”Ur min journal…” – Sida 3 – Gunnels plats i rymden

Använd dina drömmar

Så heter läroboken av Ullman Zimmerman – fortfarande i min bokhylla. Det var inte mycket som jag förstod i boken för väldigt många år sen. Bara detta att en vanlig kvinna blev så tagen av sina drömmar, att hon ville veta mer och började fråga ut en klinisk forskare.

För min del förnekade jag ett helt år, att jag drömmer. Tyckte att det lät löjligt som material att ta vara på. En dag skulle kamraten, som gick kurser i ämnet få veta minsann, att jag hade rätt, för jag fick en löjlig dröm, att jag tappat min lillfingerring i soporna och letade där efter den. Det var allt.

Sagt och gjort. Senare på dagen ringde jag triumferande och berättade denna korta dröm. Det gick inte hem! En del blir trötta på allt mitt tjat och hon avfärdade mig helt kort med orden:

”Det är väl något som betyder mycket för dig!”

Där var samtalet slut. Hon kunde inte mycket om mitt trauma. Däremot kunde jag min mors föräldrars så kallade syndkatalog. När min mor Anna var liten fick hon en liten barnring i guld i 14 karat, som var så vacker med en slinga ingraverad likt löv från smultron. Den fick hon aldrig ha på sig, för det kunde leda till synd och högmod. Ringen låg i en liten ask av glas med lock av förgyllt silver år efter år i vår sekretär tills mor Anna utsattes för mitt tjat år 1959:

”Mamma, den ringen kan la jag få?”

Så bra då att ha en ring som skulle påminna om det löfte jag gett min Gud. Det är bara det, att vad löftet stod för glömde jag av och blev bitter. Vad jag lovat var ju inget i förhållande till vad min Gud lovat mig.

Men det hade jag glömt! I natten dröm letade jag förgäves…

Frikyrkoförsamlingen i min lilla ”bonnby” var alla släkt med pappan till den kände tonsättaren till många psaltarpsalmer Gunnar Wennerberg. Många bybor ville visst vara släkt med honom men inte min far som var helt utsocknes. Det blir aldrig det samma med dessa ungkarlar, som sen döpte sitt hus som ”Solhem” eller ”Solgård” och blev byn trogna med sina familjer.

Detta jämfört med Fridhem och Lyckhem på andra sidan den nya bron i drömmen…

De husen var lika nybyggda men som undantagsstugor.

Detta var allt för idag om drömmen ”En ny bro” från ”kärlekens stig” i min hembygd.

Han (HERREN) drog mig upp ur den djupa dyn och satte mina fötter på en klippa.

Vägen valde mig – Jakob

Detta är märkligt! Natten timmar kryper framåt och jag väntar på morgon – en morgon då jag vill fortsätta ge mitt enda arv till alla syskonbarn – mitt berättade från förr och de gamles tro på bibeln. Och varför inte träna här på betald plats i rymden?

Josef – en velourman eller en förebild till Jesus

Först läser jag dagen föreslagna bibeltext ur Svenska Kärnbibeln. Sen tänkte jag berätta om komplicerade relationer, som om de bara finns i nutid? Nej, jag skall inte ägna mig åt skvaller! Alla ledsamheter och grymheter finns nerskrivna i bibeln, därför att den är sann. Gud kan inte ljuga! Gud står bakom varje författare med sin ledning! Och jag har undrat hela mitt långa liv över bibelberättelser. Det har varit många och långa sjukdomsperioder, då det inte gått att arbeta, vara ute i farten eller något annat än samtal med Gud. Kartor är mycket bra hjälpmedel, för att veta var jag befunnit mig…

Bloggen om Josef är från år 2011. Ett av alla syskonbarn är bibliotikarie. Åren före år 2011 gav hon mig otroligt mycket stöd att våga berätta min egen historia i bokform. Jag trodde, att min historia skulle skämma ut mina syskon och att de skulle ta avstånd från mig, när berättelsen kom ut inifrån den hemska mentalsjukvården år 1956. ”Historien är din,” sa hon. Jag behövde inte ens bry mig om före detta sjukvårdpersonal, som kunde tycka illa om hur jag upplevt situationerna.

Bibelns berättelser är allas! De skall nå ut på alla språk till alla folk och stammar, innan Jesus kommer tillbaka som han lovat! Därför skall vi som tror på bibeln berätta för de som inte fattat poängen med livet!

