Kategori: Okategoriserade

Statistik är intressant. Statistik kan visst läsas på olika sätt. Statistik kan vara missvisande sägs det. Det är årets sista dag och dags för statistik över årets bloggar. Igår undrade jag över om jag misslyckats totalt. Inte för att det var få besök utan tvärtom fler än vanligt.

Av 72 lästa bloggposter var det 49 besök på ”Skökan i bibeln”. Det var 10 på ”Jakobs tolv söner” och 7 på ”Skökan”. Så klart jag undrar vad det var som var bra i just de bloggposterna!

7 x 7 = 49. Vilken association ger det? 10 står fullhet eller? En gång sände Jesus ut 72 lärjungar…Vilken referensram har du, som läsare av min blogg? Har jag misslyckats totalt, när intresset finns för skökan i bibeln? Då måste jag börja om från början. Faktiskt.

HERREN ÄR EN. Budet lyder: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 2 Mos 20 Förbundet gällde och gäller mellan de två HERREN och ISRAEL likt ett äktenskap. (Där alla hans rikedomar och skydd blir hennes.) Israel fick två alternativ att lyssna och bli välsignade i allt eller att inte lyssna och tvingas ta konsekvenserna av förbannelse. Mitt emellan bergen Gerissim och Ebal finns en dalgång. En gång grävde patriarken Jakob en källa där, som blev historisk mark i bibelns berättelser. Där mötte Jesus en namnlös samarisk kvinna och gav henne livets vatten – en  egen källa. En kort sammanfattning, som jag vill visa på. Nyckelversen är att HERREN minns sitt förbund och hur ISRAEL följde Herren som en brud som följer sin brudgum. Herren har hållit sitt förbund men Israel blandade ihop sig, blev ett med  andra folks gudar under ökenvandringen och senare. En dag fick Israel ta konsekvenserna av sina val. Herren tog bort sin hand över dem och assyrierna invaderade deras område. Senare invaderades Juda rike och Benjamin av babylonierna.

Är sju gånger nog att förlåta äktenskapsbrott för HERREN? Nej, Jesus föreslog 7 x 70…

Och vem får vara hans utvalda idag och följa honom förutom Israel? Den som sagt ja till HERREN Jesus Kristus.

Vem är otrogen idag och följer nyandligheten som yoga eller astrologin?

 

Året var 2000 och jag har då som nu lätt att gå upp i varv. Det hade kommit två olika bibelöversättningar nästa samtidigt. Svenska Folkbibeln invigdes i Filadelfiakyrkan i Stockholm söndagen den 5 dec. 1998. De ville komma ut före Bibel 2000, som kom advent 1999.

Sen var det bara att jämföra översättningar för den intresserade. Och där började min frustration. Eftersom en grupp arbetat under 30 år med att finna bästa möjliga översättning och ordval bland synonymer, så borde läsaren vara tacksam!

Detta är ett borde, som hänger över mig jämt! Tycker nog jag. Jag borde vara tacksam och sen hittar jag bara sådant som finns att anmärka på. Barnsligt! Ungefär som ”mamma vafför de´?” Frustration till max när pastorer rekommenderar en parafras senare i tiden i stället för att förklara orden!

Ingen behöver ta år sig. Jag vet, att jag är grinig och otacksam men vänskapen går utanför samfundsgränser. Och de har flyttat hem till Gud, som stod ut med alla mina frågor. Kvar finns de böcker som dessa rekommenderade. Kvar finns nätvänner. Bara denna exeget tänker som jag gör, så kommer vänskapen att fortsätta att fungera.

Finns det ingen förkunnare, som tycker det är bra om någon lyssnar på deras förkunnelse och vill fråga?

Natten har gått över i morgon. Tidig morgon är min tid. Tankarna har inte slutat att snurra om detta globala ledarskap. Varför skall det hämtas en verktygslåda från Chicago? Är det där Rick Warren verkar?

Så jag plockade ner ”Den inre missionens historia – Från början af 18:e årh. till nuvarande tid” af  E.J. Ekman. Jag har upplagan inbunden i gult och sen fick jag den första utgåvan i blått från år 1896. Den gula upplagan kom år 1921 och är reviderad av N.P. Ollén.

