Kristen per definition

Första gången jag såg detta uttryck var på http://www.bibelsajten.nu tänkt för unga mellan 12 och 20+ i debatt om kristen tro. Jag reagerade häftigt och ansåg, att ingen kan avgöra vem som är en kristen. Där någonstans sökte jag behörighet till Missionskyrkans och Baptistsamfundets Skutan för att få ställa alla mina frågor. Vi borde ju ändå ha en minsta gemensamma nämnare! Där någonstans började varningarna mot mig komma för mina ordval.

10 år har gått och debatten rasar fortfarande. Nu är det på Bloggar. Nu vet jag, att man inte får bli arg på nätet bara hemma i all stillhet utan vittnen. Utan åhörare. Debatten om rätt översättning av 1 Mos 3:15 syns inte längre. Det finns en acceptans att de två svenska bibelöversättningarna skiljer sig åt.

Mina väninnor tror inte som jag gör. Det finaste är att säga:
– Jag tolkar inte på samma sätt, som du gör.
Mer tydligt är att tolka som förre ärkebiskopen KG Hammar angående jungfrufödelsen. Den tredje varianten lyder:
– Jag är också kristen men inte på ditt sätt.

Om nu detta senare innebär, att hon inte uppför sig lika illla, som jag gjort i debatter på nätet, så beror detta på att hon aldrig deltar. Om det däremot innebär, att jag är emot Nyandligheten, så delar vi inte intresset för New Age.

Dessutom har jag väninnor, som är med i olika frikyrkor och som inser efter alla år, att det är meningslöst att tolka på annat sätt än mitt. Vi talar inte om det.

Det är två veckor kvar till Jungfru Marie Bebådelsedag. Det låter sig inte debatteras, att det sen är 9 månader kvar till jul. Den som vill kan låta sig drabbas av bibeltexterna i Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium. De skriver på olika sätt men är helt överens om att Gud steg ned och blev människa i Jesus Kristus.
Jag har en relation till dessa bibeltexter helt frivilligt. Jag har dessutom en relation till aposteln Paulus raka påstående om förbannelse över den som förkunnar en annan Jesus.
(Bibelhänvisning till Galaterbrevet kapitel 1)

Men numera är det mer viktigt med ett gott samtalsklimat oss emellan – oss kristna.

Patient 67

Den här morgonen kommer jag att fantisera fritt ur hjärtat om deckaren Patient 67. Den intresserar mig verkligen, eftersom jag aldrig läser några deckare och vill begripa vad jag läser. Så jag har frågat bibliotikaren. Sen fick jag syn på en ung tjej, som skrev om filmen. Genast fick hon en skur av frågor per mail. Tålamod och åter tålamod. Som om inte jag läst boken själv!
Unga och gamla kan få ett bra samtal per mail och en gång var hon yngst och jag äldst i en kurs om (H)järnkoll. Det är det, som detta gäller. Hennes mobil är av senaste modell och hoppar över lite bokstäver, som den anser går att utesluta. Så får ju inte jag skriva minsann…

”- handlar om två poliser som ska till ett mental sjukhus för att utreda ett fall där en patient har rymt, dom ska hitta henne oh föra tillbax henne, men den e lite lurig, vem e patient 67? saker oh ting stämmer inte riktigt där borta, ena polisen tar de här på fullaste allvar oh går in helhjärtat i att finna patienten, men som sagt de e ngt lurt på sjukhuset….. utspelar sig på 50-talet, hur bra som helst, älskar den, oh slutscenen e bäst, man vet aldrig va man ska tro när man ser den. bygger på en bok som heter patien 67, tror jag den heter. den ska tydligen va ännu mer lurig, än filmen”

Precis så är det för mig lite lurigt. Jag skrev en Blogg om boken, ångrade mig och tog bort. Då kom det ett meddelande till mig om Error 404.
Så kan man alltså inte göra bara sudda ut och tro, att det är glömt vad jag skrivit! Skriver jag det som jag ångrar, så finns det läsare som prenumererat på det jag ångrar, att jag skrivit.

