In memoriam

Tio år har gått sen Anna Lindhs tragiska död. Ingen kan mäta sorgen och saknaden för familjen, vänner eller vad konsekvenserna blev.

Det goda som hände var, att så många personer reagerade på journalisters okunskap om psykiska sjukdomar och innebörden av diagnoser angående gärningsmannen. Den positiva historien är lång, innan (H)järnkoll bildades och personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde utbildas. Allt för att gå ut i offentligheten med information om neuropsykiatriska handikapp eller psykiska sjukdomar.

Sju år har gått snart sen min klasskamrat dog plötsligt 70 år gammal. Karin Olsson var en lika stor ”doldis” som Anna Lindh var en ”kändis”. Hon var klassens geni och kunde gått hur långt som helst, tycker vi klasskamrater fortfarande, när vi pratar om henne. Jag ville ha in några minnesord i ortstidningen TTELA, men de hade slutat med minnesrutor. Och så handlade mitt ”In memoriam” mer om mig än om henne fick jag veta. Det är inte lätt, att samarbeta med en viljestark, envis typ! Nu är det dags igen och igen, för jag anser att psykiskt sjuka, som redan dött som patienter har rätt till en upprättelse! Och det är svårt att vilja ha fram en poäng, ett budskap utan att själv bli budskapets stora JAG.

”In memoriam

Begravningsgudstjänsten i Gärdhems kyrka är över och minnesstunderna över Karin Olssons liv kommer att fortsätta. Vi blev skolkamrater i realskolan i Trollhättan med examen år 1953. Under dom åren väntade vi ibland tillsammans på att få komma ifrån Trollhättan till Gärdhem respektive Norra Björke. Jag pratade och Karin lyssnade. Jag valde samtalsämne och Karin sade emot. Samtalen gällde tro på bibeln och även Gamla Testamentet.

Karin var nog den duktigaste eleven i klassen men hade ingen tanke på att fortsätta att studera. Det förvånade mig, att hon bara ville börja en mentalsköterskekurs på Restad. Mina planer var mycket högtflygande.

Nästa gång vi träffades hade jag kraschlandat på stormavdelningen på Restad, blivit lagd i bälte och skulle lära mig att sova bland de allra mest sjuka 16 patienterna, som fanns i en dubbelsal med lampan tänd nära min säng! Om de ändå hade hört på mig och ringt efter Karin Olsson, som var elev där! Om Karin kommit, så skulle hon kunna intyga, att jag inte var farlig!

Det tog tjugoen hemska dygn, innan Karin kom via information hemifrån Hansgården. Så småningom lärde jag mig av en nattsköterska, hur jag skulle kunna få lite frisk luft. Det var genom ”ledsagad permission” det vill säga, att jag kunde få gå med en sköterska vissa ärenden utanför de låsta dörrarna. Ja, om det fungerade kunde väl ändå Karin Olsson blivande mentalsköterska få det förtroendet?

En dag lämnade vi stormavdelningen och gick på promenad bakom alla sjukhusbyggnader. Där låg kyrkogården för de döda patienterna med bara nummer på träkorsen. Det ena likt det andra i långa rader. En gång var de personligheter som efter Restad inte ens fick ha sitt namn kvar synligt på korset vid graven. Så mycket skam var det förknippat med sinnessjukhusen!

Karin var guide den gången, som vi var 20 år. 50 år senare på den sista vandringen tillsammans var hon guide vid Gärdhems kyrkoruin och senare på Gärdhems kyrkogård.

Det är en lång vandring mellan födelsen och döden. Vägen valde Karin Olsson. Hon fanns alltid till för sin familj, syskon och svägerskor. Men också för oss andra. Hon fanns där, när jag behövde henne som bäst. Hon fanns där många år senare när nästa kris kom i en oundviklig sjukpensionering och alla sår revs upp igen. Karin lyssnade och lyssnade. Och jag kunde fråga henne, om det var rätt av mig, att berätta hur kränkande behandlingen varit på Restad och hur mycket den förstört inom mig. Det var inte samma värld att leva i som sjuksköterskeelev på Sahlgrenska Sjukhuset som att bli patient på en stormavdelning på Restad.

Karin Olsson utbildade sig ”bara” till mentalsköterska. Jag fick Karin som vän och bollplank dessutom när det gällde bibeltexter, som jag fick predika över i Velanda Missionsförsamling under en period.
Men tänk om jag kunde få göra mig till tolk för alla dessa, som mött hennes lugna, glada, försynta och positiva sätt inom den psykiatriska sjukvården på Restad Sjukhus!
Karin Olsson – i tacksamt minne bevarar vi Dig!

Gunnel Bergstrand
Den 25 oktober 2006 ”
Slut citat.

Sen jag skrev denna har mycket hänt. Detta var inte min första ”backlash” och inte den sista. Nästa gång hände det, när sjukvårdspersonal kom mot mig från alla håll och dörrar och jag blev ställd, översvämmad av alla gamla minnen gång på gång. Äntligen fick jag en ny höftled i vart fall och slapp mycket av värken. Då dec 2007 blev jag tvungen att ta itu med min sjukjournal från 1956!

När ord står mot ord kan det vara bra att ta reda på sanningen.

I morgon om Gud vill och vi får leva är det dags att möta personalen på Restad Gård. De har inget att dölja och inte jag.