I den guldgruvan hade jag tänkt att hitta den gamla tanten i Ockelbo, som brukade sitta på första bänk i kyrkan och lyssna på predikande präster. Om någon var ny, så blev han hembjuden till henne och hon gick igenom hans predikan och förhörde sig om hans förståelse av bibeltexten. Fattade han vad Paulus menade? Fattade han vad han själv sagt? Fritt ur minnet var den nye prästen Erik Jakob Ekman, som fått den teologiska utbildningen i Uppsala och den andliga förståelsen av texterna hos den gamla tanten.

Hon hade mod att leda! En dag kommer jag att hitta berättelsen igen om henne. Till dess läser jag igen om herrnhutarna, som hänvisade till Jesu Guds sons blod.

”För oss utgivet” – ”För dig utgivet”. De hade mod att leda till källan.

Ja, det finns obegripliga sånger också utan förförståelse – sånger till Lambsens lof. Obegripliga utan referensram.

P.S. I Oskar Ternings bok: ”Man i hård vind – En bok om E.J. Ekman” berättar författaren om en grupp läsare i Ockelbo pastorat i Åmots finnbygd, där Ekman blev kapellpredikant. Där var ”Kersti-Moster”, som inte kunde vänta ens till inträdespredikan på söndagen utan gick till prästgården för att förhöra nye prästen ”om han levde med Gud”. På söndagen satt hon framför predikstolen och Ekman berättade, att hennes ansikte var som en barometer som visade fint väder eller åska och storm.

Så kom måndagen då han skulle få ”Kersti-Mosters” omdöme om predikan, ”som i det stora hela var rätt god”. Sen följde genomgången och till sist ville hon bara säga, att han skulle lägga av sin ”lärda apparat” och bli en ”riktig bibelläsare”. Ja, det var nog en ängslig vandring upp till hennes stuga den första måndagen. Det skulle blir fler genomgångar av hans predikningar. D.S.

I min lilla, lilla värld och min nedräkning inför söndagen är det dag 3. Det är jag själv, som bett om att få predika en gång till i livet. Finns det något bättre sätt än att välja några ord bara, ofta citerade. Då borde ju alla minnas den predikan! Själv lever jag nästan utan närminne. En ny fas i livet.

Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet… Då gäller upprepning!

Vägen fanns redan för min del väl upptrampad och väl underhållen. Det skulle den vara enligt beskrivningen i Gamla Testamentet. Den fick inte vara snårig. Den som var hotad av hämnaren skulle kunna hinna till närmaste fristad i tid och bli räddad. Mina föräldrar hade gått vägen innan. Mina far och morföräldrar likaså. Så jag minns tydligt var vi stod hemma i köket och jag själv valde den vägen. Utan att förstå vad detta skulle innebära. Utan att fatta att det var VÄGEN som valde mig.

För alla de som gått vägen före hade det gällt steg för steg och uppmärksamhet vid alla möjligheter att vika av och gå en bekvämare väg. Så bra har jag haft det, att jag kunnat lita på vägen, som mina föräldrar rekommenderade. Den fanns från urminnes tider. Det är beskriven på olika sätt i olika tider av olika författare. En gång var det genom en märklig händelse om en man gick ut i skogen för att hugga träd och ofrivilligt tappade yxjärnet, som träffade en annan och orsakade den mannens död. (5 Mos kap 19). Där finns berättelsen om blodshämnaren och behovet av fristäder. Sträckan för den jagade fick inte vara för lång. Vägen skulle hållas i ordning och allt pekar fram mot Jesu kors.  Lagen fordrade vedergällning.

”Hur skall jag kunna förstå om ingen förklarar för mig?” Den etiopiske hovmannens fråga är lika aktuell idag! Apostlagärningarna kap 8:26-40

Dag 3 har börjat i min nedräkning inför söndagen. Det är bara att arbeta vidare, sortera bort en massa egna tankar och försöka komma till poängen:

”Han är försoningen för våra synder.” 1 Joh 2:2  Inte för andras synder utan för våra. Inte för en institutions alla fel mot mig utan Jesus är försoningen för min synd.

Det blev något att bita i för en stolt människa!

 

 

 

 

En kristen tidning hade en annons om en fototävling för länge sedan. Den hette om jag inte minns fel: ”Gud i sökaren”. Bidragen fick vara i färg eller i svart/vitt. Det vinnande bidraget blev en stor överraskning för mig. Kvaliteten var den högsta och färgerna vackra. Motivet var från en kyrka. Så långt kunde det ju vara Gud i sökaren. Det var ju en stillbild så rörelserna gick inte av avgöra eller farten på en clown, som gick fram mot altaret. I kyrkan fanns inga andra. Hur kunde det bli en vinnarbild? Var fanns Gud i sökaren?