Så nu kommer poängen! När Gud förlåter det jag ångrar och ber om förlåtelse om så suddar han ut det som en molnsky, som försvinner. Tyvärr finns det personer med gott minne, som prenumererar på det jag ångrat. Jag är värst av alla att komma ihåg och samla.

Där kommer det luriga i filmen in. Vem är personal och vem är patient på detta sjuka sjukhus? Vem är förövaren och vem är offret? Jag har läst min egen sjukjournal över 50 år senare i tiden och minns det mesta i detalj. Det är spännande värre för jag blandade ihop rollerna och trodde, att jag fortfarande var sjuksköterskeelev. Det var patient jag skulle vara! Det är det som är lite lurigt och jag skall glömma och gå vidare och kommer i alla fall ihåg vem jag var och är.

Där kommer verkligheten in. Gud suddar ut mina vredesutbrott och prenumererar inte på dem. Jag är försonad med alla minnen av övergrepp på ett sinnessjukhus – försonad med mig själv, att jag blev så arg på deras system att möta en patient. Det är lite lurigt vem som var vem.

En del kristna menar likt teologen Rudold Bultmann en gång att språket i bibeln måste anpassas i tiden. Nutidsmänniskor förstår inte talet om försoning. Som om det skulle hjälpa mig att tala om höghus och rusningstrafik, när jag har längtat efter förlåtelse och hjälp att glömma?

Jesu Guds sons blod renar från all synd. Det är dagens verklighet.

Försoningsstriden

Över tre år har gått sen jag skrev denna blogg och försökte förstå den så kallade försoningsstriden i slutet av 1800-talet. Idag den 4 jan. 2013 ser jag, att jag inget begripit ändå – trots försöken. Så vissa rader har jag suddat ut och låter resten stå kvar:

Igår skrev jag lite om kampen i rymden mellan gott och ont och mellan ljus och mörker. Idag är Påskdagen och kristna över hela världen firar med ett unisont:  "Kristus är uppstånden!" Kampen är över och allt som behöver göras för oss människor är redan gjort på Golgata – ensam av Jesus Guds son. Synden och döden är besegrade.

Jag har fått berättelsen om Gud och Jesus med modermjölken men inte träffat generationerna före mina föräldrar. Det var där striden fanns på jorden! Det var där svenskarna var lika nersupna, som dom är idag fast kvaliteten på sprit blivit så mycket bättre och tillgången till pengar så stor. Det går att dölja alkoholmissbruk mycket längre nu för tiden men nöden är inte mindre för det. Så i min släktforskning har det kommit fram vem eller vilka som var nersupna men blev omvända till Gud. Så hette det på den tiden: "omvänd till Gud."  I denna stora väckelse på 1800-talets mitt och senare blev det inte bara nykterhet utan också ett läsande av bibeln. Vanligt folk såg mer än prästerna ibland vad det står i bibeln. Så blev det konflikter och stridigheter vem som tolkade de heliga orden mest rätt.

Farmorsfar hade varit en nersupen man. När han blev upprättad kunde han använda sin begåvning till något konstruktivt. Om jag förstått rätt fanns det brännerier på nästan varje gård och även i prästgårdar. Så när farmorsfar köpt upp böndernas potatis och byggt en stärkelsefabrik, så var han med som byggnadsarbetare att bygga ett Missionshus. När min farfar skulle bli måg hos honom, så var farfar också byggnadsarbetare och var med och byggde en Missionskyrka på samma tomt. En lärofader hette Rosenius och en annan Waldenström. Dom tolkade försoningen med Gud på olika sätt.

Farmor tillhörde EFS, när dom gifte sig och farfar SMF. I deras gemensamma hem hängde en stor tavla i finrummet på C.O. Rosenius och på den andra väggen en stor tavla av P. P Waldenström. Nu finns ingen bibelkunskap kvar knappast eller referensram till objektiv eller subjektiv försoningslära.

Kristus har försonat oss med Gud. Det kan vi hålla fast vid. Vägen är öppen att nå honom.

"Försoningsstriden" med bild på gamla Missionshuset (EFS och C.O.Rosenius som grundare)
och Missionshuset/Missionskyrkan i Hjo, (SMF med s.k. waldenströmare) på samma tomt i Hjo.
Nu är det en församling av de båda.