Syskonavundsjuka är beskriven från första början. Tidigare än så kunde den inte finnas! Hur kom det sig att Herren Gud tyckte om Abels offer men inte Kains? Där står ordet ”synd” för första gången i min svenska förståelse. Ögonen är själens spegel och Herren Gud undrade bara varför Kains blick var så mörk. Han föreslog, att Kain skulle råda över sina tankar. Konsekvenserna blev annars att synden lurade vid dörren…

Ett annat syskonpar var Esau och Jakob. Esau föddes först av tvillingarna. Det blev ett problem för Jakob, som föddes efteråt. Esau hade förstfödslorätten. Avundsjuka kan börja och anses som rättighet att ha. Där började Jakobs tankar på att lura till sig den förmånen. Jo, Jakob hade sin mors gunst. Det var en favör tills Esaus tankar och besvikelse gått över i hat. Han hade blivit frånlurad förstfödslorätten en dag…

Så enkelt att läsa själv! Vi har ju nätet numera, om ingen bibel finns i närheten. Bibeln är DÅ, SEN, NU och SEN. Jo, jag har fattat, att vi skall tänka på vem texten är skriven till. Självklart att det är judarnas historia skriven till judar. Självklart är det deras svåra, grymma historia! Men framför allt har de varit generösa att låta oss få del av Herren Guds berättelse till alla om sin Son – den förstfödde!

”…frälsningen kommer från judarna,” sa Jesus.

Minsann inget självklart att få vara frälst och friköpt från synden genom Jesu blod på korset! Blodet rann redan i lustgården på grund av synd.

Idag hade jag tänkt berätta om Jakobs tilltrasslade liv på grund av den listige Laban.

Men jag kom aldrig så långt.

Vägen valde mig – omvändelsen

Kap 4/2024 09 05

Så får det bli. En bit i taget…

”Också detta år…” Det är ett känt uttryck för den i bibeln, som ville ha en ny chans att få se någon frukt på sitt fruktträd. ”Kanske nästa år…” om han skärpte sig och grävde, förbättrade jorden runt trädet. Om jag skärper mig kanske jag kan få ihop berättelsen om VÄGEN.

VÄGEN är given en gång för alla. Den går att lära känna genom hela bibeln. Så finns det diken på båda sidor, som en kan ta sig upp ur. Psalmisten skriver, att han sett den rättfärdige falla sju gånger men resa sig upp igen. Ja, då är det fortfarande på VÄGEN.

Mina tankar skall få virvla fritt men med ett givet mål att få använda den tid jag har kvar för ett berättande till alla mina syskonbarn och deras familjer. Strukturen är Guds kärlek till de två unga som möttes inom ett visst område och blev ett så småningom efter egna upplevelser av VÄGEN. Området är så geografiskt litet men ändå gick inte deras två släkter ihop förrän deras äktenskap år 1921. Deras båda släkter finns forskning på sen åren före 1600-talet. Därför har jag blivit så intresserad av Jesu egen släkttavla som är från Abraham till Jesus eller från Jesus hela vägen upp till Adam och Gud.

Vem i min släkts två grenar var först att finna VÄGEN? Under olika perioder är uttrycket olika för den förvandlingen eller det egna beslutet att gå på den vägen. Idag skriver vi den 5 september år 2024. Den 5 september varje år firar jag min egen omvändelse i 180 grader. VÄGEN har jag varit på hela livet men ofta gått baklänges – ett steg framåt och två tillbaka. Detta vet Google minsann! Skall jag bli förskäckt då och tvärnita och vägra fortsatt vandring?

Nej du! En kvinna och en man vet jag följer min blogg och har inte gett upp! Den 5 september år 2007 ilsknade jag till och ställde en fråga:

”Är det jag som skall skämmas?”

Från den dagen fattade jag beslutet att det destruktiva som hände den 5 september år 1956 skall jag vända på till något konstruktivt! Jag släppte in fullt ljus över mina upplevelse av psykisk våldtäkt på ett mentalsjukhus. Min goda vän sen skoltiden och som pensionerad mentalsköterska på det sjukhuset hade gett klartecken plus en annan från den tiden plus överläkaren som varit där. Den senare hade skrivit i ett personligt brev, som jag har kvar:

”Skriv en bok!”

Innan dess sökte jag upp henne på ett annat mentalsjukhus i Norrland och ställde henne en fråga:

”Vad har jag för sjukdom?”

Den skulle ju vara för livet enligt myndigheter! Så Googla gärna på mig!

De har missat, att jag har min identitet i Kristus!

