Kategori: Psykiatri och teologi

Vi måste ha en syndabock

Nu har jag haft ett återfall och läst de tre männens bloggar. Jag skulle ju inte besöka dem mer, därför att de inte skriver, som jag önskar av pastorer och präster. Så jag måste ha någon att skylla på. Mitt bibelreferat är inte bättre än deras. Jag skriver om annat minsann och skyller på männen, som borde förkunna Guds ord och inget annat. Om det måste vara en man, som enbart fått detta i uppdrag!

Idag var det riktigt intressant i ”Bloggardag”. Till och med kommentarerna var perfekta i min smak. Det är de inte i Mikael Karlendals blogg. Där är det samma två, som återkommer oavsett vad Mikael Karlendal tar upp för ämne – samma två som hamnar i var sitt dike och angriper varandra. Som bekant angriper jag själv Svenska Kyrkan, lägger mig i vad Stefan Swärd skriver om EFK (Evangeliska Frikyrkan) och taggar igång på pingstvänner, som angriper ”missionare”.

Sen september har jag bloggat om sinnesjukhusvården förr och rör mig bland brukare som i dagens situation kämpar sin egen kamp för att få vara en del av samhället med hälsa och arbete. Det är ingen status att vara ett ”psykfall” bli missförstådd och undervärderad. Där kommer filmen in om den kvinnliga prästen, som blev alkoholist, förskingrare och dog i misär. Där kommer analysen in om orsak och verkan. Där kommer tanken på mobbning in. Där kommer alla möjliga förklaringar in. Följ prästen Dag Sandahls inlägg och kommentarerna här. Vi behöver en syndabock!

Vi behöver någon av skylla på

Alkohol är beroendeframkallande. Facebook är beroendeframkallande. Debatter är beroendeframkallande för min del. Hellre det än att läsa bibeln, som jag tycker att präster och pastorer behöver göra :-).

Som om jag inte behöver någon att skylla på! Som om inte jag behöver både en och två syndabockar att placera min synd på! För det behövs två enligt bibeln. Enligt bibelförklaring av äldre, finare årgång placeras synden på den ena, som måste dö och blodet föras ända in i det allra heligaste och en där synden placeras och bocken måste bära synden så långt bort i öknen som möjligt – i ofruktbarhetens område Asasel – så långt bort från den Helige som möjligt och så långt bort från mig själv som möjligt.

Studera detta i 3 Mosebok kapitel 16 och i hela bibeln om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Ingen mer än Jesus klarar att vara en syndabock och bära andras skulder.

Dokumentären om kvinnliga prästen Inger Svensson

Profetior

Bruden gör sig redo

Denna länk till ”Bruden gör sig redo” fann jag i morse på Facebook, lyssnade och blev så glad. Det är ju genomgång av en bok men ändå ett bibelstudium, som behövs idag.

Denna blogg har nummer 597 och jag skriver spontant som vanligt och direkt. Denna blogg får bli ett undantag, där jag letar och fyller på efterhand. Hur många kan bibelns bildspråk? Hur många vet, att ”bruden” är ett begrepp i Uppenbarelseboken och hämtat nästan från början av bibeln. Israels folk följde Herren genom öknen som en brud följer sin brudgum. Det är Herrens egna ord om sitt folks trohet och lydnad under lång tid genom olika prövningar. Men så kom gnissel och irritation. Herren kärlek fortsatte. Herrens vilja var att ge sitt folk ett löftesland. Herrens vilja är att ge sitt folk en framtid och ett hopp.

Jag har bloggat om skillnaden mellan att vandra efter Guds löfte genom Sara (Sonen) eller efter köttet som genom Hagar (Ismael). Det är ju bibelstudier som Paulus går igenom i sina brev. Och Jesus visar på att det står om honom överallt i skrifterna.

Brunnen är tom

”Se upp för Laban” heter en av mina tidigare bloggar, som du finner
Här

År 1896 skrev Lina Sandell sången:

Jag vill följa dig o Jesus
följa dig om vägen går
över solbelysta höjder
eller genom dunkla snår
Där jag vet att du gått före
vill jag följa efter glad
viss att du min vandring leder
steg för steg mot himlens stad.

vers 1 av 4

Det har gått snart 55 år sen jag skrev in med bläck på en av baksidorna i min bibel:
”Löftet som jag gav i ljusa dagar
vill jag troget hålla år från år.”

