Kategori: Personliga reflektioner

Det har gått fem år sen jag ”gick ut” och berättade om egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Det är obehagligt att bli överrumplad med en sådan gammal berättelse för anhöriga eller vänner eller personal. Ingen vill höra något sådant. Ingen vill tro, att det är skillnad mellan en psykisk sjukdom och en fysisk. Jo, det vet alla men inte var skammen sitter och att den är lika påtaglig idag. En ung person med självskadebeteende får ingen eller liten sympati, som jag ser det. Min kunskap är mycket begränsad men tillräckligt stor om skillnaden i att bli sjuk psykiskt eller fysiskt.

Det kom inte en enda kommentar, när jag vågade ifrågasätta Livets Ords firande av sina 30 år som församling. Det enda jag föreslagit var en försoning, ett litet möte med de, som känner sig kränkta och blivit kränkta. Jakob med all sin nyvunna rikedom vågade kampen och gick vägen till försoning med sin bror Esau. Vad är jag ute efter som aldrig varit på ett möte i Uppsala ens? Hur kan jag bedöma vad som skett om alla tidningsskriverier är osanna?

Det händer att jag får lära känna pensionärer, som en gång varit inom den psykiatriska vården. För mig är det självklart att ställa frågor om bältesläggningar. För mig är det självklart att fråga om personalens negativa inställning till gudsupplevelser. Svaret kom snabbt häromdagen av en pensionerad sköterska inom mentalsjukvården:
”Det är Livets Ord.”

Ja, då vet jag det. Men att slentrianmässiga bältesläggningar förekommer fortfarande inom psykvården och övergrepp psykiskt har ju ingenting med Livets Ord att göra. Eller hur? Snarare är det väl så att personer med svår ångest söker hjälp på olika sätt och kanske söker sig till möten av den karaktären med bön för sjuka. Jag har frågat mig varför det finns så många fördomar mot mig som kristen inom (H)järnkoll. Vi skall ju inte ha några fördomar mot oliktänkande och olikvarande!

Det kostade visst mycket att få hjälp av en reklambyrå till detta (H). Den som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få utbilda sig till ambassadör inom (H)järnkoll. Det är ett mycket viktigt projekt – ett regeringsuppdrag. Det behövs information inom alla olika områden inom samhället om olika grader av ohälsa psykiskt. Det finns kändisar som fungerar som attitydambassadörer genom sitt kändisskap. Det finns attitydambassadörer som föreläser målmedvetet bland sjukhuspersonal om hur handikappet eller sjukdomen påverkar dagliga livet.

Senaste initiativet jag sett är att köpa en silvernyckel som ett smycke. Det är inte vilken nyckel som helst utan kopian av en gammal bältesnyckel. Historien hur en av föreläsarna fått denna nyckel är mycket gripande. Vi är inte till för att låsa varandra! Vi är till för mycket större funktion.

Anneli Jäderholm berättar

Gissar att uttrycket: ”Nu blommar asfalten” kommit till när något omöjligt inträffat. Det är lika roligt varje gång, om det blir en spricka i den svarta asfalten och en maskros bryter igenom och blommar. Gissar att uttrycket ”asfaltsblomma” kommit till så – ett barn som funnits i en omöjlig situation och miljö bryter igenom det hårda, svarta och blommar trots motstånd.
Så när en asfaltsdjungel skall förtätas ytterligare är det bara att leta efter blommor mellan nyanlagd asfalt och kvarblivna schaktmassor! Livet finns kvar oavsett omild behandling.

”Det blir en plats kvar” skriver författaren Paul Tournier om i boken ”En plats för dig – Om människans sökande efter sina rötter”. Författaren berättar om att hans far dog, när han var några månader men inte ett år och modern dog, när han var sex år. Om jag inte minns fel från boken. Det blev en plats kvar i en park, där han gick med en barnsköterska efter händelsen. Det blev en plats kvar där han frågade, om de inte skulle komma tillbaka mer. Det fanns en adress där hemmet låg. Skulle de inte komma tillbaka dit? Ett annat sätt att fråga efter sin mamma och förändringen. Vad innebar den? Så blev det en plats kvar i parken, där han ställt sin fråga – en plats som gick att peka ut när han var gammal. Det var min formulering. Det var så länge sen jag läste boken. Det blev en plats till kvar, när han var i övre tonåren och promenerade på en gata. En äldre anhörig man frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon brydde sig om honom i hans ensamhet. Så blev det en plats kvar på gatan där frågan kom.