Bibelhack -Jakobs brunn

Det fattades tjugo minuter innan gudstjänsten skulle börja. Då fick jag lite panik för jag skulle predika över den kända texten om kvinnan vid Sykars brunn. Den texten har ju många inom frikyrkorna hört utläggas i text och sång. Jag hade varit i församlingen några gånger för Räddningsmissionen i Göteborg men nu hade de kallat mig som predikant.

Hastigt tittade jag på texten igen och kom bara några rader in. Där står i Johannes ev. kap 4: 5

”Så kom han till en stad i Samarien, som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.”

Där fick jag ett bibelhack minst sagt! Jag insåg, att jag inget kunde hur många gånger jag än hört andra predika över denna text! Här hade folk kommit och gått generationer före den samaritiska kvinnan och innan Jesus kommit dit. Judarna brukade inte ta denna väg till Galileen från Judeen.

vers 4 ”Därvid måste han taga vägen genom Samarien.” Jag hade till och med varit på turistresa femton dagar runt jul och nyår år 1974/1975 med författaren Gunnar Edman, som kunde både berätta och proklamera på begäran sin berättelse och text just vid Sykars brunn. (Nuvarande Västbanken)

Hur gick det då med predikan? Jo, så snart jag var tillbaka i Göteborg såg jag till att hitta en kurs i Gamla Testamentet, som gav tre universitetspoäng. Bättre än så av detta bibelhack: Resan mot försoning hade börjat i min själ! Under åren jag var ”pastor” hösten 1988 – sommaren 1993 pågick den stora Psykiatrirevolutionen. Mentalsjukhusen i hela landet skulle tömmas. Medicinerna hade blivit så bra, att de flesta skulle klara eget boende. Vad hade detta med mig att göra och min predikan om upprättelse av en kvinna?

På resan till Israel fanns inte bara den kände Gunnar Edman som kaplan utan också en världskänd violinist Guido Vecci och hans pianist Hilja Saarne gift med läkaren Apollon Saarne. Vi fick en konsert på julafton helt utanför programmet. (Snart kommer poängen!)

Som mammor är så var Hilja Saarne så stolt över sin enda dotter, som var på väg att doktorera i konstvetenskap. Där började min försoning med allt som inte går att glömma! Hilja och jag blev vänner och jag fick veta mer och mer om arbetet med en kvinnas konst, som varit inlåst på mentalsjukhus större delen av sitt liv.

Hur kunde någon få för sig att leta upp alster efter en som varit inlåst och inte synlig i vårt samhälle? Jag blev mer och mer glad utan att avslöja vilken kunskap, som jag sitter inne med. Boken: ”En ensam fågel – jag vet vem det är – Ester Henning Konstnärinna på hospital av Irja Bergström blev klar och jag sträckläste och fattade allt! Kvar var bara att våga berätta sen var jag varit patient och träffat en läkare, som sårat mig djupt. Han var familjens vän. Och levde…

Det är en lång process hos en envis, minnesgod människa, där andra gör så många fel, att vilja försonas och le mot honom. Så klart att han också kom ihåg var vi mött varandra. Så enkelt hade det inte varit att glömma denne doktor av många andra…

Sofia Camnerin har också en doktorsavhandling, som jag väntat otåligt på:

”Försoningens mellanrum”

Den sträckläste jag också med envishet som drivkraft. Detta ämne kan ju jag!

Jo, pyttsan!

Väl mött vid Jakobs brunn…”och brunnen är djup.”

Bibelhacks – korset

Midsommar år 2024 är över snart. Min fråga till mig själv har varit om jag skall säga upp min prenumeration, som går ut i början av september eller inte. Å andra sidan skulle jag ju vilja avsluta snyggt.

Midsommarveckan i min hembygd har ”Vägkyrka” dagarna innan med olika program och andakt i kyrkan. Jag skäms inte över att jag bearbetade en kyrkvärd och ville hålla en andakt i den veckan. Detta var i början av år 2000. Efter andakten kl 18 var det kyrkogårdsvandring. Tack vare en skolkamrat jag haft fyra år i realskolan, så fick jag stanna över till nästa dag. Och dagen efter visade hon sin hembygds kyrkogård och deras gravar som gått före. Ingen av oss visste, att det var vår sista promenad tillsammans. Karin blev bara 70 år och dog hastigt lite senare.

