Försoningsstriden – Sida 11 – Gunnels plats i rymden

Ädelstenarna

Igår fanns berättelsen om ädelstenarna i en av bibelstudieplanerna för oss som är med i ”ANTA UTMANINGEN” 2 Mosebok kap. 39:8-14 Det gäller bibelläsning.

Jag går här och funderar över detta med förkunskaper. Bloggen är ju min personliga och jag skriver om Josef, som om alla vet vem Josef är! Ibland tänker jag på det lilla barnet, som var alldeles för frågvis på kyrkans barntimmar. Hon platsade inte där utan störde med alla sina frågor och fick inte vara med längre. Hon är vuxen nu. Carina har ADHD och berättar öppet om hur detta fungerar i vardaglivet. Carina har sagt, att hon läser min blogg. Jo, så är det. Jag vandrar i bibeltexter tillsammans med Josef och har flera bloggposter om honom.

Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om bibelns personer? Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om mig och mitt liv, om jag inte berättar? Eller om Carina eller alla andra? Vad var mitt behov i livet eller andras? Vi har gått igenom så olika händelser och prövningar i livet. Det kan bli en poäng! Det kan bli poängen!

Ädelstenar ser olika ut och har olika hårdhetsgrad. De har varit utsatta för olika tryck och olika miljöer. Några kan mycket om stenar och var de finns att finna. En gång ringde jag till en pensionerad geolog och frågade på de tolv ädelstenarna, som skulle finnas i översteprästens bröstsköld. Tolv stenar med tolv namn inristade och den ena stenen inte lik den andra. Två syskon är inte alldeles lika. Två halvsyskon är mer olika. Jakobs tolv söner var mycket olika. Av dem blev tolv stammar. Tolv är ett förbundstal. Herren Gud själv hade slutit det förbundet med dem. En annan gång långt tidigare läste jag ett bibelstudium av Dagny Bergling om ädelstenarna i översteprästens bröstsköld. Hon hade forskat i bibelskrifterna och om ädelstenar uppkomst och behandling i naturen.

På översteprästens bröstsköld närmast hans hjärta skulle dessa ädelstenar ha namnen på de tolv stammarna och vara en påminnelse inför Herren vad han lovat i sitt förbund med Israels folk.

Där kommer kopplingen till förbundet genom Guds egen son Jesus till judarna främst men också till alla i hela världen, som vill ha hans erbjudande om förbön:

”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en  överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet kap 4:14 Svenska Folkbibelns översättning)

Så är det. Gamla Testamentets berättelse om Josef och hans bröder pekar fram mot Jesus till slut och hans bröder. Josef var frestad på olika områden och är en förebild till Jesus. Jesus var frestad i allt och drog sig inte undan – inte ens en död på korset. Döden vann han seger över och kan hjälpa oss nu när vi blir frestade och vill ge upp kanske.

Han ber för oss i sin himmel. Korset är tomt. Graven är tom. Han är inte där. Han lever!

Försoningens rikedom

Brunnen är tom! Graven är tom! Ett spännande liv börjar tillsammans med honom, som var i brunnen en gång. Ett spännande liv fortsätter i kunskap om att Josef är en förebild till Jesu liv och gärning! (Se tidigare bloggposter)

Anta utmaningen! Följ bibelns personer och dramat genom Moseböckerna! Lyssna på utläggningar om texterna! Återerövra skatten i bibeln!

Så har jag vandrat med texterna och karta av Palestina (skolatlas år 1947). Det finns andra kartor i Illustrerat Bibellexikon, som har med olika tidsepoker och det finns kartor i läroböcker. Jag flyr inte in i dåtid. Jag lever i nutid. Berättelserna hjälper mig att komma till insikt.

Det finns det av personliga övergrepp i mitt psyke, som inte går att glömma. Det som går är att leva i en process innesluten i förlåtelsen. Det som går är att acceptera vad jag gått igenom och komma till insikt om min självrättfärdighet. Jo, så var undervisningen på den så kallade försoningsdagen i december 2013 i Betlehemskyrkan i Göteborg. Olika kyrkor och olika samfund har haft olika tolkningsmodeller av försoningen. Men att tro, att jag för egen del skall klara av att glömma är egenrättfärdighet.