Det är så liten handstil. Bläcket håller på att försvinna. Datum och minnet finns kvar. Det gäller att hålla fast vid sin kallelse! Det kan teologerna gräla om hur många som blivit kallade till Guds rike och får en uppgift där. Den som inte öppnar en bibeln kan inte få syn på alla erbjudanden i Jesus Kristus.

Det har gått sex månader sen jag hyrde en bil och for till före detta Restad Sjukhus för att få återuppleva den så kallade stormavdelningen. Jag har ”gått ut” som det heter och ångrar inte mitt engagemang mot bältesläggningar och tvångssprutor. Men det är tufft, att inte bli förstådd! Ett enda exemplar har blivit sålt av min bok i andra upplagan:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Snart är tiden ute på litenupplaga.se

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Min tanke från början var att skriva om Eva från bibelns början till bruden och Lammet i Uppenbarelseboken. ”Min” psykolog fick vara bokförläggare och avrådde mig. Skriver du om detta, som ingen begriper, tappar man intresset direkt. Ungefär så föll hennes ord. Finns det ingen, som är intresserad av försoningens möjligheter, när sjukvården krossat en ung människas självkänsla totalt? Finns det inget intresse av att läsa om läkedom genom Jesu sår?

Som sagt: Jag har lämnat Dag Sandahls blogg, Stefan Swärds och Mikael Karlendals. Där finns bara analyser av Svenska Kyrkans, Frikyrkans och hela kyrkans historia bakåt till 2:a århundradet e.Kr.analyserad. Ständiga analyser. Män tycker visst inte om att bli inneslutna i begreppet ”bruden”, som följer Lammet varthelst det går.

Passionspsalm (det var för dig) Maria Gustin Bergström med Smyrnakyrkans symfoniorkester

”Det var för mig som Han utstod smärtan
och kampen.
På sina skuldror tog Han min synd.
Det var för mig som Han uppstod,
besegrade döden.
Jesus triumferade för evig tid.”
1:a versen av sången med text av Maria Gustin Bergström

Fördomar

Igår var det både blåst och snö. Det kan vi prata om. Det kan vi ha olika åsikter om. Livet går vidare ändå. Ingen har väl fördomar just. Det är som det är och vi tycker olika.
År 2010 fick jag gå en utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Vi som haft eller har erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få träna på att gå ut i samhället och ge information. Om andra har fördomar, så skulle inte vi ha det. Pyttsan. Hur blev det nu med dessa? Jag funderar fortfarande, om det är tillåtet att ha en egen åsikt och ändå få vara med? Får jag ha en egen upplevelse av Jesus även om andra känner honom på andra sätt? Vad är religionsgrubbel?

I början av 70-talet gick det alldeles utmärkt att berätta i en gudstjänst, att jag varit sjuk och legat i bälte på Restad. Det var inget märkvärdigt för tjejerna i publiken på Hinsebergs kvinnofängelse kände till så mycket. Sen fortsatte jag att berätta, att jag vet hur det känns att ha en journal, som inte stämmer med vad jag vet om mig själv. Det var inget märkvärdigt heller. De kunde de flesta. Poängen blev tystnaden bland mina vänner, som var med från Göteborg. Vi pratade inte mer om min berättelse. Det var tabu.

Det var tabu att tala om psykisk ohälsa även 20 år senare. Då gjorde jag en ny kupp fast för större publik och osynlig via närradion i Trollhättan. Priset jag fick ta för den kuppen vet bara jag. Restad Sjukhus som varit ett sinnessjukhus på min tid på 50-talet fick en engelsk beteckning några år senare. Som om detta förbättrade kvaliteten för alla sjuka? Sinne på svenska blev mental. Senare byttes namnet Restad bort, som om det skambelagda skulle försvinna?

Vi skall inte ha några fördomar om andra eller varandra. Vi skulle lära oss att sticka hål på dessa och gå ut i samhället för att ge information. Detta fick jag lära mig i utbildningen till attitydambassadör. Så hände en olycka genom min frispråkighet igen och igen. Jag råkade sätta ner foten och markera, att jag inte tänkte gå på Elisabeth Ohlson Wallins utställning: Jerusalem.