Där kommer berättelsen om korsen in. Karin och jag hade valt sjukvården båda två men hon gick utbildning på Restad Sjukhus till mentalsköterska år 1956. Men de ville inte ringa efter henne, som kände mig, då jag kom dit som patient och utan anledning blev lagd i bälte! Det var deras rutin. Det var deras skyldighet att vårda mig efter den diagnos, som var satt för livet och följa den utvecklingen.

Nog om det! Där kommer korsen in på alla patienter, som dött och var begravda en bit ifrån den så kallade ”stormavdelningen”. Efter minst sex veckor fick Karin äntligen tillstånd att promenera med mig utanför avdelningen. Då visade hon kyrkogården med rader av träkors och en namnplåt med ett nummer och ett ”k” för kvinna och ett ”m” för man.

Sen den dagen har jag bearbetat försoningens möjligheter i mitt tankeliv. Kunde poesin vara rätt att glömma och förlåta, när jag förlät men inte kunde glömma?

”Lär dig livets vackra gåta – älska, glömma och förlåta.”

Karin följde med till kyrkogården igen för fotografering. Karin visade mig de vackra kyrkoruinerna i hennes hembygd på vår sista promenad tillsammans. Sen hade jag ingen längre att berätta för hur insidan varit, på den avdelning hon inte arbetat på. Karin var en mycket bra lyssnare. Sen kom andra i min väg som måste lyssna professionellt. Jag blev tvungen att ta itu med min gamla sjukjournal från år 1956. Och läste bibeln om Guds uppfattning om oss människor och om vad Jesus gjort för alla.

Någon på kyrkogårdsförvaltningen i Vänersborg förstod att träkorsen inte höll längre och ordnade med hållbart material, där plåtarna med nummer finns. Denna kyrkogård är kulturmärkt och mycket välskött och vacker. Den 5 september år 2008 for jag dit med en liten krans till graven 2611 k. (Så var tanken med det vackra hjärtat. Det blev liggande kvar i bilen. Sen gick jag inte tillbaka en gång till utan for till min hembygd. Vem går till en så bortglömd plats som bakom före detta stormavdelningen? Jo, jag hade hittat dit själv. Bättre att hjärtat fick ligga i mitt Björke på mina föräldrars grav.)

Denna dag hade ett så perfekt fotoljus. Regnet hängde i luften och gräset var daggvått. För mig betyder bilden, att nu är det insyn! Över hela vår värld reagerade vi samtidigt, att inte tiga längre om vad vi upplevt av mentalsjukvård. Projektet (H)järnkoll kom som var ett regeringsuppdrag och många med egen erfarenhet av psykisk ohälsa var villiga att gå ut i samhället med information:

”Jag är inte farlig!”

Korset står för att Jesus tagit på sig allt som inte vi orkar bära. Han har vunnit seger över sjukdomar, synd och död.

Hack – Jerusalems mur

Nu är jag glad igen utan att förstå den lilla boken ”101 Bibelhacks – Praktiska råd som kan göra dig till en bättre bibelläsare” av Jonas Dagson. Det är för mycket på akademisk nivå för min del. Jag bjöd spontant på mig i försök att samla på löften i bibelläsandet, när jag behövde varenda ett.

Som jag ser det har inte jag varit slarvig och tagit dem ur sitt sammanhang. Jag förstod inte bättre, när jag sträckläste. År 1957 och 1958 var jag som reklamen sagt om okrossbara glas. Det var inte sant! Kom ett sådant glas på kant på något sätt kunde det bli en lite hög mig småbitar som stora hagelkorn. Just så kände jag mig då och undrade hur det kunde vara så som andra sagt, att i bibeln fick en vägledning och råd. Allt hade ju raserats för mig…

Min fråga var om påtvingad omskolning. Min identitet hade varit i den vackra uniformen som en sjuksköterskeelev skulle bära och det lilla märket på ett gummiband att ha under den vita kragen: G S = Göteborgs Sjuksköterskeskola. På baksida av den brosch de färdiga sjuksköterskorna fick stod ingraverat.

”Det är trohet Herre dina ögon söka.”

Vart tog då den Herren vägen, som kallat mig långt innan – minst 3 år tidigare! Ordet ”arbetsterapeut” finns ju inte i bibeln varför skulle jag leta då? Jag hann bara komma till 2 Mosebok, så stod det, att Herren gett ett par stycken män alla slags slöjdskickligheter. För mig var det fråga om att söka alla kurser i småslöjd på Stenebyskolan eller inte. I Nya Testamentet kom jag fram genom läsning till:

”Tänk, på dem som är fångna som om ni vore deras medfånge.”