Tack för den undervisningen Ingrid Svensson! Polletten har ramlat ner. Jag får komma ihåg men är helt försonad åt olika håll och fortsätter att leva mitt liv i Kristi försoning. Han är försoningen för mina synder och hela världens!

”Förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Ja, så lyder en del av den bön, som Jesus lärde oss att be. Begreppet förlåta är inte synonymt med att glömma! Josef glömde inte av vad han varit utsatt för men kunde försoningens innebörd! Paulus glömde inte vad romarna gjort mot honom men förkunnade frimodigt om innebörden att vara i Kristus. Jesu bad på korset: ”Fader, förlåt dem ty de vet icke vad de gör.”

Josefs bröder fattade inte på väldigt länge vad de gjort mot Josef…

Här är dagen förkunnelse i Smyrnaförsamlingen i Göteborg i serien om Josef och hans bröder. Urban Ringbäck predikar.

Omvänd historia

Igår kom det en gratulation från WordPress till mig, att jag redan bloggat i fem år. Så fick jag en uppmuntran att fortsätta. (Det kanske ringer en liten klocka hos dem, att jag håller på att sluta med bloggandet? Fortsätt stod det…)

Den uppmuntran skickades vidare till min mentor, som puffade igång mig och skrev den första och hade valt det namnet till och med. Det var på Spray och är snart sex år sen. I rymden borde det kunna finnas en predikostol ledig för mig, som har ”predikosjukan”! ”Gunnels plats i rymden.”

Se bloggen om Roparna bland andra och denna…

https://gunnelsplats.wordpress.com/2011/12/31/gunhild-gunnel-den-stridiga/

Oasrörelsen och Svenska Bibelsällskapet har arbetat fram en möjlighet att läsa bibeln tillsammans via en sluten grupp på Facebook. Den är sluten på så sätt, att den som vill vara med anmäler sitt intresse och väljer bibelstudieplan. Jag har berättat öppet, att jag inte kan konsten att koncentrera mig. Det skulle bli ett nytt nederlag att tro, att jag kan läsa igenom bibel på ett år eller på två år med halvfart. Ja, det är min formulering och jag vill egentligen inget lova utan vimsar vidare med tusen tankar i huvudet samtidigt. Men där finns bibelorden inmatade frivilligt sen det stora traumat vid 20 års ålder. Summan av det traumat blev i princip: ”Du får inte vara med oss! Du är för klen!”

Där grep Herren Gud in själv och muntrade upp gång på gång. Det var han, som skapat mig och sammanvävt mig i min moders liv. Det var han, som kunde detta med njurar, hjärta och själ. Det var han som sa, att han inte ville gå tillrätta med mig ständigt och påpeka alla mina brister. Det var han som lovade, att göra något nytt och föreslog, att jag skulle glömma utbildningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset! Han vet var det ligger! Och vilken ångest jag hade när jag måste resa dit och hämta min elevuniform – visa upp mig och tro, att jag var som vanligt. Jag såg ju ut som vanligt enligt en annan elev! (Sic)

Inte nog med det. Herren lovade gång på gång, att han ville ta hand om utbildningen – lära mig och undervisa mig om den väg jag skulle vandra. Någon sa, att om man läste bibeln kunde man få vägledning. Det ifrågasatte jag. Ordet ”arbetsterapeut” finns ju inte i bibeln och all slags slöjdskicklighet var förunnat män. Så klart.

Jag tror, att män behöver all uppmuntran, som de kan få. De som läser bibeln på ett år har passerat denna slöjdskicklighet hos män i 2 Moseboken idag eller passerar den.

Men jag minns Stenebyskolan, Dals Långed och allt jag kan.

Vart är vi på väg?

Bibeln visar tydligt på, att Jesus var till innan jordens grund var lagd. Han säger själv, att han var före Abraham. I Ordspråksboken kapitel 8:22-31 står det om barnet som lekte. Det är olika översättningar och tolkningar, om det gäller Jesus eller Visheten. Å andra sidan står det i Nya Testamentet, att all vishet är i Kristus. Bibeln visar hela sträckan mellan himlen och dödsriket. Ingen har gått längre sträcka än han gjort. Till slut längtade han efter den härlighet, som han hade hos fadern innan. Han längtade hem. Vi har ingen karta över den vägen. Det är ingen tävling heller, där någon kan dra i handbromsen och tala om var vi är. Alla kan få tillgång till en bibel nu förtiden. Nästan alla är läskunniga och den helige Anden är given som hjälpare och vägledare, när allt var fullbordat av Jesus och femtio dagar hade gått sen han blev korsfäst mellan två rövare.