Det skulle jag nog inte ha sagt för det innebar tydligen fördomar mot homosexuella. Fördomar mot pingstvänner är det tillåtet att ha.

Igår blåste det och snöade. Vi får ha olika uppfattning om det. Det som inte var trevligt och som vi har olika uppfattningar om är sinnessjukhuset på Restad och dess historia. Vem får skildra den och hur? Får jag vara med som ett ögonvittne och sticka hål på fördomar?

******************

Det har gått fyra dagar sen jag skrev denna blogg. Det är visst svårt att följa mina tankegångar. Därför sätter jag in länken till TTELA, som bloggen gäller.

En mörk historia skildrad på fel sätt?

Allmänheten vet inte om tydligen hur patienter inom psykiatrin kan uppleva bältesläggningar och tvångssprutor inom vården. Mina erfarenheter har varit för gamla för att komma med i dialog med psykiatripersonal.

Finns det ingen som vågar ett seriös samtal som personal, patient eller anhörig? Skall vi låtsa som att allt är bra i vårt samhälle?

Försoningens möjlighet

Så är det vardag igen och julen är över med lilla barnet i krubban. Denna jul tog jag inte ens ner min vackra julkrubba med så säregna minnen från en missionsförsäljning på landet. Där var allt så billigt men ingen klagade över att deras arbete underskattades totalt. Det bara var så. Julkrubban kom som en gåva utifrån. Den är gjord i keramik och så vacker men vad hjälpte det bland de gamla i församlingen, som inget mer behövde.

Bredvid mig satt en liten 10-åring, som aldrig varit på en missionsförsäljning tidigare. Han fick mitt löfte att vara med och bjuda och följa med till 200 kronor. Det blev intressant för alla till slut men mycket nervöst bara för den, som inte fick följa med längre. Så kom en andlös tystnad, när auktionsförrättaren sagt: ”Jag har 200.” Ja, det var alldeles tyst några obehagliga sekunder i Norra Björke Missionskyrka. Då kom det högt och tydligt från pojken:

”Men slô då!”

Så blev jesusbarnet i krubban mitt (och hans ett par jular till). Jag samlar på fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig. Jag stannar inte där utan tänker på författaren Lena Anderssons Sommarprat ett år. Det var så skickligt gjort, att jag lyssnade om och om igen på hennes recitation över bibeltexten i Markus evangelium kapitel 2, om den lame mannen. ”Vadå synd? Jag har väl inte syndat mer än någon annan? Ja, det viskade den lame nästan ohörbart bara lärjungarna närmast den lame hörde det…” Minns du?
Så bra att författaren Lena Andersson kom igen skriftligt och förväntades sig tydliga svar av en blivande ärkebiskop. Minns du? Har vi inte rätt att förvänta oss lite tydliga textutläggningar av viktiga sammanhang? Julspelen är över för denna gången. Kvar är frågorna om han är Guds son. Vilken makt har han fått i så fall av Gud? Det är väl ändå inget att debattera med KG Hammar om Jesus är Guds son eller inte! Det är väl bara att slå upp bibeln och läsa själv! Det står skrivet på många ställen. Faktiskt.

Nu räcker det för min del att följa prästen Dag Sandahls julsaga om dårhuset i Uppsala och tvångströjan på psykiatern! Nu räcker det för min del! Det akademiska språket fattas mig men orden i bibeln har borrat sig in i min själ – in i mitt psyke vad nu det är för skillnad. Jag är genomborrad som en bräda i tabernaklet! Hör du det?