Det blev en plats kvar för mig, då jag var sjuk och ledsen på ett universitetsbibliotek. Ett bibliotekskort dit var det närmaste jag kommit en högre skola. Nu skulle jag låna hem böcker om blommor. Dyra böcker med fina färgfoton. Så öppnade jag en och får syn på ett välkänt ansikte P.P. Waldenström. Den kände ledaren under många år i Svenska Missionsförbundet hade varit så intresserad av blommor! Och så läste jag det som står att läsa via datorn nu.

Citat från Wikipedia:
Ursprunget till landskapsblommorna kommer från den amerikanska idén med state flowers och togs till Sverige av August Wickström och Paul Petter Waldenström 1908[1]. Waldenström publicerade förslaget till att införa landskapsblommor i Stockholms Dagblad 25 maj 1908, varpå tidningen uppmanade landets botaniklärare att komma med lämpliga kandidater. Den 7 juni hade en lista sammanställts, som sedan bearbetades av professor Veit B. Wittrock från Botaniska trädgården i Stockholm. Två landskap gjorde våldsamt motstånd mot de tilldelade växterna, nämligen Skåne, som ville ha prästkrage istället för bok och Hälsingland, som hellre ville ha lin än tall. Många i Härjedalen ville hellre ha mosippa än fjällviol och många i Dalarna hellre ängsklocka än blåklocka, men protesterade inte lika högljutt som Skåne och Hälsingland. Kyrkoherden och politikern Erik E:son Hammar ändrade bok till prästkrage och tall till lin 1909.[2]

Landskapsblommorna som fenomen försvann under tiden för första världskriget, men på 1920-talet blev de åter populära, genom Kulturella Ungdomsrörelsen som tryckte upp blommorna på knappar 1921 Slut citat

Senare i livet har jag hittat en uppgift om Pingströrelsens grundare i Sverige Lewi Pethrus, att han också var intresserad av blommor. Det kanske hör ihop på något sätt? Lewi Pethrus verkade i storstaden och var hela livet intresserad av asfaltsblommor dessutom – människor vars liv brutit igenom den mörka, hårda asfalten och blommade trots allt. Hör detta till det förflutna att Skaparen och skapelsen hör ihop? Har teologi nuförtiden inget med Skaparen att göra och blommor?

Svarthö Fotohälsning från Jämtland och Sonja Boström

Det blev en plats kvar, där jag mötte blommorna för första gången. Antagligen berodde det på min sinnesstämning. Jag var inget framåt den gången utan gick och tittade rakt ner i backen. Inget framför i livet hägrade. Inte ens att få komma till skogen och känna mjuk mark under fötterna. Livet hade fått ett tvärstopp med mycket bekymmer och sorg. Då trampade jag på dessa små nästa osynliga blommor. De hade så klart funnits där förut och lyst upp den torra marken. Jag hade säkert trampat på dem förut eftersom de växte på bangården utanför mitt föräldrahem på landet.

Sen dess har jag letat efter dem och blivit överraskad att finna dem i en asfaltsdjungel. Som om de skulle vilja meddela mig ”ett glädjens budskap” även här. Här är det inga mängder, som det var ”hemma” men jag vet nu var jag skall leta efter dem. Det är mellan en trottoarkant och asfalten. Där finns de och gör mig glad! Staden är inte deras växtplats och inte min växtplats heller. Här är ingen mylla precis. Igår träffade jag några pyttesmå blommor i Torslanda. Där finns också trottoarkanter och asfalt.