Vart är vi på väg? Ingen vet mer och bättre än om sig själv och sin egen väg mellan födelsen och döden.

1) Jesus kom från himlen och gick ända ner i dödsriket. Ingen har gått längre väg.…

Vart är vi på väg, när allt som vi trott på blir taget ifrån oss? Finns det en möjlighet att gå sin väg då? Finns det någon, som vill gå med på den vandringen? Ett sätt är att leva med i en bibeltext. Ett sätt är att få sätta in sitt eget namn och situation och få berätta vad det är som hänt.

2) På sträckan mellan Jerusalem och Emmaus (c:a 11 km) får vi berätta allt vi varit med om som vi inte fattar. Sen går han igenom alla skrifterna med början i Moseböckerna. Han är överallt i texterna. Lukas 24:13-31

Vart är vi på väg? Skall vi fortsätta strida om vem som har rätt till landet och vem som är Abrahams barn? Den debatten är inte ny. Ett bra sätt är att läsa från början, vad Gud tänkt med hela sin Skapelse och hur gott det var. Ett bra sätt är att inse till slut, att jag också varit med och förstört hans goda tanke. Ett sätt är att börja om vandringen och lyssna, när jag fått säga mitt.

3) På sträckan Sikem (Sykar nordväst om nuvarande Nablus) och Dotan några km (10-12?) nordväst vandrade Josef på sin väg för att se hur bröderna hade det. Josef är viktigaste förebilden till Jesus på alla områden. Jesus var frestad i allt. Dock utan synd! Därför kan han hjälpa oss. Berättelsen om Josef och hans bröder är oslagbar! De hade samme far allihop. 1 Moseboken 35 -50

http://www.antautmaningen.se

Judith

Dom hade bibliska namn nästan allihop i den stora syskonskaran. Nu gäller det för mig att ro båten i land. Stormen Egon härjar fortfarande fast natten är över. Snart kommer morgontidningen med bilder från förödelsen. Fotomässigt blir det mäktiga bilder, när vattnet bryter mot klipporna eller kajkanter. Det har inte varit storm i ett vattenglas precis. Stormen som varit i mitt vattenglas bildligt talat avslutas med berättelsen om Judith.

En dag för länge, länge sen höll jag på med släktforskning och reprofotografering. Det var bara att konstatera, att hon var vacker som ung denna faster, som jag knappast sett. Hon blev lagd på mina unga axlar, när jag var 20 år. Hon hade haft depression. Hon blev inskriven i min anamnes – min sjukdomshistoria – som ärftlig belastning. Märk väl att jag skriver om 50-talet. Då hette det sinnessjukdom.. Var det inte den ena, så var det den andra av de två största. Fanns det i släkten? Den frågan fick inte jag. Jag fick inte tro, att jag visste hur min egen kropp fungerar! Där kommer maktmissbruket in som tusentals med mig råkat ut för och som jag protesterar mot. Och tror, att jag kan avsluta i och med denna bloggpost…

Långt bort i tiden fanns inte penicillin. Det fanns ingen bot, om någon fick lunginflammation. Så hände det en kort period, att mamman till alla barnen på ett ställe var på vilohem och Judith ersatte henne. Ett litet barn fick lunginflammation och dog, innan mamman kom hem. Detta trauma fick Judith bära ensam under hela livet och blev sjuk av skuldkänslor ibland. Som jag uppfattat hennes depression eller sjukdom. Som jag försökt förstå som ett trauma. Så enkelt får det inte vara att stigmatisera en 20- åring i nästa generation med manodepressiv psykos!

Hon hette Judith och var vacker som ung. Där slutar stormen i mitt vattenglas. Jag träffade inte henne mer än en gång som 20-åring före mitt eget trauma. Judith avslutade sitt liv på egen hand. Det visste inte jag! Min mamma måste svara på läkarens fråga om ”det” finns i släkten. Det var några månader efter faster Judiths död år 1956. Fast ”sådant” pratades inte om. Faster var gammal och hade dött. Det var allt, som jag fått veta.