Där finns en preposition som är fel. Stödbrädan skall inte ligga utanpå utan gå genom bräderna som…ja, som står upprätt på en given försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver. Hör du det? Jag är upprättad i Jesu försoning och har samma mått som de andra varken lägre eller bredare. Nu är jag tillbaka där igen! Ältar jag eller undervisar jag om försoning genom Jesu blod? Jag lever inte längre i en osynlig tvångströja från Restad Sjukhus! Jag tänker inte följa Dag Sandahls blogg längre! Min bitterhet och besvikelse har varit min synd. Min synd är försonad genom Jesu korsdöd. Där är den naglad fast och jag har rätt att leva fullt ut i hans försoning. Den försoningen har inget mellanrum. Den har ett Restad Sjukhus i mitt fall men det stör mig inte längre, att jag ingenting blev av allt jag drömde om. Jag är försonad med Gud genom Jesus och älskar sången: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…” (Psalmer och Sånger nr 510)

Julen är över och i ett av överskåpen i hallen ligger den vackra julkrubban i keramik som barnet bredvid mig i bänken fick ropa in på en missionsförsäljning. Jag har så många vackra minnen men stannar inte där. Och inte vid årets julspel heller. Kvar är mitt gamla, lättirriterade jag, som hänger upp mig på allt och inget. Hör du det? Jag tål inte ordet ”skådespel” om återgivna bibelsammanhang!

Får jag vara så lättirriterad men ändå glad i frälsningen och försoningen, som nått mig också. Ett barn är fött. En son har blivit oss given. På hans skuldror blev min synd lagd. Eller har jag fattat alldeles fel?
Jag inte bara känner mig fri. Jag är fri tack vare honom.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Fånarna på Restad – sista delen

Förr trodde jag, att alla tänker som jag gör – lika självklart. Nu vet jag, att ingen gör det – ofattbart. Jag kunde inte ens ordet ”referensram”. Det fick jag lära mig på en själavårdskurs med psykoterapeuten Anker Nielsen. Och jag var 35 år och hade inte fattat, att andra refererade till sina helt andra upplevelser än mina.

Så egentligen borde jag inte bli förvånad över att andra lägger in andra begrepp i ordet ”fånar” till exempel. Livet leker i TV-programmen och ”Himlen kan vänta” på biografen. ”Fångarna på fortet” blev ”Fånarna på Restad” och jag reste dit. Återbesök som det heter inom sjukvården. Färdigbehandlad. Försöksutskriven.

Nu är den efterlängtade dagen över och filmen har haft premiär på f.d. Restad Sjukhus med samma namn som boken: ”

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Det var knäpp tyst i salongen i f.d. överläkaren Hehrnes villa under hela filmen på 30 minuter. Efter detta hade jag som föreläsare fått 35 väl genomtänkta frågor att tänka över i förväg. Det gäller NU och vård och omsorg i Trollhättan och Vänersborg. Hur förklarar jag det, att jag inget kan om psykiska sjukdomar mer än vad andra berättat? En eloge åt initiativet (H)järnkoll med pengar från högsta ledning! Det var i en utbildning till attitydambassadör, som jag för första gången i livet hörde alla dessa olika egna berättelser om olika sjukdomar eller handikapp. Min egna upplevelse av psykisk ohälsa år 1956 räcker ingenstans! Teoretisk kunskap är nog bra men att få ett ansikte på en sjukdom är mer värdefullt. Och ADHD är inget att skämta om!

”Hur kändes det att komma till komma till Restad Gård?”

Det var en av alla frågorna. En annan hade anknytning till stämplingen till att vara en s.k. Restapatient och eventuellt skam.

Äntligen finns det intresse för att lyssna på svåra undanträngda svar! Äntligen fick jag berätta för dem som frivilligt valt att lyssna! Den som inte blivit ”bältad” ofrivilligt och överrumplande fattar inget av hur detta trauma sitter i! Därför valde jag frivilligt år 2006 att gå ut med mina erfarenheter från år 1956. Visst borde det vara preskriberat! Visst borde jag tiga om mina erfarenheter! Lägga det bakom mig och gå vidare…

Idag skall ämnet försoning genomlysas av teologer i Betlehemskyrkan i Göteborg. Om det skall handla om vem som tolkar bibeln mest rätt i ämnet, så har jag inte lust att gå dit. Stefan Swärd har gett oss manus på sin Blogg. Sofia Camnerin har en annan infallsvinkel, om jag förstått rätt. Jag för min del har bara min egen personliga bibelläsning. I den finns inget om hur jag skall kunna glömma alla övergrepp i psykiatrins namn. Försoning är en gåva som Gud ger genom Jesus sin son och jag har en relation med båda.