Det finns ett uttryck för mina favoriter bland blommor. Det är så klart: ”Nu blommar asfalten!” Då gäller det mest en spricka i den svarta asfalten och så en maskros, som tagit sig upp och igenom. Sen är uttrycket givet för barn, som tagit sig upp och igenom svår och omöjlig miljö. Det blir asfaltsblommor. De vill jag heller inte trampa på. De har förkunnat ”ett glädjens budskap” för mig mer än en gång. Jag glömmer inte första gången och deras växtplats!

Nu vet jag var jag skall leta och har lättare att upptäcka dem.

Skapelsens under

Vägen och vägarna genom Gamla Testamentets historia är slingriga och landskapet kuperat. Än är det bördigt och än är det öken. Än är det fråga om många folkslag och än handlar det om en eller två personer. Det är en Gud som beskrivs. Det är många gudar som beskrivs.

En dag stod två rättfärdiggjorda genom tro sida vid sida efter en lång, lång vandring tillsammans. De såg samma vy framför sig. De var sams men just där började deras vägar att divergera. En två, tre centimeter till att börja med. Sen blev avståndet större och större. Den rättfärdige Lots väg slutade i en återvändsgräns. Han hade låtit sig fyllas av vin och låtit sig berusas. Som det ser ut utan någon fri vilja alls. Bygg gärna på den illusionen. Kvar är konsekvenserna av hans viljelöshet. Hans historia är slut men konsekvenserna fortsätter.

Två fäder vandrade rättfärdiga i tro sida vid sida tills deras vägar divergerade.

Två kvinnor levde i samma land under samma omständigheter. Två kvinnor gifte sig med var sin man men ingen av dem fick några barn. Två kvinnor blev änkor och båda stod sida vid sida en dag. Och deras vägar divergerade. Till att börja med i centimeter och sen meter tills en av dem dog i en återvändsgräns utan historia av värde.

Jesusvägen genom Gamla Testamentets historia lämnar blodsfläckar efter sig här och var. Följ hela vägen fram till Golgata där sonen dog för vår skull på riktigt. Inte bara som en förebild. Inte bara nästan på vägen upp till Moria berg. Det är bara tre viktiga kapitel att studera men stanna inte vid utsiktsplatsen för Abraham och Lot!

P.S.
Refererar till bibelstudiet måndag fm av Niklas Piensoho på Nyhemskonferensen. Niklas Piensoho höll en predikan på en Hönökonferens för många år sen om varför Jesu måste dö. Den predikan önskar jag få höra en gång till!

Så här kopplar jag olika tankar:
Abraham och Lot var båda rättfärdiggjorda av Gud genom tro.
Följ blodspåret i 1 Mos 3:21.
1) Utan ett felfritt offer bland djuren i Guds Skapelse hade det inte blivit några kläder av skinn. Så fick de tillbaka sin frimodighet inför Gud.
2) Blodet efter Abels död ropade till Gud 1 Mos 4:8-10. Mordet kunde aldrig bli ogjort.
3) Det blev blodsfläckar på Josefs mantel på grund av brödernas gärning och lögn inför fadern. 1 Mos 37:18-35
4) Den största profetian om blodet av ett felfritt lamm som kommande Messias finns före uttåget ur Egypten 2 Mosebok kap 12
5) Vägen fram till Jesu kors är lång och slingrig. Följ fläckarna av blod. I tro på hans död på korset kan vi bli klädda inför Gud och bli frimodiga. D.S.

Det är inte lätt att vara begränsad och samtidigt ha en vilja att komma utanför området. Det är inte lätt heller att ha ett intresse för blommor och sen inte kunna böja sig. Rödnarv är så liten mellan trottoarkanten och asfalten men gör mig så glad. Jag måste leta efter den eftersom jag vet, att den skall finnas nu. Den gör sig heller inte med ett ”flygfoto” från min höjd. Det är meningslöst med en digitalkamera, när jag ändå inte kan böja mig.

Böja sig måste man om Gud inte skall vara en metafor på tre bokstäver bara. Böja sig måste man, om man vill veta något om Gud. Och det kunde jag en gång i tiden.