Jo, jag blev både det ena och det andra – fängelsebesökare helt spontant. Så inte var det så fel att leta efter löften från Gud. Och jag fick bra bibellärare!

Frågan långt senare var hur jag fått kontakt med David ett barnbarn till Eric Nilsson i Näsåker. Högt upp i landet…

En dag gick det inte att blogga längre utan feedback. Jag ville sluta. Uppdraget inom (H)järnkoll, som var ett regeringsuppdrag fungerade inte heller, därför att jag bara var arg över felaktig diagnos. Men erfarenhet av mentalsjukvård hade jag minsann fått under tre månader. ”De var deras skyldighet,” fick jag veta som orsak att vårda mig för den sjukdom, som de ansåg jag hade för livet!

Då när jag är som mest arg och frustrerad över en utställning som allmänheten inte fick komma till – då mötte jag David! David är son till chefen, som var för ”styrgruppen”, som byggde ett nytt sjukhus i kanten av gamla Restad Sjukhus-området i Vänersborg. På detta sjukhus skulle personal och patienter få se en stor vandringsutställning med namnet: ”En annan tid”. Utställningen behövde minst 100 kvadratmeter i yta. Jag ville absolut inte vara anonym vid mina skärmar och min berättelse.

Så där på mitten av det stora golvet fick jag stå och berätta om bra sköterskor. En man i publiken sa högt, att han var granne med Eva. Och jag svarade, att jag inget hellre ville än att få komma till stormavdelningen igen för att se.

Nej, detta är ingen tråkig historia! Jag hade försökt genom David, att få tag på nyckeln. Den hade han mannen som svarade på frågor, sa han. Men allmänheten fick inte komma och se denna viktiga utställning innanför låsta dörrar.

Ingen ville ta på sig arbetet utanför alla sjukhus och visa utställningen heller. Men David och jag fann varandra. Han är ju inte bara son till en duktig ingenjör utan barnbarn till min andlige far i Norrland.

Jerusalems mur

En styrgrupp

”101 BIBELHACKS Praktiska råd som kan göra dig till en bättre bibelläsare”

Jag kämpar vidare i denna lilla, behändiga bok av Jonas Dagson. Och tycker fortfarande, att den är för redan lärde…

Detta beror inte på att jag själv är så olärd utan mer, att jag stannade i växten angående ”Främmande ord”. Jag är för bekväm för att slå i lexikon. Det är inte alls många år sen jag hörde begreppet ”styrgrupp” för första gången, trots att det är svenska språket. Begrepp gillar jag och alldeles särskilt begreppet ”den mönsterbild som blev oss given.”

Där blir det stopp! Jag kommer inte längre. Det är omodern kunskap om tabernaklet i öknen. Då räknas jag som en nördig. Vad nu detta innebär? En av de ledande översättarna till Bibel 2000 skrev en bok om svårigheterna i översättningsarbetet till svenska språket. Jag förstod inte ens den boken, därför att jag stannat på en viss nivå i skolan. Jag hade lättare att förstå teol. dr Seth Erlandssons motsvarande bok om översättningsarbetet i Svenska Folkbibeln.

Vad har detta med styrgrupp att göra? Jo, den man jag frågade efter på en viss plats hade varit chef i styrgruppen för en viss sjukhusbyggnad inom ett visst område i en viss stad. Men jag skall inte ner i den historia, som till och med kan räknas inom kultur numera – byggnader kan bli kulturmärkta.

Jag gillar begrepp! ”Kyrka” är ett begrepp för mig, som är från landet och vet hur många kyrkor det går att se på en gång på ”Vara-slätten” från en hög byggnad! ”Församling” är ett annat begrepp med personligheter i olika åldrar av kött och blod, som bekänner Jesus vara Herren och Guds son. Antalet medlemmar kan vara olika men begreppet ”kropp” i förhållande till ”huvud” är livsviktigt. Svenska språket har olika ord för byggnad och församling.

Just där hängde jag upp mig i boken att vara försiktig med allegorisk tolkning. Just där är jag, att jag vill styra i vanligt ordning och försöker få till en styrgrupp i förbön.

Jag måste ju acceptera att det finns en styrgrupp på min gata och i mitt bostadsbolag som hyresgäst. Och det finns ett ”Vardagsrum” för den som vill ha lite gemenskap…

Allt är mitt i Kristus men tydligen räcker det för mig att vara gammal!