Så en gång till tar jag fram min gamla systemkamera och mäter den lilla gluggen, som kallas sökaren. Den är liten och fortfarande 10 x 16 mm. Det var inget digitalt tänkande på den tiden. Det är det inte nu heller för min del med stor sökarruta och snabba resultat. Hur tänkte juryn? En clown springer, hoppar eller dansar fram mot altaret i en kyrka?  Skulle detta likna Gud genom fotografens kamera? Eller var vinnarbilden lite profetiskt in i vår tid? En ensam clown går upp mot ett altare i en kyrka? Och i dagens nyhetsflöde läser jag att en av Svenska Kyrkans präster inte längre orkar vara präst i den  på grund av mobbning. Hon hade sett Gud i sökaren och tog initiativ att berätta detta tillsammans med två andra modiga präster. Sen kom förföljelsen genom ord och åter ord…

För så är det att på den tiden hade mitt fotografi inte en chans att bli en vinnarbild. Juryn i fototävlingen såg inte vad jag sett i min sökare. Jag hade heller inte sett någon Gud där. Det hände först fem år senare i en djup depression. Eller vanlig sorg efter en förlust. Jag satt på min kökssoffa och bestämde mig för att äntligen börja kopiera svart/vita negativ. Sorgen måste ju brytas på något sätt. I pärmen med negativ hittade jag ett negativ, som jag aldrig försökt ens att framkalla.

Ja, Gud borde ju vara i kyrkan men kunde han finnas i min sökare, som jag inte hade en aning om? Kan det få bli en vinnarbild idag i Svenska Kyrkans tidning till exempel? Eller provocerar Gud alla med klippan i Gamla Testamentet, som kunde och kan gå före ett helt folk? Provocerar bibeln med sin uppenbarelse om framtiden, att kärleken vinner över hatet och döden?

En eloge till tre kvinnliga präster som tagit initiativ till ”Mitt kors” och startat en Facebookgrupp som stöd för alla kristna som förföljs eller mördas för sin tro särskilt i Mellersta Östern.

”…och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa, och den klippan var Kristus.” 1 Kor 10:4

Största irritationen för mig personligen är ramar som hot. I alla kristna debatter har det gällt att få in en ny debattör i en ram eller i ett fack. Som jag upplevt debatterna. Sen har det inte varit roligt längre. ”Jasså, han är sådan!” Eller: ”Jasså, hon tycker så!” Sen var det att ge upp debatten. Om vad? Och varför ge upp?

När jag försökte lära mig HTML-språket var det för att få bygga själv. Det går ju an om det hade fungerat med minnet. Nu är det färdiga ramar som gäller. Valet av uppsättning kan variera förstår jag. För att överleva sommaren, när nästa alla under pensionsåldern lämnar staden, så behöver jag ett projekt. En sommar trodde jag, att jag bara kunde gå ut och fotografera blommor och göra ett herbarium på datorn. Att gå med rollator på ängar fungerar inte. Att hitta blommor mellan asfalt och gräs har inte varit det lättaste. Att böja sig till dom ändå svårare. Så det projektet gav jag upp.

Ett av mina barnbarn på låtsas har gjort i ordning ramar åt mig för bloggen för denna sommar. Det var han i gruppen, som föreslog lite struktur. Nu skall det bli det i ”Ett rött snöre” och så fick jag tomma ramar med Kapitel 1 till Kapitel 5. Om någon undrar varför där varit tomt.

År 2011 utbildades jag till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Där var det precis som ute i debatter. Det gällde att få in varandra inom en ram. Så upplevde jag det. För jag passade inte i sammanhanget men är envis och anser fortfarande, att jag bör få vara med. Detta visar sig i mina inlägg på Facebook. Och Google glömmer aldrig! Det finns ett system med ”taggar” åt alla håll.

Så jag är taggad att tala om synden. Den får ingen tala om för den irriterar. Kan det vara så att det egentligen är brist på bibelkunskap? Paulus påstår att alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Ja, men då så! Är det en härlighet som vi förlorat borde vi väl kunna samtala om hur vi skall få tillbaka den?

Eller hur? Detta är det tänkt att det röda snöret skall handla om. Det är obegripligt precis så länge som jag själv är likgiltig för Herrens härlighet.

