Skrivet av: Gunnel | 29 maj, 2016

Mors dag

Tvåbenta böcker  (länk till tidigare bloggpost)

Varenda gästparkeringsplats brukar vara upptagen på eftermiddagen en sådan här dag. I alla höghusen bor många gamla. Många har bott här sen husen blev byggda i början av 60-talet. I den lägenhet jag har påstod hon att faster bott en gång. Hon är samma huvudperson som i förra årets blogginlägg: Tvåbenta böcker.

Så jag fortsätter där jag slutade. Kalla det gärna att jag ältar. Det ordet har jag accepterat nu. Visst jag har gått många skogspromenader ensam ”hemma” och ältat. Det fattade jag idag, när någon bjöd via Facebook på en vacker skogsstjärna ensam i mörk, grön skog. Visst henne hade jag mött plötsligt i mitt ältande med huvudet sänkt mot backen! En liten, vit skogsstjärna, som lyste upp allt dystert i tankesystemet!

Läs den gärna igen berättelsen om Gustaf och Hanna, som inte gav upp och aldrig fick höra något om bälte runt midjan på små, små barn! Det var när Gun skulle ge feedback på mitt manus, som hon började prata om sitt eget och tårarna rann utför hennes kinder. Jag hade aldrig sett några tårar tidigare!

Bitarna hade fallit på plats med berättelsen från Vidkärrs barnhem för henne. Som baby hade hon och de andra inte fått vara uppe mer än vid matning och blöjbyten. Sen hade alla haft ett bälte runt midjan för att ligga still. Detta visste inte fosterföräldrarna, när Gun sprätte till varje gång de försökte lägga henne i spjälsängen. Hon grät och grät och Gustaf fick gå uppe halva natten och bära henne. Varken Hanna eller Gustaf lever. De berättade utan att veta orsaken. Det finns många fosterföräldrar, som inte ger upp. Trots att de inte får veta orsaken till gråten eller annat sätt att uttrycka det som varit.

Så det finns många kvinnor idag att fira på ”Mors dag”. Idag skall jag inte skriva om min mor Anna bara nämna alla inom sjukvården, som varit lika henne. De har stått ut med gråten utan att veta vad orsaken varit till den. De har lyssnat utan att fatta. Det har stått ut ändå.

En blomma till dig, som är lik Hanna i ditt sätt att vara. (Jag glömmer aldrig berättelsen om Gustaf heller!) En blomma till dig, som överlevde Vidkärrs barnhem under sju hemska år och nu hjälper andra! En blomma till din syster, som skyddade dig från det allra värsta under den tiden och senare i livet!

Kanske att jag kan få löfte om fotot på Skogsstjärnan innan kvällen. Vem vet?

Då är det en blomma till mig själv också.


Responses

  1. Åh, så vackert skrivet om de som tröstar utan att veta vad orsaken till tårarna är!

    • Ja, de är som en skogsstjärna i en mörk granskog.

      • Precis!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: