Kategori: En plats för dig

Kallelsen

”Staten det är vi” ser jag som en upprepning, när stat och kommun burit sig som allra sämst år mot samhällets svaga. Det gäller barnhemsbarnen. Det gäller boken:

”STULEN BARNDOM Vanvården på svenska barnhem” av Thomas Kanger

Det var på Facebook som någon satte in bild på det nya fina huset Vidkärrs barnhem med en ring lekande barn utanför. Texten under var: ”Mitt barndomshem under sju år”
Vem kunde tro dessa barns berättelser? ”Vidkärr” till exempel, det sa mig ingenting mer än att det var ett stort barnhem och att det hade varit svårt att vara där. Nu är jag skakad och har läst ut boken med så många ögonvittnens tragiska berättelser.

Välfärdsstaten – men inte för de svagaste i samhället ensamstående mammor med barn. Välfärdsstat men inte för de psykiskt svaga och sjuka, obekväma för samhället. Många blev inlåsta år efter år utan att någon reagerade. Många blev stämplade för livet som sinnesslöa eller idioter. Kan detta vara vårt vackra Sverige? Det får bli en mörk bloggpost i kväll för jag är upprörd fortfarande över prästen Dag Sandahls bloggar. Var finns proportionerna mellan barnens förstörda liv från barndomen och att präster blivit kränkta? Jo, allt hör ihop med allt och året 1958 fanns för många av oss andra också.

Lida för sin övertygelse

Frågan finns bland kommentarerna om Gud fanns med år 1957 men inte år 1958.
Citat:
”Om man tror att Gud var med 58, men inte 57 (och alla östliga, ortodoxa o katolska Kyrkor; överallt, alltid och för alla), har man en hel del att bevisa.”

Just där brände det till för mig, som inte klarar att vara politisk korrekt. Jag mår dåligt! Vem har fattat beslut om var vi får tala om Gud och var vi inte får göra det? Om staten och kyrkan hört ihop, så borde väl Gud finnas i staten någonstans? Har Gud flyttat över till kyrkan helt och bara där får vi tala om honom? Inom politik och sjukvård är det inte plats för andliga samtal. Kvar är Kyrkan och utomhus och i hemmen. Absolut inte i skolorna.

Vad hände år 1958 och för vem? Det verkar som både Dag Sandahl och jag har tendenser att älta och älta igen. Jag för min del har undrat vad Gud menade med sin kallelse till mig som kvinna och var det finns lite utrymme för mig. Jo, jag har hört, att jag tar stort utrymme men inte med det jag brinner för. I filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” från år 1956 och åren framåt, när hela min framtid slogs i spillror inom sjukvårdens ram får det inte vara någon berättelse om Gud och hans ord. Filmen skall vara neutral och kunna visas för studenter på väg in i sjukvård eller socialvård. Så var det idag senast och jag är inte ens stolt över resultatet av min berättelse och andras insats längre.

Vem har bestämt, att inte jag får berätta om Guds ledning och hjälp genom allt?
”Staten det är vi.” Jag är en del av samhället men får inte berätta om Guds kraft till räddning och makt att upprätta.

Året då allt blev förstört var 1958. Stackars präster!

Profetior

Bruden gör sig redo

Denna länk till ”Bruden gör sig redo” fann jag i morse på Facebook, lyssnade och blev så glad. Det är ju genomgång av en bok men ändå ett bibelstudium, som behövs idag.

Denna blogg har nummer 597 och jag skriver spontant som vanligt och direkt. Denna blogg får bli ett undantag, där jag letar och fyller på efterhand. Hur många kan bibelns bildspråk? Hur många vet, att ”bruden” är ett begrepp i Uppenbarelseboken och hämtat nästan från början av bibeln. Israels folk följde Herren genom öknen som en brud följer sin brudgum. Det är Herrens egna ord om sitt folks trohet och lydnad under lång tid genom olika prövningar. Men så kom gnissel och irritation. Herren kärlek fortsatte. Herrens vilja var att ge sitt folk ett löftesland. Herrens vilja är att ge sitt folk en framtid och ett hopp.

Jag har bloggat om skillnaden mellan att vandra efter Guds löfte genom Sara (Sonen) eller efter köttet som genom Hagar (Ismael). Det är ju bibelstudier som Paulus går igenom i sina brev. Och Jesus visar på att det står om honom överallt i skrifterna.

Brunnen är tom

”Se upp för Laban” heter en av mina tidigare bloggar, som du finner
Här

År 1896 skrev Lina Sandell sången:

Jag vill följa dig o Jesus
följa dig om vägen går
över solbelysta höjder
eller genom dunkla snår
Där jag vet att du gått före
vill jag följa efter glad
viss att du min vandring leder
steg för steg mot himlens stad.

vers 1 av 4

Det har gått snart 55 år sen jag skrev in med bläck på en av baksidorna i min bibel:
”Löftet som jag gav i ljusa dagar
vill jag troget hålla år från år.”

Det är så liten handstil. Bläcket håller på att försvinna. Datum och minnet finns kvar. Det gäller att hålla fast vid sin kallelse! Det kan teologerna gräla om hur många som blivit kallade till Guds rike och får en uppgift där. Den som inte öppnar en bibeln kan inte få syn på alla erbjudanden i Jesus Kristus.

Det har gått sex månader sen jag hyrde en bil och for till före detta Restad Sjukhus för att få återuppleva den så kallade stormavdelningen. Jag har ”gått ut” som det heter och ångrar inte mitt engagemang mot bältesläggningar och tvångssprutor. Men det är tufft, att inte bli förstådd! Ett enda exemplar har blivit sålt av min bok i andra upplagan:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Snart är tiden ute på litenupplaga.se

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Min tanke från början var att skriva om Eva från bibelns början till bruden och Lammet i Uppenbarelseboken. ”Min” psykolog fick vara bokförläggare och avrådde mig. Skriver du om detta, som ingen begriper, tappar man intresset direkt. Ungefär så föll hennes ord. Finns det ingen, som är intresserad av försoningens möjligheter, när sjukvården krossat en ung människas självkänsla totalt? Finns det inget intresse av att läsa om läkedom genom Jesu sår?

Som sagt: Jag har lämnat Dag Sandahls blogg, Stefan Swärds och Mikael Karlendals. Där finns bara analyser av Svenska Kyrkans, Frikyrkans och hela kyrkans historia bakåt till 2:a århundradet e.Kr.analyserad. Ständiga analyser. Män tycker visst inte om att bli inneslutna i begreppet ”bruden”, som följer Lammet varthelst det går.

Passionspsalm (det var för dig) Maria Gustin Bergström med Smyrnakyrkans symfoniorkester

”Det var för mig som Han utstod smärtan
och kampen.
På sina skuldror tog Han min synd.
Det var för mig som Han uppstod,
besegrade döden.
Jesus triumferade för evig tid.”
1:a versen av sången med text av Maria Gustin Bergström

Mellan himmel och jord

Det är tid för en sammanfattning av veckan som gått mellan himmel och jord. För att få en rättvänd bild finns det ett recept av Lars Gunther, IT-pastorn till Stefan Swärd:

För den som vill se bilden rättvänd. Öppna utvecklarkonsollen i din webbläsare dvs. CTRL/CMD + SHIFT + K i Firefox, CTRL/CMD + SHIFT + I för Chrome och Safari, F12 för MSIE. Skriv följande på kommandoraden (kopiera och klistra):
document.getElementsByClassName(”wp-image-4971″)[0].style=”transform: rotate(90deg)”
Tryck på enter.
Bilden rättvänd
 Slut citat

Detta gäller en bild av Stefan Swärd och hans första barnbarn. Jag klarade att vända den bilden rätt i min dator med bara ett ”klick” på en pil. Det som är ett problem för en människa är inget problem för en annan.

Stefan SwärdStefan Swärd med sitt första barnbarn

Så går alla associationer vidare till ”den stora försoningsdagen” i Betlehemskyrkan, Göteborg den 17 december 2013. Kan olika frikyrkosamfunds tolkningsläror bli en gemensam? Till och med jag har ju en alldeles egen lära om försoningen. Den finns beskriven i min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Den boken fick Stefan Swärd av mig. Som svar på bönen till Gud från en missionare i en pingstkyrka bad jag i slutet av 60-talet:
”Gud, visa mig blodets betydelse!” (”Tacka för blodet”, sa de på den tiden i Smyrna.)

Och det gjorde han en tid senare svarade på min bön. I Skapelsens början fanns inga öppna sår, där det kunde komma in bakterier och ge blodförgiftning. I Skapelsens början kunde Gud förena lite jord med ande från himlen till människan.

”…då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” 1 Mosebok 1:7 (Bibel 2000)

Till höger i min blogg har någon klickat fram en gammal blogg för 4 år sen som heter:
”Summan av delarna”

Kan Google skanna av hur mycket som helst och sätta ihop? Skall jag bli rädd eller tacksam? Det var precis detta min mentor försökte få mig att förstå en gång. Det kändes som att leta efter en nål i en höstack, om jag gick ut på nätet och gjorde ett försök att berätta om blodet. Det gick inte på en dag för mig att fatta men häromdagen sökte jag i Google på ”sinnesjukhus” och hittade en underbar bild på min 95-årige far, när han fick luciabesök av en ettåring, som knappast kunde hålla balansen och ljuskronan hade kommit på sned. Hur hade den bilden hamnat där?
Vem skannar Google? Vem skannar bibeln?

I vart fall har min vecka varit bra. Jag har fått möta en kvinnlig pastor igen som verkligen kunde/kan föreläsa om försoningens djupa innebörd. Det var i Smyrnakyrkans källare med belysning på allt jag försökt att glömma men aldrig lyckats med.

”Lär dig livets vackra gåta
älska, glömma och förlåta.”

I Equmeniakyrkans storsamling om försoningen sa Ingrid Svensson bland annat att Jesu försoningsgärning är så mycket större och fullkomlig. Detta jämfört med en krossad liten människas oförmåga att glömma övergrepp.

I veckan som gått har en kvinnlig pastor fått ha morgonandakterna i Sveriges Radio. Marianne Andreas hade bland annat med detta med lärjungars rädsla hur Jesus kommer med sin frid och andas på dem. Himmel och jord förenades en gång till i människan.
Och förenas igen gång på gång…

Bygga upp eller riva ner

Det går fort att riva ner eller fördärva. Det tar längre tid att bygga upp. Tidningen Metro har en fet rubrik idag:
”Vi byggde upp församlingen i Knutby på nytt”
Ja, det är pastorns ord 10 år efter mordet.

Där fortsätter jag med gamla minnen och foton. Från sågbacken gick de torkade bräderna in i möbelfabriken strax intill för ytterligare tork. Det var mycket noga med rätt temperatur i ”torkarna” och rätt tid. Annars kunde träet slå sig under en fanerad yta. Jag har inget minne av den gamla möbelfabriken, som brann ner.

Fabriken gamla133Gamla möbelfabriken brann ner år 1936

Nästa foto är från nästa möbelfabrik. På det fotot minns jag alla arbetarna och vilken arbetsplats som var deras det vill säga vilken maskin de skötte eller var de målade eller bonade möbler.

Fabrikens arbetare134Nya möbelfabriken u.p.a med arbetarna

Det är kanske ett okvinnligt intresse men ”basens ongar” inte bara sprang på fabriken utan arbetade där också. Alla arbetade på den tiden. Mina äldre syskon fick inte leka. Där är poängen! Jag har följt brädorna från timmer till hyvlade i rätt mått!

Brädorna i tabernaklet skulle vara tio alnar långa och 1½ aln breda och ha två tappar. Där är poängen! Någon har bestämt detta mått. Någon lydde i allt och följde instruktionerna. Under varje bräda sattes sen en given grund två fotstycken av silver med hål för tapparna och en liten sammanhållande list emellan.

Kan man då tro, att vi bygger upp en församling, när ritningen är given en gång för alla och försoningssilvret är givet, format och satt under varje bräda till upprättelse för var och en? Var finns ritningen till att bygga upp en församling?

Ja, det är männens uppgift att undervisa! Men gör det då! Låt bli att ”såga” den som står upprättad bredvid en annan på samma försoningsgrund!
”Vi står på ORDETs grund,” sa de gamle som kunde Kanaans tungomål. Vart tog det språket vägen, som innehåller fakta? ”…stå under blodets beskydd” till exempel. Skäms vi för talet om Jesu blod som renar från all synd?

Jag försökte berätta för en kvinna, som bara vill ha manliga pastorer för det står så i bibeln, att då kan jag inte bli arbetsterapeut heller enligt bibeln. Herren kom med sin ande över män och gav dem alla slags slöjdskickligheter. Men väva då? Det är väl ändå kvinnligt? Och mönsterritning och mönsterförstoring, som jag fått lära mig i utbildningen till arbetsterapeut.

Mose lydde i allt och Hebreerbrevets författare visar på att mönstret är en skuggbild av den verklighet som kom i Kristus. Vi är upprättade i Kristus! Räkna hur många gånger det står ”i Kristus” i Kolosserbrevet och Efesierbrevet. Skall vi då ”såga” till andra, så att de passar att bli upprättade i Kristus till ett tempel åt Gud?

Försoningsgrunden är given en gång för alla i både gamla och nya testamentets beskrivning och presentation av Jesus som Försonaren med Gud.

3David Ida276Idas sista besök hos gamle verkmästaren på möbelfabriken

Huset som blev ett hem

Gott Nytt ÅR vill jag önska dig som läser min blogg. Den är ”självgående” hur nu den tekniken fungerar. Gott Nytt År önskar jag min mentor Rose-Marie Harrysson, som började den och valde system. I högerkanten kan jag följa vilka bloggar, som varit aktuella dagen efter. (Det övergår mitt förstånd att kunna läsa bloggar jag inte kommer ihåg att jag skrivit.)

Gott Nytt År mina vänner från Räddningsmissionen! Jag fick chans på nyårsafton att hålla en andakt. Under fem minuter talade jag om allt på en gång och rörde runt dåtid och nutid, som aldrig förr.

Här kommer vad jag ville ha sagt egentligen – ungefär. Nu tar jag hjälp av de gamla bilderna hemifrån Norra Björke. Sågverket startade ungefär år 1917. Då var det en stor storm och skogarna var överfulla av nedfallna träd. Järnvägen Nossebro – Trollhättan invigdes några år tidigare och ett samhälle växte upp. Den ena industrin efter den andra kom till.

Som barn på 40-talet har jag följt detta sågverk. Huset som blev mitt hem syns på fotot och är i byggnadsställning.

Sågbacken130Sågbacken år 1919 foto George Lindahl

En gång på 70-talet var det en pastor från Näsåker Eric Nilsson, som hade bibelstudier för oss i KÄLLAN. Källan kallades vår arbetsgemenskap och vårt uppsökande arbete bland unga. Eric Nilsson hade sin försörjning som sågverksarbetare och predikade på fritiden. Därför fastnade hans beskrivning av uppbyggnaden av tabernaklet mycket tydligt. En bräda blir inget tabernakel. En sten blir inget tempel. Tillämpningen är att en församling kan inte byggas av en bräda. En kyrka kan inte byggas av en sten.
(På en karta lär det ha stått:”Kapell = mindre gudligt hus i trä”)

Missionskyrkan131Missionskyrkan foto Henrik Falkenberg

Missionshus och kapell byggdes ungefär samtidigt som samhällen växte upp. Missionskyrkan i Norra Björke var nästan färdig år 1919 men invigdes inte förrän år 1921. Början på min andakt var nog bra, att varje enskild medlem är upprättad och har fått en grund att stå på. Vi kommer från olika kyrkor och samfund i KÄLLAN-gänget. I en storstad, där många flyttar in från olika platser i landet, finns många kyrkor att välja på. Huset vi bor i kan bli ett hem för många. Hälften av gruppen som samlades nyårsafton hade bott i storfamilj på 70-talet.

Solhem132 Västbjörke Nilsgård år 1920

Mitt föräldrahem var byggt på torpargrund och såg ut som på fotot, när min far köpte det år 1920. När familjen växte och växte behövdes mer än en liten vrå som potatiskällare under ett av hörnen. Det blev tvunget att gräva under nästa hörn. Då kom en hörnsten loss och hela hörnet av huset höll på att rasa. En gammal tant i andra våningen upplevde detta mycket obehagligt. Det var hennes ”hem” som kom i gungning.

Så går mina tankar. Min far var verkmästare på en möbelfabrik och jag har som barn och ungdom följt bräderna från stockar till torkade, sågade efter mått och hyvlade brädor. Det är inte vanligt längre med bibelstudier som tillämpning av ritningen till tabernaklet. Varje bräda skulle ha två tappar. Varje bräda skulle ställas upprätt på två fotstycken av silver. (2 Mos 26:18-19) Ändå håller ritningen fortfarande för bygge av en kyrka eller församling. Det räcker inte med en medlem! Det blir ingen församling utan upprättade medlemmar! Det finns ingen kollektivanslutning! En och en måste ta emot den givna grunden för en stabilitet. Det är ingen torpargrund med lösa stenar.
”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd Jesus Kristus.”
1 Kor 3:11

Joh 1:14 ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.”
Fotnot vers 14. bodde bland oss: Ordagrant: ”tältade bland oss”. Tälthelgedomen, tabernaklet, var i det gamla förbundet platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos 25)

Ja, jag har bloggat om detta tidigare. Nu är det mer aktuellt än någonsin med alla hopslagningar av kyrkor och samfund. Brädorna i tabernaklet skulle ha ett visst mått varken bredare eller högre. Det är försoningen, som är förebildad i fotstycken av silver enligt mer än en bibelforskare. Bibelns ord är lästa och prövade genom alla tider. Traditioner kan växla. Olika tolkningar kan betonas olika mycket.

”Summan av ditt ord är sanning och dina rättfärdiga domslut är eviga.”
Ps 119:160

”Herren tal är ett rent tal likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” Psaltaren 12:7

Det var inte alls tänkt att predika bland vännerna på nyårsafton. Jag bara berättade, att jag skäms över att min fina Svenska Folkbibeln ser lika oanvänd ut nu som för 15 år sen. Under dessa år har jag hellre läst och deltagit i olika debatter via datorn. (Märkligt att det är mycket lättare att förstå bibeltexterna som de står än olika tolkningar.)

Huset som mina föräldrar köpte var tomt och ödsligt från början. Detta förvandlade de till ett hem genom deras tro på Gud, Jesus, Anden och bibeln. Det kändes i luften ordlöst. Det var i söndagsskolan, som de satte ord på var de hämtade sin kunskap. Visst har alla brädor olika teckningar, karaktärer men hitta på någon ny grund går inte för bygget av en församling – ett andligt hem.

Försoningens möjlighet

Så är det vardag igen och julen är över med lilla barnet i krubban. Denna jul tog jag inte ens ner min vackra julkrubba med så säregna minnen från en missionsförsäljning på landet. Där var allt så billigt men ingen klagade över att deras arbete underskattades totalt. Det bara var så. Julkrubban kom som en gåva utifrån. Den är gjord i keramik och så vacker men vad hjälpte det bland de gamla i församlingen, som inget mer behövde.

Bredvid mig satt en liten 10-åring, som aldrig varit på en missionsförsäljning tidigare. Han fick mitt löfte att vara med och bjuda och följa med till 200 kronor. Det blev intressant för alla till slut men mycket nervöst bara för den, som inte fick följa med längre. Så kom en andlös tystnad, när auktionsförrättaren sagt: ”Jag har 200.” Ja, det var alldeles tyst några obehagliga sekunder i Norra Björke Missionskyrka. Då kom det högt och tydligt från pojken:

”Men slô då!”

Så blev jesusbarnet i krubban mitt (och hans ett par jular till). Jag samlar på fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig. Jag stannar inte där utan tänker på författaren Lena Anderssons Sommarprat ett år. Det var så skickligt gjort, att jag lyssnade om och om igen på hennes recitation över bibeltexten i Markus evangelium kapitel 2, om den lame mannen. ”Vadå synd? Jag har väl inte syndat mer än någon annan? Ja, det viskade den lame nästan ohörbart bara lärjungarna närmast den lame hörde det…” Minns du?
Så bra att författaren Lena Andersson kom igen skriftligt och förväntades sig tydliga svar av en blivande ärkebiskop. Minns du? Har vi inte rätt att förvänta oss lite tydliga textutläggningar av viktiga sammanhang? Julspelen är över för denna gången. Kvar är frågorna om han är Guds son. Vilken makt har han fått i så fall av Gud? Det är väl ändå inget att debattera med KG Hammar om Jesus är Guds son eller inte! Det är väl bara att slå upp bibeln och läsa själv! Det står skrivet på många ställen. Faktiskt.

Nu räcker det för min del att följa prästen Dag Sandahls julsaga om dårhuset i Uppsala och tvångströjan på psykiatern! Nu räcker det för min del! Det akademiska språket fattas mig men orden i bibeln har borrat sig in i min själ – in i mitt psyke vad nu det är för skillnad. Jag är genomborrad som en bräda i tabernaklet! Hör du det?

Där finns en preposition som är fel. Stödbrädan skall inte ligga utanpå utan gå genom bräderna som…ja, som står upprätt på en given försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver. Hör du det? Jag är upprättad i Jesu försoning och har samma mått som de andra varken lägre eller bredare. Nu är jag tillbaka där igen! Ältar jag eller undervisar jag om försoning genom Jesu blod? Jag lever inte längre i en osynlig tvångströja från Restad Sjukhus! Jag tänker inte följa Dag Sandahls blogg längre! Min bitterhet och besvikelse har varit min synd. Min synd är försonad genom Jesu korsdöd. Där är den naglad fast och jag har rätt att leva fullt ut i hans försoning. Den försoningen har inget mellanrum. Den har ett Restad Sjukhus i mitt fall men det stör mig inte längre, att jag ingenting blev av allt jag drömde om. Jag är försonad med Gud genom Jesus och älskar sången: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…” (Psalmer och Sånger nr 510)

Julen är över och i ett av överskåpen i hallen ligger den vackra julkrubban i keramik som barnet bredvid mig i bänken fick ropa in på en missionsförsäljning. Jag har så många vackra minnen men stannar inte där. Och inte vid årets julspel heller. Kvar är mitt gamla, lättirriterade jag, som hänger upp mig på allt och inget. Hör du det? Jag tål inte ordet ”skådespel” om återgivna bibelsammanhang!

Får jag vara så lättirriterad men ändå glad i frälsningen och försoningen, som nått mig också. Ett barn är fött. En son har blivit oss given. På hans skuldror blev min synd lagd. Eller har jag fattat alldeles fel?
Jag inte bara känner mig fri. Jag är fri tack vare honom.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

”Jag har inga kläder.”

I min ålder kan man leva på minnen – minnen som blivit mindre sårbara – minnen som inte irriterar längre. Irriterade gjorde de i stundens allvar. Provocerade gjorde de också. Vem vågar anmärka på mig?

Telefonen ringde en lördagsförmiddag och en vänlig röst frågade vad jag gjorde. Det var inte helt lätt att berätta om. Jag förberedde en predikan för första advent. En gemensam kyrkokör skulle sjunga och efteråt skulle det bli mat för alla i en Missionskyrka 17 mil längre bort. Det är mycket arbete med alla förberedelser. Vilket förtroende att få predika och sen få med en gåva till Räddningsmissionens arbete.

Då ringde en man och provocerade mig med sina frågor. Jag hade ärligt berättat, att jag förberedde en predikan. Nästa fråga kom omedelbart:
– Vad skall du predika om?
– Dock natt skall inte förbi där nu ångest råder…
– Vad vet du om ångest?

Min irritation accelererade. Det var färdigdebatterat med den mannen. Så till slut tog jag till ett anfall. Det var ju inte det första samtalet om kristen tro. Så började jag vänligt med att fråga, om jag fick ställa en fråga till honom. Det skulle gå bra och den kom:

– Varför är du så rädd för att dö?
– Jag har inga kläder!

Det har väl gått över 30 år sen det samtalet. Jag mår fortfarande dåligt av debatten mellan Stefan Swärd och Torsten Åhman om vad som händer ”Efter detta” – efter döden. Och varför debattera försoningen utan att någon vittnar om Jesu försonande blod i sitt eget liv – vad fick förlåtelsen från Gud för effekt i vardagslivet?

”Jag har inga kläder,” sa mannen som ringde och störde mig i mina djupa tankar. Ångesten skall ta slut! Säg det till en, som bär på sjuklig ångest och inte kan bli kvitt den! Vad visste jag om ångest? Frågan var på kornet. Jag vet i princip ingenting mer än om en normal oro och lite onormala bekymmer, som visar sig onödiga efteråt.

Vad vet jag om dödsångest? Ingenting. Det finns visst till och med barn, som inte vågar somna på kvällen för det vet inte vart de tar vägen.

”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont. Ty du är med mig din käpp och stav de trösta mig.”

Visst. Men alla känner inte herden och vet om vandringen med honom steg för steg.
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
Visst. Men alla vet inte var stigen går och råmärken har man flyttat! Jag har vandrat på en tydligt rösad led fram till korset. Där har jag fått kläder bildligt talat. Jag är inte naken inför Gud – ångestfylld inför döden.

Precis detta handlar advent om. Mörkret är skingrat och ljuset har kommit till världen. Ljuset lyser nu. Ljuset kan skingra en människas mörker. Visst har jag kontrolleringsbehov och vill veta vem som släppt in Jesus i sitt hjärta! Visst skulle jag vilja veta hur han eller hon trodde till slut, när döden kom.

”Jag har inga kläder!”