Därför protesterar jag nästan 60 år senare. Våga lyssna! Våga tala om sorg! Var inte så snabb med omdömen och diagnoser! Vi vet inget om vad medmänniskan bär på som vi möter. Jag ångrar, att jag inte lyssnat bättre! Som 20 åring var det omöjligt att lyssna in faster Judiths sorg. Vi hade ett enda fint möte med varandra våren 1955. Då var jag i Stockholm en kort period mellan provtjänstgöring och sjuksköterskeutbildningen. Jag fick en bok av henne som heter: ”Vandring i anden”.

Gissar att det inte var OK att vara troende men ändå tungsint.

(Faster Judith till vänster och faster Ruth till höger)

Arvet

Sju år har gått sen det första manuset var klart till: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Framsidan hade A4-sidan med en hopkrupen liten tjej i en fängelsecell. Illustrationen var hämtad från Hinsebergs kvinnofängelse. En av tjejerna visade mig dörren in till hennes cell. Den var tjock som en kassaskåpsdörr med kolvar, som skulle gå in i karmen i låst tillstånd. Det var i början av 70-talet, när kurator Anna Myhrman tjänstgjorde och tillät mig se lite mera av fängelset. Berättelsen av mig tecknade en konstnär senare. På baksidan av detta första manus fanns fotot från vinden i min mors föräldrahem. När det mesta gått under auktionsklubban år 1982 hittade jag en del böcker kvar på vinden. Bland andra morfars gamla bibel och mormor Idas slitna sångbok: ”Sånger till Lammets lof”. <BR>

Mitt manus håller fortfarande efter dessa år. Det är jag, som är den lilla hopkrupna tjejen, som sitter i ett fängelse. Det är jag, som blivit fri från bitterhetens och besvikelsens fängelse och sjunger ”Lammets lof ”<BR>

”1. Sjungen syskon under vägen, sjungen under resans lopp. Sjungen alla I som ägen Evighetens ljusa hopp. 2. Lammet det är värdigt sången. Lammet som oss köpt med blod, som så härligt löste fången och som är vår herde god. 3. Prisen den uppståndne Herren, loven samfällt Frälsaren. Konungen med djupa ärren, Segraren vår bäste vän. Kör: Din jag är o, Jesu kär. Din med allt vad i mig är. Din jag är o Jesus kär. Din med allt vad i mig är. 4. Herren lever! Högt må skalla genom världen lovets ljud. Jord och himlar, änglar alla stämmen in och loven Gud!

Bra initiativ – Anta utmaningen

Uppgörelsen – Upprättelsen

Översta lådan i Bettys byrå gnisslade inte idag, då jag drog ut den. Det obehagliga gnisslet kanske kommer på sommaren vid 28 graders torr värme i matvrån. Betty var en äldre syster till min mormor och född år 1853. Mormor Ida var ingift i Toddestorp och hon hade ett litet privat ålderdomshem i andra ändan av huset. Där bodde äldre brodern August också. Betty hade med allt hon ägde hemifrån det vill säga byrån och några hemvävda förkläden. (Jag vet var det ena av dem finns i socknen. Hon som fick det har berättat det.)

Nu är äntligen byrån min. Den har mellanlandat på ett annat ställe i släkten först efter auktionen år 1982. Innan dess var det stora röjet efter flera generationer.

Det var min idé, att det skulle filmas, när jag drar ut översta byrålådan. Det fattades bilder men inte mitt prat till filmen med samma namn som min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Det är färdigältat! Det är bara rubriken som fattades till denna bloggpost och beskrivningen av den senare delen. Kopian av min sjukjournal från år 1956 ligger där i byrån. Jag har bara orkat läsa teskedvis. En kort promenad mellan byrån och kökssoffan sen. Historia bakåt i tiden är viktig. Byrån är väl gjord i något uthus i Forsby. Kökssoffan är gjord på en möbelfabrik.