”Detta fattar inte jag men jag fortsätter att tro på dig!”

Komplexen fortsatte att härja i min kropp. Tänk, om jag ändå fått vara frisk och orkat läsa! Teologi betyder läran om Gud till exempel. Tänk, att få lära om Gud!
Vi kan ingenting veta om Gud…Är det så det blir, om man får läsa teologi år efter år?

Visst, jag kunde lägga mitt stativ till kameran på rollatorn och ta ett foto på en vacker blomma sen. Men vad hjälpte detta? Den växte fel mitt ibland brännässlor och vägtistlar. Hur skulle det gå till att hitta rätt namn? Det var just den smala, skira, röda blomman jag önskade få ett foto av! Hur skulle den göra sig bland allt ogräs vid trottoaren? Hur skulle jag kunna hitta rätt namn och komma ihåg detaljerna tills jag kom hem och kunde leta i Floran? Jag brände mig så klart på brännässlorna. Det var resultatet tills kvällen kom…
Det kunde ju inte vara en orkidé, så varför inte ta en ny promenad och hämta den.

Till slut hittade jag rätt namn men beskrivningen var inte vacker eller snarare doften den sprider runt sig. Hur går detta ihop med min tro på Gud i alla blommor? Är jag inte lite överandlig? Finns det blommor, som ger ifrån sig en frän och obehaglig doft? Och hur är det nu med Kristusdoften runt den som tror så mycket på honom?

Nu väntar en stor helg. Vem tänker på Johannes Döparens placering i sin tid och den doft han spred runt sig? På måndag hoppas jag få se en bild av Stinknässlan och att någon hjälper mig med en närbild sen på den vackra blomman. Det finns ju de som kan böja sig och har digitalkamera. Ja, förr kallades Stinksyskan visst för Stinknässla.

I morse hittade jag Linnea på Facebook. Det är en förtjusande liten blomma, som inte låter sig exponeras för vem som helst eller var som helst. Det finns sånger om blommor. I söndagsskolan sjöng vi:

”Tror du små blommor bedja till Gud
fastän du ej förnimmer ett ljud
Dock upp till himlen från ängden skön
stiger så sakta blommornas bön.”

Det var ju märkligt, att denna Smålands landskapsblomma inte ville visa sig för mig där på promenader i skogen! Och inte i Västergötland och inte i Dalsland! Jo, jag blev presenterad för olika växtplatser med orden:
”Här skall det finnas Linnea!”

Men det fanns ingen. Däremot är vägen kvar där hon och jag promenerade denna försynta för mig okända kvinna och jag. Det jag hört om henne dagen innan var, att hon var intelligent men inte hade utbildat sig efter sin förmåga och begåvning. Hon hade tidvis haft mycket liten lön och hankat sig fram. Hennes växtplats var samma som Linneans. Det vågar jag påstå efter att ha fått hennes ovanliga berättelse.

”Skomakare bliv vid din läst!”

Ja, det kan så vara och hon var skomakarens dotter bara och skall inte tro, att hon är något i jämförelse med män, som är präster dessutom.

”Lyssna till de tvåbenta böckerna,” brukade läraren och prefekten säga till sina elever. Innan hon kommit så långt var den kvinnan också elev vid Stenebyskolan. Precis som jag varit. Många, många år senare har jag lyssnat på bådas berättelser om hur livet självt fört dem fram på vägen.

Idag har jag hittat en Linnea på Facebook. Osökt kommer jag att tänka på den växtplats i skogen i Dals Långed där det skulle finnas en Linnea men inte fanns. Vägen finns kvar och berättelsen av den för mig okända kvinnan, som liknar en Linnea. Hon exponerar sig inte för vem som helst men berättade för mig hur hon hankade sig fram i Göteborg på halv lön. Hennes stora intresse var hebreiska språket. Så hon gick inte till någon frikyrka utan satt i synagogan och jämförde hebreiskan på en sida och svenskan på andra. Vad hade hon fått i sina gener?

Hon är lika försynt fortfarande men blev en av Svenska Folkbibelns översättare av Gamla Testamentet.