Detta vet Gud om och har vetat sen början. Redan i början fick ett felfritt djur i hans perfekta skapelse släppa till livet. Gud ville ta bort olydnadens skam och gav människorna kläder av skinn. De blygdes och gömde sig nakna – medvetna om sin nakenhet, eftersom de inte lyssnat till Herrens ord. De behövde inte ens be om kläder att skyla sig med. De behövde få tillbaka sin frimodighet inför Gud. Därför måste någon dö i deras ställe. Ett blod rann oskyldigt i Edens lustgård. De som var nakna inför Gud och rädda och skamsna blev klädda. De fick kläder utan att behöva be om det ens. Gud visste deras behov. Gud vet vårt behov.

Det är budskapet i advent. Han ger det vi behöver, innan vi ens formulerat vårt behov.

Se din konung kommer till dig!

Se upp vid bygget!

Bekännelsen 3 (800x528)Trosbekännelsen

Här börjar min blogg. Det slog mig hur målmedvetet arbetet var på bibelsajten vid år 2000 för 12 – 20 åringar i åldrar. Debatterna var heta om kreativism eller evolutionslära. Debatterna var heta om bokstavstro eller förmågan att tänka själv med sunt förnuft. Debatterna var om rätt eller fel trots att det inte går att debattera angående sexuell läggning. Det fanns duktiga debattörer och en var konfirmerad men hade konverterat till islam. Hon visade på att det var samme Gud, som kristna och muslimer åkallar bara olika namn på grund av språket. Där var duktiga Jehovas vittnen – duktiga att argumentera.

Ser jag på trosbekännelsen rad för rad så var det ifrågasättandet som gällde. Inte att unga människor skulle få en tro på historiens Gud. Religionsdialog var ett populärt begrepp redan då.

Nehemja grät, när han fick veta hur tillståndet i Jerusalem såg ut. Han grät och erkände, att han och hans familj också hade syndat mot Gud. Han satte ett samband mellan tillståndet i hans land med att folket övergett Herrens undervisning.
Nehemja kap 1

Det är inte många kapitel i bibeln men värda att begrunda om och om igen. När jag erkänner, att jag också har ansvar över hur situationen ser ut i vårt land och bekänner min synd, så kan uppbyggnaden få börja! Var och en gör i ordning i sitt eget liv och rustar upp just den biten (sopar framför eget hus är vårt uttryck).

Skall jag ansvara för hur grannen rustar upp och ödmjukar sig inför Gud? Skall jag snegla på ledarnas felaktiga undervisning? Skall vi låta drevet få gå en gång till på en kvinnlig ledare?

Det är inte min tillämpning av bibeltexten här! Det var en vanlig pastor på 70-talet, som visade på att bibeltexterna är lika aktuella alltid. Det är lätt att riva ner kristendomen och ta bort gudsfruktan! Det är svårare att bygga upp ett skydd mot fienden. För fiender har vi i den andliga kampen. Alla läror är inte lika bra. En mur kan skilja människor åt men här är det fråga om en mur till skydd mot fiender. Och fiender hade skövlat hela Israel och Juda land. Folket levde i fångenskap i Babel under svåra förhållanden. Profeten Jeremia hade förvarnat gång på gång. Så kom äntligen en förändring…

Så här står det att läsa i Gamla Testamentet och Nehemjas bok kapitel tre:

Präster som arbetade på muren
22 Efter honom arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.
23 Efter dem arbetade Benjamin och Hassub mitt emot sitt eget hus. Bredvid dem arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. 24 Efter honom arbetade Binnuj, Henadads son, på ett annat stycke från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. 25 Palal, Usajs son, satte i stånd sträckan från platsen mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre kungshuset vid fängelsegården.
Efter honom arbetade Pedaja, Paros son. 26 Tempeltjänarna som bodde på Ofel arbetade ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.

Övriga byggare
27 Efter Pedaja arbetade folket från Tekoa på en annan sträcka, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet fram till Ofelmuren.
28 Ovanför Hästporten arbetade var och en av prästerna mitt emot sitt eget hus. 29 Efter dem arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus. Bredvid honom arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. 30 Efter honom arbetade Hananja, Selemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son, på en annan sträcka. Och efter dem arbetade Mesullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. 31 Efter honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempeltjänarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Övre Hörnsalen. 32 Och mellan Övre Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd.
Svenska Folkbibeln

Nu är det natten då vi fått en extra timma. På den föreslår jag svenska namn på ledande präster (utan pensionering) och pastorer (f.d. eller nuvarande ledare för samfund eller kyrkor). Det skall vara män!

Till Anna

Till Sofia

Tänk dig in i vår svenska situation och ledare, som börjar studera Herrens undervisning och gråter över läget i Sverige och synden!
KG Hammar, Niklas Piensoho, Stefan Swärd, Ulf Ekman, Lennart Koskinen…

Det skall vara män som gråter! (Nehemja 1:4)

Vem är Jesus?

Passa på nu alla män, som får vara präster och pastorer! Passa på att förkunna vad bibeln säger om vem Jesus är!