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)
– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!
Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad , där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.
10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar. I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.
Filmen hette: Så tuktas en argbigga
Punkt slut.
Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.
Så tuktas en argbigga.
(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)
Öl. = överläkaren
Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut citat ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Fånarna på Restad

Försoningssamtal – manus av Stefan Swärd

Förvirrande debatter

I början av 2000-talet bekände jag på nätet, att jag blivit förvirrad genom kristnas debatter. Den dolda agendan syntes inte i bibelsajten för unga. Vuxna kristna passade på att föra sin talan i olika riktningar. Jag blev förvirrad. Det är inte bra. Det kan vara psykisk ohälsa. Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Gud och Allah är också samma ord fast på olika språk. Sen gäller riktningen. Ordet psyke associerar till psykiatrin. Ordet själ associerar till själavård.

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är tryckt på förlaget Recito igen och går att köpa via författaren. (Via Recito bara 3 månader från utgivningen).

I den boken gör jag upp med psykiatrin och min sjukjournal från år 1956. Det är maktmissbruk att stämpla en 20-åring för livet och inte bry sig om konsekvenserna!
”Psykiatrin har misslyckats,” sa en läkare privat häromdagen. Ja, om de bara är ”nej” till de sjuka, som söker hjälp och vård eller medicinering, om det finns plats inom sjukvården eller bältesläggning om patienten blir orolig.

Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Ja, men själavården då inom kyrkorna?
Har den lyckats? Kan vi se det genom alla förvirrande debatter mellan de teologiskt utbildade? Varför lade jag mig i som bara är en vanlig medlem och bibelläsare? Varför provocerar jag de, som utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll? Får jag inte vara med någonstans i ett ”vi”?

En teolog och pingstpastor berättar på sin blogg, att han lämnar Pingströrelsen. Då kan jag inte vara ”vi” med honom längre heller: ”vi pingstvänner”. Och inte kan jag vara ”vi” med Torsten Åhman heller: ”vi missionare”. Och inte kan jag tillhöra ”den gudstjänstfirande församlingen” i Svenska Kyrkan heller för jag gick ur Svenska Kyrkan i min ungdom. Man tillhör inte två kyrkor/samfund fick jag lära mig.

Vem får jag då vara ”vi” med? Det har kommit en lista till mig med 35 olika frågor för mig att bearbeta. Det är studeranden, som vill underlätta för mig till en föreläsning om psykisk ohälsa. En fråga jag fått tidigare och nu är:

”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”
Det är en mycket bra fråga för om jag förnekade, att jag var sjuk år 1956, så hade jag varit ändå sjukare och saknat sjukdomsinsikt.

Där är kärnan. Jag fick inte tro då, att det fanns något friskt i mitt psyke utan skulle anamma deras diagnoser, som var för livet. Där pågick kampen, att jag trotsade all deras bältesbehandling och tvångsinjektioner med mitt: ”Detta är inte sjukvård!”
Där är kärnan. Mitt stora intresse är själavård/psykiatri, men jag måste vara politiskt korrekt och dela på mig i psyke och ande. I filmen med samma namn låtsar jag inte om varken Gud eller Allah. Jag klarade det! Alltså är filmen inte sann för jag är upprättad och talar i mitt namn. Det är min historia och i min historia finns Gud och livets ord i bibeln.

Där är kärnan. ”Livets ord” som det var på 80-talet (som liten ursäkt) förstörde förtroendet för kristna inom psykiatrin. Det drabbade oss alla. Det har varit maktmissbruk inte bara från psykiater med sina diagnoser. Det har varit maktmissbruk inom Kyrkan – andligt maktmissbruk som skadat för livet!

Det står i min sjukdomsjournal från år 1956, att jag efter sex veckor fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt. Det är felstavat. Det går också att debattera, om jag skall stava rätt i citat eller använda deras felstavning. Jag fick inte tro, att jag var frisk! Undra på att jag får frågan:
”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”

Nej, det gör jag inte. Jag är upprättad och har fått av mig deras osynliga tvångströja. Äntligen!
Identifierar jag mig med pingstvänner? Nej, det gör jag inte men jag får tillhöra en pingstförsamling och tidigare i livet en missionsförsamling.
Klarar jag av att vara politisk korrekt?