Det räcker inte alls för mig!

#Hash – Stinksyska

Elva år har gått snart sen Annica Engström sa, att det fattades bilder i filmen om mitt trauma från Restad Sjukhus. Det fattades bild på mig, hur jag såg ut år 1957 strax efteråt. Mitt manus var redan en bok för patienten var frisk och pigg för övrigt. Så fick hon komma och göra ett ”hemma hos” mig i mitt album om familjen. Mitt förslag var det:

”Kom hem till mig, så drar jag ut byrålådan, där kopian av sjukjournalen ligger. Och du får höra gnisslet från lådan dessutom…”

Sagt och gjort. Dessutom hade hon gått ut på balkongen och ställts sig att vänta in en spårvagn komma i min glipa. Då var jag och fixade kaffe men fick denna trevliga överraskning, när filmen provkördes år 2013. Det kommer en spårvagn i filmen…

Elva år har gått och jag med alla andra på gatan är inbyggd – saknar utsikt men har fått insikt. Sitter jag på sängkanten en morgon, så har jag en annan men smal glipa på andra sidan gatan. Där kan jag vänta in en spårvagn komma eller gå.

Om jag reser mig upp på darrande ben finns en glipa åt vänster kvar att se spårvagnar komma och gå. Så jag har det bra. Och fick besök av f.d. projektledaren igår. Helt oväntat.

Elva år har gått sen jag fick se en orkidé i en jordhög på andra sidan spårvägsspåren. Visst är detta en dagbok! Okända personer får en detaljerad beskrivning av hur jag blir sämre och sämre. Jag har aldrig kunnat böja mig men inte varit sjukskriven för det eller fått hel sjukpension.

Så blev jag en fönstertittare som saknade mitt favoritställe på försommaren mellan en kantsten och nästa kantsten i vinkel på väg till bilen. Just där kom de pyttesmå blommorna, som heter Rödnarv. Jo, jag har fått insikt men tappat utsikten. Försommaren år 1957 tappade jag huvudet. Det kan heta depression och jag gick bara rakt fram. Då var jag nära att trampa på dem hemmavid. Det var alldeles fullt av små röda prickar vid fötterna, där jag skulle fram över bangården.

Förlåt mig älskade lilla Rödnarv! Jag vill inte göra om det men kan inte ta flygfoto på dem, som fanns på min gata ens. Där är hus vid hus men en glipa fick jag för spårvagnarna.

Nu vet jag, att små blomsterfrön kan hänga med gamla jordhögar som grävs upp och sen flyttas på. Sen trotsar de allt ogräs runt omkring och brännässlor och låter mig bli glad över en orkidé.

https://gunnelsplats.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=3426&action=edit

Stinksyska

Ingen konklution

Två av mina vänner använde samma svåra ord för mig. De var helt oberoende av varandra men sa detta angående min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Sen har jag haft många år på mig att lära in detta svåra främmande ord och självklara begrepp för andra. Ja, så har ordet försvunnit med ålderns rätt och återkommit just idag – i mitt goda minne för övrigt.

Ett av alla de irritationsmoment som förekommer i mitt liv. Det som är självklart för andra är inte självklart för mig. Senaste svåra ord har med taggar att göra. Inte en tagg i köttet, som aposteln Paulus hade fått. Nej, detta har med kopplingar att göra och hundraen sådana, om jag fattat rätt. Det återstår att undersöka och köpa den nya boken av Jonas Dagson. Den handlar om bibeln.

Sextio år har gått sen jag och mina kurskamrater äntligen blev examinerade som arbetsterapeuter. Det hade varit en lång, praktisk utbildning innan där var och en hade sökt bra praktiker och utbildning inom olika slöjder. Vi trodde, att vi var färdiga! Det dröjde inte många år, innan det måste till kompletteringskurs på ett halvår. Jag var inte glad och skulle tiga med mitt trauma. I kursen fanns en, som var mer positiv än vi andra, mer konstnärlig och mer tacksam, när vi andra suckade och var trötta. Hon hade fått en svårartad tumör i ett ben som tonåring. Allt hängde på liv eller död och det måste bli amputation av hela benet. (Sen måste hon köpa två par skor för foten på protesen var större.) Men klagade gjorde hon aldrig.

Jag minns bara min sorg – förlusten av min självkänsla och glädjen att kunna och vilja utbilda mig till sjuksköterska nio år tidigare. Det är fortfarande ett stort frågetecken hur myndigheter kan få stämpla unga för livet (och barn nu för tiden) med felaktiga diagnoser! Sextio år har gått, sen jag fick fick en bra yrkesutbildning och fortfarande sörjer, att jag inte lyckats bättre!