Det är min uppfattning. Andra tycker att den utvecklas. Men det jag kunde på förra datorn kan jag inte på nästa. Jag känner inte igen mig. Och vet heller inte, att det är jag som skrivit bloggarna. Jo, iögonfallande rubriker kommer jag ihåg. Jag är inne i en ny fas i livet. Tiden går inte att hålla fast i. Dagarna försvinner utan att jag märker det eller vilken datum dagen igår hade. Än sen då?

Jo, jag har fått en liten digitalkamera, lätt och behändig och den ger inga utgifter. Ändå blev jag så besviken. Det skulle ju bara vara att hålla kameran ner mot några små blommor nu. Utan besvär i ryggen och bara trycka. Det blev varken färg eller skärpa. Den 10 juni hade jag äntligen hittat de små nästan osynliga blommorna, anspråkslösa mellan asfalt och kantsten. Äntligen trodde jag på ett nytt pangfoto!

Idag fick jag för mig att titta en gång till på resultatet. Det var bara att klicka på bilden så fanns både färgen och skärpan. Denna lilla Rödnarv, som överraskat mig så många gånger genom att bara finnas där!

Vilken förmåga den har att göra mig glad!

Under en period av mitt liv skrev jag små inlägg i Räddningsmissionens tidning ”Din Nästa”. Redaktören och föreståndaren för tidningen Wiktor Norin anmärkte aldrig på texten eller mitt sätt att skriva.

En dag vågade en modig man, som var vaktmästare, husfar och allt i alla berätta, att han hade svårt att förstå det jag skrev. För jag hoppade påstod han. Själv visste jag inget om syftningsfel. Ingen sen tiden på realskolan hade antytt något sådant. Men nu minns jag det! Och är tacksam över Jims påpekande. Igår blev det nog ett syftningsfel. Gissar jag. Det var på Facebook, som jag hade med ett gammalt citat tagit ur sitt sammanhang. Det bara stod där längst bak i min egna sångbok Segertoner.

”Den som mött Jesus går alltid en annan väg.” Harry Hjörne i Göteborgs-Posten angående de vise männen.

Ja, det gick väl an för mig, att skriva ner detta bara, som fattade vad syftningen står för. Hur går det nu att läsa detta citat? Harry Hjörne lever inte längre och Google klarar inte av att hitta detta citat. Vad menade han?

Skulle jag kunna skriva detta om mig, som mött Jesus, att jag alltid går en annan väg? Hur stämmer detta i så fall med att jag önskade bli sjuksköterska, barnmorska och missionär i Kongo? Gick jag från Jesus och en annan väg sen?

 

Här är sista fotot augusti år 1956 från den utbildningen. Jag hade mött Jesus och mötte en kvinna, som inte ville ha fler barn. Hon var ogift, men jag var så glad i barn och tog med min rumskamrats kamera. På den tiden kunde det ordnas dop på en KK-avdelning. Jag ville, att hon skulle se sitt fina barn!

Så har jag själv blivit döpt. Jag är det sjunde barnet och den enda som är född på ett BB. Mina äldre syskon är alla födda ”hemma i sängera” (storebrors uttryck en gång i tiden). Som sagt. ”Den som mött Jesus går alltid en annan väg.” Det är citatet, som jag hittade igår, när jag sökte efter sången:

”Svenska folk du borde tacka Gud för landet han dig gav…” Det var ju Sveriges Nationaldag och på Facebook, där jag ville skriva sången, förekommer så mycket negativt. Och det är så mycket otacksamhet i mitt eget liv tyvärr. Jag tappar sammanhanget. Det blir syftningsfel!

De vise männen hade mött Jesus. De hade sett hans stjärna, gick efter den och frågade sen efter barnet som var fött. De frågade fel person på fel sätt. De hamnade hos barnets störste fiende, som lurade i dem att komma tillbaka, när de hittat honom den blivande kungen. Herodes vill också ge barnet sin hyllning! (Detta är min utläggning 2000 år senare i tiden.) De vise männen fann barnet och bar fram sina dyrbara gåvor.

”De som mött Jesus går alltid en annan väg.” Nu kanske det passar för sammanhanget för vägen tillbaka var livsfarlig! Fienden är fortfarande fiende och den som mött Jesus går alltid en annan väg.

En period efter min elevtid och efter min tid som patient på ett mentalsjukhus, så såg jag en vacker men så kuslig film om hur en huggorm hittar sitt byte, sin mat. Det var filmat stund för stund på ormens rörelser och en liten skogsmus, som sprang hit och dit och närmare och närmare tills den blev paralyserat av ormens ögon och gick rakt in i gapet.