Uppgörelsen handlar om vad som är friskt och vad som är sjukt. Där på den punkten har inte jag varit överens med två olika överläkare. Jag har påstått år 1956 på hösten, att jag var frisk och ville hem (alltså inte vara inlåst längre.) Enligt sjukjournalen påstår de, att jag saknar sjukdomsinsikt. Eller har en måttlig sådan. Jag skulle bära på den sjukdom de diagnostiserat mig med så snabbt: Mano depressiv psykos. De skulle följa utvecklingen av den sjukdomen.

Där lade jag tillbaka kopian av sjukjournalen i Bettys gamla byrå. Tacksam över mitt arv. Mormor hade visst mycket humor och de skrattade ofta i det hemmet. Hon och barnen. Morfar var nog lite allvarsam. Tror jag. Genom honom har jag ju fått min prästgen, som hoppade över de manliga barnbarnen. (Sic)

Raskt över till försoningen, som två av tre föreläsare hade var kvinnor den 17 december år 2013. Det som har fastnat hos mig är, att det finns så svåra övergrepp att försoning nästan är omöjlig. Alldeles särskilt om förövaren inte fattar vilka skador som uppstått av övergreppen. Det finns de, som inte fattar och aldrig ber om förlåtelse. Då är processen kvar att glömma allt som varit och gå vidare…

”…såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Så enkelt var nu inte det, att kunna skilja på allt som är förlåtet men inte glömt. Hjärnan kan ha ett stort arbetsminne. Många GB.

Återkommer i morgon, tror jag. Det här att bli upprättad genom tro på Kristus kanske blir för svårt att förstå idag. Det är en preposition dessutom, som är felöversatt till svenska i bibeln. 🙂

Julafton år 2014

Det är den julafton då ”Mr Facebook” skannat och satt ihop bilder från året som gått. Det var bara att låta det rulla på med en blandning av gamla foton och nya. Precis så rörigt som jag är. En klarade av att hejda bandet och skriva längre och bra texter själv. Och årets höjdpunkt var ett litet barnbarns födelse för henne. Koncentration.

Hur skulle jag klara det, som varit på två begravningar där hela min barndom och ungdom ja, till och med ålderdom passerar revy? Efter Runes begravning i somras blev det tre bloggar om den kökssoffa, som är min nu. Men köket där den stod sen 20-talet var mor Annas.

Rune var en av grannarna i Norra Björke född år 1926. Det var mitt sätt att säga farväl till hela Norra Björke samtidigt att resa till hans begravning. Min bror Sven var född 1927 och begravningen var i Strängnäs på Sven-dagen den 5 december.

Det är julafton och då skall ”varenda unge vara glad”. Det är så långt från verkligheten, som det kan vara. Jag för min del hade en mamma som måste arbeta ända fram till julaftons kväll. Hon måste göra stora brödbak på förmiddagen för brödet var alltid slut. Nästan. Och där stod jag bredvid hennes baktråg, när hon satte degen och tjatade om att få öppna en julklapp. Bara en. Jag tjatade tills hon inte stod ut längre och visste precis vilken av fastrarnas julklapp, som jag ville öppna. En gav underkläder. Det fanns knappast några pengar, så det var julklappar min mor uppskattade, att vi fick. Den äldsta fastern förstod att ge ett spel.

Tjosan! Det är jag, som är yngst, som kunde tjata mig till en sådan julklapp och få använda den. Äldsta systern har tråkigare minnen att spel var synd enligt vår stränge far, så de fick öppna men inte använda faster Esthers julklapp! Faster i Göteborg var vidsynt. Hon hade lämnat en sträng, frikyrklig miljö år 1902 och var i tjänst hos en sekulariserad judisk familj. Deras inställning till nöjen var annorlunda.

Visst var min far sträng men han var trygg och nykter. Alla har inte haft en så bra uppväxt, som jag har haft. Där kommer nästa foto in från Facebook och Sveriges modigaste föreläsare Anneli Jäderholm till höger i bild. Vi träffades första gången via en helsida i Göteborgs-Posten torsdagen den 22 juli år 2010. Där finns hennes berättelse, som återkommit gång på gång sen dess i olika tidningar eller föredrag. Vi har inga gemensamma minnen. Inte ens från att ha legat i bälte och blivit tvångsvårdade! Våra berättelser skiljer sig åt totalt och vi föreläser inte samtidigt heller.