Det finns något jag vill ha sagt! Detta är ingen dagbok! Jag försöker fortfarande att få ihop det – få en konklution om nu det är bättre ord än sammanfattning, slutsats, logisk följd!

Kyrkan var först med sjukvård och skola. Det kyrkan står för av lära skulle bort i Sverige bit för bit.

Där är vi nu med biståndsbedömare…

Bibeltröst tvärs över

Visst är det bra med rätta teologiska studier! Vad vill författaren med sitt brev? Till vem är brevet skrivet?

Gång på gång kommer detta fram hur viktigt det är med kontexten.

Så blev jag gammal och skröplig och har fallit gång på gång. Rädslan biter sig fast. Hur skall detta gå? Och bibeln har jag mest läst på ett egotrippat sätt för att hitta godbitar till mig själv…

Ja, så öppnade jag den på måfå ikväll efter alla tunga tankar på serviceboende i ett litet rum…

Jo, jag kan skanna! ”Herren uppehåller alla dem som är på väg att falla, han reser upp alla nerböjda.” Ps 145:14

Undrar just om författaren såg mig, när jag vinglade till sist men fick tag i ett dörrhandtag och en karm. Som i ett under fick jag upp balansen.

Väl att jag har kvar min barnatro, att Gud menar att trösta sitt barn här och nu.

B2000 kan jag citera: ”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.”

Eftersom jag kommer ihåg skräcken och hur det kändes och vet om vad röntgen visar, så tror jag, att Guds ord är DÅ, NU och SEN.

Talet, sången och bitterheten

Jo, jag har visst fått talets gåva.

I den lilla Missionsförsamling, där jag fick bli medlem, var det bara pappa, mamma och Johan förut. De var inte musikaliska mer än mor Anna, som varit organisten, sen hon gifte sig 1921 och kom till församlingen. Den uppgiften fick jag ta över och spelade ibland bas och ibland diskant och ibland inget alls enligt en syster. Så fick jag sjunga också själv och inleda mötet med bibelläsning. Efter mötet fick församlingen plats i min Volvo. Johan hade gått till mötet den långa vägen men fick skjuts hem.

Så var det då den lilla busken, som inte var något märkvärdigt med enligt pensionerade pastorn Leif Delvert. Enligt hans berättelse har jag helt ny kunskap om den slingrande bitterheten, som kan ta sig in i en varelse av kött och blod. Växten är invasiv och heter Parkslide.

En period i frikyrkligheten var det vanligt med helbrägdagörare från olika håll i världen och Sverige, som bad för olika långa ben. Men jag blev inte frisk utan det blev på andra sidan i stället. Ambulerande skolios kallas det bland ortopeder. Så växten växte sakta men säkert ända upp i andliga våningen.

Så min sjukdomsvinst blev hemmagjorda kartor lager på lager i tiden från olika böcker. Den som fyllt 80 år av mina vänner hade råd att ge bort sin bästa bok efter bibeln: ”En gyllene bok BIBELNS LÄNDER”. Tjugo år senare hade jag fyllt 80 år men har inte gett den vidare ännu. (Det pågår röj i alla bokhyllor.)

Blommor har varit ett stort intresse som vilda. Det kan en önska sig via Facebook på bild. En dag fick jag in en fot på ett universitetsbibliotek och fick ett lånekort där på Botaniska. Gissa om jag var stolt! Första bilden i en tjock bok var på Paul Petter Waldenström, att en vän i Amerika föreslagit honom att ordna en tävling i landskapsblommor. Gissa om jag kände mig hemma bland de lärde!

Sen fanns chansen att möte flera lärda och lyssna i Betlehemkyrkan, Göteborg. De fick 25 minuter var de tre om subjektiv, objektiv eller klassisk försoningslära. Det var grejer! Jag fattade knappast inget men busken kom upp med sina rötter tack vare min envishet och Ingrid Svenssons kunskap om egenrättfärdighet!

Det hade jag, påstod hon, som trodde att jag kunde fixa växten Parkslide själv!