Ja, det var ju så skräcken att bli sjuk igen fungerade i mitt liv! Minnena paralyserade mig!

Men den som mött Jesus går alltid en annan väg.

Tvåbenta böcker  (länk till tidigare bloggpost)

Varenda gästparkeringsplats brukar vara upptagen på eftermiddagen en sådan här dag. I alla höghusen bor många gamla. Många har bott här sen husen blev byggda i början av 60-talet. I den lägenhet jag har påstod hon att faster bott en gång. Hon är samma huvudperson som i förra årets blogginlägg: Tvåbenta böcker.

Så jag fortsätter där jag slutade. Kalla det gärna att jag ältar. Det ordet har jag accepterat nu. Visst jag har gått många skogspromenader ensam ”hemma” och ältat. Det fattade jag idag, när någon bjöd via Facebook på en vacker skogsstjärna ensam i mörk, grön skog. Visst henne hade jag mött plötsligt i mitt ältande med huvudet sänkt mot backen! En liten, vit skogsstjärna, som lyste upp allt dystert i tankesystemet!

Läs den gärna igen berättelsen om Gustaf och Hanna, som inte gav upp och aldrig fick höra något om bälte runt midjan på små, små barn! Det var när Gun skulle ge feedback på mitt manus, som hon började prata om sitt eget och tårarna rann utför hennes kinder. Jag hade aldrig sett några tårar tidigare!

Bitarna hade fallit på plats med berättelsen från Vidkärrs barnhem för henne. Som baby hade hon och de andra inte fått vara uppe mer än vid matning och blöjbyten. Sen hade alla haft ett bälte runt midjan för att ligga still. Detta visste inte fosterföräldrarna, när Gun sprätte till varje gång de försökte lägga henne i spjälsängen. Hon grät och grät och Gustaf fick gå uppe halva natten och bära henne. Varken Hanna eller Gustaf lever. De berättade utan att veta orsaken. Det finns många fosterföräldrar, som inte ger upp. Trots att de inte får veta orsaken till gråten eller annat sätt att uttrycka det som varit.

Så det finns många kvinnor idag att fira på ”Mors dag”. Idag skall jag inte skriva om min mor Anna bara nämna alla inom sjukvården, som varit lika henne. De har stått ut med gråten utan att veta vad orsaken varit till den. De har lyssnat utan att fatta. Det har stått ut ändå.

En blomma till dig, som är lik Hanna i ditt sätt att vara. (Jag glömmer aldrig berättelsen om Gustaf heller!) En blomma till dig, som överlevde Vidkärrs barnhem under sju hemska år och nu hjälper andra! En blomma till din syster, som skyddade dig från det allra värsta under den tiden och senare i livet!

Kanske att jag kan få löfte om fotot på Skogsstjärnan innan kvällen. Vem vet?

Då är det en blomma till mig själv också.

Det är Annandag Påsk och jag lider av predikosjukan men har ingen talarstol. En gång i yngre dagar fick jag förtroendet att predika i Nossebro Missionskyrka. Eftersom min far var med den gången och så minnesgod, så berättade han 10 år senare om den text jag valt att predika över. (Eller om den var föreslagen enligt kyrkoårets texter?)

Texten intresserar mig fortfarande på ålderns höst och gäller förvaltarskap. Det är Jesu liknelse om den orättrådige förvaltaren, som inte kunde få vara förvaltare längre. Han hittade på ett eget sätt och gick ut och skrev ner andras skulder. Lukas kapitel 16

Med mitt förvaltarskap har det varit si och så. Som gammal nu är jag faktiskt uppsagd: Jag kan inte få vara förvaltare längre…

En gång i tiden var jag söndagsskollärare och sen SMU-ledare i Grästorp. Där kommer dagens poäng för Grästorp hör ihop med Nossebro, Essunga. Ja, se själv frukten av mitt ledarskap! En sen kväll kom en lång, tonåring och promenerade vid min sida. Det var på en orientering för hela distriktet. Han hade en allvarlig fråga:

”Hur har du tänkt dig, att du skall klara dig i Göteborg utan ôss?”

(Länken till Essunga som landets tråkigaste kommun fungerar inte längre. Men den var rolig enligt mitt sinne för humor. 3 febr. 2018 tog jag bort den.)