Skall inte biskopar undervisa sina präster om hur bibeln skall tolkas? Skall inte biskopar ha lite koll på vad som förkunnas från olika predikostolar eller i vart fall från golvet genom en mikrofon?
Det jag hittar är att en av kandidaterna till ärkebiskopsvalet vet skillnaden på objektiv och subjektiv försoningslära. Än har jag inte hittat något bibelstudium från det hållet om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var lättare att offra en kvinnlig präst i den frågan än att själv ta ansvar för bristen på undervisning.

Och varför en halv bibelvers när hela sammanhanget säger allt?
Här sitter jag och kan inte annat än att återvända till en hobby. Nej, jag gillar inte att sy korsstyng och inte att sticka! Det får bli lite släktforskning igen. Lite upprepning för tredje och fjärde gången. Repetition är studiernas moder.

Släktforskningen för Jesus via Josefs släkt börjar med Abraham. Abraham födde Isak. Tänk, så enkelt! Abraham var far till Isak. Mer än så står det inte trots att Abraham var far till Ismael innan dess. Sopar bibeln sanningen under mattan? Inte alls. Detta förklarar Paulus noga senare i tiden att just där hände en delning. Vägen delade sig i två vägar den naturliga vägen att en ung kvinna kan bli med barn utan att vara gift å ena sidan. Å andra sidan så kan Gud hålla ett löfte, som ser orimligt ut. Och Gud höll sitt löfte om en son genom en 90-årig kvinna.

Paulus förklarar detta utförligt, att där går en skiljelinje. VÄGEN är kvar men det finns andra vägar att välja. En människa kan bli född av Gud enligt evangelisten Johannes och få makt att bli hans barn. Detta händer när en människa vågar tro på vad Gud säger och håller fast vid det. Paulus utvecklar den tanken, att den födelsen leder till frihet. Motsatsen är ett liv i träldom. Vad träldom innebär kan man läsa om i Moseböckerna.

Släkttavlan för Jesus börjar med mannen, som höll fast vid ett orimligt löfte av Gud om en son. Släkttavlan slutar med en son, som skall frälsa sitt folk från deras synder. Det kan inte Josefs son. Jesus är Guds son och ingen Josefsson.

Bakom låsta dörrar

19 På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” 20 När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. 21 Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22 Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande! 23 Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”Ur Johannesevangeliet kap 20

Gör ett annat försök idag och vänder på ordningen i denna bloggpost: Bakom låsta dörrar. Det kanske blev alltför långsökt annars med Sebulon – en av de tolv.
Bibelns sammanlagda budskap är, att välsignelsen gått genom en mans kropp till alla människor. Abram hade brutit upp och lämnat ett område vid Kaldeiska Ur fullt av avgudadyrkan. Sen höll han fast vid denne ende Gud och det omöjliga löftet om en son. Jag upprepar detta gång på gång, att få en son med en ung kvinna var inte omöjligt! Så föddes Ismael genom Hagar. Den grenen fick också möjlighet till Guds välsignelse. Men den omöjliga frälsningen från synd går via ett orimligt löfte om en son genom Abrahams hustru Sara, som inte kunde föda barn längre på grund av sin ålder 90 år.
Där divergerar möjligheterna till frälsning/räddning genom tro!

Där går denna räddning genom låsta dörrar till slut till skräckslagna lärjungar!
Jesus går fortfarande genom låsta dörrar med sin frid, som övergår allt förstånd! Det är min poäng med den gamla, tragiska historien om Restad Sjukhus, tvångsvård, bälte för alla på den avdelningen som jag kom till. Bälte varje natt och tvångssprutor för den som ifrågasatte!
Jesus fanns där bakom låsta dörrar, innan jag kom dit och visste hur de sjuka led!

Detta är bibelns sammanlagda budskap, att Gud steg ner och berättade för Mose, att han sett fångenskapen och lidandet. Tiden var inne för en befrielse! Mose var en av alla människor, som inte klarat av att behärska sitt temperament! Inget gick att få ogjort! Då presenterade sig Gud för honom i öknen med sitt namn: JAG ÄR DEN JAG ÄR och Mose fick presentera sig med vem han var, som inget kunde. De två fick ett möte. De två fick en relation och ett samarbete till befrielse för ett helt folk!

Den vägen går välsignelsen genom tro och lydnad. Inte hipp som happ. Frälsningen kommer genom judarna, sa Jesus långt senare. Varför det inte blev genom Josef utan just Juda stam är intressant. Gud väljer ut vem han vill utan förtjänst. Och mörker skall inte förbli där nu ångest råder, står det i profetian om Sebulons land och Naftalis trakten utmed havsvägen…

Så här kopplar jag mina associationer till boken:
En mentalsköterskas berättelse BAKOM LÅSTA DÖRRAR på femtiotalets mentalsjukhus
skriven av Inga-Lill Strand

Det verkar som att personalen inom mentalsjukvården också är rädda och har all anledning att vara på sin vakt. Blandningen av sprit och tabletter är livsfarlig för alla! Blandningarna blir fler och fler, värre och värre. Skräcken i vårt samhälle ökar.

Så alla bakom låsta dörrar behöver få besök av honom, som går genom låsta dörrar och säger sitt: ”Frid vare med er.”
Som jag ser det. Varje människa har fått sitt liv att ansvara för inom Guds löften.

Karta tolv078Löfteslandet för tolv stammar

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

In memoriam

Tio år har gått sen Anna Lindhs tragiska död. Ingen kan mäta sorgen och saknaden för familjen, vänner eller vad konsekvenserna blev.