Hennes berättelse om ångest inför julen är den samma, som jag hörde i mitt arbete på Räddningsmissionen. Då var det inte vanligt ”att gå ut” med hur psykisk sjukdom påverkar vardagen och att en osynlig ångest lamslår. Nu har jag lyssnat lite bättre. Varenda unge är inte glad på julafton! En krypande olust och ångest inför vad som kommer att hända på julafton kunde börja redan i september. Detta oavsett i vilken ålder ”barnet” befann sig. Och sen hade barn själv.

Den allra mest gripande berättelse Anneli Jäderholm har gett oss i skrift är skötaren, som efter ett av henne föredrag om bältesläggningar och tvångsvård kom fram till henne med ett löfte:
”Du skall få min bältesnyckel. Jag har bältat många men nu när jag hört dig förstår jag att det var människor.” (Citat fritt ur mitt minne.)

Det är julafton och Mr Facebook har plockat ihop foton från det år som gått. En enda röra i tid. Precis så rörigt, som bara jag kan berätta. Poängen var att minnen från barndomen, ungdomen rusade mot mig på två begravningar och sammanfattat i kökssoffan hemifrån där så många suttit eller sovit i.

Poängen är att jag till slut fick vara med på ett foto bredvid Sveriges modigaste föredragshållare inom (H)järnkoll. Poängen är att vi inte har samma uppväxtförhållanden eller samma ämnen i våra berättelser. Hon är halvgammal och jag är helgammal och stressad.

Jag är stressad över att det inte passar att tala om försoning genom Jesus inom psykiatrin.

Idag är julafton och han är ingen docka i någon vacker krubba. Han lever och hjälper och upprättar de stukade!

Koordination

Igår skrev jag på Facebook på min egen tidslinje:”Tänker att pröva koordinationen, som ändå finns via Facebook, Google o.s.v.
Min tanke år 2010 var att satsa fullt ut på (H)järnkoll. Det är fortfarande mitt intresse med allas lika värde och då upprättelse för de, som behöver detta. Julens stora budskap är, att natt inte skall förbli där ångest råder. Så det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Ljuset i mitt liv är Jesus Kristus.”

Så blev det natt och jag kan inte sova. Hur skall någon kunna fatta hur jag tänkte i den senaste bloggposten? Skall jag ta bort länken, som jag gav till pensionerade prästen Dag Sandahl angående ämbete? Hur fungerar skanning av alla mina texter? Hur kommer uppställningen till höger till? Mest lästa inlägg?

Mitt i natten snurrar tankarna på kopplingen om Guds välsignelse till alla. Sen avslutade jag med en länk till Dag Sandahl om ämbetet endast för män. Hur tänker jag?

För mig som har facit till mitt eget liv är tankegången tydlig. Jag är kvinna och fick i tonåren en bekräftelse av Gud. Precis som jag önskade och väntade på. Den var så enkel. Jag ville bara få vara med och dela med mig av vad jag fått av trygghet i tron på Gud och hans ord.

Senare fick jag en utmattning och sömnrubbning under min utbildningstid till sjuksköterska. Efter en felaktig diagnostisering och behandling blev det stopp överallt för mig. Kvar var en krossad framtidsdröm. Kvar blev ett virrvarr av andras uppfattningar om mig, som inte stämde med vad Gud sagt genom sitt ord. Där är jag nu och det är natt.

Om prästen Dag Sandahl vill fortsätta hävda sina egna tankegångar om Svenska Kyrkans fel mot vissa, så är det hans sak. Året det blev fel var 1958 och jag själv hade fått ”nej” till en pastorsutbildning. Det har blivit många ”nej” sen dess.

Men Gud har sagt ”ja” till mig.

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara…

Bilden är från Psalmanackan av Charlotta Folkelind, då systersonen Ruben Lind var lite mer än fem år men inte sex och fick hjälpa till med sina bokstäver. (Klicka på bilden, så syns hans fina bokstäver bättre. Det händer bara en kort period i livet…)

En ritning från Gud som håller

Den ritning, som Gud själv gett håller under alla tider. Pröva själv! Ingen kan leva sitt liv åt en annan människa. Ingen kan ha så mycket empati, att det går att ta över en annan människas tankesystem och känsloliv. Ingen kan ta över en annan människas fysiska smärta heller.