Rotsystemet – fortsättning…

Vem läser min blogg? Vem klarar av att följa tankarna över så stora områden, som jag tangerar bara? Mitt skämt från början var ”religiöst här” och ”lite mindre religiös på Facebook”. Det var ett skämt med lite ironi, för jag tycker inte om begreppet ”frireligiös”. (Så här är bild på min äldsta väckelsehistoria i Hjo – Lutherska Missionshuset vars församling, som var en del inom Svenska Kyrkan med C.O. Rosenius som anstiftare. Till vänster i bild Missionskyrkan med P.P. Waldenström som anstiftare. För min far var detta inget konstigt. Den teologiska striden var före hans tid. Sen gick de på bådas möten vid olika tider.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Det gäller det förflutna och det kulturmärkta. En församling där medlemmarna blir gamla och dör kan inte fortsätta att offra pengar! Kommunala beslut om kulturmärkning av byggnaden blir en ekonomisk belastning för efterlevande. Rätt eller fel? Min blogg handlar om mitt liv som kropp, psyke och ande. Det är försent, att bli rädd för allt jag berättat så frispråkigt! Det är försent för sjukvårdens byggnader räknas också som kultur.

Visst är lyktstolpen framför ”Lutherska” vacker jämfört med den andra tidsenliga på bilden?

Medvetet skrev jag ”psyke” i stället för själ, som är svenska ordet. Själen är det viktigast enligt Jesus och kan gå förlorad. ”Psyket” kan som slang åka in på ett visst sjukhus som människa. Detta är kusligt! Den sortens sjukvård hade sina byggnader så långt bort från bebyggelsen som möjligt, för att inga ångestskrik skulle störa. Alla de byggnaderna som finns kvar samlade ändras så mycket som möjligt, för att plåna ut en ruskig historia. Fler ord på engelska till exempel ändrar inte fakta på skador, som blivit cementerad i själen. Jag själv har blivit ett stycke viktig kulturhistoria. Och måste stå för att jag gick ut år 2007. Då brast det för mig i gråt. Jag blev tvungen att ta itu med den gamla, hemska sjukjournalen från år 1956. De ansvariga fick inte hindra före detta patienter längre att få tillgång till kopior.

Därför fick ”huset”, som jag bor i en invasiv växt, som heter Parkslide med alldeles ny kunskap om sättet att slingra sig in under grunden och ta sig vidare genom väggar till övre andliga rum. Det såg ut som ”en liten buske inget märkvärdigt med den” från början. Åren gick och de religiösa fick ont om pengar och hade för många byggnader. Jag var bara en av alla. Enligt bibeln var jag bara en enda bräda bland alla andra upprättade. 2 Mos 26.

Bibeln säger att penningbegär är roten till allt ont. Byggnader som andra offrat pengar till kan bli kultur som måste bevaras. Jag vägrar vara ett stycke kultur inom mentalsjukvården! Jag är inte ”mad”, så får rörelsen i USA vara hur stor som helst med protester! Men utbildad inom sjukvården är jag och patient har jag varit inom ortopedin stor del av livet. Kan du se den invasiva växten utanför min egen ”husvägg” i kroppen på grund av en felaktig sjukvård och diagnos som 20-åring? ”Bitterhet” heter den på svenska. ”Kalla mig inte Noomi utan Mara, ty Herren tog sin hand från mig.” (Ruts bok i bibeln)

Vi hade samma rotsystem pastorn och jag inom SMF – han som gav mig förtroende att hålla bibelstudier på ungdomsläger och predika i ”hans kyrka” på söndagen! Han som råkade berätta nyss om en buske, som slingrat sig genom deras husvägg till andra våningen.

Jojo. Jag är kvinna och var för tidigt ute år 1959, för att få läsa till pastor på Lidingö. Kvinnor orkade inte med i längden att ha en krets med församlingar. Sanningen var egentligen, att jag varit sjuk och inlagd på grund av en sömnrubbning på Restad Sjukhus, Vänersborg. De hade satt diagnosen på Sahlgrenska och tog över den antagligen. Sen hade de rätt att följa denna hemska sjukdom i upp och ner. De hade rätt att behandla efter sina kunskaper. Min mor hade sina och jag hade samma, att en sömnrubbning går över. Vi hade inget att säga till om. Mest hade vår Gud ansvar över oss. Som väl var och är.

Nej, jag fick aldrig några akademiska studier i något ämne. Däremot kunde ingen hindra mig att gräva djupt i bibeln om kvinnors värde. På min blogg har jag mött Alma-Lena. Hon kan mycket om Vasti i förhållande till Ester, som inte jag kan.

Där är vi nu. Vi har samma rotsystem. ”Om roten är helig blir grenarna heliga.”