av vem. Sen hänvisade jag till min mor i andakten som alla kände. Hon var bondtös en gång före tiden i Norra Björke och visste hur en höna samlar in sina kycklingar, när det blir fara för dem. Det var ett kvinnligt bildspråk från Jesu tal en gång. Jag har aldrig sett något sådant tyvärr.

Därför har jag tyckt sen dess att präster bör flagga för det felfria, oskyldiga Lammet som slaktades för världens synder och mina. Och inget annat.

Bibelhänvisningar:
Till Lammet och Jesus överallt i bibeln
Till hönan och kycklingarna Matt 23:37,
Ps 57:2, 61:5, 63:8, 91:4
Till min personliga, egna historia 1 Kor 1:27

Frikyrkohistoria i Stockholm

Lång väg till försoning

Det står inte skrivet i bibeln hur länge en människa ältade sina tankar. Det står bara om att tankarna fanns kvar och dök upp igen. Tankar om brott. Det står inget om analyser. Det står bara en historisk beskrivning på orsak och sen verkan. Eller kan det vara så att vägen till försoning finns där i texterna?

Jakob fick fly hemifrån under dödshot. Han hade lurat till sig förstfödslorätten. Den tillhörde Esau. Jakob fick en dröm en natt. (Hans son Josef kallades ”drömaren” senare i tiden.) Tänk, om den långa vägen till försoning är utstakad här? Vi får inte veta hur många år vandringen varade i flykten från Esau till Jakobs kamp vid Jabboks vad. Då var Jakob liten och rädd på väg att möta sitt förflutna. Hur skulle han klara mötet med Esau på andra sidan Jordan? Kvar är drömmen om en stege, som räckte ända från himlen ner till jorden. Kvar är änglarna, som gick upp och ner på den. Kvar är att Herren inte gick till rätta med Jakob utan presenterade sig som ”din fader Abrahams Gud och Isaks Gud…” Sen fick Jakob veta vad han skulle få i framtiden. 1 Mos kap 28
Kvar är att Jesus hänvisade till denna dröm, när den blivit en verklighet! Han själv var och är förbindelsen från himlen ända ner till jorden. Han själv var och är förbindelsen från jorden och ända upp till himlen.

Innan profetian om Jesus går i uppfyllelse får vi hitta vägen till försoning i Gamla Testamentets texter. Det gäller att möta sitt eget förflutna. Men inte utan en kamp med den Okände vid Jabboks vad. Inte utan hans välsignelse! ”Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig!” Efter det kan vandringen fortsätta – vandringen mot det förflutna och mötet med Esau.

Vart vill jag komma? Jo, vägen är lång. Vägen är mycket lång senare i tiden för Jakobs söner. De trodde, att det var hungern bara, som drev dem till Egypten för att köpa säd. Som om det gick att förtränga, att deras bror Josef varit tvungen att gå den vägen före dem! Och som en slav såld till Egypten. Några få kapitel i bibeln innehåller så mycket! Fick Jakob förebråelser av Herren Gud i Betel, när döden hotade honom? Fick Josefs bröder förebråelser, när han till slut presenterade sig för dem? Hade inte bröderna gått länge nog och tänkt igenom orsak och verkan på vägen till och från Egypten om och om igen?

Jakob ledde hela sin familj till försoning med det förflutna. Det står inget om att han ältade det som varit men han förträngde det inte heller. Skall det vara så farligt att leda sin församling till försoning med ”Esau” – det som varit en gång i ett gemensamt hem?

Lovsång att sjunga efteråt:
”Han för sin hjord i bet
likt en herde
och sakta för han moderfåren fram.”
Jesaja 40:11

Om och om igen
om och om igen…
tills Lammet blir herden

Bibelhänvisningar:
Jakobs stege 1 Mos 28:12 som Jesus hänvisar till Johannes ev. 1:43-51
1 Mos kap 32 o 33 Kampen med Gud och kampen att möta det förflutna
1 Joh 1:1 Det vi har sett och hört…
Uppenbarelseboken 7:17

Klartext

Ja, så är det. Jag kan prata om flera saker på en gång och tänker långa stycken emellan. Då blir det svårbegripligt för den som eventuellt orkar och vill lyssna.
Trettioåriga kriget är visst en musikgrupp också förutom min trettioåriga interna strid mot teologin i Livets Ord, Uppsala. Tyvärr strider jag externt också. Mina närmaste vänner vet om min besvikelse och periodvis bitterhet.

Så är det då viljan att förstå. En ledare i Attention sa till mig, att jag behöver inte förstå allt. Det var ju skönt. Men några bokstavskombinationer och vad engelskan betyder hade inte varit fel. Motsvarigheten att förstå ADHD kan ju för andra vara att förstå vad SMF och BV och liknande står för. IRL måste jag lära mig bums för en präst undrade om jag var likadan i verkligheten som på nätet. Det var i början av 2000-talet med nyhetens behag av B2000.

Det var ingen klartext! Klartexten är att mitt intresse utöver andra är bibelns budskap. Då räcker det inte med svenska. Då räcker det inte med en utbildad exeget som förklarar. För exegeterna blir osams på nätet, om jag inte träffar dem IRL och ser vänligheten dem emellan. Det har jag inte gjort tyvärr och fortsätter att undra över Försoningens mellanrum och Försoningens hemlighet. Jag ramlar ofta mellan stolarna men båda författarna ovan tillhör och tillhörde – ja, just det SMF. Nu är det över. Förut var många på G. Nu skall alla vara på E. Varför inte som det stod på barndomens offerbössa då: ”I haven fått för intet så GE då för intet”. Kvar är att jag hamnade hos en exeget på Livets Ord och insåg, att där är inte försoningen en hemlighet. Försoningen är heller inte uppenbar. Försoningen är ett mellanrum. Eller är den frånvarande? Och hur är det med mellanrummet? Hur långt är det mellan altaret och den manliga prästen?

Ett av mina andra intressen har varit att rädda Eric Stands fina foton till eftervärlden. Med tålamod och hans tillåtelse. Här är receptet:
Ilford FP4, blåfilter, överexponering och 1 minuts underframkallning.

Stina o Sven022 Moster Stina och fotografens lillebror