Gud gav en ritning till hur var och en skall få komma till sin rätt – bli upprättad. På vilken grund? Ja, en del påstår att det är på klippan Petrus och millioner och åter millioner människor över hela världen kallar sig katoliker. Andra påstår annat och oenigheten fortsätter via internät eller lokalt inom kyrkan. Tills Kyrkan faller isär bildligt talat på grund av politiskt tillsatt kyrkoråd och uppbyggd administration, som slukar alla pengarna. En liten grupp håller på den judiska teologin. En kort period var det Jonas Gardells teologi, som skulle råda.

Nej, vi talar inte om att Jesus skall komma tillbaka! Då kan det bli stora gräl om ersättningsteologin. Har judarna rätt, som väntar på Messias för första gången eller har kristna rätt, som väntar Messias för andra gången? För att inte tala om den bekväma läran, att döden är en illusion bara. Vi utveckas bara till det bättre genom nästa liv och sen nästa liv. Om vi inte lyckats så bra på denna sidan döden… Eller läran om att alla blir utan någon ondska bara vi dött och hamnar i himlen. Gud bli allt i alla hux flux.

Vi skall vara positiva! Om alla människor tänker positivt, så skulle det aldrig bli några krig. Det är bara att sätta igång att tänka positivt! Ta ansvar. Se framåt. Inte älta gamla ledsamheter. Det finns många variationer och en del säger, att var och en blir salig på sin fason.

Bibeln säger, att man blir salig om det håller. Eller har jag fattat fel? Pröva gärna från början. Gud ångrar inte sin kallelse och sina löften vare sig till judar eller greker, män eller kvinnor. Han kan inte ångra, vad han gjort för oss genom Jesus Kristus. Han håller fast vi sina löften oavsett hur många de är.

Så det som är Israels egen historia kan bli vår frälsningshistoria. När deras träldomstid i Egypten var slut och de hade kommit ut på sin ökenvandring till ett eget land, så fick de instruktioner av Herren Gud själv. Nu är det bara några detaljer, som jag tänker påminna om. Orsaken till detta är alla gräl om vem som tolkar bibeltexterna mest rätt i olika bloggar och kommentatorfält.

De befriade israeliterna skulle samla ihop allt silver de erövrat från egyptierna efter vars och ens förmåga. Undantagna var de under 20 år. Detta silver kallades försoningssilver. Här gäller det att läsa på! Här gäller det att tro, för summan av Guds ord är sanning och alla hans domar är rättfärdiga.

Under varje bräda i bygget till ett flyttbart tabernakel skulle de sätta två fotstycken av silver. (2 Mosebok kapitel 26) Två pastorer från olika samfund har undervisat mig och andra utförligt om den överförda meningen till Nya testamentets undervisning och till funktionen i vår tid av församlingsbygge. Denna undervisning fick jag i början av 70-talet och repeterar. Ritningen håller! Upprättelsen sker genom att vi får en försoningsgrund under våra fötter och blir upprättade tillsammans. Vi är den levande gudens tempel i vår tid! Skall jag då gräla om vilken grund han eller hon står på vid sidan om? Om en katolik håller fast vid vad Jesus gjort för oss genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse, så har han eller hon fått exakt samma grund under sina fötter att stå på som jag fått. Petrus är ingen försoningsgrund att stå på men silvret står för att Guds ord är renat i eld, prövat. Jag är upprättad på Guds löften både i gamla testamentet och i nya. Ingen kan ändra på den upprättelse, som jag har fått i Jesus Kristus. Jag är inte upprättad på någons teologi! Och fungerar bra tillsammans med alla dem, som också är upprättade i Jesus Kristus på ORDETs grund. Av dessa enskilda ”bräder” kan det bli en Guds församling – flyttbar till och med som helgedom åt Gud. Kyrkor är fastigheter byggda för ändamålet att medlemmarna tackar och prisar Gud för hans väldiga gärningar.

(Svenska Kyrkan har ett orimligt system att lösa ut präster, som inte vill tjänstgöra tillsammans med kvinnliga präster. Först har de blivit marginaliserade utan chans att bli kyrkoherde eller biskop. Vad är det annat än med skattebetalarnas medel, eftersom de flesta blivit medlemmar i Svenska Kyrkan utan att fatta innebörden? Enligt bibeln har Kristus betalt allt som behöver betalas för vår frälsning.)