Det goda som hände var, att så många personer reagerade på journalisters okunskap om psykiska sjukdomar och innebörden av diagnoser angående gärningsmannen. Den positiva historien är lång, innan (H)järnkoll bildades och personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde utbildas. Allt för att gå ut i offentligheten med information om neuropsykiatriska handikapp eller psykiska sjukdomar.

Sju år har gått snart sen min klasskamrat dog plötsligt 70 år gammal. Karin Olsson var en lika stor ”doldis” som Anna Lindh var en ”kändis”. Hon var klassens geni och kunde gått hur långt som helst, tycker vi klasskamrater fortfarande, när vi pratar om henne. Jag ville ha in några minnesord i ortstidningen TTELA, men de hade slutat med minnesrutor. Och så handlade mitt ”In memoriam” mer om mig än om henne fick jag veta. Det är inte lätt, att samarbeta med en viljestark, envis typ! Nu är det dags igen och igen, för jag anser att psykiskt sjuka, som redan dött som patienter har rätt till en upprättelse! Och det är svårt att vilja ha fram en poäng, ett budskap utan att själv bli budskapets stora JAG.

”In memoriam

Begravningsgudstjänsten i Gärdhems kyrka är över och minnesstunderna över Karin Olssons liv kommer att fortsätta. Vi blev skolkamrater i realskolan i Trollhättan med examen år 1953. Under dom åren väntade vi ibland tillsammans på att få komma ifrån Trollhättan till Gärdhem respektive Norra Björke. Jag pratade och Karin lyssnade. Jag valde samtalsämne och Karin sade emot. Samtalen gällde tro på bibeln och även Gamla Testamentet.

Karin var nog den duktigaste eleven i klassen men hade ingen tanke på att fortsätta att studera. Det förvånade mig, att hon bara ville börja en mentalsköterskekurs på Restad. Mina planer var mycket högtflygande.

Nästa gång vi träffades hade jag kraschlandat på stormavdelningen på Restad, blivit lagd i bälte och skulle lära mig att sova bland de allra mest sjuka 16 patienterna, som fanns i en dubbelsal med lampan tänd nära min säng! Om de ändå hade hört på mig och ringt efter Karin Olsson, som var elev där! Om Karin kommit, så skulle hon kunna intyga, att jag inte var farlig!

Det tog tjugoen hemska dygn, innan Karin kom via information hemifrån Hansgården. Så småningom lärde jag mig av en nattsköterska, hur jag skulle kunna få lite frisk luft. Det var genom ”ledsagad permission” det vill säga, att jag kunde få gå med en sköterska vissa ärenden utanför de låsta dörrarna. Ja, om det fungerade kunde väl ändå Karin Olsson blivande mentalsköterska få det förtroendet?

En dag lämnade vi stormavdelningen och gick på promenad bakom alla sjukhusbyggnader. Där låg kyrkogården för de döda patienterna med bara nummer på träkorsen. Det ena likt det andra i långa rader. En gång var de personligheter som efter Restad inte ens fick ha sitt namn kvar synligt på korset vid graven. Så mycket skam var det förknippat med sinnessjukhusen!

Karin var guide den gången, som vi var 20 år. 50 år senare på den sista vandringen tillsammans var hon guide vid Gärdhems kyrkoruin och senare på Gärdhems kyrkogård.

Det är en lång vandring mellan födelsen och döden. Vägen valde Karin Olsson. Hon fanns alltid till för sin familj, syskon och svägerskor. Men också för oss andra. Hon fanns där, när jag behövde henne som bäst. Hon fanns där många år senare när nästa kris kom i en oundviklig sjukpensionering och alla sår revs upp igen. Karin lyssnade och lyssnade. Och jag kunde fråga henne, om det var rätt av mig, att berätta hur kränkande behandlingen varit på Restad och hur mycket den förstört inom mig. Det var inte samma värld att leva i som sjuksköterskeelev på Sahlgrenska Sjukhuset som att bli patient på en stormavdelning på Restad.

Karin Olsson utbildade sig ”bara” till mentalsköterska. Jag fick Karin som vän och bollplank dessutom när det gällde bibeltexter, som jag fick predika över i Velanda Missionsförsamling under en period.
Men tänk om jag kunde få göra mig till tolk för alla dessa, som mött hennes lugna, glada, försynta och positiva sätt inom den psykiatriska sjukvården på Restad Sjukhus!
Karin Olsson – i tacksamt minne bevarar vi Dig!

Gunnel Bergstrand
Den 25 oktober 2006 ”
Slut citat.

Sen jag skrev denna har mycket hänt. Detta var inte min första ”backlash” och inte den sista. Nästa gång hände det, när sjukvårdspersonal kom mot mig från alla håll och dörrar och jag blev ställd, översvämmad av alla gamla minnen gång på gång. Äntligen fick jag en ny höftled i vart fall och slapp mycket av värken. Då dec 2007 blev jag tvungen att ta itu med min sjukjournal från 1956!

När ord står mot ord kan det vara bra att ta reda på sanningen.

I morgon om Gud vill och vi får leva är det dags att möta personalen på Restad Gård. De har inget att dölja och inte jag.