Nej, inte en sekund! Det är dömt att misslyckas. Skall jag sätta mitt ljus under stolen eller bordet, när jag skall föreläsa?

Medicinföreläsning: Hon tror att vildarna skall förändra vården

Mikael Karlendahl: Jag lämnar pingströrelsen

En rättvis dom

Ett tredje försök att förklara varför jag såg fram mot domsöndagen. Kalla det gärna att jag ältar och är tjatig. Ibland behövs det. ”Domsöndagen” är ett begrepp, som mest präster och pastorer har förförståelse för. Det har med kyrkoårets föreslagna bibeltexter att göra. Det behövs dessutom kunskaper i grundspråken hebreiska och grekiska, om jag fattat rätt. För att inte tala om juridik. ”Nåd” i frikyrkliga kretsar är ett omodernt uttryck nu. ”Nåd” i min generation är ändå inte samma begrepp, som det är på Hinsebergs kvinnofängelse. Där är ”nåd” bara ett juridiskt begrepp, som bara högsta instans kan bevilja. Och även på manliga fängelser så klart.

Nycklar på ett fängelse är inte de samma som nycklar inom psykiatrin eller rättspsykiatrin. Det är skillnad på att avtjäna ett straff mot att bli vårdad inom psykiatrin. Nycklarna står för olika (be)grepp i olika händer. (Maktmissbruk, attityder?)

Det som är aktuellt i våra dagar genom TV-debatter är övergrepp och inget annat och brist på civilkurage. Bättre sent än aldrig. Tjugo år är en lång tid att vara inspärrad, drogad och manipulerad. Vad är då 130.000 kronor i statens budget eller Sveriges kommuner och Landstings? Jo, jag är irriterad på denna struntsumma, som är större än en årsinkomst för mig. Hur kan man låta trettio personer med psykisk ohälsa och olika diagnoser få berätta och bjuda på sin livserfarenhet och sen kvittar det om någon i allmänheten får ta del av utställningen ”En annan tid”? Det finns inte pengar att fullfölja ett bra genomarbetat projekt!

Nu är det i vart fall i rätt tid att samtala om rättsliga övergrepp i stor skala, som det Sture Bergwall blivit utsatt för. Om han har en homosexuell läggning, så har Medicinalstyrelsen/Socialstyrlesen upphävt detta som diagnos på en sjukdom. Alltså blir det en skillnad mellan brott och sjukdom i hans fall. Bergwall borde ha avtjänat sitt straff. Om narkomani är straffbart borde Bergwall ha sonat sitt straff inom rimlig tid. Enligt AA (Minnesotamodellen) är alkoholism och narkomani behandlingsbara sjukdomar. Sjukdomar straffas inte. Sjukdomar behandlas. Bergwall borde vara färdigbehandlad.

Det som fattas i Sverige är han som dömer rättvist. De allra högste inom domsväsendet kommer under hans dom en dag. Precis därför såg jag fram mot domsöndagen år 2013. För om jag personligen låter domen gå över mitt liv nu så kommer domen att bli frikännande på domens dag.

Enligt skrifterna.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det går att krångla till det rejält med teologiska kunskaper eller exegetik :-). Den kunskapen saknar jag och har varit och fortsätter att vara som ett barn och tar emot gåvan: NÅD oförtjänt nåd.

Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.

”Kvinnans rätt till sin kropp”

Ibland blir jag så frustrerad, att jag önskar bli politiker! Då gäller det en ”struntsumma i deras budget”. Den summan är oöverkomlig för mig. Sen blir jag irriterad. Så lätt är det. ”Liten tuva välter ofta stort lass.” Som sagt.

För att ta det från början igen. En överläkare inom mentalsjukvården rekommenderade mig att gå högre upp om jag ville klaga på vården. Det var ju precis det, som jag hade gjort som 20-åring! Det var ju jag, som gick ända upp till Medicinalstyrelsen och frågade vem som har rätt att ordinera bältesläggning? Nu heter det Socialstyrelsen. Det är snart 60 år som sen de fick förra brevet av mig. Kanske dags att skriva igen?