Mikael Karlensdals blogg med kommentatorer

Dag Sandahls blogg om Gårdagens nyheter

Kvinnoprästmotståndare

Nej, så vill inte prästerna kallas, som är emot att kvinnor utbildar sig till präster. För de tycker inte illa om kvinnor snarare älskar men inte inom deras eget revir framför altaret.

Nu var det skrivet. Om nu kvinnor ändå framhärdar och tjänstgör som präster, så är detta ett tecken på jordens undergång.

Nu är det skrivet. Alltså. Ta nu ert ansvar och förkunna vad bibeln säger oss om den yttersta tiden! Det är väl det minsta jag som kvinna kan förvänta mig av er präster!

Moraliskt och ekonomiskt stöd till terrorhyllningar

Utombiblisk tradition

”Varför skriver du om Maria?”

Frågan har gått till prästen och pastorn Mikael Karlendal i hans blogg. Jag kan inte se något svar mer än på annat.

Jag har också skrivit om Maria. Det tål att upprepas med bibelhänvisningar:

”Tänk om Maria sagt nej…

Tänk om Maria sagt: – Nej, detta vill inte jag!
En ung flicka fick ett änglabesök. Hon skulle bli havande och föda en son – inte genom sin trolovade utan helig ande skulle komma över henne.

Tänk om Josef sagt:
– Nej detta ställer inte jag upp på! Vad skall folk säga? Varför skall jag ta ansvar för ett barn, som inte är mitt?
Skulle han behöva lyssna på allt tissel och tassel, alla fantasier om vem som egentligen var far till barnet?
Och sen när barnet var fött och det kom nya profetior, nya löften men också något om ett svärd…

Detta svärd skulle gå rakt genom Marias hjärta. Tänk om Maria sagt:
– Nu orkar jag inte mer!
Eller om Josef sagt:
– Detta hade jag inte tänkt, att behöva gå till Egypten undan dödshotet mot ett litet barn!

Tänk om Maria och Josef gett upp när Jesus var 12 år gammal och försvann för dem! Dom hade vandrat en dagsresa från Jerusalem mot hemmet och trodde, att Jesus fanns med i ressällskapet. Det var som om det hade varit självklart. I tre dagar letade de och fann honom till slut i templet bland lärarna.
– Hur kunde du göra så? Din far och jag har sökt efter dig och varit så oroliga!
Hade inte Maria orsak att förebrå sin 12 åring? Jesus gjorde en markering mot dem:
– Visste ni inte att jag bör vara där min fader är?
Tänk om Josef backat ur och sagt till Gud:
– Nu får du ta över! Detta klarar inte jag!

Illasinnade rykten spreds om Jesus, när han börjat sin verksamhet på jorden. Snickaren Josefs son från Nasaret var nog från sina sinnen. Maria och bröderna sökte upp honom. De närmaste fick föra fram hälsningen:
– Din mor och dina bröder är här för att söka dig…

Än var inte tiden inne då svärdet skulle gå genom Marias själ. Det var bara en ny markering. Jesus svarade:
– Vem är min mor och vem är mina bröder?
Tänk, om Maria gett upp! Tänk om hon inte orkat följa med hela vägen ända till Golgata!

Tänk, om Jesus hade gett upp! Tänk om han sagt:
– Nej jag vill inte lämna himlens härlighet för att leva som människa på jorden!
Tänk, om Jesus hade gett upp! Tänk om han sagt:
– Jag vill inte gå i döden för att rädda människorna!

Då hade vi varit utan Gud och utan hopp i världen…”

Frågan från mig har gått till pensionerade prästen Dag Sandahl också. Om det skall vara en man, som förkunnar Guds ord, därför att Jesus var man och apostlarna, så varför inte göra det då? I hans blogg är det bara om felaktigheter i Svenska Kyrkan som organisation.

Jo, det är ju en blogg kvar, där jag ställt frågorna. Jag har undrat varför Stefan Swärd provocerat teologerna och exegeterna inom vår frikyrka. Då blev jag förvirrad och skvallrade för en dam, som heter Sofia Camnerin.

Om nu hon kan få vara med i Sverige och förkunna Guds ord och inget annat!

Kvinna varför gråter du?