
Så föll hennes ord som tack för igår: ”Roligt med en nostalgitripp i Haga”. För min del tog jag fram en mapp med bilder av rivningen av stadsdelen Haga i Göteborg – min arbetsplats på Räddningsmissionen och deras hem som nygifta och vaktmästare. Vi har så olika referensram från olika tider.
Där får min berättelse börja idag på hörnet Pilgatan – Husargatan. Där hade det brunnit samtidigt som Ungdomsmissionen KÄLLAN bjöd in unga från gatan till en stund av gemenskap mellan kl 21 och 24 varje fredagskväll. En sådan kväll började det brinna mittemot på Pilgatan. Så småningom kom grävskopan – före sin tid, då hela Haga mer eller mindre revs.

Längre in på Pilgatan kan vi se åt vänster med Skansen Kronan i blickfältet. Här fanns rivningsfastigheter med låga hyror men med hyresgäster som bott i Haga det mesta av sitt liv och de år, som jag fotograferade på 70- och 80-talet.
Jag mår väldigt bra så länge jag har någon att berätta för. Innan mina gäster kom igår, så hann jag tänka ut vad som är viktigast att få med till ett eventuellt äldreboende. Ja, det är kökssoffan hemifrån, som min far och hans farfar gjort. En gång under skoltiden skrev han sin uppsats om ”Min farfar”. Väl att jag gömt en kopia! Vi gick igenom vilka möbler min far ritat först och det var enkla köksmöbler på 20-talet.

Den här bilden kallar jag för ”Sista Lasset”. Jim till vänster var vaktmästare på Räddningsmissionen och Ove Larsson föreståndare den sista perioden i Haga. De hittade en gammal dragkärra i ett uthus och är på väg över Hagaplan till nya lokaler på Vasagatan. För mig var detta skarven mellan halvtidsjobb och hel sjukpension. Rivningen av Haga sammanföll med mina dystra tankar att vara tvungen att ge upp – att inte kunna arbeta, att inte duga till något.

Så kom dagen som rivningsfirman meddelat på förfrågan. Jag var som det heter på fint språk ”mentalt förberedd” och stod där med mitt stativ till kameran. Där gällde det att inte darra på handen, när ögonblicket kom! Huset som varit vår arbetsplats och tillflykt för så många revs ner.
Innan dess i början av min tjänst hade jag fått ett mycket bra bibelstudium från Jeremia-boken om att riva ned och bygga upp. Det skriver jag om en annan gång. Än fanns min hembygd kvar med sin Missionskyrka. Än var inte den också riven och jag hyrde ”i tornet” och fick vara med skolbarnen i byn.
De fick se hur de gamle hade det förr på olika sätt! Året var 1987.


Ett barnbarns barn till David, snickaren och ”basen” på en liten möbelfabrik, sover över hos hans mammas faster Gunnel – lycklig ägare av soffan..










Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.