”Kvinnan har rätt till sin egen kropp,” trummas det in i oss år efter år. Ingen får överrösta det budskapet minsann. Ingen kvinna i regeringsställning får ha ett förflutet i Ja till livet!

På min tid som sjuksköterskeelev skulle frågan om abort aktualiseras som teori inom det ämnet. Ja, vad hette ämnet? Var det ”Förlossning och kvinnosjukdomar”? När var det befogat med abort? Det allra värsta scenariot målades upp som exempel. Det var ju självklart en medicinsk orsak till abort och sen kom exemplet på en av de största kompositörerna i tiderna och ett annat exempel på en känd konstnär. Var de dessa som varit en cellklump bara med rätt att skrapas bort? Vi skulle tänka till som elever.

I mitten av 50-talet fanns ingen aggressiv debatt om kvinnans rätt till sin kropp. På 30-talet var det den värsta tänkbara arbetslöshet och depression i Sverige. Ändå föddes det ena barnet efter det andra i dessa kollektiva bekymmer i samhället. Hur skulle mina föräldrar t.ex. klara av att försörja ett barn till med nummer sju av födslar? Vid tredje graviditeten numera kan en barnmorska fråga: ”Vill du ha abort?”

Kvinnan har rätt till sin kropp!

I denna självklara uppfattning finns ingen man med tydligen. Är det jämnställdhet? Vad hade jag för rättigheter till mig kropp, när jag var 20 år gentemot överheten? Vi skall som kristna tacka Gud för överheten men också be för den. Det kanske är dags nu. Där brister jag. Där reagerar jag först nu på talet om rätten till abort och ofriheten att ha en annan åsikt. Har vi åsiktsfrihet i Sverige? Får en politiker ha åsikten, att det är för många aborter i Sverige? Är det rätt att använda abort som preventivmedel?

Tankarna snurrar i mitt huvud. Har vi verkligen åsiktsfrihet i Sverige? Får en kvinna, som är politiker inte ha en kristen värderingsgrund i sitt arbete i Sveriges regering? Måste hon förneka sin tro för att kunna arbeta med så stora problem i vårt land som arbetslösheten innebär?

Tankarna snurrar i mitt huvud. Får en politiker inte tro på Gud som Skapare och vi som medarbetare? Mitt eget problem är inte att få bli politiker. Mitt problem är inte abortfrågor och kvinnans självständighet. Mitt problem är konsten att kunna vara politik korrekt inför en skolklass. Det är mitt problem just nu. Hur skall jag kunna dela på kroppen och själen från anden? Det är tillåtet att tro att kropp och själ hör ihop nu för tiden. Det är tillåtet att tala om somatiska sjukdomar till skillnad från psykiatriska. Men är det tillåtet att tala om att en människa har en ande, som är orolig innan den finner vila hos Gud?

Får jag lov att citera en psalmvers inför studenter, som väljer psykiatrin?

”Den gång du viskade ditt bliv
du ville mening i mitt liv…”

Kvinnans rätt till sin kropp?

Vem är du som dömer?

Så lite vi vet om varandra! Och ändå är det så lätt att ha åsikter. Paulus har mycket att förmedla till oss, som är aktuellt i vår tid också. Så här börjar det andra kapitlet till församlingen i Rom:
1 Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. 2 Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. 3 Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt? 4 Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse? 5 Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras.
Svenska Folkbibeln

Det var igår som jag gick och tänkte på dessa bibelverser. Det var igår Sture Bergwalls framtid skulle avgöras. Var och en är ju sig själv närmast och jag har inte ens läst boken om honom. Nu däremot undrar jag över hur en människa står ut att vara inlåst år efter år och inte bli rätt behandlad. Om jag kunde få skador för livet av tre månaders behandling på ett sinnessjukhus hur skall då inte alla dessa år ha skadad hans självkänsla? Inget är jämförbart. Nelson Mandela var fängslad för en idé, som han bar på som var rätt! Därför stod han ut år efter år och förverkligade sina tankar och goda vilja för sitt folk sen.

Den som gjort något brottsligt skall avtjäna sitt straff. Nu ställs det på sin spets mer och mer hur domare dömer. Skall inte en psykiater prövas? En patient har ju rätt att byta läkare.

Nu på morgonen hittade jag en bra länk till C.O. Rosenius. Det är Andreas Holmberg, som satsar arbete på denna värdefulla andaktsbok.

Lägg nu bort all ondska allt svek

Patienträtt gäller även Bergwall

Diagnosen syndare

Äntligen föll polletten ner! Det är en hemsk diagnos: syndare!
Jag hör inom mig författaren Lena Anderssons perfekta recitation från Marcus evangelium i programmet ”Sommar, sommar” för några år sen.

Vadå synd viskade den lame knappast hörbart mer än för lärjungarna i närheten. Jag har väl inte syndat mer än någon annan?

Ur Markus evangelium kapitel 2
9 Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10 Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och han sade till den lame: 11 ”Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!”

Kan det vara så att nu kommer fortsättningen av Lena Andersson? Vem var det som skulle förklara begreppen synd, rättfärdighet och dom?

Med Gud in i tankelättjan

Äntligen föll polletten ner. En människa kan bli stigmatiserad med en diagnos men inte fatta innebörden av diagnosen! Är det inte läkarens uppgift att förklara hur det gått till att fastställa diagnosen och berätta om hur symtomen fungerar? Är det inte patientens sak att fatta om det stämmer eller inte?

I min egen sjukjournal från år 1956 står det, att jag fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt efter många veckor.

Det är allvarligt.

Agenda

Vad håller du på med egentligen?
Frågan ställer jag mig själv gång på gång men mycket värre än så. Inom mig ljuder det ofta:
”Är jag riktigt klok?”
Den frågan har jag fått leva med sen traumat hände.

Så läste jag i TTELA i slutet av augusti om Fånarna på Restad, att det var ju 25 år sen nedläggningen och vi måste gå vidare. Jaha! Där sitter jag framför TV:n och hör något liknande men bara om 20 år. 20 år är mindre än 25 år. Vad var det då som hände för 25 år sen, som vi skall glömma? Jo, runt de åren blev nästan alla fria, som hade varit inlåsta under långa tider på mentalsjukhus. Det var den stora psykiatrireformen. Det är en stor reform beroende på hur den drabbat de inblandade. Var de beslutsfattare eller hade inget att säga till om? Det var avgörande för resultatet.

Frihet vill väl alla ha! Frihet skulle han vilja ha, som varit oskyldigt dömd och avtjänat 20 år inom rättspsykiatrisk klinik. 20 år är en lång tid och plötsligt undrade jag över min egen likgiltighet i gårdagens Agenda. Hur många gånger har vi inte sett hans ansikte och fått följa olika vallningar med polis och personal från rättspsykiatrin?

”Är jag riktigt klok?”
Frågan försvann plötsligt och självkritiken. Det var ju bara tre månader, som jag var inlåst och upplevde all frustration och ilska över behandlingen. Det är inte bara 25 år sen och jag måste gå vidare! Annars är jag neurotisk! Det är över 50 år sen och nu vill jag handla!

Jojo. Som om min lilla futtiga berättelse om tre månader inlåst på Restad Sjukhus skulle behövas? Sture Bergwall har varit inlåst 20 år utan rättslig prövning! Och jag har tittat på nästan likgiltig! Hur har han överlevt?

Nu sökte jag på Google. Nu har jag fattat nytt mod och min ambivalens är lite mindre. Jag skall fortsätta att berätta om skillnaden mellan fångenskap och frihet! Idag skall jag ge bibelhänvisning dessutom till skillnaden mellan att vara född genom köttsligt begär eller genom anden. Ett barn kan aldrig vara oäkta men ett barn kan vara fött utanför äktenskapet. Det är fråga om juridik. Det är fråga om offentlighet. Det är fråga om förbund enligt bibelns beskrivning dessa förkortningar oä i kyrkoböckerna. Termerna är hämtade från bibelns beskrivningar om äkta säng, gissar jag.

Bibelns beskrivning är tydligare än så. Den handlar om att vara född till frihet eller att stanna i träldom.

2 Mosebok
Johannes evangelium kapitel 1 och vers 11 – 14
Galaterbrevet kapitel 4 vers 22 – 24

Parentes – Nils Gabrielsson och Kristian Gidlund